Avsnitt

  • Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt the Statue of Liberty men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling the Federalist Papers där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna och sedermera grundlagsfäderna Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete också då detta står i strid med lagen.I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:Vi finner den tilltalade oskyldig.Vincent Flink Amble-Naess

  • Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen romanen, pjäsen, scenframträdandet som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

  • Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten Om Rom, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten. Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska Undergången skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats. Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturSusan Stewart, The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture, The University of Chicago Press 2020Malte Persson, Undergången, Albert Bonniers Förlag 2021Fredrik Nyberg, Ruiner. Första häftet (IXXII), Norstedts 2021

  • Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå eller enligt en av hans söner, kanske just därför drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika this monster land, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötteSvar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks Livbåt och Kazans Via Zapata som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han jag är född vilsegången. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver att verkligheten är för mångskiftande för journalistik.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

  • Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Sheila Hetis bok Moderskap möter läsaren en barnlös kvinna strax under 40 som inte kan bestämma sig för om hon ska bli mamma eller inte. Heti skriver: Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat. Hon försöker rationalisera beslutet, göra sådana plus-och minuslistor. Hon umgås med vänner som är föräldrar för att se hur det känns att vara runt barn. Men beslutet är för stort, för oåterkalleligt, det går inte att ta baserat på varken förnuft eller intuition. Hon bestämmer sig därför att lämna det till ödet med hjälp av en teknik som går ut på att singla slant och som används i en över tre tusen år gammal kinesisk visdomsbok. Att singla slant om barnaskaffandet påminner om hur det sett ut historiskt. Under den absolut största delen av mänsklighetens historia har det inte varit ett medvetet beslut eller val att bli förälder. Vi har axlat rollen som mammor och pappor i tusentals år utan att ens riktigt ta ställning till det. Barnen har kommit till oss på samma sätt som döden kommit till oss, ofta helt okontrollerat, oavsett om vi är redo. Litteraturprofessorn Francis OGorman skriver i sin bok Worrying om hur vi i en sekulär, liberal värld sätter ett sådant värde på rationella val, konsumtionsfrihet och idén om att framtiden ligger helt i våra händer att det är lättare än någonsin att oroa sig över att välja fel. Hans resonemang går att applicera på barnafödandet, där du som kvinna i en sekulär, liberal värld har stora möjligheter att styra om, när och på vilket sätt du vill ha barn. Du kan frysa in dina ägg, köpa dagen-efter-piller, adoptera, göra abort, skaffa en sådan spermiedonator och använda en mängd olika preventivmedel. Beslutet ligger i princip helt i dina händer och kanske är det just därför det känns så lätt att välja fel. Samtidigt har dessa trygga, fria och välorganiserade former som moderskapet sker under idag inte vuxit fram från ingenstans. Det är mycket tack vare kvinnorättskampen, feminister som stridit för att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och inte bli styrda av samhällets normer eller förväntningar. Ur det perspektivet känns det nonchalant och otacksamt av Hetis huvudkaraktär att ens överväga singla-slant-metoden. Att överlåta den frihet som så många kvinnor historiskt har saknat och saknar än idag åt något så banalt som en uråldrig kinesisk visdomsbok. En anledning till att Hetis huvudkaraktär ifrågasätter barnaskaffandet är all ondska som finns i världen. Heti skriver: Historien lärde oss om grymhetens, sadismens och ondskans yttersta gränser. Och därför kommer vi att i protest avstå från att sätta fler människor till världen (...). Vi kommer inte föda fler förövare, inga fler offer. På så vis använder vi våra livmödrar till något gott. . En del av mig förstår henne och tänker att alla kvinnor borde följa Hetis resonemang. Att jag också borde använda min livmoder till något gott och avstå från att sätta fler barn till en grym värld. Det är på ett sätt det enda rätta när också framtiden tycks så osäker och hotfull. Men det tar emot att betrakta frågan på det viset. Det är något med barnet som ändå lockar. I Nina Björks klassiker "Under det rosa täcket" beskrivs moderskapet som en kvinnas enda trygga väg till att aldrig bli utbytt eftersom kärlek och erotik i den fria sexualitetens tidsålder skuggas av ett ständigt hot om att bli ersatt. Björk skriver: Om vi vill vara tryggt unika, absolut oersättliga, bör vi amma ett nyfött barn, ett barn vi kan bära med oss, på tåg, på fest, till vänner ständigt blir vår unicitet närvarande. Kanske är det den oersättligheten jag söker när jag söker ett barn, en fysisk garanti på att jag aldrig kommer bli utbytt. Samtidigt som Björk argumenterar för att ett barn ger en viss känslomässig trygghet visar forskning av ekonomen och psykologen Daniel Kahneman att föräldraskapet inte gör oss lyckligare. Att människor som har barn tvärtom i genomsnitt är mer olyckliga än de som inte har det och att de som har barn är extra olyckliga just när de umgås med sina barn. En förklaring till detta är att barn skapar ekonomisk stress och sämre materiell livskvalitet hos föräldrarna eftersom barn är så oerhört dyra. Enligt beräkningar från Swedbank kostar det ungefär 1,2 miljoner kronor att ha ett barn i Sverige idag. Ur ett ekonomiskt perspektiv är barnet alltså en värdelös investering. Om barnet varken gör mig lycklig eller rik och inte heller växer upp till en ljus och lovande framtid, varför vill jag ha det? En vän till mig sa att det liksom krampar i nedre delen av hennes mage när hon ser en söt bebis. Men för mig krampar det inte. Jag försöker verkligen känna efter och stirrar på det bedårande lilla barnet på bussen tills att hennes pappa börjar skruva på sig, men ingenting händer i mig rent fysiskt. Nina Björk kritiserar det här biologiska perspektivet på barn i Under det rosa täcket. Enligt Björk riskerar idén om den naturliga modersinstinkten att leda till att vi hamnar i ojämställda relationer eftersom vi inte har samma förväntan på män. Men vad är egentligen alternativet? Vad är egentligen en moder utan sin modersinstinkt? I Maggie Gyllenhaals film The lost daughter följer tittaren tvåbarnsmamman Leda som på många sätt varit en usel moder åt sina två döttrar. Filmen är klaustrofobisk, i utdragna scener hörs Ledas små flickor gråta. Vid ett tillfälle där Leda försöker förklara sitt agerande säger hon: Jag är en onaturlig moder. Och trots att jag rationellt förstår att hon är ett offer för sina omständigheter är det något i det påståendet som får mig att förakta henne. Här syns paradoxen i en tid som lovar oss valfrihet och rätten till självbestämmande. Trots alla valmöjligheter, alla feministiska genombrott och allt prisande av individuellt beslutsfattande, väcker bilden av kvinnan som något annat än en god och självuppoffrande moder fortfarande obehag. Ett obehag som bara växer av insikten att hon faktiskt valde att bli mamma och därmed också hade kunnat välja att inte bli det. Och plötsligt känns det vettigt att söka sig till den kinesiska visdomsboken ändå. Att singla slant om barnet för att undkomma den moraliska domen vid ett misslyckat moderskap.Selma Brodrej, kulturskribentLitteraturSheila Heti: Moderskap. Översättning: Klara Lindell. Albert Bonniers förlag, 2018.Francis O'Gorman: Worrying: A Cultural and Literary History. Bloomsbury Academic USA, 2015.Nina Björk: Under det rosa täcket Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand, 1996.MusikJenny Wilson: Motherhood från albumet "Hardships". Gold medal recordings, 2009.

  • Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och oftast inte kan. Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta. Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker. Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid. Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats. Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien. Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger. Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar. Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling. Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern. En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl. Honom hade jag inte heller hört talas om fast jag nog borde, med mina specialintressen. Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister. Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid som hos oss inte kallas guldålder utan upplysning. Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot. Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar. Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång. Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska. På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde. Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap. Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder. Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en skattkammare för den orientaliska litteraturen. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster. Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet. Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki. Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap. Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska. Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturJohan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa Europa och Konstantinopel 17671779. Makadam förlag, 2021.

  • Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?Einsteins fråga var förstås retorisk att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande att våra sinnen visar oss verkligheten säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung för att överleva, få den inte i huvudet och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematikLitteraturDonald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.

  • Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.Hundra år senare bekräftar morfar gillande: Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren? undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som Förstår jag ej eller Kanske jag missuppfattar blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls. Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek, säger Kierkegaard. Nej! har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: den högsta formen, har morfar skrivit med blyerts, är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ska inte vara en talare, dundrar Kierkegaard, utan en som existerar i det han förkunnar. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: svårigheten är att bli tillräckligt sjuk. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: kristendomen är främlingskap i denna världen.Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet förlamning, färdtjänst, långvård så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

  • Myten om urtillståndet utgör grunden för politiska ideologier och uppfattningar om hur samhället bör organiseras. Men så enkelspåriga var aldrig de äldre samhällena, berättar Tormod Otter Johansen.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi känner alla till den här historien: En tidig människa reser sig från sin hukade ställning och för varje uträtning av ryggen liknar hon oss allt mer. Hon lär sig hantera vapen, börjar bära kläder och använda jordbruksredskap. Under 200 000 år var vi jägare och samlare, kringströvande i små grupper över de stora kontinenterna av orörd vildmark. Först när vi blev bofasta samlades vi i större grupper och blev jordbrukare. Vi byggde städer, skapade stater och lät oss styras av en elit.Men stämmer den historien verkligen? I sitt mastodontverk "The Dawn of Everything: A New History of Humanity" ifrågasätter antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow denna välbekanta bild. Både idén om människans ursprungliga tillstånd och den etablerade berättelsen om vad som hände sedan förkastas. De börjar i en frontalattack mot de två alltigenom dominerande grundberättelserna om människans ursprung. De som läst Jean Jacques Rousseau och övertygats om att människan var en ädel vilde som levde i ett oskyldigt tillstånd av primitiv kommunism får svar på tal. Det arkeologiska materialet stödjer inte längre antagandet att små isolerade grupper varit normen sen homo sapiens begynnelse. Men lika hård kritik får de som tolkat Thomas Hobbes tankeexperiment om människans naturtillstånd som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort" som en faktiskt historisk beskrivning. Vår förhistoria var knappast ett sorgligt brutalt allas-krig-mot-alla.Oavsett om den presenteras som fredlig eller krigisk så är den naiva idén om urtillståndet, satt som kontrast mot vår samtid, grunden för en berättelse om utveckling. Vi har lämnat det primitiva och är i ständig rörelse mot en alltmer komplex civilisation.Den berättelse Graeber och Wengrow ger oss är mycket rikare, mer fascinerande och i slutändan mer hoppfull än den stela utvecklingsstege vi alla vant oss vid. Vi kan inte sortera in alla mänskliga samhällen efter varandra i något tydligt schema. Olika samhällens egenskaper som storlek, komplexitet, ekonomi och politiska system hänger inte ihop på det sättet. Utvecklingen har inte ibland stannat av eller varit hackig, den har snarare ständigt böljat fram och tillbaka bland massvis av olika kombinationer.Förvisso har vi många gånger gått från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Men vi har också återkommande gett upp jordbruket och istället blivit nomadiserande jägare eller herdar. Dessa val har inte bara berott på tvingande omständigheter som klimat och geografi, eftersom vi valt att vara just jägare och samlare, eller herdar, trots att vi mycket väl visste hur man odlade och dessutom bosatte oss på de bördigaste jordarna.Men skillnaderna mellan folkgrupper har inte bara handlat om hur vi tillfredställt vårt behov av att skaffa mat. Det handlar också om hur vi organiserat oss och rent fysiskt levt tillsammans. Monumentala arkeologiska lämningar som Stonehenge, stenarkitekturen i Göbekli Tepe, eller de minoiska palatsen på Kreta är ibland som vi föreställer oss byggda av klassamhällen där vi var kungar, undersåtar och slavar. Men minst lika ofta var dessa imponerande städer jämlika samhällen utan en infrastruktur av hov, befästningar och spannmålslager. Vissa städer, med enorma jordverk eller hundratals byggnader av sten som krävt oräkneliga timmar av arbete, har byggts av människor som inte ens var bofasta. Folkgrupper från stora områden samlades på dessa imponerande platser några veckor om året för ceremonier och handel.Inte ens när man granskar människors sista viloplats verkar den gamla berättelsen hålla. Under hela den moderna eran har vi trott oss finna belägg för starka klasskillnader i gravar, men rika gravfynd återfinns i många olika samhällen. Ibland har de välfyllda gravarna varit reserverade för adel och präster, men i andra fall har vi gett ett överflöd av gravgåvor till personer där inget tyder på att de tillhörde någon elit.Historien visar till och med hur samhällen inte ens behöver vara begränsade till en social ordning. Det sydamerikanska Nambikwarafolket i nuvarande Brasilien levde på 1940-talet på två fundamentalt olika sätt under olika delar av året. Under den torra årstiden levde man i små grupper som styrdes av hövdingar med rätt att befalla andra. Under regnsäsongen, när man samlades i större grupper och odlade, försvann deras makt och ingen accepterade order från någon. Andra samhällen, som på Bali, har haft strikta hierarkier i den politiska och religiösa sfären. Men samtidigt har man demokratiskt organiserat det komplexa samordnade jordbruket.Den nya berättelsens utgångspunkt blir alltså, för det första, att det inte finns något ursprungligt mänskligt samhälle. För det andra att det inte heller har funnits någon utvecklingsstege från det primitiva till det komplexa. Tvärtom handlar vår gemensamma berättelse om otrolig variation. Våra förfäder har med samma intelligens och uppfinningsrikedom som vår prövat, valt och avfärdat samhälleliga möjligheter i ett ständigt växelspel.Idag verkar vi tvärtom ha fastnat, både i praktiken och i vår föreställningsförmåga. Den enda legitima, ja, kanske den enda tänkbara formen för mänsklig organisering på stor skala är någon kombination av stat och marknad. Stater med våldsmonopol i kombination med global marknadsekonomi är vår förment eviga sociala ordning. Alla politiska konflikter handlar om hur vi skall använda samhällets olika delar så som de redan ser ut.Den avgörande sensmoralen i den nya berättelsen om mänsklighetens historia är att våra sociala strukturer inte alls är ofrånkomliga. Den enorma rikedomen i historien och förhistorien visar möjligheter, inte bundenhet. Vi må ha fastnat på en väg, men inget säger att vi måste fortsätta på den. Vi kan alltid skapa något nytt, en värld och nya livsformer som är annorlunda, till och med bortom vad vi nu kan föreställa oss.Framtiden är djupare än historien, och möjligheterna större än vi anar.Tormod Otter Johansen, jurist

  • Översättaren och författaren Isabella Nilsson, känd som nonsensprinsessan, betraktar i denna essä mänskligheten lite grand från sedan.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Essän sändes första gången 2020.På mänsklighetens tid visste nästan alla vad en alliteration var, men nästan ingen visste att det hette så. Exempel på alliterationer som fanns på mänsklighetens tid var Anonyma Alkoholister och Allt åt alla. Det som gör alliterationer värda att nämna är att de bara fanns på mänsklighetens tid. Här är fler saker som bara ältpå mänsklighetens tid: ananasringar, analblekning, alienation.På mänsklighetens tid var barn mänsklighetens framtid. Ibland existerade barn också i realtid men det var inte lika omtyckt. Fakta om barn var att de tillverkade en stor del av mänsklighetens leksaker. Detta kallades barnarbete om det skedde på en fabrik och Walldorfpedagogik om det skedde på en lågstadieskola.På mänsklighetens tid skrattade mänskligheten mindre än förväntat. Troligen eftersom så många människor visade sig lida av clownskräck. Andra saker som fick människor att hålla sig för skratt var: cellförändringar, celluliter och cyanid.På mänsklighetens tid ansågs vållande till annans död vara ett mycket grovt brott. Men ibland, om vållandet skedde i mycket stor skala och kallades för vapenexport, då var det helt okej.Eftersom nuet var så flyktigt på mänsklighetens tid var det mesta som hände på mänsklighetens tid en efterhandskonstruktion. Även förhandsspekulationer förekom och byggde då på tidigare efterhandskonstruktioner.På mänsklighetens tid fanns fantasin. Det bästa med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer möjlig att uthärda. Det sämsta med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer löjlig att uthärda.På mänsklighetens tid fanns gravitationen. Den funkade bra på äpplen men gjorde livet tungt att bära. Gravitationen kallades också för tyngdlagen eller lagen om alltings jävlighet.På mänsklighetens tid ville människorna att hoppet skulle tända ett ljus i mörkret. Det var därför framtiden alltid tedde sig så nattsvart på mänsklighetens tid, för att hoppet skulle ha någonting mörkt att lysa i.På mänsklighetens tid var det vanligt att man bara inbillade sig. Exempel på människor som bara inbillade sig var: hypokondriker, paranoiker, författare. När hypokondriker och paranoiker bara inbillade sig kallades det för inbillningssjuka. När författare bara inbillade sig kallades det för inbillningskraft.På mänsklighetens tid fanns inte tomten. Särskilt påtagligt blev hans ickeexisterande i jultider. Därför kom tomten att starkt förknippas med julen och människorna kallade honom för jultomten.På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas, ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning. Men man kallade det tillställning.På mänsklighetens tid skiljde man på liv och litteratur. Såhär i efterhand har forskarna dock inte kunnat upptäcka någon skillnad.På mänsklighetens tid gick högmod före fall. Efter en människas fall krävdes i regel ett helt annat sorts mod. Detta mod kallades armod.På mänsklighetens tid fanns naturen. Den var en svuren fiende till kulturen, som den ansågs parasitera på.På mänsklighetens tid var det coolt att vara oberörd, vill säga: berörd av bokstaven O. I led med detta utvecklades bruket att helt enkelt sätta ett o framför ett ord man ville använda, när man ville låta cool och oberörd. Exempel: väldigt coola ljud kallades för oljud, väldigt coola djur kallades för odjur, väldigt coola lägenheter kallades för sanitära olägenheter o.s.v.På mänsklighetens tid fanns PR-maskineriet å ena sidan och poesin å andra sidan. PR-maskineriet och poesin var ofta varandras baksidor. När de var på samma sida kallades hopslagningen för propaganda.På mänsklighetens tid befann sig bokstaven Q oftast på sydligare breddgrader, där den var mycket efterfrågad: Que? Quien? Quel? Quelle?På mänsklighetens tid tyckte man mycket om att resa. Till exempel runstenar och till Rhodos. När människorna var på resande fot var de antingen på väg hem till det de längtat bort från, eller på väg bort från det de längtat hem till. Summan av dessa transportsträckor kallades livets resa.På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprifolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för utmaningar och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.På mänsklighetens tid läkte tiden alla sår. När levnadsår lades till levnadsår uppstod därför en sorts ärrbildning. Denna ärrbildning kallades i folkmun för allmänbildning.På mänsklighetens tid gick undergångsstämningen oftast över efter en stund. Det var bara sista gången den inte gick över, och även då gick den över till slut.På mänsklighetens tid fanns verkligheten. Den användes framförallt till att framkalla overklighetskänslor. Fakta om verkligheten var att den hade ett eget folk och överträffade dikten. En liknande grej som också fanns på mänsklighetens tid var den bistra verkligheten, men den var mest till för grävande journalister.På mänsklighetens tid fanns wellpapp. Det var, well, papp.På mänsklighetens tid var X symbolen för ett kryss. Ett kryss var en markering som betydde olika saker beroende på var i livet man befann sig. Befann man sig i barndomen sattes krysset på en hemlig karta och markerade förekomsten av en piratskatt. Befann man sig i vuxenlivet sattes krysset i ett självskattningsformulär och markerade då hur nedstämd man känt sig de senaste 14 dagarna. Troligen skulle krysset mitt i ordet vuxen symbolisera just detta mer självcentrerade kryssande i tillvaron.På mänsklighetens tid fanns ytan. Den fanns för att människorna skulle misstänka att det låg något dolt under den. Ytor som befann sig under andra ytor kallades för djup. När ytan fanns under ytan på en person kallades den ytlighet.På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergmanfilm ungefär.På mänsklighetens tid bildade många bäckar små en hel å. Det var troligen dessa många bäckar små som bildade ån i ordet ångest.På mänsklighetens tid var det coolt att säga "Äsch det löser sig". Människor som inte sa "Äsch det löser sig" klassificerades som ältare. De flesta ältare var allältare, men även växtältare förekom. Dessa kallades också för idisslare. Under största delen av mänsklighetens tid var köttältarna ganska sällsynta men deras antal ökade på slutet, när köttskammen bredde ut sig i samhället.Det som vi idag mest tänker på när vi tänker på mänsklighetens tid är kanske önsketänkandet, som ju var väldigt unikt för denna tid. Mänsklighetens tid lämnade mycket att önska, t.ex: Krya på dig och lycka till! Isabella Nilsson, författare och översättareInläst av Christina Höglund på Sveriges radio.

  • Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute eller långt uppe i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. Framtiden kommer att skratta, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.Den västeuropeiska modernismen med året 1922 som kronologiskt epicentrum har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

  • Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

  • I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof eller att minnas sin katastrof har förändrats.Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.Erik Lindman Mata, poet

  • Få saker är så svåra att förklara som mänsklig interaktion. Eva-Lotta Hultén påminner om hur svårt det kan vara att förstå allt det som inte låter sig förklaras.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.Eftersom jag skriver mycket om skolan är jag med i en Facebookgrupp för specialpedagoger. Den är öppen för alla och en dag dyker det upp ett inlägg med en fråga. Varför börjar folk skratta rätt som det är? Jag trodde man bara skulle skratta när något är roligt. Personen i fråga gör fler inlägg; frågar hur man gör för att få kompisar och berättar att hen befinner sig inom autismspektrat, vilket antagligen fler än jag redan anat. Hen får genomgående vänliga svar.Ofta har vi lättare att ursäkta klumpigt eller avvikande beteende om vi har en etikett på personen, som någon form av diagnos eller ett väldigt uppenbart avvikande beteende. Den som bara är impulsiv i överkant riskerar att uppfattas som oartig när den avbryter eller fyller i andras meningar. Den som är blyg kan misstas för dryg, särskilt om den inte vänder ner blicken eller rodnar på rätt sätt. Det är som om många utgår från att den som har svårt med det sociala trampar i klaveret med avsikt och därför förtjänar ilska, och att bara den som har väldigt tydliga svårigheter förtjänar förståelse eller överseende när det blir fel.Clara Törnvall berättar i sin bok "Autisterna" hur hon gång på gång får höra att hon väl inte kan vara autistisk, som verkar så normal. Samtidigt berättar hon hur hennes beteende gör att hon hamnar i konflikter utan att själv förstå varför. Att hon både kan kamma och klä sig som vem som helst och dessutom inneha ett ansvarsfyllt jobb på Sveriges radio gör det svårt för många att ta in hennes handikapp. Men det går alltså fint att se ut precis som alla andra och rentav vara intelligent, och ändå inte klara att leva upp till de sociala normerna för att man helt enkelt inte förstår koderna. Törnvall gör referensen till forna tiders tro på troll som varelser som utseendemässigt inte går att skilja från människor men som kan avslöjas i detaljer, som språkliga ovanor, ett svårt humör eller annat lite avvikande beteende.Så fort vi inte klarar att urskilja och följa de sociala koderna riskerar vi att ses om lite mindre mänskliga. Eller i alla fall som pinsamma eller töntiga. Men socialt samspel är svårt, även för många som befinner sig utanför autismspektrat. I antologin Sånt vi bara gör skriver 95 forskare inom humanvetenskaper som etnologi, lingvistik, socialantropologi och nordiska språk korta kapitel om hur vi beter oss och pratar. Många av texterna innehåller omkvädet Det är sånt vi bara gör. Samtidigt beskriver många av texterna också hur många av oss faktiskt inte bara gör, utan tvärtom gör fel, och avviker från det där som de flesta sysslar med utan att reflektera. Etnologen Jesper Fundberg beskriver till exempel i sin text hur viktigt det kan vara att klä av sig i rätt ordning. I scener från ett omklädningsrum för fotbollsspelande killar berättar han hur en pojke som klär av sig kalsongerna före tröjan blir kallad för bögig. En annan som gör samma sak kommer undan med att kompisen skrattar men övertrampet måste uppenbarligen markeras på något vis.Fundberg konstaterar att det rätta sättet för pojkar och män att klä av sig, att döma av hur nästan alla gör eller hur vi reagerar när någon inte följer mönstret, är att först ta av strumpor och byxor, sedan tröja, och sist kalsongerna.En annan forskare beskriver i boken olika sorters kramar, en tredje berättar hur vi väljer plats på bussen. Det är så enormt mycket de flesta bara gör utan att behöva tänka efter. Så mycket att förhålla sig till och komma ihåg för alla som är autistiska, eller för den delen bara har lite svårt med det sociala. Snubbeltrådar överallt, hela dagarna. Massor av oro över att göra fel, massor av ångest över att ha gjort fel.Jag kan inte släppa de där frågorna i gruppen för specialpedagogik för att de är så hjärtskärande. Hur får man vänner? När ska man egentligen skratta? I en text i antologin "Sånt vi bara gör" skriver språkvetaren Klara Skogmyr Marian om just skrattande. Hon tjuvlyssnar på ett samtal vid bordet intill sig och hör flera skratt, trots att konversationen tycks handla om att en anhörig gått bort oväntat hastigt. Skratt, förklarar hon, är inte bara till för att uttrycka glädje utan är en mångsidig samtalsresurs som vi använder som verktyg för en rad sociala funktioner, som att avsluta ämnen, hantera känsliga situationer eller lösa fnurror i interaktionen. Genom att skratta på ett visst sätt kan vi markera att vi är redo att lämna över ordet, ta över det, eller bara ge klartecken till den som berättar att hen kan fortsätta prata.Det är svårt att föreställa sig hur minerad en vanlig dag är för den som inte förstår sig på olika sorters skratt. Den bjuder på nästan oräkneliga tillfällen att göra fel eller missförstå. För när ska vi egentligen skratta? Det skulle behövas en hel bok för att reda ut det på ett sätt som verkligen skulle ge vägledande svar. Men vi kanske i alla fall kan enas om att vi inte ska skratta åt, och inte heller bli arga på eller håna alla dem som har svårt att klara koderna för när skrattande ska ske, eller som kanske bara råkar klä av sig i fel ordning.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

  • Rafflande och ruggig. Charles Darwins "Resan med Beagle" är suverän läsning, men den ger också den moderna läsaren övning i att skaka på huvudet, menar författaren och biologen Fredrik Sjöberg.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först av allt en varning. Känsliga lyssnare som bekänner sig till flera tusen år gamla teorier om skapelsen bör möjligen stänga av radioapparaten redan här, så även de som tar illa vid sig av att rasbiologer som Carl von Linné och Charles Darwin ännu tar plats i det offentliga rummet. Anser man att naturforskare som de ska gömmas undan, och statyerna kasseras i metallåtervinningen, kan det som följer framstå som stötande. En promenad i det vackra vädret är nog att föredra.Kvarvarande lyssnare, ni oförbätterliga råskinn, ska få höra om en resa som kom att betyda mer än de flesta: det brittiska örlogsfartyget Beagles världsomsegling på 1830-talet, sorglöst finansierad av idel kolonialister och imperiebyggare. En ganska ordinär expedition, ska sägas; syftet var att kartlägga kustlinjer och farleder, främst i Sydamerika, och resan hade knappast blivit legendarisk om inte Beagles 26-årige befälhavare, Robert FitzRoy, hade plågats av en välgrundad misstanke att hans anlag för depression kunde slå över i komplett galenskap.Alltså behövde han sällskap, en bildad, godmodig människa att samtala med när tristessen och grubblerierna kom smygande. Frågan gick till den fyra år yngre överklasspojken Charles Darwin som skulle ha blivit läkare, var det tänkt, men han ogillade barbariska operationer utan bedövning, så nu skulle han istället bli präst. Inte för att han var påtagligt religiös, men en position som landsortspräst lovade gott om fritid för att samla skalbaggar, som var hans egentliga intresse. I det läget kom budet från kapten FitzRoy och resten är, som bekant, historia.Darwin mönstrade inte på Beagle som officiell naturforskare, utan som privatman och betalande passagerare. Hans mamma hade ärvt en porslinsfabrik så det fanns gott om pengar i familjen, och när killarna väl kom iväg med 28 man i besättningen och sex kanoner på batteridäck började så Darwins förvandling från bortskämd flanör till en av tidernas vassaste vetenskapsmän. Det var i december 1831; de kastade loss och satte kurs på Kap Verde. Darwin ångrade sig omedelbart, så vedervärdig var hans sjösjuka.Men han bet ihop och började skriva ner sina observationer och funderingar. Inte så mycket från havsvidderna, men väl från alla de platser där man ankrade. Fem år senare, när de kom hem till England igen och Darwin satte sig att redigera sin bok Resan med Beagle, noterade han att oceanerna visserligen hade varit stora, men att han ändå hade befunnit sig på landbacken under mer än tre år i Brasiliens djungler, på Pampas och i Patagonien, i Chile, Peru och senare bortåt Nya Zeeland och Australien samt slutligen i södra Afrika. Dessutom hade Beagle på vägen anlöpt en lång rad mindre öar: Falklandsöarna, Galapagos, Tahiti, S:t Helena och många andra. Alla bidrog till Darwins tänkande kring livets utveckling på jorden."Resan med Beagle" är en förvånansvärt bra bok. Författaren var ännu mycket ung och ett alldeles oprövat kort. Berömmelsen i och med skandalboken Om arternas uppkomst låg ännu tjugo år i framtiden. Men skriva kunde han. Stilen är frisk och berättelsen lever av alla biologiska och geologiska iakttagelser, som dessutom vittnar om att han redan då hade börjat syssla med artbildningens gåta. Hans uttryck den allsmäktiga tiden pekar spikrakt fram emot hans banbrytande evolutionsteori. Emellertid kan och bör denna bok även läsas lika mycket för dess berättelser om alla människor författaren möter. Bussiga landsmän och brutala