Sovjetunionen Podcasts
-
Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.
Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.
Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.
Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.
Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.
När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.
Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.
Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.
Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.
Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.
-
1970 fick Aleksander Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur. Hans debutverk En dag i Ivan Denisovitjs liv kom 1962 och placerade omedelbart den 44-årige författaren på världens litteraturtopp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det tog bara åtta år från debuten till Nobelpriset. Det kan tyckas märkligt men ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” är en på många sätt märklig bok. Det är den första berättelsen om GULAG som publicerades i statliga medier i Sovjetunionen och är en ständigt aktuell berättelse om fångläger, grymhet och överlevnad.
Dmitri Plax berättar hur han som tonåring i Minsk kom i kontakt med ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Eller kanske – om hur och varför han inte kunde läsa den då förbjudna boken.
Uppläsare: Erik Ehn.
Översättare: Hans Björkegren. -
Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. De styrande i Moskva skyllde på felnavigering men denna förklaring avvisades med kraft av den svenska militären.
Den sovjetiska ubåten stod långt inne i ett militärt skyddsområde och hade dessutom följt en hemlig krigsfarled. För svenskarna rådde det inga tvivel om att kränkningen av svenskt territorium varit avsiktlig. När Sovjetunionen krävde att få gå in med en bärgningsstyrka och dra loss ubåten sa den svenska regeringen nej. Gränsen skulle försvaras med våld om så krävdes. Situationen förvärrades ytterligare då det visade sig att ubåten med största sannolikhet hade kärnvapen ombord. Bilder av den grundstötta sovjetiska ubåten kablades ut över världen och för en svensk publik har de kommit att bli själva sinnebilden av Sverige under det kalla kriget.
I efterdyningarna av incidenten med U137 följde en lång rad ubåtsjakter som fick stor massmedial uppmärksamhet. Trots omfattande vapeninsatser lyckades den svenska marinen aldrig tvinga upp någon främmande undervattensfarkost till ytan.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den sovjetiska ubåten 137 och 1980-talets ubåtsjakter. Hur nära var det att bli en väpnad konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen 1981? Vilka motiv kan tänkas ha legat bakom ubåtskränkningarna? Vad var det egentligen den svenska marinen jagade och var undervattensfarkosterna verkligen sovjetiska?
Bild: U 137, senare även känd som S-363, som gick på grund på skäret Torhamnaskär (vid ön Torumskär) vid inloppet till Gåsefjärden, i militärt skyddsområde utanför Karlskrona, Blekinge den 27 oktober 1981, Marinmuseum, CC BY 4.0
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin följde händelserna, den 11 september 2001 via BBC:s arabiska sändningar, när två passagerarflygplan kort tid efter varandra flög in i tvillingtornen på World Trade Center i New York. Aldrig tidigare hade världens skådat ett terrordåd av den magnituden.
Usama bin Ladin hade genomgått en utveckling från en ung blyg religiös man, som levde i enkelhet trots att han ärvt miljoner av fadern som varit Saudiarabiens främsta byggherre, till en finansiär av jihad mot den sovjetiska ockupationen i Afghanistan för att slutligen planera det största terrordådet i världshistorien.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Jens Nordqvist som är aktuell med boken Al-Qaidas krig – Historien bakom den islamistiska terrorismen.
När den saudiska konservatismen wahhabismen och salafismen under 1970-talet parade sig med den radikala egyptiska jihadismen bildades en explosiv mix, en draksådd ur vilken al-Qaida och senare 2010-talets terrororganisation Islamiska staten, IS, växte fram.
Bakom det spektakulära dådet mot tvillingtornen i New York den 11 september 2001 stod nätverket al-Qaida som grundats av bin Ladin 1988 i kampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan.
Al-Qaida vill återupprätta den islamiska civilisationens storhet och att bekämpa de sittande regimerna i muslimska länder, som betraktas som korrupta och beroende av västmakterna. Världsbilden präglas av en föreställning om västmakternas och Israels gemensamma konspiration mot islam.
Al-Qaida började som ett logistiskt nätverk för att stödja muslimer från hela världen som kämpade mot Sovjetunionen under det afghanska kriget. När sovjeterna drog sig ur från Afghanistan 1989 skingrades organisationen, men fortsatte att motsätta sig vad dess ledare ansåg korrupta islamiska regimer och utländsk (dvs. USA) närvaro i islamiska länder.
Bild: Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin med sin rådgivare Dr Ayman al-Zawahiri under en intervju med den pakistanske journalisten Hamid Mir i november 2001 i Kabul. Dr. Wikipedia, Cretative Commons.
Lyssna också på Baader-Meinhof-ligan – från studentprotester till dödskult.
Musik: Cinematic Action Drums And Percussion With Dark Ambient Atmospheric Tension Trailer av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks audio.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Arne Beurling var en gudabenådad matematiker och kodknäckare från Uppsala universitet som under andra världskriget lyckades knäcka den tyska G-skrivarkoden. Han fick bukt med den hyperavancerade kodmaskinen – som egentligen kallades Geheimschreiber och hade ett närmast oändligt antal möjliga kombinationer – efter att i cirka två veckors tid ha låst in sig i en villa ute på Lidingö, utrustad med enbart papper och penna samt en resväska full med krypterade teleprinterremsor.
Tack vare Beurling blev den tyska G-skrivartrafiken en säkerhetspolitisk guldgruva för Sverige. Genom att systematiskt tappa telekablarna på linjen Berlin-Oslo på information kunde den svenska militära underrättelsetjänsten tillskansa sig hemlig kunskap om nazisternas militära insatser och överväganden. Bland annat fick man tidig förvarning om de tyska anfallsplanerna mot Sovjetunionen, Operation Barbarossa, genom G-skrivarkommunikationen.
I dagens avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson om det topphemliga underrättelsearbete som under andra världskriget bedrevs på Karlaplan 4 i Stockholm. Här – i en gammal rivningskåk, mitt på Östermalm – huserade en av försvarets hemligaste avdelningar: Försvarsstabens kryptoavdelning eller Kryptodetalj IV, föregångaren till våra dagars FRA (Försvarets Radioanstalt).
En av dem som arbetade för kryptoavdelningen var Arne Beurling, som kort efter krigsutbrottet i september 1939 hade ringt upp Försvarsstaben för att erbjuda sina tjänster. Marklund och Larsson talar emellertid också om en annan medarbetare vid Kryptoavdelning IV: ordonnansen Allan Nyblad, som tillsammans med sin storebror Knut sålde underrättelser ur G-skrivartrafiken till Sovjetunionens militära underrättelsetjänst GRU.
Litteraturtips:
Andreas Marklund: Övervakningens historia. Från svarta kabinett till digital massövervakning. Historiska Media, 2020.
Wilhelm Agrell: Stockholm som spioncentral. Spåren efter tre hemliga städer. Historiska Media, 2020.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pretoria onsdag.
Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.
Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.
Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.
Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?
Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?
Richard Myrenberg Pretoria
[email protected] -
Finlands folksjäls vagga så kallas ibland det Karelen som gick förlorat i krigen mot Sovjetunionen. Över 400 000 människor tvingades fly från områdena kring Ladoga-sjön, Viborg och Karelska näset för snart 80 år sedan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Finlands nationalepos Kalevala bygger på visor från Karelen och kulturpersoner såsom Edith Södergran och Akseli Gallen-Kallela vallfärdade till Karelska näset för att uppleva den mångkulturella miljön och de natursköna stränderna.
Stora delar av Karelen tillhör numera Ryssland, men ett nytt kapitel håller på att skrivas med tanke på Finlands stundande NATO-medlemskap. Det tidigare goda gränssamarbetet har somnat in, samtidigt som invasionen av Ukraina har väckt gamla minnen till liv hos de vars familjer en gång flydde Karelen.
Ett program av Julia Wiræus
Producent: Tiina Laitila Kälvemark
[email protected]Slutmix: Emilia Martin
Programmet producerades av Sveriges Radio Finska år 2022.
Medverkande:
Johanna Holmström, författare
Rainer Knapas, kulturhistoriker
Jyrki Ijäs, föreningsaktivist, ordförande för sockenföreningen Hiitola i Karelska Förbundet
Marika Tandefelt, språkvetare med rötter i Viborg
Lars-Einar Floman, chefredaktör för Wiborgs Nyheter, född i Viborg
Pentti Palomäki, antikvarie i Villmanstrand, specialiserad på karelsk litteratur
-
Kung Carl XVI Gustaf håller sitt jultal från prinsessan Sibyllas våning på Stockholms slott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
H.M. Konungens jultal, 25 december 2022Kära svenskar, hemma och utomlands, alla i Sverige.
Från Stockholms slott till Ukraina är det bara hundra mil fågelvägen.
Även där firar man jul. Men för många som bor där är det mörkt, kallt och svårt. Delar av samhällets infrastruktur är utslagna. Människor har dödats, skadats och utsatts för fruktansvärt lidande.
Första gången jag var i Ukraina var det fortfarande en del av Sovjetunionen. Drottningen och jag besökte då Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan Ingegerd ligger begravd.
Ingegerd var dotter till sveakungen Olof Skötkonung i Sigtuna. Hon giftes bort med storfursten Jaroslav av Kiev år 1019, och var senare känd som ett helgon, Sankta Anna. Hon blev en historisk person och är än i dag en länk mellan våra länder.
Under ett senare besök till Ukraina, ett statsbesök 2008, reste vi till Gammalsvenskby, ett litet samhälle i södra delen av landet.
Ända sedan 1700-talet har byn varit hem åt svenska ättlingar med rötter från det då svenska Dagö, i nuvarande Estland. Genom seklerna har de utstått svåra prövningar: krig och tvångsförflyttningar. Ändå har de lyckats bevara sina svenska traditioner.
I byns kyrka möttes vi av en kör som sjöng psalmer på ålderdomlig svenska, med texter och melodier som förts vidare från generation till generation. Det är ett starkt minne, som jag har burit med mig ända sedan dess.
Den ryska aggressionen mot Ukraina har slagit hårt mot byn. Vägen jag invigde vid statsbesöket har förstörts. Det är ont om elektricitet, vatten och bränsle.
Det känns tungt att tänka på det här. Därför vill jag i dag sända en särskild hälsning till invånarna i Gammalsvenskby:
Mina och min familjs tankar är hos er – och hos alla era landsmän.
Framför oss ligger nu 2023. Ett särskilt år, på flera sätt.
Vi står som land inför betydande utmaningar. Detta kommer att påverka många, framför allt dem med små marginaler. Och det kommer att ställa krav på oss alla. Som medborgare, och som
medmänniskor.Vid nyår tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. En viktig och ansvarsfull uppgift för vårt land.
Nästa år är också ett jubileumsår: Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung. Och i september har jag själv haft förmånen att vara Sveriges statschef i 50 år. Ja, det är en lång tid!
Med anledning av jubileet kommer Drottningen och jag att besöka Sveriges alla län. Efter snart ett halvsekel av resor till olika delar av vårt land så vet jag att varje län har sin egen karaktär, natur och historia. Det är en rik mångfald, där varje del är med och bygger en helhet. Vi ser fram emot dessa besök, och att få möta alla er, unga som gamla, runtom i landet.
Min förhoppning är att ni blir många som deltar. För det här jubileet handlar om Sverige. Om Sverige i tiden.
Ända sedan jag var liten och lekte med modelltåg har jag fascinerats av tekniska uppfinningar och framsteg. Det har alltid varit naturligt för mig att rikta blicken framåt, mot horisonten.
Under de 500 år som gått sedan Gustav Vasa blev kung har vårt land haft en helt enastående utveckling. Och under det halvsekel som jag har varit kung, har jag ofta fyllts av stolthet när jag sett hur svenska idéer och innovationer gör livet bättre för många
människor. Både här i Sverige och ute i världen, där svenska produkter ofta har ett gott renommé.Denna positiva utveckling och dessa framsteg hör till det som vi firar 2023.
