Kalla kriget Podcasts

  • Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå eller enligt en av hans söner, kanske just därför drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika this monster land, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötteSvar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks Livbåt och Kazans Via Zapata som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han jag är född vilsegången. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver att verkligheten är för mångskiftande för journalistik.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

  • Natos utvidgning efter 1989 när Berlinmuren föll innebar att försvarsalliansen nästan fördubblade antalet medlemmar. Vad innebar det då och vad skulle beslut om medlemskap för Sverige kunna innebära nu?

    "En perfekt storm" efter kalla krigets slut där alla förutsättningar samverkade gav USA och NATO möjligheten att expandera in i centrala och östra Europa, menar Joshua Shifrinson, en av tre amerikanska statsvetare som vi hör om NATO:s utveckling, och som delvis ger ett annat perspektiv på vad Sverige har att vinna och förlora på ett medlemskap än vad som nu hörs starkast i den svenska politiska debatten.Shifrinson och kollegan Richards Betts menar att Sverige inte skulle ha så mycket att vinna på ett svenska NATO-medlemskap utifrån hur de uppfattar hotbilden. Sverige skulle kunna räkna med stöd NATO:s stöd även utan ett medlemskap, säger de, och påminner om vilka skyldigheter ett medlemskap medför.Vi hör också den svenske historikern Aryo Makko, vid Stockholms universitet, som forskat kring neutrala länders relation till Sovjetunionen. Han kommenterar bland annat de "brutna löften" om att inte utvidga NATO, som Ryssland numera ofta lyfter fram.Medverkande: Richard Betts, professor of War and Peace Studies at Columbia University och Senior Fellow at the Council on Foreign Relations; Joshua Shifrinson, Associate Professor of International Relations Pardee School of Global Studies, Boston University; James Goldgeier, Visiting Scholar at the Center for International Security and Cooperation, Visiting Fellow at the Brookings Institution, och professor vid School of International Service at American University, Washington DC; Aryo Makko,professor i historia vid Stockholms universitetProgramledare: Annika ÖstmanProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se

  • Den 9 maj är ett nyckeldatum för Putin – då firar Ryssland segern i andra världskriget. I år är segerdagen extra viktig för att kunna presentera framgångar i Ukrainakriget – och enligt rykten kan Putin komma att kalla kriget för ett krig, i stället för en specialoperation. Men kommer han göra det? DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén om dagen som inte alltid varit en militaristisk fest, historiska motsättningar och prestigekamp kring segerdagen.

    Programledare: Ülkü Holago. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Jonas Lindskov, Bauer Media.

  • Försvarsalliansen Nato överlevde tyskarnas demokratisering, Sovjetunionens fall och president Donald Trumps öppna förakt genom att anpassa sig. Enda gången artikel fem utnyttjas, om att hjälpa en angripen medlem, var efter den 11 september 2001 när européerna symboliskt skickade övervakningsplan till USA.


    Med grundandet av försvarsalliansen NATO, eller Atlantpakten, den 4 april 1949 stod det klart att USA lämnat sin isolationistiska hållning som präglat supermakten sedan grundandet. Ambitionerna med Nato var att  ”keep the Russians out, the Germans down and the Americans in”. Men under sina 73 år har alliansen genomgått flera viktiga förändringar.


    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik och Non-resident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington D.C. Hon har skrivit boken NATO – Historien om en försvarsallians i förändring som i dagarna släppts i en ny uppdaterad upplag.


    Redan i slutfasen av andra världskriget var det tydligt att världen var på väg mot en ny världsordning där de forna allierade Västmakterna och Sovjetunionen skulle hamna på var sin sida i det som blev Kalla kriget.


    USA tog en ledande roll för den fria världen efter andra världskriget. Marshall-hjälpen skulle få det av krig förödda Europa på fötter igen och försvarsalliansen Nato skulle stå för säkerheten. Medlemmarna har förbundet sig att försvara varandra om något medlemsland blir angripna.


    De första medlemmarna i Nato var USA och Kanada från Nordamerika och Storbritannien, Frankrike, Italien, Portugal, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Danmark, Norge och Island från Europa. Alla demokratier utom Portugal under diktatorn Salazar.


    Från Sovjetunionen kom svaret 1955 då Warszawapakten bildades med medlemmarna Sovjetunionen: Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien.