tyranner om vartannat, och förstås även mer ursprungliga folkspillror med sämre framtidsutsikter.Eländigast är befolkningen i de regniga, vindpinade bergen på Eldslandet, nere vid Kap Horn. De står där halvnakna i kölden på stranden och fattar ingenting; européer har de aldrig stött på förut. När Beagle bränner av ett kanonskott från två kilometers håll svarar de med att kasta sten. Vid ett annat tillfälle när FitzRoy och hans mannar försöker kommunicera blir kaptenen orolig och skjuter ett par pistolskott i marken bredvid några urinnevånare, men de vet inte var skjutvapen är och blir bara förvånade, inte rädda. Darwin skriver i sin dagbok att de kan bara inte begripa vem som är överlägsen. Den enda pedagogik som fungerar är att skjuta ihjäl dem.På flera ställen i boken finns kommentarer om att skillnaden mellan vilda och civiliserade människor ofta är större än mellan vilda och domesticerade djur. På Tahiti är det dock inte lika förskräckligt, skriver han, för där har missionärerna haft större framgång. Till och med sedeslösheten som sägs utmärka öns kvinnor finner han aningen överdriven, och aboriginerna i Australien kan åtminstone jaga med bumerang. Oborstade är de, men intelligenta.Ja, ni hör.Naturligtvis var Charles Darwin rasist och sexist och allt annat ont som är lätt att fördöma i dag, men det tjänar ingenting till att skuldbelägga honom för 1900-talets mordorgier under buller från rasbiologins med tiden ganska tomma tunnor. En möjliggörare, i någon mening ja, men inte mer än Albert Einstein i relation till atombomben. Tänkarna ska bedömas just för sina tankar, inte andras gärningar, för också cancelkulturen kan slå över i komplett galenskap. Det enda raka är att läsa det de skrev, och sedan tänka själv, det gäller många från Linné, Adam Smith och Darwin till Ayn Rand och Karl Marx.Den senare skickade förresten ett exemplar av sitt magnum opus Das Kapital till Charles Darwin, sådär som stora författare gör för håva in lite beröm från andra tolvtaggare. Men Darwin gjorde sig aldrig omaket att läsa boken. Han hade börjat forska om daggmaskar då, så han hade väl inte tid.I ungdomen, på resan med Beagle, var det mest plattmaskar han studerade, och lysmaskar. Bläckfiskar också, och fjärilar samt sköldpaddor förstås och vattensvin, gamar, finkar, strutsar, ödlor, palmer, sniglar, koraller, valar, mossor, löss och ungefär allting annat inklusive myrlejonsländor och fossiliserade mastodonter. Politisk filosofi var inte hans grej, det framgår mot slutet av Resan med Beagle, i en reflexion över den brittiska nationens filantropiska själ. Han skriver: Som engelsman är det omöjligt att betrakta dessa avlägsna kolonier utan en stark känsla av stolthet och tillfredsställelse. När man hissar den brittiska flaggan verkar rikedom, välstånd och civilisation oundvikligen följa.Ja ja, fast å andra sidan, Marx var väl inte så bra på skalbaggar. Som intellektuell måste man hämta impulser från olika håll, hela tiden. En förutsättning är att böckerna finns tillgängliga i tryck, som Bibeln har varit i gott och väl femhundra år. När Resan med Beagle gavs ut i januari 2022, i Kungliga Vetenskapsakademiens klassikerserie, var detta ord i rättan tid. Cancelkulturen var visserligen omdebatterad, men kön till metallåtervinningen var ännu lång. Så läs, kära lyssnare. Darwin lämnar ingen oberörd. Man kan inte sitta och nicka instämmande en hel dag. Man får liksom nackspärr av det. Bättre att skaka på huvudet ibland och glädjas åt allt som har blivit bättre sedan 1830-talet.Fredrik Sjöberg, författare och biologLitteraturCharles Darwin: Resan med Beagle. Översättning: Daniel Helsing. Fri tanke förlag, i samarbetet med Kungliga vetenskapsakademien, 2022.

  • Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden Nu ska vi ha roligt! Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen, säger han, för det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt, anser Hamlet, och tyder på en ynklig lust att briljera. Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att säga mer än det som hörde till rollen, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: Före oss var det bara Åke Cato. Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.Peter K Andersson, historiker

  • W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.

    Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar och Austerlitz är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans dokumentära berättande Sebald sa själv: Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff tänk till exempel Selma Lagerlöf så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal utan att fråga kände sig smickrade andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

  • "Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har förstört en generation.Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull. Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående."De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv" En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken Understanding media. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga är en ensam och icke-placerad generation.Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer."Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I Gösta Berlings saga skriver hon om själviakttagelsens ande, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.Gösta Berlings saga utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i Gösta Berlings saga att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, då hade hon för första gången glömt sig själv. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner förstört en generation kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för mindfulness kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att vara i nuet, men samtidigt handlar mindfulness om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och mindfulness vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva. Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.David Malm, doktorand i idéhistoria LitteraturJean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

  • Mediehistorien brukar ibland beskrivas som en pendelrörelse. Kanske är det därför vykortets historia påminner så mycket om dagens medieformer? Sonia Hedstrand berättar om vykortets falnade glans.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att storögt ha beundrat Caravaggios målningar på Uffizierna i Florens står jag och väljer mellan vykorten i museibutiken. Men vilken av alla reproduktioner av Bacchus ska jag välja? Den gräsligt beskurne eller den med sanslöst felaktig färgåtergivning? Som konstnär är det lätt att bli upprörd när kollegors verk blir misshandlade.Kortens vårdslösa behandling av måleriet får mig att tänka på Walter Benjamin och hans klassiska text Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. Året är 1936 och han skriver om hur innovationer som fotografiet och trycktekniken gör konsten demokratiskt tillgänglig, men samtidigt berövar den dess aura.Men redan i slutet av 1800-talet uppstod en oro för att kulturarvet riskerade att förflackas, då ett nytt socialt medium spreds över världen: vykortet. Förutom konstens autenticitet hotade vykortet vid sekelskiftet också brevskrivarkonsten, ett korrekt skriftspråk och den allmänna moralen. För att inte tala om denna ständiga kontakt på distans. Skulle folk ens ha något att tala om när de väl sågs i verkligheten?Allt hade ju gått så fort. Vips fanns både tåg, telegraf, fotografi och folkskola. Vanligt folk kunde resa, dela bilder, läsa och skriva till varandra. Det moderna samhället växte fram och vykortet var det snabbaste kommunikationssättet.Som de flesta innovationer hade vykorten sina föregångare i andra medier. Cartes de visites, visitkort med porträtt-fotografier hade blivit en enorm trend på 1850-talet, då foton gick att reproducera i bra kvalitet. Visitkorten samlades i album betitlade Mina vänner, dåtidens sociala medier. Kameror var dyra och tekniken för att reproducera fotografier i dagspress hade ännu inte utvecklats. Samhället och medierna hade fram tills nu präglats av bildbrist, så när cartes de visites började spridas var det en sensation. Det talades om kartomani och det var bara en tidsfråga innan någon skulle komma på idén att skicka kort med post istället för att låta springpojkar ränna runt med dem.I Europa anses det framsynte preussiske överpostrådet Heinrich von Stephan ha uppfunnit det så kallade postkortet på 1860-talet. Men det preussiska postverket kunde inte förstå varför folk skulle vilja skicka kort med privata meddelanden fullt synliga. Sådan brist på integritet var otänkbar. Det blev Postverket i Österrike-Ungern som var först med att 1869 införa de förfrankerade korten som kallades Correspondenz-Karte, med plats för adress på ena sidan och ett meddelande på den andra, för någon bild fanns inte från början. Också priset spelade roll, portot var lägre än för vanliga brev. Budgetkorten blev en succé. Under de första tre månaderna skickades tre miljoner korrespondens-kort. Sverige och andra länder följde raskt efter med egna så kallade brevkort. På initiativ av den välorganiserade post-generalen von Stephan, bildades år 1874 Världspostunionen, Union Postale Universelle, för att underlätta postgången.År 1876 började den tyske litografen Johannes Meisner trycka illustrationer av lokala byar och orden Gruss aus , Hälsning från, på de förtryckta statliga postkorten. Det första kortet med ett fotografi skickades från Nürnbergutställningen 1882 och föreställde entrén till mässan. Några år senare utgjordes entrén till Världsutställningen i Paris 1889 av det nybyggda Eiffeltornet, som blev det första globalt kända vykortsmotivet. Alla som varit där skulle bevisa det genom att skicka ett personligt signerat kort, frankerat på någon av tornets våningar. Detta indexikala bevis var föregångaren till vår tids selfie, som tycks ropa: Jag var där. Hälsningarna från Eiffeltornet inledde vykortets gyllene era som brukar räknas från 1889 fram till första världskriget. En massproducerad souvenir som var billig, knappt vägde något och inte tog någon plats. Och vykorten var i färg! Fotografen tog sin svartvita bild, antecknade vilka färger saker hade, och sedan handkolorerades de och trycktes med litografi. Det talades om en vykortisering och övermediering av världen. Allting blev bilder. Ofta var motiven gulliga katter, kändisar och kungligheter. Men allra störst var vackra topografiska vyer över städer och landskap. Alla samlade på bilder av världen, som plötsligt kändes närmare, samtidigt som den exotiserades och kommersialiserades av den gryende turistindustrin. Vissa vyer blev världskända, medan andra vinklar av verkligheten osynliggjordes. En vacker utsikt bara måste avbildas och skickas. På samma sätt som min telefon nu är full av bilder av takåsarna i Florens.Det är nu begreppen kliché och stereotyp uppstår. Det franska verbet cliche betyder att klicka och var tryckar-jargong för en plåt som kunde reproducera flera bilder. Stereotypen var en mall som låser fast original och mångaldigar dem. Och stereotypa vykort spreds - nakna unga kvinnor på franska kort och orientalistiska bilder av så kallade haremsdamer. Flera stater förbjöd vålds- och sexskildringar, men då gömdes de i kuvert och postades klandestint.I Sverige nådde vykortssjukan sin höjdpunkt år 1904 då skickades över 48 miljoner kort. I nystartade vykortsklubbar sökte likasinnade brevvänner i andra länder för att utbyta kort, och entusiastiska samlare debatterade i publikationer som The Picture Postcard. Ett särskilt frimärkesspråk uppstod: Beroende på var på kortet och i vilken vinkel frimärket placerades, gick det att skicka hemliga budskap. Det ledde till att Postunionen fastslog en standard: längst upp i högra hörnet på baksidan skulle frimärket hädanefter sitta.Sedan kom Första världskriget och flera av de bästa vykorts-tryckerierna, som låg i Tyskland, bombades. Efter kriget fick fler hushåll telefon, vilket gjorde vykortet obsolet. Nu kallades det fattigmanstelefon, och skickades av lågbetalda kvinnor på landsbygden.Under andra hälften av 1900-talet kom vykorten att förknippas med turistindustrin, en konsekvens av den nya lagstadgade semestern. Kom vykortet från Mallis, från Franska Rivieran, eller från Florens? Klasskillnaderna syntes då som nu i semesterrapporteringen i sociala medier.Så en dag är det nya mediet inte nytt längre, för att något nyare uppfunnits. Vykortet blir gammel-medium. Numera är det konstnärer, mediearkeologer och nördiga samlare som studerar hur den tekniska utvecklingen påverkat det estetiska uttrycket under decennierna.Jag ställer tillbaka de horribla reproduktionerna av Caravaggios Bacchus i vykortsstället på Uffiziernas bokhandel. Bättre att googla fram en högupplöst version och skicka till konstnärskollegorna på Messenger.Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker