Avsnitt

  • Romarna byggde ett imperium som dominerade Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Med utgångspunkt från området kring staden Rom expanderade riket genom successiva erövringar som var möjliga genom en krigföring som motståndarna inte kunde stå emot. Det handlade om stridsteknik på slagfältet men också om utveckling av kommunikationer och logistik.


    I denna nymixade repris Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet, hur den romerska krigföringen utvecklades och varför romarna kunde vara så framgångsrika.


    Ett viktigt led i utvecklingen av romersk krigföring var att kunna hantera och slå den tunga grekiska falangen med sina täta led av lansbeväpnade soldater. Romarna skapade en rörlig taktik som ledde till framgångarna. Men det var inte bara nya formationer som gav segrarna. Även soldaternas utrustning och beväpning är intressant för att förstå hur romarna kunde vara så framgångsrika.


    Romarriket utvecklade även nya kommunikationer och byggde härläger i hela sitt stora rike. Tankesättet förändrades från ett försvar nära gränsen till ett djupförsvar. Även rekryteringen av soldaterna genomgick stora förändringar. Legionerna bestod inledningsvis av medborgarsoldater – helt enkelt bönder som gjorde krigstjänst. Senare kom stora och viktiga reformer som skapade en legoarmé. Soldater blev mer knutna till sina befälhavare. Frågan är vad denna förändring fick för de inrikespolitiska förhållandena i Romarriket. Mån som Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet.


    I avsnittet diskuteras även hur romarna kunde vinna mot sin farligaste motståndare Hannibal av Karthago i de puniska krigen trots det katastrofala nederlaget vid Cannae 216 f Kr. Och hur var romarna till sjöss? Kunde romarna även skapa en flotta? Och varför kunde romarna på sikt inte stå emot trycket från de germanska stammarna vilket var en stor orsak till romarrikets fall?


    Bild: Relief av marscherande romerska legionärer från Marcus Aurelius kolumn från andra århundradet efter kristus i Rom.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Övergrepp och våld mot civilbefolkningen såväl som mot kombattanter är ett väletablerat fenomen i militärhistorien. Övergrepp mot civilbefolkningen och mot krigsfångar finns dokumenterat så länge det finns nedtecknade historia om mänskligheten.


    Det finns egentligen inte något bra ord för att beskriva och sammanfatta det som inträffade under våren 2022 i Ukraina. Brutalitet, barbari, skoningslöshet, övergrepp, tortyr, eller bara ren ondska. Efter slaget om Kiev uppdagades det att civilbefolkningen i ett antal ockuperade mindre städer och byar norr hade utsatts för de mest vedervärdiga handlingar av ryska soldater. Frågan är varför?


    Vad är det som driver människor in i våldet, och vilken roll spelar krigets lagar i detta sammanhang? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt barbari och krigsbrott i krigets namn.


    I vår tidigaste källor och i de böcker som brukar kännetecknas som världens första historiska skildringar finns det vittnesmål som beskriver barbariska handlingar. Herodotos i sin Herodotos historia är en av de första att sätta ord på ”ociviliserat” beteende, men framförallt är det Thukydides i sin bok om det peloponneiska kriget, skriven under 400-talet före vår tideräkning där vi hittar kusliga likheter med dagens läge. Thukydides i sin tur ägnade utrymme åt att beskriva krigsbrott, plundringståg, och något som vi skulle kunna kalla för utomrättsliga avrättningar.


    I modern tid har samtalet om krigsbrott och övergrepp fått allt större utrymme i takt med en allmän demokratisering, och idag finns det krigslagar och domstolar som hanterar krigsbrott på internationell nivå. Samtidigt kan man fråga sig om den teknologiska nivån också driver fram ett allt mer brutalt krig? De antika grekerna hade stora svårigheter att inta städer och genomföra hämningslösa plundringar eftersom försvarsmedlen mot denna typ av aktiviteter var starkare än de erbjudna offensiva medlen. Idag däremot är både civilbefolkningen och städerna i sig öppna för beskjutning och belägring. Våldspotentialen växer med allt effektivare vapen och glappet mellan soldaten och civilbefolkningens förmåga att skydda sig är stor.


    Våld och övergrepp tycks också vara universellt i den mening att det verkar vara sociala kontexter som driver fram det. Inte minst verkar det lilla sociala sammanhanget, grupptryck, spela mycket stor roll för den enskilda soldatens våldspotential. Avsaknad av tydliga krigsmål, låg medelålder och logistiska problem, svårigheten att skaffa fram mat och underhålla soldater förvärrar ytterligare. Samtidigt tycks också faktorer på högre nivå påverka, såsom inställningen bland officerare och det politiska ledarskapet. Sammantaget skapas möjligheter för avhumanisering och våld. Är det till och med så att vem som helst skulle kunna bli förövare, bara sammanhanget var rätt?


    Lyssna också på Krigets lagar från medeltid till nutid


    Bild: Sydvietnamesiska kvinnor och barn i Mỹ Lai innan de dödades i massakern, 16 mars 1968. Enligt domstolsvittnesmål dödades de sekunder efter att bilden togs. Kvinnan till höger justerar sina blusknappar efter ett försök till sexuellt övergrepp som skedde före massakern. Wikipedia, Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • De engelska långbågarna och deras pilregn brukar ofta tillskrivas de engelska segrarna vid Crécy, Poitiers och Azincourt under hundraårskriget 1337-1453. Hundraårskriget utkämpades av riddarhärar förstärkta med bågskyttar och lätt utrustat fotfolk. Långbågarnas pilar tog knäcken på de franska tungt beväpnade riddarnas kavallerianfall.


    Ibland beskrivs segrarna som massakrer förorsakade av välriktade salvor av pilar. Men stämmer det? Vad är verklighet och myt bakom långbågarnas framgångar och betydelse?


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an historien om de engelska långbågarna. Det visar sig att Peter har egna erfarenheter av bågskytte och därför blir det en del diskussion om olika bågar. Och vad var egentligen mest effektivt: långbågen eller armborstet? Under medeltiden och tiden för hundraårskriget valde engelsmännen att satsa på att utrusta sina skyttar med långbågar medan fransmännen i större utsträckning valde armborstet. Det fanns för och nackdelar med de olika vapnen.


    Men det handlar inte bara om långbågar. Medeltidens krigföring hade sina särskilda kännetecken och hundraårskriget var Europas mest utdragna konflikt där feodala intressen krockade och skapade ett lågintensivt med förödande krig utkämpat i dåtidens största västeuropeiska rike Frankrike.


    Arméerna var relativt små och kärnan utgjordes av det tungt utrustade riddarkavalleriet. Kriget fördes århundradena efter korstågstiden då riddarhärar i omgångar försökte återta och etablera ett rike i Palestina.


    Långbågarna är en del av historien om krigföringens utveckling i Västeuropa som innebar inte bara nytt uppträdandet på slagfältet och nya vapen utan även en förändring av krigets förutsättningar. Europa var under medeltiden styrt av furstar med begränsad makt och resurser. Krigföring var i många avseenden tämligen outvecklad om man jämför med antiken och vad som komma skulle under århundradena fram till Napoleonkrigen.


    Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.


    USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.


    Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.


    Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.


    Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.


    Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.


    Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.


    Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Det spanska inbördeskriget utkämpades mellan 1936-39, åren före andra världskrigets utbrott. Kriget var i alla avseenden hänsynslöst och blodigt. Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget.

    Konflikten visade upp alla inbördeskrigets karakteristika: summariska avrättningar av fångar, brutala övergrepp på civil befolkningen, hat och urskiljningslöshet mot politiska motståndare. I kriget dog åtminstone 500 000 människor – militärer och stridande.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved, bägge verksamma vid Umeå universitet, olika aspekter av spanska inbördeskriget.


    Kriget väckte starka känslor över hela världen, men det blev högerdiktaturerna Tyskland och Italien som framförallt bidrog militärt till upprorssidan ledd av generalen Franco. Republiken fick hålla till godo med frivilliga och ett tvivelaktigt militärt stöd från Sovjetunionen. Västdemokratierna förhöll sig neutrala. På republikens sida deltog omkring 600 svenskar.


    Ur militär synvinkel är det italienska och tyska deltagande med trupper och materiel särskilt intressant. Både Mussolini och Hitler sände sammanhållna förband och rådgivare till nationalistsidan under Franco. Dessutom en hel del modern materiel. Mest känd är den tyska Condorlegionen som understödde nationalisterna och gjorde stora insatser genom att ge Francos trupper ett övertag i luften med sina moderna stridsflygplan. Frågan är om Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget. I avsnittet diskuteras bland annat det verkliga värdet av de erfarenheter som de italienska och tyska insatserna verkligen gav.


    Den tyska bombningen av Guernica i april 1937. Vad hände egentligen och hur ska vi förstå bombningen? Händelsen leder in på frågor om det förändrade kriget och civilbefolkningens situation i händelse av ett storkrig i Europa vid tiden för spanska inbördeskriget. Spanska inbördeskriget gav brutala föraningar om vad ett systematiskt bombkrig mot civila mål skulle kunna innebära. På plats var svenskar som upplevde nationalistsidans anfall mot i stort sätt försvarslösa städer.


    Bild: Flygbombning av Barcelona den 17 mars 1938 av det italienska flygvapnet, public domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.


    ”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.


    Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.


    Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.


    På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.


    Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.


    Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.


    Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid.

     

    I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg.

     

    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket.

     

    Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen.  Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808.

     

    Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många.

     

    En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland.

     

    I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion.

     

    Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21

     

     

     Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Tjetjenienkrigen fördes med osedvanlig brutalitet från båda sidor och den typen av krigföring som drabbade inte minst de civila i Tjetjenien är det vi ser i dessa dagar i det pågående kriget i Ukraina våren 2022.


    Tjetjenienkrigen brukar beskrivas som två krig. Egentligen handlar det om en konflikt som mer eller mindre intensivt pågick 1994-2009. Kriget handlade inte bara om tjetjensk separatism utan lika mycket om rysk inrikespolitik. Tjetjenienkrigen bidrog till att Vladimir Putin kunde stärka sitt inflytande och sin makt.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det våldsamma kriget i Tjetjenien. Den direkta orsaken till kriget var tjetjenernas vilja till självständighet under den tvivelaktigt valde presidenten Dubajev i samband med Sovjetunionens fall i början på 1990-talet.


    1994 fattade Rysslands president Boris Jeltsin beslut om att ingripa mot tjetjenerna och tvinga dem att underkasta sig centralmakten i Moskva. Med i bilden fanns de strategiskt viktiga oljefyndigheterna i Kaukasien och anklagelser om Tjetjenien som bas för organiserad brottslighet – det senare inte helt grundlöst.


    Ryssland satte in sin armé och natten mot den 1 januari 1995 inleddes anfallen mot Grosnyj. Det visade sig att ryssarna grovt missbedömt sin motståndare. Tjetjenerna lockade in de ryska anfallskolonnerna djupt in i staden och krossade sedan de ryska förbanden.


    Tjetjenerna slogs med små stridsgrupper och ryssarna fångades i bakhåll utan möjlighet att använda sin eldkraft. Den ryska arméns materiel var utsliten. På en del stridsfordon gick det inta att vrida kanontornen. Slaget pågick till mars 1995 då tjetjenerna till slut efter stora insatser från rysk sida tvingades retirerade till bergen och andra mindre städer och byar. Kriget fortsatte till sommaren 1996 då Jeltsin mycket undertrycket från det kommande presidentvalet tvingades få ett slut på kriget. Vi det laget hade Dobajev dödats av missiler och Tjetjenien låg förött.


    Nya ledare tog över på den tjetjenska sidan och en våg av terrorattentat inleddes. Tjetjenska operationer inne i Dagenstan föranledde en ny start på kriget 1999. I Moskva kom Putin till makten som premiärminister – senare president. Under Putins ledning invaderades Tjetjenien återigen av ryska krigsmakten. Nya slag om Grosnyj utkämpades och ryssarna visade sig så småningom inse efter nya brutala misslyckanden att det var lönlöst att slåss inne i staden. I stället började man lägga staden i ruiner med artilleri och luftbombningar. Mönstret återupprepade sig igen. Tjetjenerna retirerade upp i bergen och striderna fortsatte. De sista stora slagen avslutade det reguljära kriget år 2000, men med gerillakrigföring parade med brutala terrorattentat fortsatte det tjetjenska motståndet. De mest kända terrordåden ägde rum i Moskva och Beslan 2004.


    Bild: Det tjetjenska regeringssätet i Grosnyj förstört under kriget. Foto: Mikhail Evstafiev. Some rights reserved.


    Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Den franska främlingslegionens mest legendomspunna krigsinsats var det skoningslösa försvaret av den franska stödjepunkten i nordöstra Vietnam 1954. Slaget vid Dien Bien Puh 13 mars till 7 maj 1954 kommer alltid att förknippas med legionen och blev ett bevis för förbandets kompromisslösa lojalitet. Inte mindre än 1 500 legionärer stupade under slaget. Legionen förlorade inte mindre än 10 500 man i striderna i Vietnam.


    Legionen skapades som en lösning på de problem man hade i Frankrike 1830 med utländska militära förband som kunde användas av maktmissbrukande diktatorer eller monarker. I legionen samlades alla de utländska militärer som tidigare varit en del av bland annat det rojalistiska schweizergardet.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om legionens ursprung och utveckling från dess tillkomst under 1800-talet till idag.


    Den franska främlingslegionen har alltid haft ett speciellt rykte omkring sig. Tusentals unga män har genom legionens nästan tvåhundraåriga historia sökt sig till det legendariska militära förbandet i jakt på äventyr, bort från fattigdom och arbetslöshet eller från rättvisan och hot om fängelsestraff.

    Legionen fyller i dagens Frankrike en lite annan roll och tillåter till skillnad från tidigare numera soldater med franskt medborgarskap. Legionen är i dagens franska krigsmakt ett tydligt elitförband med särskilda krav. Men så har det inte alltid varit. Största delen av dem som tjänstgjort i legionen har faktiskt varit tyskar och legionen har sitt rykte till trots och sin hårda utbildning inte alltid varit att betrakta som ett elitförband.


    Inom legionen byggs en särskild sammanhållning. Främlingslegionens medlemmar blir del av en gemenskap som går utanför nationell lojalitet. De blir del av en ny familj. ”Legionen är vårt fosterland!” uttrycker legionärerna saken. Soldaterna förväntas kompromisslös lojalitet mot legionens hederskodex och lojalitet mot andra legionärer. Denna sammanhållning har under legionens historia varit en avgörande tillgång. Men vad innebär det egentligen?


    Främlingslegionen blev 1961 en del av den franska inrikespolitiken då legionen deltog i en hotande statskupp därför att man motsatte sig att Algeriet blev självständigt. Frågan är om lojaliteten då blev ett problem?


    Främlingslegionen har satts in under århundraden där franska intressen har varit hotade: Algeriet, Krim, Mexiko, Indokina. Från sin bas i Algeriet kunde legionen sändas ut över i stort sätt hela världen för att tjäna Frankrike.


    Främlingslegionen och förekomsten av legosoldater är en intressant företeelse som för tankarna till dagens privata militära organisationer som Blackwater som tillhandahåller tjänster militär karaktär. Vilken funktion har dessa organisationer? Vilken lojalitet har dessa organisationers medlemmar?


    Lyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike samt Valmy 1792 – slaget som vände historien.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • ”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.


    Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.


    Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.


    Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.


    Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.


    I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.


    Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 uppfattas av många som slutet på den svenska stormaktstiden. Den svenska fältarmén krossades vid det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava.


    Karl XII:s ryska fälttåg har starka kopplingar till det dagsaktuella kriget i Ukraina. Nederlaget i slaget innebar inte att den svenska fältarmén krossades, utan även slutet för en period av vad man skulle kunna kalla ukrainsk autonomi i skepnaden av Mazepas hetmannafurstendöme. Det förflutna möter det förgångna på ett påtagligt sätt.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de klassiska nederlagen i den svenska militära världshistorien.


    Slaget vid Poltava har intresserat och fascinerat många generationer av forskare och skribenter. Inte minst Peter Englunds skildring från 1988 har lästs av många som gripits starkt av dramatiken och brutaliteten i slaget. En hel armé gick under på bara några dagar. I själva slaget den 28 juni stupade eller tillfångatogs omkring 10 000 svenska soldater och de övriga kapitulerade några dagar senare vid Perevolotjna. Karl XII:s alla visioner om att kunna upprepa triumfen från Narva nio år tidigare krossades brutalt i Ukraina.


    Men slaget satte inte bara punkt för Karl XII:s försök att besegra Peter den stores ryska imperium utan med i fallet drogs även hetmannen Mazepa och drömmen om en ukrainsk autonomi. I avsnittet kopplas Karl XII:s fälttåg mot Ryssland 1708-09 till nutidens krig i Ukraina. Det finns otaliga paralleller som går att dra mellan det förflutna och nuet. Historien återupprepar sig själv. Kanske inte exakt men i ny skepnad.


    Den som vill fördjupa sig mer i Poltavadramtiken kan förutom att läsa Peter Englunds fantastiska bok Poltava (1988) även ta del av Peter Froms bok Katastrofen vid Poltava (2007) men även Gunnar Åselius utmärkta avsnitt i boken Svenska slagfält (2003).


    Lyssna också på 20 år som krigsfånge i Karl XII:s Sverige och Den Gåtfulle Karl XII:s största misstag.


    Bild: Slaget vid Poltava. Målning (1727) av Pierre-Denis Martin. Public Domain


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.


    Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.


    Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.


    Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.


    Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.


    Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?


    Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.


    Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.


    Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.


    Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.


    Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.

    Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003).

     

    Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain.

     


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Historien vänder i Ukraina. Inte sedan andra världskriget har ett krig utkämpats i denna omfattning i Europa. En suverän demokratisk stat anfalls av två auktoritära stater. Putin motiverar anfall i Goebbelsliknande uttalanden och spelar upp scener för världspressen värdiga sovjetdiktatorn Stalin. Två klassiska ryska expansionsriktningar har alltid varit mot Östersjön och Svarta havet. Historien visar denna tendens mycket tydligt.


    Efter en vecka förefaller det som skulle bli en snabb ”specialoperation” att ha kört fast inför ukrainarnas beslutsamhet och västmakternas enighet. Men krig innebär som alltid stora lidanden för civilbefolkningen som befinner sig fångade mellan de stridande inte minst i de större ukrainska städerna.


    I detta specialavsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå ett krig som händer just in denna stund. Ukraina har en lång historia som går tillbaka till vikingatiden. Den har kantats av mycket lidande inte minst under sovjettiden. Då dog miljoner människor i svält skapad av regimen för att tvinga ukrainarna att acceptera kollektivisering och sovjetstyre. Under andra världskriget fortsatte lidandena under Nazitysklands ockupation.


    Dagens konflikt handlar om Krim och gränsregionerna i Donbassregionen där många rysktalande bor. Putin regimen menar att Ukraina utgör ett hot mot Ryssland. Egentligen handlar det mer om andra saker. Regimen i Kreml förfaller ha behov av att styra ryssarnas uppmärksamhet mot utrikespolitiken för skyla över det faktum att en majoritet av ryssarna faktiskt inte fått den levnadsstandard som de borde ha fått med tanken på Rysslands resurser. Kanske är också så att Ryssland nu återigen följer sin historiska puls och försöker expandera – eller hur ska vi uppfatta det vi nu upplever i Ukraina?


    Två klassiska ryska expansionsriktningar har alltid varit mot Östersjön och Svarta havet. Historien visar denna tendens mycket tydligt. Frågan är vad kommer här näst. Är kriget i Ukraina slutet på Putinregimen eller kommer nya framstötar mot Baltikum, Finland och Sverige? Den ryska björnen är trängd in i hörnet. Men det är inte väst som tvingat honom dit. Det har han gjort själv. Ryssland hade kunnat välja demokratin och ekonomiskt samarbete och utbyte med sina grannländer. Ett sådant val hade sannolikt gett ett större inflytande över randstaterna i Östeuropa än att hot och som nu krig.


    Krigföringen förfaller efter en vecka har kört fast för ryssarna. Trots deras överlägsenhet har de inte krossat den ukrainska krigsmakten. Krigföringen bygger på framstötar med yrkesförband av bataljons storlek uppbackande av värnpliktiga och miliser. Under det korta kriget har vi sett hur nya av folkrätten icke tillåtna vapen har kommit till användning.


    Putin verkade inte ha räknat med sammanhållning inom EU och NATO. Krigföringen möts av omvärlden med förfäran och tuffa sanktioner. Historiska beslut från till och med neutrala stater som Sverige och Finland om att sända vapen till ett krigsområde kommer samtidigt som Tyskland meddelar att se rustar upp. I Sverige och Finland talas de högt om ett NATO-medlemskap. Var ska det sluta?


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Strax efter klockan 10.00 drabbades den japanska hangarflottan av ett slag som den aldrig hämtade sig ifrån och som fick en stor inverkan på krigsutgången. När de amerikanska attackplanen blickade ner kunde de inte tro sina ögon. Under dem seglade fyra stora hangarfartyg öppna för ett anfall. Slaget vid Midway den 6 juni 1942 förändrade styrkeförhållandena i Stilla havet och banade vägen för den slutliga amerikanska segern i kriget.


    På de japanska hangarfartygens däck rådde ett kaos av ammunition och stridsflygplan. Tre av fartygen träffades omgående och blev förvandlande till brinnande infernon. Det fjärde skadades senare och alla hangarfartyg sjönk den 4 eller 5 juni. Amerikanerna miste ett hangarfartyg, Yorktown.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om vägen till slaget vid Midway i juni 1942 och det som skulle visa bli vändpunkten i kriget i Stilla havet. Den japanska expansionen efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941 hade på ett halvår inkorporerat stora landområden i Sydostasien till det japanska kejsardömet. I maj 1942 stod japanerna beredda att anfalla och slutligen inta hela Nya Guinea varifrån vägen till Australien föreföll ligga öppen.


    Men det blev inga stora japanska framgångar mer. Den insiktsfulle amiralen Yamamoto hade redan före krigsutbrottet sagt till regeringen och kejsaren att han kunde löpa amok i ett halvt år, men sedan skulle det vara över. Han insåg amerikanernas överlägsna potential när det kom till soldater och vapenmateriel. Japan kunde inte vinna kriget som många i den japanska ledningen trodde.


    Men våren 1942 var detta trots allt inte uppenbart. Tvärtom hade japanerna ett klart övertag inte minst när det gällde hangarfartygskapacitet. De japanska hangarfartygs resurserna var koncentrerade till en styrka som med sina sex stora och ett antal mindre hangarfartyg var överlägsna det som amerikanarna kunde ställa upp. På samma sätt som amerikanerna hade japanerna insett att sjökriget avgjordes av flyget. De stora slagskeppsflottornas tid var över.


    Trots det japanska övertaget började krigslyckan sakta vända. Amerikanerna hade goda underrättelser från den japanska sidan därför att man framgångsrikt hade knäckte de japanska signalchiffren. I en vansinnesoperation den 18 april genomförde 16 amerikanska B-25 bombare från hangarfartyget Hornet en räd mot Tokyo som mentalt skapade den japanska krigsledningen. Även om räden var harmlös på många sätt visade den att USA började slå tillbaka. I och med slaget i Korallhavet i maj 1942 kunde hotet mot Nya Guinea och Australien avvärjas. Amerikanerna miste ett av sina hangarfartyg och var därmed nere på tre varav ett var skadat. Den japanska krigsledningen beslutade sig för att försöka förinta de amerikanska hangarfartygen och täppa till ”hålet” i sitt Stillahavsvälde genom ett anfall mot Midway.


    Slaget vid Midway inleddes den 4 juni framgångsrikt sett ur japansk synvinkel. Den lilla ögruppen Midway bombades och de amerikanska förlusterna bland flygplanen från de tre amerikanska hangarfartygen var förfärande. Men plötsligt genom en slump, en tillfällighet eller enskilda piloters skicklighet skapades en möjlighet under några minuter som blev avgörande för hela kriget. Fyra japanska hangarfartyg förstördes som inte kunde ersättas.


    Det finns mycket skrivet om Midwayslaget. På svenska rekommenderas Johan Lupanders Midway 1942 : vändpunkten i Stilla havet (2007). Även Craig L. Symonds The Battle of Midway (2016) är riktigt bra.


    Bild omslag: Sänkningen av kryssaren Mikuma den 6 juni 1942.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Vikingarna har blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst.


    Till sin hjälp hade de sina lätta båtar vilka gjorde dem snabba och mobila längs med kusterna. Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden benar Peter Bennesved och Martin Hårdstedt i Vikingens märkliga historia.


    Vikingarna fortsätter att fascinera. Trots att det som vi idag kallar för vikingatiden inte sträcker sig längre än knappa 300 år (ca 750-1050) har deras historia fångat människors intresse sedan 1600-talet. Och det är kanske lite av problemet med vikingatiden. Hur man än gör så blir bilden av vikingen hela tiden färgad av den samtid som gör anspråk på att veta sanningen.


    Under 1800-talets blev vikingen till symbolen för skandinavisk maskulinitet, idag är bilden av vikingen betydligt mer heterogen. Var de mer handelsresande, tidiga demokrater och kosmopoliter? Vad är rätt?


    Det finns också goda skäl till att vara källkritisk. Vikingatiden sägs ofta starta med räden mot Lindisfarne år 793. Det var ett av Englands absolut viktigaste kristna centrum, och räden fick en av medeltidens viktigaste intellektuella Alkuin av York att reagera starkt. I ett Europa där kristendomen fortfarande kämpade mot urgamla och lokala religiösa kulter blev de hedniska nordmännens invasion av de brittiska öarna extra känsligt. Det blev viktigt att framhäva vikingens oborstade brutalitet för att på så sätt vinna fördelar för den expanderande kristendomen. Vår bild av vikingen är fortfarande idag färgad av detta förhållande.


    Militärhistoriskt kan man dock säga att deras ställning och religiösa uppfattning spelade mindre roll. Oavsett vad de trodde på, eller hur brutala och ociviliserade de än må vara så har de blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst. Till sin hjälp hade de också sina lätta båtar vilka gjorde de snabba och mobila längs med kusterna.


    Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg. Man kan fråga sig, vad krävdes egentligen för att vikingarnas erövringslust skulle kväsas mot slutet av vikingatiden?


    Bild omslag: Rook, Lewis schackman. The National Museum of Scotland, Some Rights Reserved, Wikipedia.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.


    Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.


    På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.


    Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.


    Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).


    Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.


    B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.


    I detta avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.


    Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.


    För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.


    Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.


    Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.


    Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.


    Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.


    Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.


    Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.

    Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.


    Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.


    Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.


    De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005).


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.


    Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.


    Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.


    Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.


    Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.