    Européerna var rädda att Koreakriget 1950-53 skulle innebära att USA vände sig bort från Europa mot Asien. Men Washington upplevde att det kommunistiska hotet fanns överallt. Därför kom USA att storsatsa på Nato. Kort efter utbrottet av Koreakriget godkände kongressen ett paket på 4 miljarder dollar avsett att stärka försvaret av Västeuropa.


    Alliansen utvidgades 1952 med Grekland och Turkiet. 1955 anslöt sig Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och 1982 Spanien. Frankrike, som ville föra en mer självständig utrikes- och försvarspolitik, lämnade 1966 den del av samarbetet som rör samordning och samträning av militära styrkor, men ingår fortfarande i den kollektiva försvarspakten.


    Nato kom också att ifrågasätta när Storbritannien och Frankrike kom att intervenera i Egypten under Suezkrisen 1956 utan att ha konsulterat med USA ställdes sig Washington på Sovjetunionens sida och frontade sina nära engelska och franska allierade.


    Den ryska aggressionen i Ukraina våren 2014 ledde till ännu ett nytt skede i Nato:s historia. Med det nygamla hotet från Ryssland återvände organisationen till den europeiska scenen, med Östersjön som strategiskt centrum.


    Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.


    Bild: Nato-poster från 1960. Wikipedia.


    Musik: Cinematic Dramatic Adventure Hollywood Orchestra Strings March Trailer av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblock Audio.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Ryska soldater som minerar åkermark, stjäl och stoppar bönder från vårsådd. Vittnesmålen från lantbrukaren Lars Thomsson vänner i Ukraina är skrämmande. Det är som 30-talets terror är tillbaka berättar han för Land Lantbruks reporter Marie Henningsson i det här avsnittet av Lantbrukspodden. Invasionen av Ukraina innebär ett nytt "kalla kriget", varnar LRFs ordförande Palle Borgström, som också gästar avsnittet. Han är säker på att kriget kommer att påverka svenskt jordbruk långt efter att det tagit slut.

    Har du synpunkter eller förslag på ämnen och gäster till podden? Mejla oss på lantbrukspodden@landlantbruk.se.

  • Idag pratar vi om valet som hölls i Nicaragua i november 2021.

    Vad har kalla kriget och externa intressen haft för betydelse för landet? Hur kommer det sig att Nicaragua, trots år ekonomiska kriser och konflikter, har relativt hög matsuveränitet? Marlene Sosa Mercado från Latinamerikagrupperna hjälper oss att förstå landets historia och hur det ser ut idag.

  • Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.


    Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.


    Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.


    Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.


    Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.


    Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?


    Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Epoken som som inleddes efter andra världskriget kallades för raketåldern. Författaren Mattias Hagberg funderar på det faktum att det där vapnet som gav namn åt en hel epok aldrig oskadliggjordes.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 3 oktober 1942 lyckades de tyska ingenjörerna vid militärbasen i Peenemünde bryta igenom atmosfären, ut i den tomma rymden. Med raketen A-4 inledde de ett nytt skede i mänsklighetens historia der Raketenzeit raketåldern.När A-4-raketen två år senare sattes in mot engelsmännen i riktade angrepp på London fick den ett nytt namn. Nazistregimen valde att kalla sitt nya undervapen för Vergeltungswaffe, vedergällningsvapnet, förkortat V-2. De såg i raketens ballistiska bana från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till nedslagsplatserna i och kring London en möjlighet, ja, kanske till och med den sista möjligheten, att tvinga de allierade motståndarna att ge upp. Mellan september 1944 och mars 1945 skickade tyskarna över 4000 raketbomber mot London. Men nazitysklands nya undervapen kom inte att definiera andra världskriget, det var helt andra faktorer som avgjorde utgången, som Sovjetunionens nästintill oändliga tillgång på manskap och USA:s nästintill gränslösa tillgång på material. Nej, raketbomben avgjorde inte kriget, men kanske kom den att definiera allting som kom därefter.V-2-raketen står i centrum för Thomas Pynchons väldiga roman "Gravitationens regnbåge" från 1973, en roman som aldrig slutat att fascinera litteraturvetare, kritiker och läsare. Själv har jag gång på gång återvänt till denna överväldigande och motsägelsefulla litterära konstruktion. I romanens labyrintiska uppbyggnad och psykotiska berättarstruktur anar jag, precis som många andra, en bild av vår tid som är mer realistisk än man kan önska."Gravitationens regnbåge" rör sig över Europa under andra världskrigets slutskede, från London, via Monaco, in i zonen, det vill säga in i det sönderfallande Tyskland på gränsen mellan varmt och kallt krig. Romanen är en krigsroman, men inte i någon traditionell bemärkelse. Här finns inga historiska krigsscener, med undantag för några av V-2-bomberna över London, inte heller några stora historiska gestalter; inget Stalingrad eller El Alamein; ingen Hitler eller Churchill; inga frontscener från öst eller interiörer från bunkern i Berlin. Nej, Thomas Pynchons optik är inställd på något helt annat. Med sin roman vill han få syn på krigets struktur, dess underliggande motor, dess essens, om man så vill, och därmed den framtid som åren mellan 1939 och 1945 bar på."Gravitationens regnbåge" är något så ovanligt som en roman utan agens. Här finns ingen huvudperson eller tydlig intrig, inga linjära samband eller något egentligt slut. Snarare tvärtom. Ju längre in i texten som läsaren rör sig, desto otydligare blir alla sammanhang. Det som till en början kan se ut som en tämligen uppsluppen och intrigdriven berättelse om en amerikansk löjtnant stationerad i London, en viss Tyrone Slothrop, visar sig snart vara en enda härva, en nästintill fullständigt kaotisk flod av information. Men, så handlar "Gravitationens regnbåge" inte heller om att berätta en historia utan om att frammana ett tillstånd, och om att skärpa läsarens blick för detta tillstånd."Gravitationens regnbåge" är inget annat än den hittills mest fulländade texten om raketåldern, den tidsålder som Thomas Pynchon så karaktäristiskt beskriver mot romanens slut: "Åh, en Stat börjar ta form i den statslösa tyska natten, en Stat som spänner över oceaner och ytlig politik, lika suverän som Internationalen eller den katolska kyrkan, och med Raketen som sin själ." För Thomas Pynchon är raketåldern inget annat än en global teknokratisk regim.Trots sin oöverskådlighet och trots sin brist på en traditionell narrativ struktur bär Thomas Pynchons roman till syvende och sist på ett tydligt imperativ. Hans text hamrar, genom sin blotta existens, in ett förhållningssätt. Han säger: Skit i politiken, ideologierna och makthavarna, strunta i talen och pamfletterna och gå direkt på tekniken. Raketen är samhällets själ, inte kulturen, klasskampen eller drömmen om frihet. Glöm debatterna, demonstrationerna och upproren, och intressera dig i stället för de elektroniska kretsarna, de kemiska framställningsprocesserna och de militära styrsystemen.I Thomas Pynchons värld handlar det moderna kriget, och därmed det moderna samhället, varken om territorium eller kroppar utan om information om tekniskt kunnande, om förmågan att koppla samman hela samhället till ett väldigt industriellt-komplex, format av de nya vapensystemens behov. I "Gravitationens regnbåge" blir därför överföringen av tysk raketkunskap till USA och Sovjet den viktigaste händelsen under kriget, en händelse som pekar rakt fram mot de kärnvapenbestyckade missilerna, och krigsteknologierna som ett väldigt, svåröverskådligt system vid gränsen för vår fattningsförmåga.I en ofta citerad nyckelpassage beskriver Thomas Pynchon detta förhållande på sitt oefterhärmliga sätt: "Det betyder att det här Kriget aldrig var politiskt alls, att politiken bara var teater, ett sätt att avleda människors tankar i hemlighet styrdes det istället av teknologins krav av en konspiration mellan människor och teknik, av något som behövde krigets energiutbrott, som skrek: 'Åt helvete med pengarna, Nationens liv är i fara', men som egentligen menade: gryningen är nästan här, jag behöver min natts blod, kapital, kapital, kapital, ahh, mer, mer " För Thomas Pynchon handlade de verkliga kriserna om anslag och prioriteringar, men inte ens mellan olika företag det framställdes bara för att se ut på det viset utan mellan de olika teknologierna: Plast, Elektronik, Flygplanstillverkning, och deras behov.I detta fokus på tekniken påminner Thomas Pynchon om den tyske litteraturvetaren och medieteoretikern Friedrich Kittler. Båda är lika besatta av att hitta det moderna samhällets motor i det anonyma militär-industriella-komplexets labyrinter.Friedrich Kittler, som dog 2011, återvände ständigt till "Gravitationens regnbåge". Han läste den närmast som en manual för vår tid, som en dokumentär betraktelse över raketbombens totaliserande effekt, ja, kanske som den enda dokumentärromanen värd sitt namn.Det brukar heta att kalla kriget tog slut 1989, att en annan värld tog sin början när Berlinmuren föll. Men den som läst Thomas Pynchon vet att världen fortfarande är en dyster plats. Politiken och retoriken må ha förändrats, men raketerna är fortfarande kvar. Det enda som har hänt är att de tekniska systemen blivit än mer omfattande, än mer avancerade, än mer autonoma och än mer dödliga. Krigsmaskineriet har inte tagit paus. Tvärtom.Så beskriver Thomas Pynchons roman också en båge, inte bara från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till London, utan i tiden, från krigets slut in i romanens samtid och framtid. På romanens sista sida hänger en kärnvapenbestyckad missil rakt ovanför Los Angeles, på väg att utplåna miljonstaden. Där har den blivit hängande. När som helst kan den falla.Mattias Hagberg, författare

