Avsnitt

  • De kristna korstågen till det heliga landet under det elfte århundradet var en helt ny typ av krigföring med religiösa förtecken som inte tidigare existerat i Europa. De kristna korstågen är en av de mest mytomspunna tilldragelserna under medeltiden, och dess historia lockar fortfarande historiker, författare och filmmakare. Det är inte svårt att förstå varför.

    Historien om korstågen börjar i ett splittrat Europa som under århundraden slitits isär av interna strider. Många historiker har fäst stor vikt vid hungersnöd och epidemier som härjade i Europa under decennierna innan det första korståget år 1095.


    I avsnitt 36 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt allt djupare i korstågens tidiga historia och frågar sig hur och varför de kom till, dramatiken under färden mot Jerusalem, men också vad det var som gjorde korsriddarna så framgångsrika?


    Under medeltiden bredde fattigdom ut sig och skapade en underklass med människor som såg en möjlighet till ett nytt liv i det heliga landet. Samtidigt såg unga adelsmän utan arvsrätt en möjlighet att bli furstar över guds rike på jorden. Påven Urban II, korstågens ”förste rörare”, såg från sitt håll möjligheten att ena europa och stärka kristenhetens världsliga makt på bekostnad av ett splittrat mellanöstern.

    I augusti 1096 gick den första officiella expeditionen mot österlandet. Exakt hur många som gick ner är omöjligt att säga, men tillsammans med icke stridande civila bör det ha handlat om runt 100 000 människor, varav ca en tiondel var regelrätta riddare. Det skulle ta fyra år innan massan nådde Jerusalem i juni 1099.


    På vägen dit utspelade sig svåra strider och belägringar i Nicea och framförallt Antioch. Riddarna med sitt tunga kavaleri svepte genom de muslimska härerna mycket framgångsrikt i detta initiala skede. Men det handlade inte bara om teknisk överlägsenhet. Det handlade också om två helt olika kulturer, två helt olika sätt att strida. Först när muslimerna lärt sig hantera det västerländska taktikerna skulle korsriddarnas krigslycka vända.


    För vidare läsning rekommenderar vi Thomas Asbridges böcker The Crusades: the war for the Holy Land (2010) och The first crusade: a new history (2005). Andrew Wheatcrofts De otrogna (2014), kan också ge spännande perspektiv på den längre konflikten mellan kristendomen och islam under medeltiden fram till idag.


    Lyssna också på Nordiska korståg för tro och plundring samt De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.


    D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.


    På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.


    Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.


    På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.


    Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.


    Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.


    Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana. Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.


    Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.

    Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?


    Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.


    Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.


    Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art


    Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.


    Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.


    I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.


    Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.


    Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.


    Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0


    Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.


    Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

    Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.


    Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?


    Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?


    Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.


    Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.


    Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.


    Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.


    1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.


    Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade, inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget, infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.


    Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.


    Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.


    Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.


    Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.


    Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?


    I den nymixade reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.


    I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.


    Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.


    För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är boken The Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.


    Bild: Samurajer med olika vapen, c. 1802-1814 av Racinet, Albert (1825-1893) - Gallica - Bibliothèque nationale de France


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.


    Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.


    Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.


    Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.


    Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.


    Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?


    Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna också på Vikingarnas invasion av England


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapen präglat 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima och Nagasaki några veckor senare, vändes stormakternas militära planering på ända och världen blev inte riktigt sig lik.


    Likt en traumapatient hanterade världssamfundet nyheterna med tveksamhet, oro, bestörtning och så småningom även acceptans. Vad gör man med ett vapen som kan förinta din fiende, men som samtidigt är omöjligt att försvara sig emot?


    I den nymixade reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för 1900-talets militära historia.

    Än idag finns kluvenheten i synen på kärnvapnet kvar. Kärnvapnen inkorporerades i stormakternas vapenarsenaler och förändrade deras taktiker och doktriner, men kärnvapnen kom aldrig att användas i annat syfte än i tester och som politiska symboler för stormakternas eventuella förmågor. Hur kunde det bli så?


    Nådde mänskligheten den tekniska förmågans slutpunkt i och med möjligheten att förinta sig själv? Hur ska vi se den massiva upprustningen och bärsystemens utveckling? Finns det några historiska paralleller, eller är kärnvapnen en unik företeelse i mänsklighetens militära historia?


    Med start i Manhattanprojektet diskuteras kärnvapnens tekniska utveckling, de olika presidenternas inställning, försöken att legitimera vapnet, doktrinerna ”Massive retaliation” och ”Mutually Assured Destruction”, samt de många olika formerna av bärsystemen och deras betydelse för hur stormakternas olika positioner i kalla krigets komplexa politiska sceneri. Frågorna hänger kvar i luften.


