Frankrike Podcasts

  • Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.Avståndet mellan hjärna och kropp hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens övergångarna i livet och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, The Body Keeps the Score, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades den pneumogastriska nerven vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade polyvagala teorin, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska och fysiska mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska Lévénement. Egentligen mest för titelns skull: Omständigheter är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på det är ju utan risk för en ny konception.Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

  • Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.


    D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.


    På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.


    Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.


    På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.


    Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.


    Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.


    Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Direktsänt aktuellt magasin.

    En av de blodigaste attackerna på flera år när flera människor sköts ihjäl utanför en synagoga i Jerusalem. Omskakande film släpps i USA som visar hur polisen misshandlar en man som senare avled. Sverige förlorade semifinalen i handboll mot Frankrike. Sprängmedel, hur hanteras de? Regeringen lägger ned utredningen av karensdag.

  • Ronie Berggrens fjärde del om den amerikanska revolutionen. Här skildras hur Frankrike ger sig in i kriget på amerikanerna sida och hur britterna verkställer en ny strategi med fokus på den amerikanska södern, samt hur en av Washingtons mest förtrogna män vänder honom ryggen.

    -------
    STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

  • Många har försökt skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att assimilera amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade håll i er nu esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att assimilera ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade Circle Trigon Party var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln Esperanto: The Aggressor Language. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, adamitiska språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens lingua ignota men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, världsspråket, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs esperanto hoppets språk, som det snart kom att kallas var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos interna ideo, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika förbättrade världsspråk ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas fina venko, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturRoberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.

  • Utrikeskrönika 26 januari 2023.

    Paris torsdag.Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med just det högt i tak.Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: Ni måste reformera ert system men gör inte som vi. I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare. Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar. Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra. Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn. Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte. Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Pretoria onsdag.Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?Richard Myrenberg Pretoria [email protected]

  • Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att leva gott eller rättfärdigt ofta i konflikt med att skapa konst. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för objektivister och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet.Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga är inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet. De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden: Det finns saker som omger våra liv, och att se dem är att känna oss själva. Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan valt meningen / i att vara talrika, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen

  • Nyheter från Frankrike på medelsvår franska. Vi startar året med beslutet att förbjuda engångstallrikar och bestick på snabbmatsrestauranger i hela Frankrike. Vi pratar med Kassidy och Vassili om för- och nackdelar med förbudet. Vi blickar framåt med Gaby: hur blir hennes 2023 och hur håller en humöret uppe i dystra tider? Vi lyssnar också på Camille Schneyder från Belgien som varit med i The Voice och som nu samarbetar med den franska artisten Vitaa.

  • Nyheter från Frankrike på lätt franska. Vi startar året med beslutet att förbjuda engångstallrikar och bestick på snabbmatsrestauranger i hela Frankrike. Vi pratar med Vassili om för- och nackdelar med förbudet. Vi blickar framåt med Gaby: hur blir hennes 2023 och hur håller en humöret uppe i dystra tider? Vi lyssnar också på Camille Schneyder från Belgien som varit med i The Voice och som nu samarbetar med den franska artisten Vitaa.

  • Dom mot spionbröderna. Nya vapen till Ukraina. Demonstrationer mot höjd pensionsålder i Frankrike. Euro - ny valuta i Kroatien, men alla är inte nöjda. Nya alkoholrekommendationer i Kanada.

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Stockholm Torsdag,Förra veckan hände något ovanligt. Svensken fick plötsligt en ny roll på världskartan.Som korrespondent med fokus på unga rapporterar jag med jämna mellanrum om droger i olika sammanhang. Nästan uteslutande har det handlat om andra länder som mer radikala och liberala: Avkriminalisering här, legalisering där, cannabis, svamp, turistbussar för de som vill röka, plantage och butiker.Snart ska jag besöka en klinik som för några år sedan fick tillåtelse att skriva ut heroin på recept, som låter patienter injicera och slumra till innan de går vidare med sin dag. Ungefär samtidigt som de startade så länkade dåvarande justitieminister här i Sverige till en satir-artikel om att massa människor dött av marijuana-överdos när det legaliserades i Colorado. Det skrattades åt även om hennes pressekreterare hävdade att hon hela tiden förstått att det var satir.Vi får väl rätt sällan vara de där sköna eller galna beroende på hur man ser det, de där bakåt-lutade i världen. Men så förra veckan hände det rapporter började komma om att unga personer i ett annat land, Frankrike, använder det svenska snuset i allt högre utsträckning. Svenska medier, inklusive undertecknad, hoppade på.Det har blivit en grej på sociala medier. Under hashtagen Le snus lägger folk i Frankrike upp filmer på Tiktok där de förklarar i instruktionsvideos hur man snusar. Ni är många som bett mig förklara hur man gör med snus, säger en kille in i kameran. Man ska gärna ha något att dricka, något sött, fortsätter han. Man tar tag i överläppen och stoppar in den lilla påsen mellan läppen och tandköttet.Andra hashtagar Le snus när de testar för första gången. De stoppar in det och ojar sig det bränns, det svider. I en film ligger ett gäng killar i en trapp, utslagna, i va som ser ut att vara en skolkorridor. Kompisarna asgarvar. De är i 20-årsåldern men påminner närmast om 13-åringar i Sverige som testar för första gången och får nikotin-kickar.I Sverige togs nyheten emot med stort behag. TV4:s vinkel var att fransmännen är för veka i SVT gick reportern runt med en dosa i Paris och frågade fransmännen om de vet vad prillorna är för något. Det skrattas åt att den lilla dosan som ligger på vart och vartannat skrivbord eller i fickan hos svensken i franska medier beskrivs som något främmande och farligt.Våran egen folkhälsomyndighet skriver också om hälsoriskerna med snus. Om beroende, cancerrisk, diabetes och så vidare. Men när man i Frankrike reagerade med att börja föreläsa för unga om tobakens och nikotinets risker, då blev det en nyhet här som de flesta ville ta upp. Kanske blev nyheten i Sverige till och med större än i franska medier.Kanske för att det var lite skönt att framställa oss som klassens cooling för en dag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga. [email protected]

  • Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet. Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans pasticcio som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också en salig röra eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter kärleksfull, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, Pierre Menard, författare till Don Quijote, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturCarl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.

  • Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.


    Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.


    I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.


    Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.


    Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.


    Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0


    Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Obegripligt eller begripligt? Olle listar helt sonika begripliga och mindre begripliga händelser från sportens värld där huset som vanligt får sig en salva (där Strandberg aldrig förväntar sig journalistiska stordåd). Mats avslöjar allt om vad hans vardagar går ut på. Och kommer ut med vem som, i särklass, är världens vackraste man. Jesper och Ekstedt Event går i mammas fotspår och planerar en riktig grabb- och tennisresa till Frankrike.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.