  • Heta linjen mellan Washington och Moskva upprättades i augusti 1963 som ett sätt att hantera kalla krigets kärnvapenhot. Diskussionerna om en direktlänk mellan supermakternas ledare hade inletts redan i mitten av 1950-talet, som en del av tövädret mellan öst och väst under uppstädningen efter Josef Stalins död. Men det var Kubakrisen 1962 – då USA och Sovjetunionen var nära att ryka ihop i ett fullskaligt kärnvapenkrig – som gjorde att idéerna om en högteknologisk direktförbindelse slutligen blev till verklighet.


    Egentligen hette den aldrig heta linjen, utan ”The Washington-Moscow Emergency Communications Link” – eller bara ”MOLINK”. Dessutom var det inte en röd telefon, utan ett avancerat kommunikationssystem där den huvudsakliga teknologin var en teleprinter: ett slags automatiserad telegraf, även känd under namnet fjärrskrivare, som skickade krypterade textmeddelanden genom ett intrikat kabelnätverk som bland annat passerade Sverige.


    I detta avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om denna legendomspunna kommunikationslänk, som under stora delar av det kalla kriget fungerade som hela världens livlina. Hur var heta linjen uppbyggd och hur ofta kom den till praktisk användning – löste den några egentliga kriser?


    Och varifrån stammar egentligen den seglivade idén om en ilsket röd telefon?


    Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning


    Litteraturtips:

    Sanne Aagaard Jensen: ”Red, white, and hot telephones: on hotlines and international diplomacy.” Science Nordic, 2018.

    Per Högselius, Arne Kaijser & Erik van der Vleuten: Europe’s Infrastructure Transition. Economy, War, Nature. Palgrave Macmillan, 2016.


    Lyssna också på


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • På grund av att Ryssland har invaderat Ukraina har säkerhetsläget i Europa förändrats radikalt. Hotet mot Sverige har därmed också ökat. Men hur förberedda är vi egentligen för en större kris, eller i värsta fall ett krig?
    En viktig del av Sveriges totalförsvar är det civila försvaret. I det här avsnittet medverkar Kristina Syk, som är expert på totalförsvaret, för att prata om just det civila försvaret. Hör henne om vad det civila försvaret är och vilken funktion det fyller. Hur det har hanterats - från det kalla kriget, fram till idag och framöver. Vilka som är de största hoten mot det civila försvaret. Hur man som medborgare kan bidra. Om beredskapslager, livsmedelsförsörjning och riskerna med globala varuflöden. Liksom hur man själv bör förbereda sig, om det värsta skulle hända.

  • Vladimir Putin ökar pressen genom att hota med Rysslands stora kärnvapenarsenal. Vad är det som kan hända?

    De ryska strategiska robottrupperna försätts i i slutet av februari i högre beredskap. Det här tolkas som ett politiskt påtryckningsmedel från Vladimir Putin.De stora, strategiska domedagsvapnen som skapade terrorbalansen under kalla kriget har dammats av, men få tror att de kommer att användas.Taktiska kärnvapenSamtidigt finns en annan arsenal: De taktiska kärnvapnen, såna som kan användas på ett slagfält, i ett krig. Och i den ryska planen för krigföring kan de komma in i ett relativt tidigt skede.Hur akut är kärnvapenhotet? Och vad har Sverige för beredskap för ett kärnvapenscenario?Medverkande:Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare på Försvarshögskolan.Erik Melander, professor i freds- och konfliktforskning.Martin Goliath, forskare i kärnvapenfrågor på Totalförsvarets forskningsinstitut.Programledare:Bo Torbjörn EkProgramledare:Ulrika BergqvistReporter & researcher:Per VallgårdaProducent:Carl-Johan UlvenäsAnsvarig utgivare:Nils EklundTekniker:Mats JonssonLjud från: ABC NEWS, BBC, Sveriges Radio, SVT

  • Kanonmatssoldater, stelbent strategi och lyckokalkyler har präglat Rysslands krigserfarenheter det senaste seklet, och med invasionen av Ukraina tycks historien upprepa sig igen.

    Vetenskapsradion Historia tar tempen på Rysslands taktik under invasionen i Ukraina och diskuterar rysk krigshistoria med försvarshistorikern Lars Ericson Wolke på Försvarshögskolan.- Den ryska krigföringen har djupa rötter i andra världskriget och kalla kriget, men det har inte fungerat i Ukraina, säger han.Erfarenheterna från Groznyj på 1990-talet, i Afghanistan på 80-talet, i Prag 1968 och under Vinterkriget i Finland har paralleller i dagens invasion där Ryssland tycks göra om samma strategiska och taktiska misstag som tidigare, med katastrofala förluster i människoliv som konsekvens.Dessutom återsamlas Panelen med Jonathan Lindström, Annika Sandén och Kristina Ekero Eriksson för att diskutera situationen i Ukraina och årets internationella kvinnodag med historiska glasögon.Programledare är Tobias Svanelid.

  • Utrikeskrönikan måndag 7 mars 2022.

    Berlin, måndag.Det är så illa att till och med introverta är här. Jag såg den lilla handskrivna skylten i utkanten av demonstrationen förra söndagen. En tonårskille sneglade fram bakom den, och nickade ordlöst att jag fick ta en bild.Och visst hade han rätt, det kändes som om alla var där, en halv miljon Berlinbor hade samlats runt landmärket Brandenburger Tor för att protestera mot Putins överfall på Ukraina. Det var barnfamiljer, och tonåringar som den blyge killen, men också många äldre.En familj hade kommit i tre generationer. För Leonore, som var i 20-årsåldern var tanken på krig två flygtimmar bort från Berlin overklig, för hennes fastrar, var det mer gripbart. De hade växt upp i DDR, där ryska stridsvagnar varit en del av vardagen.Men för systrarnas mamma, som närmade sig nittio, var det bara alltför lätt att föreställa sig vad som nu sker i Ukraina. Mamman hade gått hem, sa systrarna, det rörde upp för mycket.Människor från hela världen känner vrede och vanmakt över Putins krig men för många tyskar, eller för oss med rötter häromkring, ringlar också något bittert, mer personligt runt i magtrakten.Jag har, till exempel, aldrig varit i Ukraina, men när jag hör att ryska styrkor intagit staden Kherson, finns kopplingen ändå omedelbart där, för i Kherson stupade min farfar.Och så är det för så många här, det fram tills nyligen mörkaste kapitlet i områdets historia är tätt, tätt sammanvävt med tysk skuld.Och även om ingen kan mena att kriget i Ukraina är Tysklands fel så finns här nu ändå en diffus men påtaglig känsla av skuld, av misslyckande, av att tyskarna i kraft av sitt historiska ansvar hade en särskild skyldighet att förhindra krig på vår kontinent."Aldrig mera krig" var parollen för det som ibland kallas tysk nationalpacifism, den djupa längtan hos många efter en fredlig lösning på alla världens konflikter. Där bortser man gärna ifrån att det var de allierades arméer som fick Hitler på fall och att kalla kriget inte enbart tog slut tack vare den västtyska avspänningspolitiken utan också för att den backades upp av amerikanska försvarssatsningar.En tysk f.d. försvarsminister satte ord på det i en ursinnig tweet efter det ryska anfallet; vi har glömt att diplomati måste backas upp av vapenmakt, så att förhandlingar är motståndarens enda alternativ, skrev hon.Samma dag som fredsdemonstration i Berlin beslöt Tyskland att i ett slag fördubbla försvarsbudgeten, förbundskanslern talade om en historisk vändpunkt.Minst lika historiskt är att också tyskarna har gjort samma hisnande helomvändning och stödjer upprustningen.Det var nog det som låg i luften där vid Brandenburger Tor, det som fick en halv miljon människor att demonstrera under en så tryckande tystnad att det var svårt att göra radio av det. Ett förtvivlat uppvaknande och insikten om att det där med aldrig mera krig inte varit ett löfte, utan en förhoppning.Caroline Salzinger, Berlin caroline.salzinger@sverigesradio.se