    Bild: USA:s provsprängning av vätebomben Castle Romeo på Bikiniatollen, Wikipedia.

    Bild omslag: Svampmolnet efter atombomben över Nagasaki, Japan 1945, Wikipedia.


    Lästips:

    Margot A. Henriksen (1997), Dr. Strangeloves America, Society and culture in the atomic age.

    Geir Lundestad (2004), Öst, väst, nord, syd: huvuddrag i internationell politik efter 1945

    Nina Tannenwald (2007) The Nuclear Taboo: The United States and the non-use of nuclear weapons since 1945.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.


    Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.


    I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.


    Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.


    För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.


    I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.


    Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.


    Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.


    Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.


    Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.


    Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.


    Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.


    Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.


    I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 26 av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?


    Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.


    Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.


    Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.


    Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.


    De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.


    Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.


    Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.


    En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.


    Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.


    Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Konstantinopels fall år 1453 var slutet på den månghundraåriga kristna riksbildningen Bysan, men egentligen var nog det viktigaste resultatet det osmanska rikets slutliga etablering – med den nya huvudstaden Konstantinopel, dagens Istanbul, som centrum.


    Framför Konstantinopels murar samlades en osmansk här på åtminstone 60 000 soldater med ett effektivt artilleri. De omkring 8 000 försvararna höll de osmanska anfallen stången från den 7 april fram till den 29 maj då staden till slut föll. I striderna ingick inte bara strider man mot man utan för den tiden tung artilleribeskjutning, underjordiska strider och sjöstrider.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved som Konstantinopels fall.


    Konstantinopel hade fungerat som huvudstad för ett rike som existerat i mer än 1000 år beroende på hur man räknar. Bysantiska riket var arvtagaren till Romarriket och under århundraden det största och starkaste kristna riket innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.


    I mitten av 1400-talet var Bysans bara till namnet ett kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade egentligen bara ett mindre område på den europeiska sidan av Bosporen norr om Konstantinopel och en del områden i sydvästra Grekland tillsammans med ett antal öar. Riket var på alla sidor vid det här laget helt omgivet av det uppåtgående osmanska riket.


    Den osmanske sultanen Mehmet II behövde visa att han dög som härskare i ett rike som han inte fullt ut kontrollerade. För att starka sin ställning inrikespolitiskt skulle en erövring av det mytomspunna Konstantinopel vara betydelsefullt. Dessutom vill han och den osmanska ledningen för alltid undanröja ett kristet brohuvud i veka livet på det osmanska riket. När snaran sakta drogs till kring Konstantinopel vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp. Men hans rop lämnades obesvarade eller med svävande löften. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var involverade i egna maktstrider.


    Du som vill ta reda på mer slaget och Bysantinska riket kan läsa David Nicolle Constantinople 1453. The end of Byzantium, Oxford 2000 och Judith Herrin, Det bysantinska riket, Höör 2009.


    Bild: Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I dagsläget är ryssarna på defensiven i Ukrainakriget, men de mänskliga lidandena når oss via sociala medier och tv. Med förfäran kan vi konstatera att kriget i Ukraina slår hårt mot civilbefolkningen. Brott mot krigets lagar och massmord på civila är ett faktum.


    Den svaga ryska insatsen går att förklara med den bristande logistiken. Ett modernt krig med pansarfordon kräver en ständig tillförsel av drivmedel och ammunition. De långa stillastående ryska fordonskolonnerna norr om Kiev tyder på ett sammanbrott i underhållet. Soldaterna behöver dessutom förnödenheter och möjlighet till vila.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fångar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt första avsnitt om kriget i Ukraina. Utgångspunkten är att försöka förstå vad som pågår trots den knapphändiga informationen och det sofistikerade propagandakrig som utkämpas mellan Ukraina och Ryssland. Tendensen är att kriget håller på att vända till ukrainarnas fördel, men är det verkligen så?


    Den 24 februari 2022 inledde Ryssland ett anfallskrig utan krigsförklaring mot sitt grannland Ukraina. Få vågade tro att ukrainarna skulle kunna stå emot. Mirakulöst hejdades de ryska anfallskolonnerna. Vi har nu i september upplevt hur ukrainarna dessutom återtagit en del av de områden ryssarna ockuperade de inledande veckorna av kriget. Kriget förefaller ha kostat ryssarna minst 15 000 i stupade.


    Inget av detta verkar ryssarna ha kunnat lösa tillfredsställande. En nyckelfaktor i krigets inledning var att Antonov-flygplatsen utanför Kiev aldrig riktigt kunde användas för införsel av underhåll och förstärkningar. Ryssarna tog visserligen flygplatsen så småningom, men efter hårda strider och den kom aldrig att fylla den funktion som ryssarna hade planerat.


    En annan faktor är den ryska ledningens brister och de ryska soldaternas bristande stridsmoral. Inga krig kan vinnas med dålig ledning, initiativlöshet och dåligt motiverade soldater. Putins försök att genom delmobilisering tillföra armén nya soldater kan mycket väl baktända. Protesterna kan öka och missnöjet växa hos en befolkning som hittills likgiltigt har accepterat regimens propaganda även om man sannolikt inte tror på det som basuneras ut av de ryska regimkontrollerade medierna.


    Kärnvapenhoten från ryska sida kastar sin skugga över konflikten. Kan Putin verkligen vara så galen att han sätter in taktiska kärnvapen? Och hur reagerar västvärlden på det om det blir verklighet? Mycket står skrivet i framtiden.


    Bild: Ryska vapen som förstördes i det andra slaget vid Sviatohirsk den 1 oktober 2022, Ukrainas inrikesministerium, Wiki Media Commons.


    Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Påskdagarna år 1918 utkämpades inne i Tammerfors det dittills största slaget i Norden mellan de vita regeringstrupperna och den röda upprorsarmén i det finska inbördeskriget. På den vita sidan deltog en svensk frivilligbrigad som kom att sättas in i slutanfallet på staden. Sammanlagt stupade 700 på den vita sidan och 2 000 på den röda sidan i slaget om Tammerfors.


    Finska inbördeskriget var brutalt och omfattade allt från våld mot civila, summariska avrättningar i samband med striderna och höga dödssiffror i de vitas fångläger.


    Bakgrunden till Slaget vid Tammerfors var den snabba händelseutvecklingen under mars månad. De vitas överbefälhavare ansåg att Tammerfors måste intas innan det var möjligt att anfalla längre sydöst och ringa in de röda som kontrollerade södra Finland.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 25 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om slaget som avgjorde inbördeskriget i Finland 1918.

    Tammerfors var Finland näst största industristad och hade symboliskt betydelse för den röda sidan som ett starkt arbetarfäste. Dessutom var en tysk division på väg att landstiga i södra Finland för att stödja de vita. Mannerheim var mot denna tyska inblandning och ville så snabbt som möjligt avgöra inbördeskriget utan tysk hjälp. Därför sattes operationerna igång mot Tammerfors i all hast. Den 25 mars fick stadens försvarare uppmaningen att kapitulera.


    Slaget om Tammerfors blev blodigt. Stridernas fördes från hus till hus. Före anfallet besköts staden av artilleri som ödelade hela stadsdelar. I slutstriderna sattes den svenska frivilligbrigaden in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade. Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår.


    Du som vill lära dig ännu mer efter att ha lyssnat på avsnittet kan läsa Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Stockholm 1995 och Tobias Berglund & Niclas Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017. Lyssna också på Historia Nus avsnitt med Niclas Sennerteg om Finska inbördeskriget.


    Bild: Avrättade och fallna röda soldater i östra änden av Näsilinna vid Tammerfors påsken 1918.

    Fotograf okänd, Vapriikki Museum Center fotoarkiv.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • 2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre.

     

    Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet.

     

    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”.

     

    Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats.

     

    Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand.

     

    Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd.

     

    De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd.

     

    Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade.

     

    Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain.

     

    Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sätt i tio månader med varierande intensitet. På en yta av några kvadratmil öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick till mer än 700 000 sammanlagt.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum men även det större sammanhanget och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.


    Fransk offensivanda kom på ett synnerligen brutalt sätt att konfronteras med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det tunga tyska anfallet? I centrum för den diskussion står inte minst ”Verduns räddare” generalen Pétain.


    Var slaget vid Verdun det värsta eller ens det största under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det trots det blivit så betydelsefullt för inte minst det franska minnet av första världskriget? För många soldater var tjänstgöringen vid Verdun likställt med att ha deltagit i kriget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget hade någon period fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun” sa man efteråt och möttes alltid av respekt av de som lyssnade. Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär ännu idag mycket synliga spår av striderna. Vissa områden går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.


    Bild: 14 mars 1916: Tyska infanterister lämnar skyttegravar för att storma höjden på Toten Mann, public domain, Wikipedia


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst i kalla kriget. Borta var samförståndet efter Kubakrisen 1962. USA rustade för att knäcka Sovjet.


    Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och Sovjetstatens slutliga kollaps. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerilla-soldater. Till detta kan läggas en formidabel humanitär katastrof med mer än 5 miljoner människor på flykt utanför landet och 2 miljoner inom landet. Beräkningar menar att åtminstone 1 miljoner civila miste livet i konflikten.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sin an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuellt är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protestera mot sovjetregimen. I samband med utskrivningar och inte minst begravningar av stupade samlades anhöriga och andra och protesterade på ett sätt som inte tidigare hade varit möjligt.


    Kriget inleddes av den sovjetiska armén efter en kommunistisk kupp i Kabul med vilken Amin hade tagit makten. Sovjetledarna ville byta ut Amin med en mer sovjetlydigregim. Samtidigt ville man krossa den gerilla som bekämpade centralregimen i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett viktigt gränsområde och undvika en regim man inte litade på. När invasionen inleddes av något av det första som skedde en omedelbar likvidering av Amin och skapandet av en ny marionettregering.


    Trots insatser över krigsåren av mer än 100 000 sovjetiska soldater och överlägsen militärteknik gick det inte att ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna, omkring 80 procent av landets yta, utanför den sovjetiska krigsmaktens kontroll kunde olika mujaheddin-grupper sakta bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser i inte minst Pakistan skedde utbildning. Frivilliga strömmade till och vapen kom från inte minst USA som såg sin chans att undergräva Sovjets krigföring. 


    De vägbundna sovjetstyrkorna var hopplöst utelämnade åt plötsliga eldöverfall. De sovjetiska soldaterna var övad för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna med pansarunderstöd, artilleri och flyg. Deras utrustning var inte ändamålsenlig. I bergen stod de sovjetiska soldaterna sig slätt mot gerillasoldaterna. De urusla vägarna försvårade snabba förflyttningar för att komma åt en motståndare som slog till snabbt och försvann. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk och alkohol och droger tog över.


    Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt att få en viss kontroll på striderna mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Mujaheddin fick som svar på detta nya hot från 1986 den amerikanska STINGER-robotar som tämligen enklast kunde lyftas in av enskilda soldater och var mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut som ett resultat av sovjetstatens succesiva nedmontering. Det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Afghanistan kastades snart in i ett inbördeskrig.


    Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.


    Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Gustav III:s ryska krig 1788-90 blev en stor svensk besvikelse, men slaget vid Svensund räddades situationen. Utgången av slaget blev en fullständig svensk seger över den ryska skärgårdsflottan.


    Den finske nationalskalden Runeberg kallade sjöslaget vid Svensksund den 9-10 juli 1790 den ”Svenska flottans största glans”. Slaget var inte bara en taktisk seger utan kom att bli avslutningen på ett krig som pågått sedan 1788.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det klassiska sjöslaget vid Svensksund år 1790.


    Den svenska skärgårdsflottan hade utvecklats under 1700-talet samtidigt som fästningen Sveaborg byggdes utanför Helsingfors. Skärgårdsflottan var en högutvecklad del av den svenska krigsmakten. I slaget vid Svensksund kom den svenska skärgårdsflottan att visa sig vara överlägsen den ryska skärgårdsflottan. Men varför? Vad gjorde den svenska skärgårdsflottan så speciell? Vilken taktik använde den svenska flottan? Och varför kunde den förinta den ryska flottan?


    Svensksundslaget är även en viktig del av ett större skeende. En dryg vecka före slaget hade den svenska flottan, skärgårdsflottan och högsjöflottan, räddat sig ut från Viborgska viken där den varit instängd av ryssarna. Faktum är att det var mycket nära att kriget hade slutat med en kapitulation kort före slaget vid Svensksund.


    Gustav III tar beslutet att möta ryssarna vid Svensksund utan att få något större stöd av sina underbefälhavare med ett undantag: Carl Olof Cronstedt. Han var den som 1808 skulle kapitulera på Sveaborg till ryssarna. Slaget vid Svensksund räddade kriget och sannolikt även Gustav III:s ställning som kung i Sverige eftersom han var starkt kritiserad.


    Bild: Slaget vid Svensksund den 9 och 10 juli 1790, då Svenska Skärgårdsflottan under Konungens eget befäl eröfrade 55 ryska fartyg av Johan Tietrich Schoultz.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.


    I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.


    I detta avsnitt pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.


    Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.


    Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.


    Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.


    Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.


    Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.


    Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.