Men, ett jubileum kan också vara ett bra tillfälle för eftertanke och tacksamhet.
Åkrarna vi skördar. Skogarna vi bygger våra hus av. Träden vi får våra juläpplen från. I generationer har människor planterat och sått, tagit hand om skog och mark – och lämnat det vidare till oss att förvalta.
På samma sätt kan man se på konsten, språket, arkitekturen. Den tekniska och medicinska utvecklingen. Allt det som vi i dag kan åstadkomma – kanske till och med tar för givet – bygger på en grund som andra har lagt.
I dag, på juldagens morgon, firades julotta i hundratals svenska kyrkor. De psalmer som sjöngs där har sjungits av många före oss. De är en del av vår historia och vårt kulturarv. Av det som binder oss samman och som tillhör alla i Sverige.
Jag väljer därför att avsluta denna julhälsning med några rader ur ”Härlig är jorden” – en psalm som sjöngs vid vårt besök i Gammalsvenskby, och som jag själv tycker mycket om. Den sjungs gärna vid begravningar, men också i juletid, och den har ett tryggt och trösterikt budskap.
”Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.”Oavsett hur du firar din jul så hoppas jag att den kan ge dig en stund av lugn och ro och eftertanke. Och att du kan ta fasta på det som ger dig glädje och hopp.
Låt oss alla skänka en tanke till dem som behöver det bäst, och ta hand om varandra – nu i jul och under året som kommer.
Tillsammans med min familj vill jag önska dig en riktigt god jul och ett gott nytt år 2023!
-
Järnmalmen i Kiruna med utskeppningshamnen i Narvik, nickelmalmen i Petsamo i Finland och hamnen i Murmansk med järnvägen söderut var strategiskt viktiga brickor som gjorde att Nordkalotten blev platsen för ett av de största slaget i Nordens historia.
Den svenska samlingsregeringen underlättade den tyska krigsansträngningen genom att under flera år tillåta tyskarna att transportera soldater på svenskt territorium och att bygga upp ett stort lager i Luleå för främst mat och foder.
I avsnitt 101 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Gyllenhaal, författare med inriktning på militärhistoria som är aktuell med återutgivningen av Slaget om Nordkalotten.
Den tyska invasionen av Norge hade föregåtts brittiska planer på att ta kontrollen över gruvorna i Kiruna. Senare när Molotov-Ribbentropspaktens bröts med Nazitysklands anfall på det kommunistiska Sovjetunionen blev hela Nordkalotten en karg och ogästvänlig stridsplats där tiotusentals soldater dog.
Sverige både hukade och profiterade på Nordkalottens strategiska betydelse. Det neutrala Sveriges eftergiftspolitik mot nazityskland gjorde att 2 140 000 tyska soldater och över 100 000 vagnar med krigsmaterial transporterades på svensk järnväg. Under perioder upptog tyskarna 10 procent av SJ:s transportkapacitet.
Tyskarna byggde också upp ett enormt mellanlager i Luleå där det främst lagrades mat och djurfoder till den tyska krigsmakten. Lagret vaktades av svenska poliser och den ansvarige för lagret Walther Zindel kom att gifta sig med en svenska från Piteå. Svenska åkerier tjänade stora summor på att frakta krigsmateriel till Nazitysklands trupper på Nordkalotten.
Sverige stoppade inte transporterna förrän den 20 augusti 1943 – långt efter att krigslyckan vänt för tyskarna. Och det tyska lagret i Luleå avvecklades inte förrän sommaren 1944.
Musik: Before the Fight av Michael Vignola
Bild: Tyska tanks avancerar mot fronten vid Vasonvaara den 1 juli 1941. Källa
(sa-kuva.fi).
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I veckans avsnitt av Porträtt ur historien får vi höra berättelsen om Tsiang Tingfu, kinesisk politiker, diplomat och patriot. Han såg Stalins Sovjetunionen med egna ögon när han tjänstgjorde som ambassadör i landet, och han bevakade krigsutbrottet mellan Kina och Japan 1937. Han strävade efter förnyelse i Kina med kosmopolitiska förtecken men drevs till landsflykt av Maos revolution.
Du finner Porträtt ur historien och Bokförlaget Stolpes övriga utgivning hos Bokus.se, dessutom till 20 procents rabatt med koden STOLPE20.
Foto: Bettmann/Getty images
Författare: Rana Mitter
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
På botten av Östersjön från Ryssland till Tyskland ligger flera 120 mil långa stålrör.
Där flödar Rysslands guld, naturgasen, som pumpas in i Tyskland och Västeuropa som blodet i ådrorna. Gasen värmer upp de europeiska hemmen, får industrin att snurra.
Men den gas-allians som väst haft med först Sovjetunionen och sen med Ryssland är som ett tveeggat svärd.
Det som skulle knyta öst och väst närmare varandra förvandlades till ett gasvapen i Vladimir Putins hand.
Tills en dag när allt får ett oväntat och mystiskt slut.
Om du inte vill vänta går det redan nu att låsa upp alla delar genom att bli prenumerant - då får du full tillgång till den här podden och alla andra program vi gör på Third Ear Studio. Gå in på thirdearstudio.com och välj själv vilken poddspelare du vill lyssna i.
Become a member at https://plus.acast.com/s/uppgangochfall.
-
De baltiska länderna har varit Ukrainas närmaste vänner och Rysslands hårdaste kritiker sedan krigsutbrottet. Men riskerar den hårda linjen spilla över på den stora rysktalande minoriteten i Baltikum?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Konflikt den här veckan beger sig David Rasmusson och Carina Holmberg ut på en resa till Estland. Lettland och Litauen. Tre länder som gått i bräschen i stödet för Ukraina. Samtidigt har man drivit på för allt hårdare EU-sanktioner mot Ryssland, trots att det också skadar de egna ekonomierna. Men i Baltikum finns också en stor rysktalande minoritet, och många rysktalande balter anser att de nu får betala för Putins krig.
För att förstå de historiska orsakerna till det hårda motståndet mot Ryssland åkte David Rasmusson till det gamla KGB-huvudkvarteret i Riga. Där i källaren får vi bland annat kliva in i avrättningskammaren där de letter som ansåg vara fiender till Sovjetunionen sköts med nackskott. Statsvetaren Mārtiņš Daugulis förklarar att minnet av det som hände i Baltikum under sovjettiden fortfarande är väldigt starkt och att det i hög grad påverkar den politik man för gentemot Ryssland idag. Det finns en oro för att om Ukraina besegras av Ryssland så står Baltikum på tur.
Carina Holmberg träffar Estlands utrikesminister Urmas Reinsalu som bekräftar att historien blivit starkt påtaglig sedan den ryska invasionen av Ukraina och att de baltiska länderna vill att EU ska införa ännu tuffare sanktioner mot Ryssland. Samtidigt har Estland bland annat förbjudit ryska medier, raserat monument från sovjettiden och beslutat att fasa ut ryskan som undervisningsspråk. Att det skulle leda till någon konflikt med den stora ryskspråkiga gruppen förnekar han.
Carina Holmberg reser vidare till staden Narva när gränsen till Ryssland där nästan alla invånare har ryska som modersmål. Där träffar hon pensionären Valentina Smolokurova som fortfarande kan titta på ryskt tv, tros att det är förbjudet. Hon tror på Ryssland och Putin och ogillar Estlands linje mot Ryssland .Vi besöker också Pähklimäeskolan som varit helt ryskspråkig , men där man ska ställa om all undervisning till estniska. Skolelever vittnar om hur de upplever att de som ryskspråkiga blir sämre behandlade efter krigsutbrottet.
Även i Lettland ska ryskan fasas ut som undervisningsspråk, trots att en fjärdedel av befolkningen har ryska som modersmål. David Rasmusson besöker Skola 80 i en förort till Riga, en skola där ryskan snart också ska fasas ut. Rektor Anna Vladova är bekymrad och menar att rysktalande letter oförtjänt drabbas av Putins krig.
Men det är inte bara det ryska språket utan också ryska symboler som nu försvinner. David Rasmusson träffar den pro-rysktalande politikern Miroslavs Mitrofanovs vid resterna av segermonumentet i Riga, ett monument som revs i somras. Monumentet sågs av många rysktalande letter sågs som en hedersbetygelse för uppoffringar under andra världskriget, medan av många lettisktalande såg det som en symbol för en ockupationsmakt . Rysktalande i Lettland har blivit Ukrainakrigets indirekta offer säger Miroslavs Mitrofanovs.
Men det håller statsvetaren Mārtiņš Daugulis inte med om. Han menar att den hårdare linjen mot allt ryskt i Baltikum är nödvändig och en fortsättning på den befrielse som inleddes för över 30 år sedan. Socialantropologen Klāvs Sedlenieks anser att det definitivt blivit tuffare för den rysktalande minoriteten, men att många balter ser det ryska språket som ett existentiellt hot . En av anledningarna till att Putin säger att han valde invadera Ukraina var ju för att skydda rysktalande människor där.
Programmet avslutas i Marijampolė i Litauen, nära gränsen till den ryska exklaven Kaliningrad. Där är den geografiska utsattheten som nu ger upphov till oro och vi får träffa medlemmar ur den paramilitära organisationen Lietuvos šaulių sąjunga som är förberedda på ett ryskt angrepp.
Programledare: Lotten Collin
[email protected]Reporter: Carina Holmberg
Tekniker: Stina Fagerberg, Jacob Lalér
Producent: David Rasmusson
[email protected] -
Nestor inom svensk underrättelsevärld om att hantera spioner, IB-affären inifrån och varför man missbedömde Rysslands militära förmåga.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Männen i Jan Leijonhielms släkt blev antingen militärer eller präster, men själv har han levt ett liv i underrättelsevärldens tjänst. Dessutom är han specialist på Sovjetunionen och Ryssland.
Han håller med säkerhetspolisen om att spionaget mot Sverige har ökat och ser det som ett bevis för att den ryska underrättelsetjänstens offensiva arbete fått genomslag.
IB-affären skadade SverigeJan Leijonhielm har varit verksam vid MUST, IB, Öst Ekonomiska byrån samt FOI, och nu skrivit boken “Ett svenskt Leijon: ett liv i underrättelsevärlden”. Där tar han upp IB-affären inifrån och hur den skadade den svenska underrättelsetjänstens arbete utomlands.
I Söndagsintervjun berättar han om sina unika erfarenheter av att hantera agenter, varför man kallar en svensk spion för källa och hur det har varit att leva ett hemligt dubbelliv.
Programledare: Martin Wicklin.
Producent: Ulrika Stenström.
Kontakt: [email protected]
-
Möt Vera Efron, kvinnan som lämnade livet som forskare i Sovjetunionen, kom till Sverige, blev kompis med den svenske spionchefen och sedan dess matat ut bok efter bok om Ryssland, Putin och det ryska sättet att tänka och med sina böcker gjort spännande framtidsspaningar som visat sig stämma till 100 %.
Att Henning glömmer vad Boris Grigoriev heter mitt i intervjun bjuder vi på. Han är sån. Henning Alltså.
Dela, gilla och prata gärna om oss! Vi finns på militarsnack.se, spotify, instagram och där poddar finns.
Få bonusmaterial genom att bli Patreon!Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Möt Vera Efron, kvinnan som lämnade livet som forskare i Sovjetunionen, kom till Sverige, blev kompis med den svenske spionchefen och sedan dess matat ut bok efter bok om Ryssland, Putin och det ryska sättet att tänka och med sina böcker gjort spännande framtidsspaningar som visat sig stämma till 100 %.Att Henning glömmer vad Boris Grigoriev heter mitt i intervjun bjuder vi på. Han är sån. Henning Alltså.Dela, gilla och prata gärna om oss! Vi finns på militarsnack.se, spotify, instagram och där poddar finns. Få bonusmaterial genom att bli Patreon! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Visa fler
