ESSÄ Podcasts

  • Vi har sett arkivfilmen "Harvest Time" om Neil Young och skapandet av albumet "Harvest" 1971. Men också lyssnat på Neil Youngs nya album "World Record" som släpptes förra veckan.

    Vad säger filmen och albumet om Neil Young som artist då och nu? Kulturredaktionens Anna Tullberg och Joakim Silverdal besöker programmet för att nysta i det.RECENSION: "ILLUMINERADE DETALJER 2" AV PÉTER NÁDASTidigare i höstas besökte den ungerske författaren Péter Nádas Stockholm, för att lagom till sin 80-årsdag ta emot det nyinstiftade Berman-priset som verkar i den judiska traditionens anda. I början av året kom den första delen av hans barndomsskildring från ett efterkrigs-Budapest ut på svenska, "Illuminerade detaljer 1". Nu är det dags för den andra och avslutande delen där han återvänder både till den infekterade familjehistorien och till de stora skeendena. Recension av kulturredaktionens Katarina Wikars.VAD BETYDER DET ATT DEBUTERA?Vad händer när man blir "författare" när man går från att skriva för sig själv, till att läsas av andra? En osynlig gräns har passerats. Vad händer där, på den knivskarpa gränsen mellan att vara outgiven och att se sitt namn på ett omslag? Reportage av Lars Hermanson, som träffat några personer som passerat just den gränsen.ESSÄ: OM FAMILJEN VI BÄR RUNT PÅ I VÅRT INREDe flesta som föds hamnar omedelbart i någon form av familjekonstellation. Hos en människa eller grupp med människor med och mot vilka världen tar form och börjar förstås. Kanske präglar det oss på ett sätt vi har svårt att förstå. Över hur det kan te sig reflekterar Johan Eriksson, psykoanalytiker och docent i teoretisk filosofi, i dagens OBS-essä.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

  • Förra veckan hade Dostojevskijs "Brott och straff" premiär på Dramaten. Men under Rysslands krig mot Ukraina har röster höjts för att omvärdera de ryska klassikerna. Hur sätter man upp "Brott och straff" i dag?

    Teaterkritiker Maria Edström och Fredrik Wadström, medarbetare på kulturredaktionen och tidigare Rysslandskorrespondent, har båda sett pjäsen och samtalar om hur vi ska förhålla oss till rysk litteratur mitt under brinnande krig i Europa. Intervju också med Dramatenchefen Mattias Andersson, om hur nationalscenen resonerat kring uppsättningen.AUGUSTPRISVINNAREN NINA VAN DEN BRINK OM MAJA EKELÖFMaja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink" riktigt skakade om Sverige då den vann första pris i Rabén och Sjögrens romanpristävling som Bästa politiska roman 1970. Maja Ekelöf blev rikskändis över en natt och boken en modern klassiker. Nina van den Brink har arbetat på sin biografi i fyra år. Reportage av Katarina Wikars. REPORTAGE: STAND UP I KAIROI Egypten växer den mycket unga stand up-scenen. Komedi, satir och skämtkultur är djupt förankrad i den arabiska och egyptiska världen. Men 2022 års Egypten styrs av en militärdiktatur, där yttrandefriheten är kraftigt begränsad. Vad får man egentligen skämta om i dagens Egypten? Reportage av Edgar Mannheimer. ESSÄ: OM FARAN MED BEKVÄMLIGHETBekvämlighet är ett ord med stark positiv värdeladdning för de flesta av oss. Men kanske är det just vårt behov av och krav på komfort, som håller på att försätta oss i en situation som är allt annat är behaglig. Över detta funderar journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén i dagens OBS-essä.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

  • Sara Meidells bok Ut ur min kropp har skapat debatt på kultursidorna för sin skildring av sjukdomen anorexi. Boken har liknats vid ett reklamblad för anorexi och kallats för livsfarlig.

    Två av debattörerna medverkar i dagens program för att bland annat svara på varför boken väckt så många reaktioner och om självsvält kan ses som en feministisk handling.ABORT PÅ FILM OCH I TVDet kommer även att handla om hur abort skildras på film och tv i USA. Och på vilket sätt det påverkat kvinnors bild av hur en abort går till. Vi har träffat regissören Phyllis Nagy, bioaktuell med filmen "Call Jane", en film som utspelas mellan 60-70 talen i USA och är baserad på verklighetens The Janes, aktivistgruppen som hjälpte kvinnor med säkra aborter, ett tema som åter blivit högst aktuellt i landet."KVINNORUMMET" - MER ÄN BARA EN ROMANI vår serie Verket som värker hör vi som vanligt om ett verk som gjort särskilt stort intryck på en av våra lyssnare att det fortfarande värker. Idag är det lyssnaren Erika Höglund som berättar om när hon som tonåring läste romanen "Kvinnorummet" av Marylin French. Den kom att påverka hela hennes förhållningssätt till sitt framtida liv. ESSÄ: POESI SOM FACKLITTERATURDenna vecka handlar essäerna från OBS-redaktionen om litteraturen och verkligheten. I boken "Ringa hem" har Ida Börjel gjort dikter utifrån ryska soldaters avlyssnade telefonsamtal från fronten i Ukraina. Och Marit Kaplas intervjubok Osebol fick 2019 Augustpriset i den skönlitterära klassen. Men är det verkligen skönlitteratur? Författaren och journalisten Katarina Bjärvall argumenterar för att även poesi kan vara facklitteratur. Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

  • Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning []Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

  • Med avstamp i bioaktuella "The Menu" och tv-succén "The Bear" skärskådar vi vår tids besatthet vid restaurangkök tillsammans med stjärnkocken Frida Nilsson och mat- och kulturskribenten Sara Berg.

    SÅ BLEV DANSEN EN PROTESTFORM I IRANDe landsomfattande protesterna mot regimen i Iran är inne på sin tionde vecka. Spontandans på gatorna och dansvideor med dödade demonstranter sprids. Vad har dansen för betydelse? Krönika av Saman Bakhtiari. Dessutom har vi pratat med Nima Kiann, konstnärlig ledare i exil för den nya iranska nationalbaletten, om varför dansen upplevs så farlig av regimen.VERKET SOM VÄRKER: "MORDET PÅ ANDREAS BAADER"1978 målade den norske konstnären Odd Nerdrum "Mordet på Andreas Baader" en storskalig och mycket omdiskuterad tavla som föreställer en av ledarna för den västtyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen, som en religiös martyr. Det är ett verk som aldrig slutat värka hos lyssnaren Johan Westerholm, som såg tavlan för första gången för mer än 20 år sedan.ESSÄ: OM FAKTA OCH FIKTION HOS W G SEBALDÄven om varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, så uppstår etiska dilemman när författaren hämtar material från det egna och andras liv. I dagens essä från OBS handlar det om en författare vars hela metod handlade om detta mötte mellan fakta och fiktion. Författaren Eva Ström reflekterar kring W G Sebalds underliga, grymma och vackra värld. Del två i OBS serie om litteraturen och verkligheten.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

  • Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram den större bilden, en djupare sanning, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt case i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt case annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken vinkel vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.Lars Hermansson, författare och kritiker

  • Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:Melanesien, Mikronesien och Polynesien.De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ett hav av öar snarare än en specifik ö.Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.Författaren Epeli Hauofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina och framförallt åtråvärda.Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till det idealiska laboratoriet för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisaw Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.Per J Andersson, författare och resejournalistLitteraturMichelle Keown: Pacific Islands Writing The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

  • Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för väst eller från viste, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara havets salt loch uisge sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade Eboudai och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev Hebudes till Hebrides genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, Min älskade ö Uist, begriper jag inte ett ord men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där där jag är som mest oskyddad är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

  • I Tidöavtalet finns vid sidan om förslaget om en "svensk kulturkanon" också ett förslag om att ta fram en litteraturkanon specifikt för skolan. Skulle det kunna vara ett stöd för lärare, eller en statlig inskränkning av deras egen bedömning?

    Maria Fagerberg och Vesna Prekopic är båda lärare och tidigare rektorer som i varsin debattartikel intagit olika positioner i frågan om en statlig läslista för skolan. Båda besöker P1 Kultur, och vi går till grundfrågan: är det viktigt att alla elever i svenska skolan läser samma romaner? Och i så fall varför?HOOJA SÅ TOG DUON SOM BÖRJADE SOM ETT SKÄMT ÖVER MUSIKSVERIGEEn av Sveriges största artister just nu är duon Hooja från Gällivare i Norrbotten. Efter att slagit igenom på nätet under pandemin har de nu gjort en succésommar på livescener runt om i Sverige. Samtidigt har också nya rekord för lyssningen och deras musik slagits gång på gång. Enligt duon själva började allt som en kul grej. Ett internt skämt som till slut blev låten "Donkey Kong", som idag har strömmats åtta miljoner gånger. Men hur började det? Och hur kunde det gå så bra? P3:s musikreporter John Andersson åkte till Gällivare för att ta reda på det.VEM FÅR ÅKA PÅ KONSTNÄRSRESIDENS I DAG?Sedan 1800-talet har konstnärer packat ihop sina penslar och åkt på residens för att både få lite andrum, men också ny inspiration för sin konst. Men numera är det inte längre bara bildkonstnärer och formgivare som erbjuds möjligheten att åka på konstnärsresidens. På senare år har residensen allt oftare kommit att rikta sig mot nya konstformer. P1 Kulturs Joakim Silverdal gav sig iväg mot en obebodd ö i Norra kvarken för att ta reda på mer.ESSÄ: OM MÖTET MELLAN TVÅ LITTERÄRA GIGANTERI dagens OBS-essä, som är den fjärde i serien om händer, reflekterar litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson över mötet mellan Selma Lagerlöf och Grazia Deledda, den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur. Om två giganter med två små par händer.Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Felicia Frithiof

  • Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

  • Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg. I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet primater. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken Handen i den digitala världen. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas. Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.Jag tänker på Sara Stridbergs roman Kärlekens Antarktis, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln The Social Power of Touch, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.Exakt hur de kommer att förändras vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.Jag sträcker ut handen mot museets monterglas nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.Anna Thulin, journalist och författare Inläst av kulturredaktionens Sofia Strandberg Omnämnt i essän:Handen i den digitala världen av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.The Social Power of Touch av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.Svenskarna och Internet, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)Muséum national dhistoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.

  • Numera förknippas Tucholsky i alla fall i Sverige kanske mest med det pris som varje år delas ut till fängslade och förföljda författare och journalister av Svenska PEN. Men hans liv och verk är en större berättelse än så.

    Så vem var han, Kurt Tucholsky författaren och en av nazismens skarpaste kritiker under mellankrigstiden som efter sin landsflykt hittades död under oklara omständigheter i en villa i västsvenska Hindås?Det här är berättelsen om mannen som försökte stoppa Hitler med en skrivmaskin.Reporter Sandra Stiskalo.KULTURENS PENGARI dag presenterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) regeringens budget för 2023. Vilka nyheter innebär budgeten på kulturområdet? Och hur reagerar branschen och museibesökare? Vi har pratat med kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Amanda Lind (MP), tidigare kulturminister och ordförande i riksdagens kulturutskott.ESSÄ: UTAN HANTVERK ÄR VI INTE HELAI dagens OBS-essä funderar författaren och kritikern Boel Gerell på vad som händer när hantverk reduceras till mindfulness, i spåren av hantverkets trendiga återkomst som terapi. En del i OBS serie essäer om händer.Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Felicia Frithiof

  • Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018.En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här.­Mamma, tänd nu då!Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista.Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad.Men om inte.Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen?hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlagTänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har om ord och skrivande och kultur ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad.I boken vars fornengelskt stavade titel är Cræft som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak.På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä.Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran.Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken Verkstäder av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk.Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder skriver hon. Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån.Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903. Snart nog allt som familjen behövde producerade de självaOch jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om.Nu är det väl så skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden.Nu är deras händer sedan länge stillaHundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt.Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som balsam för själen utan för att det är något man bör kunna, som människa.Boel Gerell, författareLitteraturAlexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017.Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

  • Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 1/6 2020.När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta.När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss.Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder.Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual.Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta.Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar.Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. Livet är att välja, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna. Avnaglad och vingklippt.Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda, kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns till hands.Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp. Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan berättelse.Våra händer manifesterar hjärnans och naturens asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier, och stapelmat sitos - åts med vänster hand, medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen, och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets början, och är lite vanligare hos män.Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och lättare att öppna dem inifrån.Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla vore flerhänta?Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat kilskriften, ristat, glödgat, skrivit. En penna i hjärtat och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.Hanna Frost, handkirurg och författare

  • Ulf Kristersson (M) har presenterat sin nya regering. Vad betyder valet av Parisa Liljestrand (M) som kulturminister? Kulturcheferna Björn Wiman, DN, Lisa Irenius, SvD, och Karin Pettersson, Aftonbladet, kommenterar.

    MÖT STJÄRNCELLISTEN YO-YO MADen amerikanske cellisten Yo-Yo Ma mottar under tisdagskvällen Birgit Nilsson-priset på Konserthuset i Stockholm. Han omnämns ofta som världens främste cellist och är den förste instrumentalisten som får priset. I ett samtal med kulturredaktionens Lisa Wall talar han om livet, musiken och mänskligheten ett utforskande som han känner samhörighet med Birgit Nilsson kring.KRITIKSAMTAL: JENNY TUNEDALS POESI BLIR TEATER I "KUNG MOR"2017 kom poeten Jenny Tunedals bok "Rosor, skador", en hyllad samling om relationen mellan en mor och en dotter och hur demensen smälter bort orden dem emellan. Nu debuterar hon som dramatiker när hon tillsammans med Christina Ouzounidis flyttar verket till teaterscenen. Scenkonstkritiker Kristina Lindquist har sett "Kung mor" på Teater Galeasen i Stockholm.ESSÄ: OM GREKISKA EPOSET KYPRIAS HEMLIGHETERDet grekiska eposet "Kypria" har beskrivits som en preqel till "Iliaden" och kvar finns några få brottstycken. Och det är fragment som är temat för denna veckas OBS-essäer. Att det finns mycket att hämta ur några få rader får vi smaka på när författaren och professorn i statskunskap Johan Tralau i dagens OBS-essä gör en närläsning av en bit ur eposet som vid första åsyn verkar innehålla något mycket märkligt.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof