Avsnitt
-
Natten mot den 9 april rörde sig tyska trupper mot den danska gränsen och till sjöss mot ett antal viktiga norska hamnar. I Oslofjorden seglade sakta den tyska kryssaren Blücher tillsammans med två andra stora örlogsfartyg och ockupationstrupper mot den norska huvudstaden.
Den tyska planen var ett vågspel. Utanför den norska kusten låg delar av den brittiska flottan beredd att ingripa. Varför anföll Tyskland dessa neutrala nordiska länder? Varför ingrep inte britterna? Och varför lyckades den djärva planen?
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om de händelser som ledde till den tyska ockupationen av Norge och Danmark våren 1940. De följer utvecklingen från planeringen till dess att de sista norska trupperna hade lagt ner sina vapen i juni 1940.
Den tyska operationen mot Norge var den dittills största landstigningsoperationen och omfattade insats av mer än fyrtio örlogsfartyg, ett stort antal ubåtar och otaliga transportfartyg. I luften understöddes operation Weserübung av en stor tysk luftkoncentration och trupper luftlandsattes på flera platser – inte minst nära Oslo.
Men allt gick inte tyskarnas väg. I Oslofjorden sänktes kryssaren Blütcher genom ett enskilt initiativ av chefen på spärrfästningen Oscarsborg. Sänkningen fördröjde ockupationen av den norska huvudstaden och gav kungen och regering möjlighet att fly staden. Avslutningen på dramat kom i juni då Frankrike redan var på väg att slutligen få ge upp inför det tyska anfallet den 10 maj. Narvik blev platsen för de sista striderna i denna första fas av Norges ockupation.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget om Visby är ett av Sveriges historias mest mytomspunna slag, samtidigt som det var ett av de mest obetydliga ur ett geopolitiskt perspektiv. Medan slaget i sig har rönt stort intresse från historiker och arkeologer, huvudsakligen på grund av de fynd som gjordes under början av 1900-talet utanför Visbys gamla stadsmur, var slagets konsekvenser relativt små, ur ett vidare perspektiv.
Slaget hade sin upptakt i ett danskt försök att utnyttja en politisk oreda i Sverige och samtidigt återta makten från den tyska Hansan. Åren innan invasionen hamnade Kung Magnus Eriksson av Svearike i konflikt med sina söner om hur det växande kungadömet skulle skötas. Den yngre sonen Erik allierade sig med Valdemar Atterdag för att vinna stöd i utbyte mot skånska städer, men när Erik plötsligt dog i pesten och ingångna avtal tappade sin funktion beslutade Valdemar Atterdag att ta saken i egna händer och invadera skånelandskapen samt Gotland.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361.
Konflikten mellan kungasönerna och den gamle kungen i Sverige gav Valdemar en enkel seger och under juli 1361 kunde han utan något motstånd avsegla mot Gotland för att där lägga under sig staden Visby.
En viktig orsak till att Gotland ingick i Valdemars planer var att Visby under denna tid var en viktig handelsstation och hade nära band med den tyska Hansan. Tack vare handeln över Östersjön var Visby en av de rikaste och mest folktätaste städerna i hela Skandinavien. Men detta lockade också tyska handelsintressen. Hansan eftersträvade tullfrihet och hade vuxit till sådan grad att den utövade stort inflytande över de nordeuropeiska kungahusen, Danmark och Sverige inkluderat. Genom att ta Gotland och staden Visby i besittning önskade Valdemar därmed få kontroll över den handel som gick i nordöst-sydvästlig riktning från finska viken ner mot Skåne och Öresund och samtidigt minska Hansans inflytande i regionen.
22 juli 1361 sägs det att landstigningen genomfördes, och den 27 juli stod Valdemar utanför Visbys murar. Slaget som sådant är relativt enkelt ur ett militärhistoriskt perspektiv. Valdemars här var betydligt mer välutrustad än vad de gotländska bönderna var. Trots detta tycks de ha varit någorlunda jämbördiga i fråga om storlek. Flera frågor kvarstår dock som ser till att slaget om Visby fortsätter att engagera, och mycket har vi att tacka de massgravar som finns kvar. Till exempel finns det frågetecken kring varför de begravdes utan att de avkläddes sina ringbrynjor och hjälmar, huggsåren tycks antyda att många blivit slagna i ryggen, och det finns en del frågor om varför borgarna i staden tycktes lämna saken åt de gotländska bönderna.
Bild: Utgrävningarna av massgravarna från slaget i Visby 1361. Wikipedia, Public Domain. (Sök efter Visby i mediearkivet hos Historia.nu)
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Saknas det avsnitt?
-
Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm.
Men det blev inte som alla hade förutsatt. De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen.
Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke.
I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet
På de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas.
Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp.
Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks Audio
Bild: SA-kuva
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.
Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.
Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.
Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg, den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste årtalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.
Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.
Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det tyska anfallet på Polen den 1 september 1939 var mer en chansning än vad man kan tro. Västgränsen låg till exempel öppen för ett franskt anfall och den tyska krigsplanen hade inslag av antaganden om polskt agerande som kunde ha slagit fel.
Den tyska krigföringen hade sina klara brister. Polackerna var dessutom bättre förberedda och hade en krigsmakt som var starkare än vad som ofta framhålls. Myterna är många så som den fortfarande repeterande berättelsen om polska kavallerister mot tyska stridsvagnar. I själva verket fanns det moment under det korta kriget som talar för att det hade kunnat bli mycket kostsamt för den tyska armén.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar professor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved sig an inledningen på andra världskriget. I centrum för samtalet står de många myter som har omgärdat Polenfälttåget och som fortfarande tas upp och berättas utan att de har så mycket med verkligheten att göra.
1 september 1939 inleddes andra världskriget i och med det tyska anfallet på Polen. Krigsutbrottet hade under sommaren 1929 föregåtts av ett utrikespolitiskt och diplomatiskt spel som inte minst omfattade den tysk-sovjetiska Molotov-Ribbentrop-pakten som innebar en uppgörelse om nonaggression och uppdelningen av Europa i intressesfärer.
Polen hade även fått garantier för sin suveränitet i händelse av ett krig av Storbritannien och Frankrike. Det tyska anfallet blev snabbt en framgång och har många gånger beskrivits i termer av blixtkrig. Men hur var det egentligen? Var Polenfälttåget en exempellös framgång mot en underlägsen motståndare?
Kriget avslutades med att Sovjet anföll och ockuperade de östra delarna av Polen. I krigets kölvatten kom sedan utrensningar och brutalitet mot civila. Föraningarna om polackernas och de polska judarnas exempellösa lidanden kom direkt – men det skulle bli betydligt värre.
Bild Omslag: Polska 7TP stridsvagnar i formation under de första dagarna av den tyska invasionen av Polen.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.
Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.
USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.
Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.
För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.
Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.
Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.
Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.
Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.
I denna nymixade repris tar sig Militärhistoriepodden denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.
I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.
Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.
Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält (2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813 (2013).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.
I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.
Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.
Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.
I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.
Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Alexander den Store den nya grekiska armén på export. I sin fars anda tog han sikte mot det Achaemediska imperiet och deras ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.
Alexander har med sig har han en armé som består av peltaster, hopliter, och makedonskt, kavalleri, samt stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.
I detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.
Sist Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi Peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med, till en början medborgarsoldater. Mot slutet av peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna började det här mönstret dock ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framförallt introducerades ett lätt och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.
Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.
Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de skulle försöka ta sig upp för flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.
Bild Alexander mosaiken, Faunhuset, , Pompeii. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medan Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.
Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italienska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra Medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.
Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 f.v.t. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italienska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.
Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.
Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.
Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.
Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.
I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.
Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.
I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.
En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.
Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.
Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.
Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.
Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.
Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.
Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.
Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.
Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I mer än 700 år var större delen av dagens Spanien och Portugal en del av den arabiska världen. Den muslimska kulturen gör sig fortfarande påmind i de södra delarna av Spanien. Den kristna återerövringen tog flera hundra år och avslutades dramatiskt 1492 med det kristna intåget i Granada och fästningspalatset Alhambra.
Krigföringen dominerades av de talrika befästa städerna som många gånger var svårintagliga för dåtidens arméer. Arméerna var små och striderna begränsade i omfattning. Det är svårt att beräkna arméernas storlek men mellan 10 000 och 12 000 man deltog i den slutliga belägringen av Granada 1491.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och berättar om den sannolikt viktigaste perioden i Spaniens historia. En av de avgörande förutsättningarna för att den kristna återerövringen skulle vara möjlig var föreningen av dåtiden starkaste kungariken på den Iberiska halvön: Kastilien och Aragonien. Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabella skapades inte bara ett starkt kungadöme utan även en stark militärmakt.
Den arabiska krigföringen gick ut på att genomföra snabba räder med lättare bågbeväpnade hästburna trupper mot begränsade delar av motståndarens trupper – inte att ställa upp på ett slagfält i linjer och slåss i slutna formationer. För besökare på Costa del Sol kan det vara intressant att noter att Marbella var en muslimsk flottbas och många av de nuvarande städerna Cordoba och Malaga har ett tydligt muslimsk arv.
Det sista kriget om Granada pågick i tio år mellan 1482 och1492. Krigföringen var starkt säsongsbetonad och skedde under sommarhalvåret. För att kunna erövra den sista muslimska utposten Kungariket Granada krävdes att de kastilianska och aragonska trupperna anlade vägar söderut. Stora delar av arméerna användes för att skydda underhållstransporterna och förstöra motståndarsidans matförråd och skördar.
Belägringarna av de otal små städer med sina befästningar ledde sällan till regelrätta stormningar utan försvararna gav upp efter att ha blivit inneslutna efter förhandlingar. Den i stort sett ointagliga fästningsstaden Ronda, idag ett välkänt turistmål, gav till exempel upp 1485 efter förhandlingar.
Avgörande i kriget blev vapenteknikens framsteg. Intressant nog introducerade araberna i Spanien redan på slutet av 1200-talet krutet, raketer och kanoner till västerlandet, men det var de kristna som i Spanien först utvecklade ett verkligt effektivt belägringsartilleri. En del muslimer tjänstgjorde som instruktörer på den kristna sidan. Antalet artilleripjäser ökade och inte mindre än 179 artilleripjäser fanns att tillgå 1494 på den kristna sidan.
Slutet på konflikten och den slutliga erövringen skedde den 1 januari 1492 då den muslimske härskaren Boabdil symboliskt överlämnade nycklarna till Alhamra till Ferdinand och Isabella. Återerövringen av den iberiska halvön från muslimerna – La Reconquista – var därmed avslutad och Europa hade fått en ny kristen stormakt.
Lyssna också på Det mytomspunna Konstantinopels fall 1453.
Bild: Ögonblicket då Boabdil, som var den sista Nasrid-kungen i Granada, kapitulerade staden Granada 1492 och överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.
Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.
Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politisk konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.
Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.
Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.
Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.
Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.
Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.
I den nymixade reprisen av avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.
Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.
Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland var redan igång i Fredrikshamn.
För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svenska kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.
Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.
Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.
Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.
Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.
Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.
Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.
Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.
Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia,
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.
Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.
Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.
En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.
Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.
Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.
I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.
Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.
Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.
Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?
Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.
Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.
Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt Medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.
Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikena, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt Medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i Medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.
Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.
Bild: Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Visa fler
