Avsnitt

  • Utrikeskrönikan 3 december 2021.

    Pretoria, fredag.Just nu är det regn och långvarigt strömavbrott, på grund av att en lokal relästation brunnit ner. Nio dagar kan det bli. Den inte så miljövänliga bensindrivna generatorn surrar på och sprider bensinångor över trakten. Men så kan det vara. Betydligt enklare, ja till och med extremt mycket hårdare tillvaro har de krigare inom Oromo Liberation Army som jag träffade för bara några dagar sedan. En väpnad grupp som strider mot regeringen i Etiopien, där ett annat liv, en annan verklighet.Besöket där i gränstrakterna mellan Kenya och Etiopien hade föregåtts av tystlåtna diskreta möten i Nairobi, via krypterade chattar. När vi sedan efter krånglig logistik var framme där bland de ruffsiga unga krigarna, med etiopiska berg och brölet från dromedarer i bakgrunden, så var det svårt att inte charmas. Det kanske låter konstigt. Men så var det. Här handlade det om unga människor som dansade och sjöng kampsånger, tjejer som traskade runt med automatkarbiner över axeln som fnittrade lite generat när de såg min kamera. På ett sätt var det som att besöka ett ungdomsläger var som helt i världen.Det fanns en energi, en livsglädje här, även om det var inramat av uniformer och kulsprutor. Och på yttersta allvar. Det här är på liv och död. Och det var då jag kom på det jag har sett det här förut. Jag har charmats av gerillaromantiken tidigare. Liknande scener såg jag vid en skyttegrav i Eritrea för länge sedan. Unga människor med samma patronbälten i svart läder, samma ruffsiga frisyrer, samma energi som kommer av att idag lever jag, i morgon kan jag vara död. Och jag är inte den förste som charmats.Det gäller också en hel generation reportrar som följde 60-och 70-talens befrielserörelser, från Zimbabwe till Guinea-Bissau.Kalashnikovs ute i bushen, unga som drömmer om en bättre framtid, att bli av med oket från en tidigare härskare. Samma gerillarörelser som sedan segrade, men som utan undantag förvandlades till korrupta diktaturer. Då hade reportrarna som charmats redan åkt hem till London, Paris eller Stockholm för att skriva om annat, kanske som ett sätt att hantera sin besvikelse över det som inte blev. Däri inget nytt egentligen.Det som var nytt för mig denna gång var dock den storm som mötte mig på sociala medier, på epost. Hur snabbt det spreds, denna nyhet att jag varit och träffat en av parterna i det etiopiska inbördeskriget, som ett av få medier.Jag fick ett glatt mail från en oromo-kvinna i Australien, men det dränktes snabbt i en flodvåg av kritiska, gränsande till hotfulla mail från de som stödjer den etiopiska regeringen och premiärminister Abiy Ahmed.De flesta mailen var misstänkt lika i sina budskap och formuleringar, vilket tyder på att en hel del är koordinerat. Etiopien är idag ett extremt polariserat land. Och vad hatet och hoten kan resultera i har vi sett under det senaste året på slagfälten i landet. Men allt började på sociala medier. Krig och konflikter börjar med ord. Sen blir de handlingar. Det får man inte glömma bort.Richard Myrenberg, Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 2 december 2021.

    Washington, torsdag morgonFör ett par år sen gick jag omkring på gatan i mina kvarter i Stockholm. Jag hade något ärende men jag var så inne i ljudboken jag lyssnade på att jag istället bara planlöst vandrade in och ut i olika butiker.Plockade förstrött upp vaser och andra pinaler och ställde ned dem igen. Boken, Bad Blood, Ont Blod, av den granskande Wall Street Journal-journalisten John Carreyrou var så fängslande. Jag kunde inte fokusera mina tankar på något annat.Och just nu håller den makalösa verkliga berättelsen om techbolaget Theranos implosion på att få sin upplösning i en rättssal utanför San Francisco. Huvudpersonen och grundaren av företaget, den säregna Elisabeth Holmes står åtalad för flera fall av bedrägeri.Under en tid var Theranos ett av de högst värderade techstartup-bolagen i världen, många trodde på Elisabeth Holmes löften om att hennes uppfinning skulle förändra världen. Idén var lika enkel som banbrytande, med bara ett litet stick i fingret och några få droppar blod skulle man med hjälp av en bärbar maskin inte helt olik Apples stilrena produkter, kunna genomföra hundratals olika tester. En teknik som lovade att revolutionera sjukvården och göra omständliga blodprovsprocedurer obsoleta. Elisabeth Holmes stjärna steg snabbt, hon prydde omslagen till Forbes och Fortune med sin Steve Jobs-inspirerade look i svart polotröja.Och några av världens mest inflytelserika och mäktiga personer investerade hundratals miljoner dollar i företaget och satt i styrelsen. Mediemogulen Rupert Murdoch och USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger bland andra. Som mest var företaget värderat till 9 miljarder dollar, över 80 miljarder kronor.Men problemet var bara att Theranos-maskinen inte fungerade som Holmes sagt. John Carreyrou kunde med hjälp av visselblåsare i företaget avslöja att den lilla smidiga apparaten inte kunde göra ens i närheten av så många tester utlovats, och att resultaten ofta var felaktiga. Elisabeth Holmes anklagades för att medvetet vilseleda medarbetare och investerare och inom loppet av ett par år hade företaget kollapsat.Och nu står alltså grundaren Elisabeth Holmes, som setts som techbranschens nya underbarn, inför rätta i ett fall som uppmärksammas stort här i USA. Köerna av människor som vill se henne vittna ringlar långa utanför domstolen. Hon nekar till brott och har de senaste dagarna hävdat att hon manipulerats och utnyttjats av sin dåvarande pojkvän och affärspartner. Något han bestämt förnekar.Reportern John Carreyrou blev prisad för sitt avslöjande, och hans granskning av Theranos banade väg för en mer kritisk mediebevakning av techbranschen, enligt en genomgång nyligen av New York Times.Carreyrou producerar just en podcast om den pågående rättegången mot Elisabeth Holmes. Något nytt att ha i lurarna och låta mig uppslukas av.Cecilia Khavar, Washington cecilia.khavar@sverigesradio.se

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • Utrikeskrönikan onsdag 1 december 2021.

    Paris Onsdag, Frankrikes första dam, president Emmanuel Macrons fru Brigitte Macron har hamnat i blåsväder. Hon är en mycket diskret person så det hör inte till vanligheten. Men när Madame Macron fick frågan vad hon tyckte om att Frankrike nu fått sitt eget hen iel, som är en blandning mellan han il och hon elle, sa hon: "Franska språket är så vackert, och två pronomen räcker." Men det finns det många som inte håller med om. Till exempel alla de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män. Enligt en undersökning från det franska opinionsinstitutet IFOP gäller det för 22% av de franska 18-30- åringarna. Dessa har nu alltså fått ett personligt pronomen på prov när ordboken Le Petit Robert tagit in ordet i sin digitala upplaga. Men de språkliga hindren för den gruppen stannar inte där. Det franska språket är ju som bekant otroligt könsfixerat. Alla substantiv är antingen maskulina eller feminina, vilket bestämmer vilka artiklar man ska använda och hur adjektiven ska böjas. Även verbformerna ändras i vissa fall, beroende på om det är en man eller kvinna som gör något. Till exempel: "en vacker pojke" översätts till "un beau garcon ", medan "en vacker flicka" blir "une belle fille". Ett neutralt sätt att beskriva vacker finns inte i ordboken, än. Även om jag såg fusionen belleau föreslås i en text om inkluderande språk. Vän av ordning skulle dock påminna om att den maskulina formen i franskan också har en neutral funktion. Till exempel: Om du behöver ett personligt pronomenen för en grupp på låt oss säga 19 kvinnor och en man tar du den manliga varianten för dom ils. Om snubben skulle behöva gå iväg ett slag är det dock den feminina varianten elles som gäller. Varför detta är självklart blir det allt svårare att förklara för unga kvinnor. När jag berättade om införandet av pronomenet iel hen för min 16-åriga dotter så var hennes spontana reaktion: "Wow, vad bra!" När jag sedan tillade: "Så framöver blir det en tredje form för alla pronomen, adjektiv, artiklar och verbändelser att läsa sig.", blev hon helt vit i ansiktet. Det var bland annat med tanke på sådana som hon som inte har franska som modersmål som utbildningsminister Jean-Michel Blanqer försökte argumentera mot införandet av iel. "Våra unga och invandrare har det tillräckligt tufft som det är med detta svåra språk." Ett enklare alternativ är ju att banta språket till att mer likna det svenska, så att både pojkar och flickor är vackra, helt enkelt. Istället för att lägga till en tredje form tar man bort en, förslagsvis den maskulina då för att det inte ska kännas så mossigt. Å andra sidan, vilket är syftet med språket? Förutom att kunna förstå, göra sig förstådd, och visa vem man är? En möjlighet att uttrycka sig exakt? En möjlighet att få sjunka in i en värld av nyanser och rikedomar? Då är det ju välkommet med nya uttryck, som sätter ord på samtiden. Det blir spännande att följa det franska språkets modernisering. För jag håller med Brigitte Macron. Franskan är så vacker. Men det räcker ju tyvärr oftast inte med att vara vacker. Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sverigeradio.se

  • Utrikeskrönika 30 november 2021.

    Bangkok, tisdag.Antivaxx-rörelsen hörs allt högre på vissa platser runt om i världen. I Australien och Nya Zeeland har det den senaste tiden varit flera stora demonstrationer i ländernas största städer. Det man protesterar emot är inte bara uppmaningen från myndigheterna att ländernas befolkning ska vaccinera sig mot Covid-19. Man visar en stark avsky mot de regelverk som kommer med allmän vaccinering. Regler som att alla som jobbar inom sjukvården eller andra viktiga samhällsfunktioner måste vara vaccinerade för att få gå till jobbet eller att bara de som är vaccinerade är välkomna på krogen.Det är något som man kan ha många åsikter om, både för och emot.I flera av de sydostasiatiska länderna har det också varit folkliga protester som har med vaccinering att göra. Men då om att det inte finns tillräckligt med doser, att det tar för lång tid för befolkningen att bli vaccinerade och en orättvis fördelning.Till och med i det i vanliga fall så vaccinskeptiska Filippinerna har det förekommit protester mot att myndigheterna inte har lyckats få ut covid-vaccin till befolkningen snabbt nog.I Thailand byttes kraven från pro-demokratiska till att regeringen måste avgå för att man inte lyckats få fram tillräckligt med vaccin till befolkningen.Visst finns det vaccinskeptiker i länderna, men det handlar framför allt om vilket vaccin man ska få. I flera länder finns det en utbredd misstro mot de kinesiska vaccinen.Bortsett från frågor om de kinesisktillverkade vaccinens säkerhet och effektivitet har framför allt thailändska, laotiska och kambodjanska kritiker sagt att ländernas regeringar har för stort förtroende för de kinesiska vaccinen. Många menar det visar att ländernas regeringar gör sig allt mer beroende av Kina. Med tanke på att tillgången av vaccin har blivit en politiskt kopplad fråga kräver allt fler som är skeptiska till Kinas ökade inflytande i regionen de Kina tillverkade vaccinen ska ersättas med doser som kommer från andra delar av världen.Sedan en tid vaccineras alla skolelever i Thailand. Nyligen trendade hashtagen "Pfizer för studenter" högt på sociala medier. Det finns flera orsaker till det. Några säger att det beror på att det finns en oro hos unga för biverkningar av de kinesiska vaccinen. En annan anledning är att studenter är rädda för att Pfizer vaccinet, som regeringen säger att skolungdomar får, på något sätt skulle ha bytts ut mot kinesiska doser men med Pfizer etikett på förpackningen. Risken är troligen väldigt liten men det är en fingervisning på hur litet förtroende unga thailändare har för regeringen.Samtidigt som delar av befolkningen i flera länder väntar på att bli vaccinerade pågår en handel med vaccinationstider och doser på nätet. Människor som har råd att köpa vaccin på privata sjukhus bokar sig för vaccinering på flera olika mottagningar och säljer vidare sina tider och doser till dem som kan betala. Det i sig skapar en vaccinerad rik elit och en mindre bemedlad ovaccinerad. I många länder i Sydostasien är det den del av befolkningen som redan innan pandemin hade det knapert som nu fått det ännu sämre och kanske mest av alla både vill och bör få vaccin.Så på samma gång som antivaxx-rörelsen i rika länder protesterar mot massvaccinering så önskar miljontals fattiga människor inget hellre än att få tillgång till vaccin så de får en chans till ett drägligt liv.Peder Gustafsson, Bangkok peder.gustafsson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 29 november 2021.

    London, måndag.Om man vet att slutet är nära, vad skulle man då skriva i ett sista meddelande? Vem går det sista telefonsamtalet till? Är det till pappa, lillasyster, eller till kärleken?Det här tänker jag på efter dödsolyckan i den Engelska kanalen förra veckan, då 27 personer dog. Och jag tänker på 24-åriga Mariam ett av offren i den sjunkna båten.Mariam kom från irakiska Kurdistan och hennes fästman bor här i Storbritannien. Hon hade inte sagt till honom att hon skulle försöka ta sig den farliga vägen över Engelska kanalen. Han hade stoppat henne i så fall, säger släktingarna i medier. Men strax innan hon klev i den uppblåsbara båten tog hon ett foto, skickade det till honom och skrev "jag är på väg till dig."Men Mariam och 26 andra ombord på båten nådde aldrig sitt mål deras resa genom livet slutade istället i det kalla vattnet i den Engelska kanalen.Vägen från de franska stränderna till den brittiska sydkusten med de rangliga, överbelastade båtarna har blivit allt vanligare de senaste åren. Ett skäl till det är försöken att täppa till andra rutter som smugglarligorna använder. En av de vanligaste vägarna har tidigare varit via lastbilar. Personer har bundit fast sig på undersidan av lastbilar som körts genom kanaltunneln, eller smugglats ombord på någon av färjorna.För två år sedan upptäcktes en lastbil som fraktats till Storbritannien från Frankrike, full med människor. 39 personer dog ombord på den lastbilen. Den hade varit så full att den under färden blev mer än 35 grader varm och syret tog slut. De kvävdes till döds.BBC släppte nyligen en dokumentär om jakten på smugglarligan bakom och om vad som skett under lastbilens färd. Inuti lastbilen, bredvid högar av kläder som offren klätt av sig i värmen, hittades runt 50 mobiltelefoner. Många av dem innehöll desperata avsked, när de ombord insett vad som höll på att hända.I ett meddelande stod: "Jag kan inte andas. Jag kommer inte nå fram."I ett annat, skickat till en mamma: "Förlåt mig, jag älskar er." Följt av flera missade samtal.Ett sista försök att säga farväl.Efter den tragedin uppdagades ett avancerat nätverk av smugglare och flera av de som låg bakom sitter nu i fängelse. Efter olyckan förra veckan har de brittiska och franska regeringarna återigen lovat att de till varje pris ska stoppa smugglarna som skickar människor över Engelska kanalen.När Mariams båt började ta in vatten utanför den franska kusten försökte hon under sina sista ögonblick i livet lugna sin fästman. Hon skrev att räddningsinsatser var på väg, att allt skulle gå bra.Stephanie Zakrisson, London stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 26 november 2021.

    Berlin, fredag.Och så var det det där med tyskarna och nakenheten. Som Tysklandskorrespondent är det svårt att i längden komma runt en betraktelse om detta, härom månaden när jag såg en man göra naken-yoga på gräsmattan vid riksdagshuset, då var det riktigt nära.Tror ni mig inte så har jag bildbevis på Instagram på hur mannen stod där, i nedåtgående hunden för att vara exakt, med ändan mot solen och mot oss på promenadvägen mot centralstationen. Men ingen i närheten höjde på ögonbrynen, allra minst poliserna. Jämför det med uppståndelsen som Naken-Janne orsakade i Sverige en gång i tiden.Det vart inget då, men nu, efter att ha varit på dag-spa här i Berlin, så är det dags. Att spaet är textilfrei", att det alltså råder förbud mot att bära andra plagg än badrock, det förmedlades som den självklaraste sak i världen. Men nog krävde det viss tillvänjning att trava runt i Eva-kostymen bland en massa främlingar mitt i centrala stan, men det som gjorde upplevelsen fullständigt absurd var att det samtidigt rådde munskyddskrav.Så där, i det vidsträckta, orientaliskt inredda spaet flanerade vi medelålders återhämtningsnödiga omkring, mellan kallvattenpoolen och mineralbadet, näcka och grisskära efter bastuns hetta men med medicinska munskydd duktigt draperade över mun och näsa. För så är det ju här, att munskydd har blivit så självklart att man faktiskt känner sig just naken utan det, medan att spatsera de facto-näck bland främlingar för många här inte är någon stort alls.Särskilt i Berlin och längs Östersjökusten, i delstaten Mecklenburg Vorpommern uppger till exempel halva befolkningen i en undersökning att nakenbad är den naturligaste sak i världen. Visst är det en smula omvänt mot där hemma, där väl de som täcker mun och näsa tillhör undantagen medan allt fler i Sverige verkar bära badplagg till och med i bastun?Ironiskt då, att när nakenkulturen först kom till Tyskland i början på förra sekelskiftet, då gick den under benämningen att bada svenskt". I Östtyskland vidareutvecklades nakenbadandet från en rörelse bland DDR:s avantgardiska elit till en folkrörelse, och på 1970-talet var nudistkulturen så vitt spridd i det forna Östtyskland att det till och med gavs ut en särskild nakenturistguide.Men trots sånt som flotta textilbefriade span så för Tysklands naturister numera en tynande tillvaro. De rena nakenstränderna blir färre, liksom campingplatserna där gästerna inte bär kläder. Den tyska nudistföreningen har nu knappt 31 000 medlemmar jämfört med över 150 000 bara i väst under glansdagarna, samtidigt blir de organiserade nakenivrarna allt äldre.Det märktes i en intervju med nudistföreningens ordförande i delstaten Bayern. Han talar sig varm för det näcka livet, men inte för frihetskänslans skull, nej han menade att det bästa med att bada naken är att det minskar risken för blåskatarr. Se där, ett argument för yogamannen vid riksdagshuset.Caroline Salzinger, Berlin caroline.salzinger@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 25 november 2021.

    Santiago de Chile, torsdagJag landade i Santiago i går. Det tog ungefär 90 minuter från det att jag klev av planet tills det att jag lämnade flygplatsen.Det kan kännas som en lång tid, men jag måste säga att under rådande omständigheter gick det faktiskt fort.Redan 100 meter från flygplansutgången möttes vi passagerare av unga personer klädda i blått och med walkie-talkies. De ledde uppfordrande oss genom angivna korridorer till en lokal med ett sextiotal bord, där lika många kontrollanter gick igenom våra papper eller digitala covid-bevis.Jag uppskattade personalstyrkan till ungefär 170 personer, inklusive dem som tog de obligatoriska PCR-testerna för passagerare som inte validerat sina vaccinbevis.Jag hade alla de papper som krävdes så det gick smidigt för mig. Såg att andra brottades och svettades med att fylla i olika onlineblanketter på plats, medans vi andra som förberett resan mer noggrant gick förbi dem.Chile har för närvarande regionens mest strikta inresebestämmelser.Här är listan på kraven:Negativt PCR-test taget före inresan.Underskriven hälsodeklaration.Vaccinbevis. Om vaccinerna togs utomlands, så ska de valideras av chilenska myndigheter och det gör man online före inresan. Det kan ta mellan två och fyra veckor.Nytt PCR-test vid ankomsten, på själva flygplatsen.Men även om man har gjort allt det där, så gäller fem eller sju dagars obligatorisk karantän beroende på om man har validerat vaccinpass eller inteOch det är inte allt. De man bor hos under karantänen får också sitta i karantän fem eller sju dagar.Kontroll genomförs varje dag i tio dagar. En uppföljning, på telefon eller online - har redan hört om folk som rest hit och som får besök av inspektörer varje dag för att kolla att man verkligen följer karantänen.Dryga böter avskräcker från att bryta mot reglerna. Chile har alltså inte bara stuckit ut vad gäller den snabba vaccinationen, utan också vad gäller stränga covid-regler.Jag undrar hur mycket det har hjälpt? Jag går till tabellerna, som säkert inte säger hela sanningen, men som åtminstone ger en fingervisning.Vad gäller dödligheten, så ligger Chile i mitten i regionen. Jämfört med till exempel Mexiko, som knappt haft några restriktioner, har Chile färre döda i förhållande till folkmängden.Det talar för att restriktionerna visst hjälper. Men jämfört med till exempel Sverige, som i omvärlden beskrivs som ett land med jämförelsevis slappa restriktioner, så har det coronastränga Chile 50 procent högre dödlighet.Jag undrar om vi någonsin kommer att veta vad som begränsade smittan och dödligheten i corona och vad som inte gjorde det.Under tiden får vi anpassa oss till ett corona-liv där det är bättre att lydigt skriva ut vartenda papper som krävs och följa de unga covid-kontrollanternas uppfordrande anvisningar utan protest. Eller?Ivan Garcia, Santiago de Chile, för P1 Morgon ivan.garcia@sverigesradio.se

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Moskva, onsdag.Mmm, Moskva.Megapolis.Metron, massor med människor.Magiska minnen.Mästaren och Margarita.Masja och Medved.Maximala mängder.Magnifika memorial.Mystiska män.Minimala människomarionetter.Moskva är staden jag inte visste jag hade saknat under tre år. Saknat mmm den där vackra bokstaven, som syns som M överallt för metron och M för Moskva.Bokstaven som är lika både i latinska och kyrilliska alfabeten, grafiskt vacker som två tvillingkullar, som sträcker sig mot skyn.Märkligt magnifik. Vad vore språket utan M? Så låg jag en hel natt och kunde inte sova för jag tänkte på M, när jag egentligen hade tänkt att berätta något helt annat i den här krönikan.Masklösheten i metron. Minnena som likt månskivor strålar ned på mig var jag än går i denna stad. Mänskligheten hos många du möter för första gången, som kan berätta sitt livs historia, historier som rymmer så många öden, länder, gränser som korsas och liv som förstörs.Historier som påminner om att livet inte får idylliseras, romantiseras eller fjantas bort. De stora ryska författarna visste det, majoriteten människor här vet av egen ibland bitter erfarenhet det.Det mörka följer dem likt en evig skugga, både det som hänt och det som fortfarande kan hända.För att stå ut hänger de sig, och jag med förresten, åt den fantastiska Monika, hunden som hittades halvdöd i bergen ovan Sotji med kapade tassas. Ja jag sa kapade tassar, det var ett odjur inte ett djur ett odjur som tror sig vara människa, som skadat hunden.Men äkta människor med stort medlidande, fann henne, räddade henne, samlade pengar och skickade henne till Novosibirsk där en ovanligt skicklig veterinär lyckats inplantera nya tassar av platina.På en gatuhund. Må-Monika, som så klart har ett namn som börjar på M, leva länge med sina nya tassar. Det önskar i alla fall jagMaria Persson Löfgren, Moskva

  • Utrikeskrönikan 23 november 2021.

    Bangkok tisdag.På ytan kan Thailand och dess invånare verka lugna och sansade. Leende och vänliga är en beskrivning man ofta hör om thailändare. Det stämmer naturligtvis till en del, men skrapar man på ytan så kommer en helt annan sida fram.Som allt fler länder, inklusive Sverige, så plågar vapenvåldet Thailand. Här finns uppskattningsvis minst 10 miljoner skjutvapen i privata händer, det i ett land med 69 miljoner invånare. Det betyder att fler än var tionde person äger ett vapen. Minst fyra miljoner av skjutvapnen ägs illegalt enligt siffror från den thailändska polisen.Thailändare måste genomgå rigorösa kontroller för att äga vapen lagligt, men landet har också en blomstrande svart marknad för skjutvapen."Det är lätt att få tag i alla typer av skjutvapen illegalt och många är i fel händer". Det sa ägaren till en av de dussintals vapenbutiker i stadsdelen Wang Burapha i Bangkok nyligen vid ett seminarium om hur man ska komma tillrätta med de allt fler illegala vapnen i samhället.Flera av butikerna i Wang Burapha är kända för sina historiska vapensmeder, men man har under de senaste åren fyllt butikerna med moderna skjutvapen. Vid flera tillfällen har butikerna rånats eller haft inbrott vilket gör att vapen sprids på den svarta marknaden.Det är inte bara det att det finns gott om vapen i privata händer utan många thailändare är redo att använda sina vapen vid minsta provokation. Thailand har, efter Filippinerna, den högsta andelen vapenrelaterade mord i Sydostasien.Experter på våldsbrott säger att många thailändare sträcker sig efter sina skjutvapen för att ta lagen i egna händer. Det eftersom de tycker att polisen gör för lite när det gäller brottsbekämpning och det har i sin tur skapat en kultur på tro om straffrihet när man använder sitt eget vapen för att, som man säger, skydda sig själv och den egna hedern. Under 2019 rapporterades nära 1 300 dödsfall orsakade av skjutvapen i Thailand. Av dom var 478 rena mord. Nu ska man inte känna sig orolig när man kommer på besök till Thailand. De flesta av morden sker i kriminella gängmiljöer eller vid konflikter relaterade till att någon känner sig förolämpad och har tappat ansiktet. Som i många andra länder är det också svartsjuka män som ofta använder vapen mot sina fruar eller flickvänner. "Ibland hamnar vi i en konflikt och skjutvapen verkar då vara svaret. Vapen gör människor kaxiga , sa chefen för Thailands kriminalvård i en kommentar till det höga antalet skjutningar i landet.Thailands tidigare utrikesminister Kasit Piromya efterlyser nu strängare vapenlagar och hårdare straff för dom som använder vapen vid mord och andra brott. Vi har nu så många mord att det verkar ha blivit en sorts norm i samhället, sa han nyligen.Kasit trycker att det är konstigt att den övervägande buddistiska befolkningen vill lösa konflikter med våld istället för att lyssna på den buddistiska läran som betonar ickevåld och fredlig samexistens.En samexistens som borde vara självklar i alla länder men som tycks vara så svår att skapa.Peder Gustafsson, Bangkok Peder.gustafsson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 22 november 2021.

    Madrid, måndag. När jag spelar in den här krönikan har jag precis kommit hit, och inte hunnit få några intryck som skulle kunna bli en krönika. Så jag får ta tillvara vad jag har tidigare från den här stan, från när jag var här senast. För, ja, 17 år sen blir det visst. Så man kan väl säga att det som hände då är preskriberat. Då var jag här som Erasmusstudent, med tveksamma studieambitioner. Jag var också en Erasmusstudent med väldigt lite pengar. Därför antecknade jag genast numret när jag såg en lapp på universitetet om att man sökte svensktalande för översättningjobb. Jag fick ta bussen någonstans utanför campusområdet, som jag minns det. Det var inget flott kontor, om man säger så. Det var ett gäng mindre ordningsamma killar i studentålder som ville göra business. Nu skulle deras hemsida översättas till flera språk. Var det här det roligaste som hände under din tid i Madrid kanske ni tänker och nej, det var det kanske inte, men det som gör att jag särskilt minns det här, det var att produkten som skulle krängas på hemsidan var penisförstorande naturläkemedel. Det var en rätt amatörmässig men ändå ambitiös säljsida, med mycket text. Ett antal kvällar satt jag med mitt stora spansksvenska lexikon, och slog upp ord som svällkroppar och blodcirkulation, och lärde mig namnet på en rad örter och bär från Amazonas. Jag trodde aldrig att produkten var annat än lurendrejeri.Ännu mindre gjorde jag det när jag noterade att de nöjda kunderna, som i den spanska texten hade namn som Jorge, Diego och Manuel och kom från Bogotá, Lima och Toledo, i den tyskspråkiga versionen hette saker som Jürgen och Heinz och kom från olika delar av Tyskland. Ja, jag hade moraliska invändningar. Men jag tröstade mig med att jag trodde att få svenskar skulle låta sig övertygas av sajtens taffliga innehåll och utformning. Det blev nog en rätt låg timpenning på det hela, men jag var lycklig när jag fick min betalning. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett tafatt försök att journalistiskt granska de unga entreprenörerna i efterhand. Med en för ändamålet nyinskaffad mailadress kontaktade jag dem på wallraffvis och påstod att jag var kund. Jag antar att jag ville komma åt att de inte hade någon koll på naturläkemedlets säkerhet, så jag utgav mig för att vara man och frågade vad som skulle hända om min fru tog tabletterna. Efter lång tid fick jag ett kort svar: Varför skulle din fru ta dem?Det blev aldrig något granskande reportage. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 19 november 2021.

    Här är Kairo, fredagMåste du överdriva så? Den repliken tror jag aldrig att jag har hört här i Kairo. Här i överdrifternas Mekka är det som om ingen har hört talas om att måttfullhet är en kardinaldygd och att lagom är den beundrade nationen Sveriges hemliga vapen.Kairo frossar i överdrift och överdåd oavsett pris- och samhällsklass. Bjuder man på middag är det otänkbart med bara en huvudrätt och förrätten får gärna bestå av 99 olika smårätter, lika många som Guds namn. Och även den som egentligen inte har råd, är bunden av den arabiska gästfrihetens påbud att bulla upp och överösa gästen med komplimanger och artighetsfraser.Alan Greenspan, USAs legendariske tidigare centralbankschef, hade kallat detta irrational exhuberance - irrationellt överdåd - det uttryck han myntade när han låg i badkaret och förberedde talet där han skulle varna för börsbubblor vid millennieskiftet när alltför ivrig spekulation och konsumtion ledde till överhettning och nasdaqbörsen steg med 400% på ett par år. Men exhuberance betyder också livsglädje och även om ett nordiskt sinne inte uppskattar de nya Kairo-förorterna med sina bakelseliknande hus där balustrader och tårttoppar i liknar en konditors mardröm i hela sin praktfullt dåliga smak, så är också de ett slags överdriven fest och hyllning till livet. Allt ska vara mycket mer och mest i detta överbefolkade land där 100 miljoner människor lever på 4% av landets yta, längs Nilen, för utanför ligger öknen, tomheten.Det irrationella överdådet handlar om horror vacui, dvs rädslan för tomrum - och det finns tom yta någonstans, allt från överdekorerade skyltfönster och moskeminareter med blinkande lampor från topp till tå, till grönsaksstånd med pyramider av mango, sötpotatis, kronärtskockor och guava, i en varm omfamning som innebär att varje form av minimalism eller nordisk sparsmakad design uppfattas som kyligt, kalt, snålt och ogästvänligt. Gäster ska överösas i frikostigt frossande och hög volym - varje bröllop bjuder på dånande musik, det är ju inte meningen att gästerna ska prata med varandra, utan ha kul! Pauser är läskiga och så obehagliga att man ibland klipper bort dem - som i en arabisk podd jag lyssnade på där alla inandningar hade klippts bort så att intervjupersonen verkade prata i 30 minuter utan att andas. Jag undrar fortfarande vad den poddproducenten hade gjort med tystnaden i en film av Tarkovskij eller Ingmar Bergman.Nu älskar jag faktiskt Kairokarusellens generösa överdrifter och knasiga hyllningar till livet. Men häromdagen insåg jag hur svensk jag ändå är. När jag såg serietecknaren Magda Lundbergs fågelpratbubblor. Där den ena säger Vilken underbar start på dagen och den andra svarar: Nu lugnar du ner dig.Ingen av mina vänner i Kairo skulle skratta åt det.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairo cecilia.udden@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 18 november 2021.

    Nairobi torsdag. I somras var jag i Unity Park i Addis Abeba. Ett slags etiopisk variant av Skansen. Högt upp med utsikt över staden finns där det gamla hovets festlokal, lite lejon, några strutsar. En glassbar, ett fik. Och här finns också små utställningslokaler som var och en visar det som är typiskt för landets större etniska grupper. Unity Park skulle vara en av flera symboler för det nya Etiopien, framtidslandet. Första gången jag var där så byggdes det för fullt, ett spårvagnsnät mitt i staden, det första projektet i sitt slag söder om Sahara då. Entreprenörer och företagare hade börjat få upp ögonen för detta fascinerande land med en imponerande ekonomiskt tillväxt. Men med en stor politisk repression. Tigreanerna som då dominerade politiken hade nog inspirerats av den kinesiska modellen hård politiskt styrning, kombinerad med en expansiv marknadsekonomi. Trots det så fanns det hopp och optimism. Det här går framåt. Det händer saker här.Men idag, just nu, är landet på gränsen till totalt sammanbrott.För två år sedan var jag i Khartoum, Sudans huvudstad för första gången. Jag hade tur och var där samtidigt som ett historiskt fredsavtal skrevs under mellan militären och de organisationer som hade drivit den folkliga resningen som fått bort diktatorn Omar al-Bashir. Jag minns skratten jag hörde överallt, folk var lättade. Nu fanns chansen, möjligheten för landet att öppna upp. Det fanns hopp och optimism även när jag åter besökte landet för ett år sedan. Men så, för några veckor sedan, militärkupp. Skottsalvor och tårgas. Än idag så fortsätter demonstrationerna. Än idag dödas demonstranter. Men militären har övertaget. Hoppet har blivit förtvivlan på Khartoums dammiga gator.Jag har lärt mig att det är tvära kast i Afrika. Systemskiften kan gå fort. Militärkupp i Mali, i Guinea. Och nu dessa giganter på Afrikas horn, Sudan och Etiopien. Jag försöker vara på plats när det går, jag försöker vara optimist hela tiden. Men det är inte lätt. Jag tröstar mig med att det också kan vända snabbt mot det bättre - demokrati i Gambia efter decennier av diktatur, folklig resning i Burkina Faso efter decennier av diktatur. Ett spännande maktskifte i Zambia i ett fritt och öppet val. Men åter till Etiopien. Historiens dom kommer nog att bli hård mot den som så många hade hoppats på och hyllat, fredspristagaren, premiärministern Abiy Ahmed. Reformatorn som gick till krig mot Tigray, och tigreanerna som gjort hårdnackat motstånd. Det etniska hatet, övergreppen, våldet, är så intensivt att många bedömare tror att det är försent att kunna reparera, att kunna försona landets grupper igen. Och så tänker jag på de där små utställningarna över landets folkgrupper i Unity Park, enighetens park. Vad kommer hända med dem? Ska de stå där som ett minne, en rest av en ambition, en dröm? Jag vet inte.Richard Myrenberg, Nairobi richard.myrenberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 17 november 2021.

    Stockholm, onsdag.Vad skulle du göra om någon knackade på din dörr mitt i natten och bad om hjälp? Om att få låna din dusch och få ett glas vatten? Jag vet själv inte vad jag skulle göra. Men när jag frågade 87-årige Petro Romantjuk i den polska gränsbyn Hajnowka om han var beredd att öppna sin dörr för de migranter som nu håller till i gränsområdet och dykt upp i hans by var hans svar solklart. Jag skulle koka potatis, hälla upp varmt te och bädda en sängFör det var så min familj överlevde när Nazityskland ockuperade Hajnowka 1941, då fick vi skydd, bröd och tak över huvudet och samma sak när sovjetiska trupper i ett våldsamt angrepp tog tillbaka stadenPå samma mark utspelar sig i dag en ny kris, av en helt annan karaktär men där återigen människor hamnar i kläm. En kris som EU, Nato och USA, enstämmigt anklagar Belarus president Lukasjenko för. Genom bland annat turistvisum har tusentals män, kvinnor och barn lockats till Belarus, de lovades en enkel väg till EU. Men få av dem visste nog då att deras resa skulle sluta i skogen på den polsk-belarusiska gränsen. Häromdagen gick det rykten bland migranterna i gränsområdet att snart skulle tyska bussar komma och hämta dem. Trots att polska sidan skickade ut flera meddelanden om att det var falsk information, fortsatte dem att hoppas - men inga bussar kom och lär inte heller komma. Från den polska sidan menar man att all hjälp till migranterna skulle spela Lukasjenko i händerna. Det är till och med så att polska staten har valt att inte skylta med att de kör ut mat och vissa förnödenheter till gränsen, för det skulle ses som ett tecken på svaghet, menar flera bedömare. Men bortom det politiska, det cyniska, finns det människor och organisationer som försöker nå ut. I vissa hem runtom i Polen, i gränsområdet lyser gröna lyktor och lampor i fönstren. En signal till migranter att här kan de få hjälp, en varm dusch, en middag, torka sina kläder och ladda sina telefoner. Men det kan också handla om annat. I går begravde polsk-tataren Maciej Szczsnowicz, företrädare för en muslimsk förening en 19-årig man från Syrien som hade hittats i skogen på den polska sidan. Vi har en stor begravningsplats och ville ge honom en värdig begravning, säger Szczsnowicz i ett sms. För i gränsområdena är det inte bara en hypotetisk fråga, om man skulle öppna sitt hem för någon som behöver hjälp, det händer numera hela tiden. Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent lubna.el-shanti@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 16 november 2021.

    Stockholm, tisdag Man får ju inte alltid det man betalar för. Men huvudsaken är ofta att man får det man tror att man betalar för. Fråga bara de grekiska antivaxxare som belåtet lämnade sina respektive läkarmottagningar i tron om att de lurat systemet. Ett par hundra euro i läkarens ficka skulle garantera att de i stället för det förhatliga coronavaccinet skulle få en enkel vattenlösning. De skulle kunna ladda ner sitt covid-certifikat, och åtnjuta de friheter som de vaccinerade åtnjuter i Grekland i dag. I Grekland, som i många andra länder, får de ovaccinerade inte sitta inomhus på restauranger och caféer. De måste testa sig för att få resa även inom landet, men kanske framförallt måste ovaccinerade inom många branscher, till en avgift, testa sig flera gånger i veckan för att få gå till jobbet. I kombination med det inte ringa vaccinmotståndet har det skapat förutsättningar för en svart marknad där vissa betalar för att runda systemet. Grekiska medier har under hösten rapporterat om personer som köpt falska intyg på att de varit infekterade den senaste tiden, vilket ger samma frihet som för de vaccinerade. Nyligen rapporterades om vaccinationscertifikat som kunde köpas från grannlandet Bulgarien, för övrigt ett av de värst drabbade länderna i världen, och om vaccinskeptiker som alltså mutar personal för att ge dom sprutan, men byta ut innehållet. Att lyckas lura systemet ses inte sällan som något positivt i Grekland, det sägs ibland vara nedärvt från förtrycket under den ottomanska tiden när man försökte ducka de extra skatter som lades på den kristna befolkningen. Och att avstå att ta vaccinet är såklart en rätt var och en har. Men att låtsas att man tagit vaccinet, och därmed utsätta andra för risk, är något annat. Och bland de vaccinerade har fusket såklart väckt bestörtning, men känslan vändes till förtjusning när tidningen to Vima rapporterade att vissa läkare lurat luringarna. Det vill säga, de har låtit sig mutas att ge falska vacciner, men ändå sprutat in den äkta varan. Kanske inte i första hand för det allmännas bästa snarare för att skydda sig själva eftersom polisens kontroller av fuskverksamheten ökat under hösten, och risken för en korrupt läkare att åka fast i en kontroll minskar om man inte mixtrat med vaccinerna. Det framgår inte riktigt hur många antivaxxare som lurats på det här sättet. Men på sociala medier blev skadeglädjen stor och skämten många. Är det oetiskt ja, är det brilliant det också, som nån skrev. Mindre kul är ju vetskapen om att det går runt människor med falska vaccinationsintyg, samtidigt som pandemin nu tar fart igen. Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent filip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 15 november 2021.

    Köpenhamn måndag.Det kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Härom veckan när jag småstressad och halvspringande var på väg genom centrala Köpenhamn och sneddade över borggården vid Christiansborg, den danska statsmaktens centrum, så hände något oväntat. Precis när jag passerar stiger Danmarks statsminister ur sin svarta bil och börjar gå upp för den breda stentrappan.Jag stannar till och glor nyfiket. Och det tar en sekund innan det går upp för mig att jag inte står och stirrar på Danmarks riktiga statsminister, utan på skådespelerskan Sidse Babett Knudsen - mest känd för rollen som Birgitte Nyborg, Danmarks statsminister i den politiska tv-serien Borgen.Jag blinkar, ruskar på huvudet och skäms lite. Fiktion och verklighet kom varandra så nära att jag för ett ögonblick fick svårt att skilja dem åt.Den världsberömda tv-serien Borgen kommer alltså med en ny säsong. Åtta år senare, så är inspelningarna i full gång igen. En populärkulturell händelse så enorm att det vore tjänstefel av en Danmarkskorrespondent att inte vara uppdaterad. Så senaste månaden har mitt day job varit att följa dansk politik i den riktiga världen. Och mitt night job att hemifrån soffan följa dansk politik i den fiktiva världen - höstens projekt är att titta genom alla tre tidigare säsonger i väntan på fjärde.Så mentalt jonglerar jag nu två parallella danska politiska universum - var och ett med sina egna karaktärer, skandaler och intriger - fast på samma vackra språk och med precis samma miljöer i och omkring Christiansborg som fond. Så det var kanske inte så konstigt att det brann i huvudet på mig där utanför Borgen härom veckan?Och inte sällan speglar de två världarna varandra. När verklighetens statsminister nu anklagas för att ha raderat viktigt bevismaterial i den långvariga danska minkskandalen, så nås själva statsministeriets inre liv av mediernas strålkastare, och där möter oss en värld som inte står den fiktiva motsvarigheten långt efter - namnen på människorna är olika, men spelets brutala regler och iskalla cynism verkar vara de samma.Ja, livet på Borgen, både på TV och i verkligheten, är utan tvekan bra underhållning för den som vill ha politisk teater. Men åtminstone i fiktionen också en plats som nöter ner människor, deras relationer och samveten. Spoiler alert: statsminister Birgitte Nyborg blev inte en allt lyckligare människa. Inte heller verkar någon annan i dramat omkring henne bli det.Så det är omöjligt att inte fundera, när man sitter där på presskonferenserna, lyssnar på debatterna eller vandrar i Borgens vackra korridorer - hur mår de här människorna? Politikerna, spindoktorerna och tjänstemännen i danska kungarikets absoluta topp. Slocknar leendet när de vänder sig om? Vad säger de till varandra bakom stängda dörrar? Vem av dem vill egentligen helst bara gå hem och bryta ihop?Ja, nu är det ju inte min roll som utländsk korrespondent att bekymra mig över det, men jag hoppas ändå att livet i den riktiga Borgen är lite mänskligare än för kollegorna på andra sidan den tunna gränsen mellan fiktion och verklighet.Samuel Larsson, Köpenhamn samuel.larsson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 12 november 2021.

    Just nu pågår två mycket uppmärksammade mordrättegångar som speglar både det delade USA och förra årets landsomfattande kamp mot rasism. I Brunswick, Georgia står tre män åtalade för mord efter dödsskjutningen av afroamerikanen Ahmaud Arbery förra året. De vita männen jagade 25-åriga Arbery i sina pickup-trucks när han joggade i ett bostadsområde. En av bilarna stannade sedan nära Arbery och en kort stund senare sköts han ihjäl. De åtalade menar att han försökte ta vapnet ifrån en av dem som då sköt i självförsvar. Männen misstänkte att han låg bakom påstådda inbrott i området och säger att det var därför de körde efter 25-åringen.Men åklagaren säger istället att de åtalade riktade in sig på Arbery för att han var svart och att de trängde in honom i ett hörn innan han dödades, helt obeväpnad, när han försökte fly. Det finns inte heller några bevis för att Arbery hade stulit någonting i kvarteret. Ahmaud Arberys namn blev ett av stridsropen under Black Lives Matter-rörelsen som spreds över landet efter mordet på George Floyd. Och en del kallar händelseförloppet och skjutningen för en modern lynchning. Medan andra menar att männen bara tog ansvar för säkerheten i sitt kvarter.Samtidigt, i en annan domstolsbyggnad 170 mil norrut avhandlas liknande frågor om självförsvar och självutnämnda kvartersvakter. 18-åriga Kyle Rittenhouse står åtalad för mord på två män en sen kväll för drygt ett år sedan i Kenosha, Wisconsin. Både fredliga och våldsamma protester utbröt i staden i slutet på förra sommaren efter ytterligare en polisskjutning av en svart man, Jacob Blake.Och på det tredje dygnet av brända bilar och sammandrabbningar mellan polis och aktivister tog sig den då 17-åriga Rittenhouse till Kenosha beväpnad med ett halvautomatiskt gevär. Han ville skydda byggnader från skadegörelse och plundring, enligt honom själv. Men kvällen slutade med att han sköt ihjäl två män och skadade en tredje. Allt i självförsvar efter att männen attackerat honom först, enligt Rittenhouse. Medan åklagaren menar att han inte hade någon anledning att befinna sig i Kenosha, dessutom med ett vapen han var för ung för att bära och att det var Rittenhouse som var angriparen.Händelsen blev genast politiskt sprängstoff. Kyle Rittenhouse sågs och ses fortfarande som en hjälte av många på högerkanten medan andra ser honom som en delaktig i en farlig trend med hotfulla miliser som tar sig rätten att beväpnade ge sig ut på gatorna.Båda rättegångarna väntas avslutas inom de kommande veckorna och runtom i landet väntar många spänt på domsluten.Cecilia Khavar, Washington cecilia.khavar@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan

    Bryssel, torsdag. Tidigare i veckan satt jag och lyssnade på ett möte i Europaparlamentet där parlamentarikerna frågade ut Facebook-visselblåsaren Frances Haugen om tech-jättens bristande säkerhet.Strax efter att den första parlamentarikern, en spanjor, börjat snacka stoppade mötesledaren Andrus Ansip sin kollegas anförande. Det var nämligen problem med tolkningen sa han.Då hördes plötsligt det här i mina lurar: Jodå, tolkningen fungerar visst. För det är jag som gör det, sa tolken som jag lyssnade på vilket lockade fram en hel del skatt i den annars så allvarliga utfrågningen.Det låter kanske som en lustig incident men det visar på ett sätt vilken makt de här tolkarna har och hur viktiga de faktiskt är.Det finns ungefär 1 000 stycken i EU:s institutioner. Det är personer som dag ut och dag in sitter och live-översätter tal om alltifrån EU:s jordbruk, miljöregler och tekniska detaljer om finanslagstiftning.Det är sällan de tar sig ton som tolken ovan. De lever oftast en anonym tillvaro där de sitter i sina små ljudisolerade bås, i bakgrunden eller vid sidan av.Men även om de sällan syns eller får cred så skulle EU-samarbetet helt enkelt inte fungera om de inte fanns. Beslutsfattarna skulle ha svårt att prata med varandra och troligtvis inte komma fram till så många beslut alls.Vi journalister skulle ha svårt att ställa våra frågor och ha lika svårt att förstå svaren som kan komma på viket som helst av EU:s 24 officiella språk.Nu är det säkert många lyssnare som tänker: Men de flesta kan väl ändå engelska? Nja, många kan engelska men långt ifrån alla. Och de som kan engelska kan det absolut inte tillräckligt bra för att kunna debattera på samma villkor som en som har det som modersmål. Det är inte för intet som man brukar säga att det vanligaste språket här i Bryssel är bad English.Så tolkarna behövs. Och personligen hyser jag den största respekt för dessa människor. För att ha förmågan att lyssna samtidigt som man översätter och samtidigt pratar ut det som sagts för några sekunder sen är oerhört svårt.Inte undra på att det ibland blir fel.Som för några veckor sedan, även det i Europaparlamentet, under en debatt om EU:s så kallade jord-till-bord-strategi, när en tolk blev avbruten och inte hann med att översätta.Oh, you cunt, you piss me off for fuck sake hördes då i lurarna ackompanjerat av en knytnäve i bordet och en djup suck.Jag kan så väl känna igen mig i den där djupa sucken. Och jag kan inte annat än att känna sympati med den stackars mannen.För handen på hjärtat. Hur många gånger har jag själv inte slängt ur mig haranger med svordomar på både ett, två och tre språk när jag i pressade jobbsituationer inte fått tekniken att funka, när något program hängt sig eller bara kämpat med att få ihop ett inslag i tid till sändning.Då har det också låtit så där. Även om det hittills inte gått ut i era lurar.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent andreas.liljeheden@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 10 november, 2021.

    San Francisco, onsdag.När butikskedjan Walgreens för någon vecka sedan berättade att man tänkte stänga fem butiker i San Francisco på grund av upprepade stölder och snatterier, så blev det en riksnyhet i USA. Butiksstängningarna blev ytterligare ett slagträ i den debatt som pågår på både lokal som nationell nivå om lag och ordning och polisens arbetssätt.Just läget i San Francisco blev lite extra uppmärksammat i somras efter att en videofilm på en snattare blev viral. Den visar en man som tagit med cykeln in i en Walgreensbutik, och som sveper ner hyllornas innehåll i en svart sopsäck och sedan cyklar ut ur butiken med sitt byte. En del menar att snatterier och butiksstölder blivit vanligare i San Francisco efter att väljarna här röstat igenom en ändring och mildring av brottsrubriceringeringar 2014. Där till exempel snatterier för ett värde under motsvarande runt 8 100 kronor, nu bara ses som en förseelse. På det sättet hoppades man att problemen med överfulla fängelser skulle minska, och dessutom göra det möjligt för polisen och domstolarna att prioritera allvarliga brott.Vissa butiker här i San Francisco har svarat på förändringen i regelverket genom att göra det svårare att stjäla även dagligvaror. Att man låser in till exempel duschtvål, shampo och rakhyvlar, det har jag sett även i New York, där jag annars bor. Men på det varuhus i San Francisco som jag var på häromdagen var man tvungen att trycka på en knapp vid hyllan och vänta på betjäning om man ville köpa tejp, tandborstar, munskölj och vissa tvättmedelsfabrikat. Sedan tog personalen med sig varorna och behöll dem i kassan tills jag kom dit, så jag inte skulle försöka ta mig ut ur varuhuset utan att betala.Den där nyheten om stängningarna av butikerna i San Francisco blev förresten ganska snabbt ifrågasatt. I en granskning i den lokala dagstidningen San Francisco Chronicle menade man att stängningen av butikerna också hade att göra med strukturella förändringar på marknaden och en överetablering i staden.För debatten om butiksstölder i San Francisco är en liten del av ett större politiskt spel. Just nu verkar det som om stadens chefsåklagare Chesa Boudin riskerar en folkomröstning där han skulle kunna bli avsatt, kritikerna menar att han inte är tillräckligt tuff mot brottslingarna och brottsligheten. Boudin har en udda bakgrund med föräldrar som var medlemmar i den militanta och terrorstämplade vänsterorganisationen Weather Underground - och där pappan fortfarande sitter i fängelse. Boudin han använt sig av sin bakgrund när han profilerat sig som en progressiv kraft i San Francisco, medan polisfacket här la pengar på att kampanja mot honom under valrörelsen 2019.Så man kan väl säga att till och med något så enkelt som en inlåst tejprulle på sätt och vis har en betydelsefull lokalpolitisk dimension.Roger Wilson, USA-korrespondent roger.wilson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 9 november 2021.

    Stockholm, tisdag.För en vecka sedan befann jag mig på väg till FN:s klimatmöte i Glasgow, COP26, som just nu är inne på sin andra och sista vecka.Ett möte som ses som en viktig milstolpe på vägen eller till och med den viktigaste för klimatet. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson öppnade mötet med en jämförelse med en Bond-film, "Domedagsklockan tickar vi måste börja desarmera bomben."För mig börjar resan till Manchester och därifrån sedan tåg genom Storbritannien upp till Glasgow. Trodde jag. Ett regnoväder hade blåst ner träd på spår och all trafik till och från London står stilla just den här kvällen. Klockan är runt 8 och jag kliver av tåget i ett samhälle som heter Preston, fortfarande timmar från klimatmötet som nu invigts och där jag tidigt nästa morgon ska medverka live. Perrongen på den lilla stationen är full av människor som skulle också skulle ta tåget till COP26. Som varit på väg hela dagen och som skäller på tågbolagets personal. Folk trängs framför skärmar med avgångstider. "Försenad" står det framför alla tåg på tavlan fram till fem minuter före avgång då står det plötsligt INSTÄLLT. Människor fortsätter att kliva av tåg som anländer.Alla biluthyrare har stängt. Tiden går och jag börjar aningen stressat att söka efter biljetter på tåget som ska gå nästa morgon vid fem. Hinner jag fram då?När det står klart att nästa tåg inte heller kommer att avgå hör jag ett gäng killar bredvid mig börja prata om alternativa lösningar. Ska ni till COP? frågar jag. De funderar på en taxi. Det tar över tre timmar, men det kan gå om vi delar på fyra.Sagt och gjort vi kastar oss in i en taxi. Allra mest bråttom verkar ena killen som är från Storbritannien ha. Är vi kanske, kanske framme till 22 undrar han? Det ser väldigt mörkt ut. Han är forskare och har precis tilldelats ett pris. Jag slutar ganska snabbt att våndas över min egen försening när han berättar att det är självaste Prins Charles och David Attenborough som han är försenad till.Priset har jag redan fått säger han, och den där fåniga bilden där man skakar hand i tidningen, men det var idag vi skulle få prata verkligen prata om forskningen och åtgärder mot klimatförändringarna. När han förstår att han kommer att missa allt, föreslår han att vi ska stanna på en mack och köpa öl. Ska vi sitta här i över tre timmar måste vi ha öl, säger han. Fällstolar med ryggen mot föraren gör att vi sitter mitt emot varandra alla fyra, som vid ett bord. Av det brittiska landskapet ser vi ingenting, det är kolsvart och spöregnar utanför taxin.Den andra killen är från Nya Zeeland, han arbetar med att hjälpa länder som drabbas av klimatförändringarna att söka stöd. Visste ni att det enda landet vars mål och åtgärder lever upp till Paris-avtalet är Gambia säger han och hänvisar till en organisation som granskat en rad länders mål. Den tredje killen i bilen är en student från Kuwait, han ska inte till mötet säger han efter ett tag, han råkar bara plugga i Glasgow han säger inte så mycket om mötet när vi andra diskuterar. Men han berättar att klimatet i hans hemland är outhärdligt ibland. När det går över 40, ibland 50 grader är det svårt, säger han.Vi pratar om mötet, vad som kan komma ut av det, om avskogning och om klimatfinansiering och vips så har de där timmarna och resan genom Storbritannien gått. Vi tar adjö och hoppar av på varsin adress, och ses inte mer i vimlet av 30.000 personer som ska vara med i vad som målas upp som det som kan förändra allt desarmeringen av bomben. Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga caroline.kernen@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 8 november 2021

    Edinburgh i mörkaste november. Det började redan när jag klev av tåget. Vid taxistolpen rullade en sån där bullig, gullig, brittisk taxi fram. Den här var blå. Och bakom ratten satt en kvinna. Hon var hälften så stor som taxichaufförer brukar vara. En liten, bräcklig person, hann jag tänka och tyckte synd om henne, medan jag öppnade bakdörren för att stiga in. Då fräste chauffören till. Inte alls på nåt bräckligt vis. Jag, som var ovan vid den skotska accenten, förstod inte vad hon sa. Men hon verkade arg. Hoppade ur förarsätet och gick runt till min sida. Du har ju skrapat dörren i trottoarkanten, sa hon, och försökte visa något som jag absolut inte förstod. Dörren slutade ju många centimeter ovanför asfalten? Chauffören såg att det var lönlöst att få den där utlänningen att förstå och snäste istället - Jamen hoppa in då! Väl framme vid mitt Bed and Breakfast hände samma sak igen. Jag betalade och bad om ett kvitto. Jag har inga kvitton, sa chauffören. Va, har du inga kvitton? Nej du ser ju allt på ditt kontoutdrag, sa hon. Men, mitt företag vill ha kvitton på allt, insisterade jag. Hur mycket har jag egentligen betalat? Du har betalat 8 pund snäste chauffören, och såg nu så arg och läskig ut att jag fick bara ur mig ett - Ta det lugnt. Och klev ur bilen. Jag bar in väskorna på det lilla rummet och tände lyset, och letade efter fler lampor att tända, fanns det inte fler? Nä, i taket satt tre små spottar. Och bredvid sängen en svag sänglampa. Det var allt. Jag vet att en del tycker sånt är mysigt. Inte jag. Jag blir på dåligt humör. Nästa dag var det jobb från tidig morgon till sen eftermiddag. Då gick jag ut och fann att det var mörk kväll. Klockan var bara litet över fem, men mörkret hade lagt sig över Edinburgh och bäddat in kvarteren i dystert novembergrått. Fasaderna och de historiska monumenten, som jag sett fram emot att se var mörkt grå och närmast oupplysta. Gatubelysningen var mycket sparsam, även på huvudgatorna i centrum. Jag var tvungen att titta upp rakt in i gatlysena flera gånger för att kontrollera att de verkligen fungerade.Jag vandrade omkring ett tag men blev allt mer dyster. Nej inte bara dyster. Jag är en sån där som blir deppig och lite smått ångestfylld av att vistas länge i halvmörker. Och här var hela stan som en lågvoltslampa. Jag försökte tänka att det kanske fanns något bra med det dunkla, att man sparar energi, eller nåt? Men nä, det funkar inte. Det är inte du Edinburgh det är jag. Du är säkert en förtjusande stad, men jag behöver vänliga taxichaufförer, och varmt, vitt ljus. Framför allt en måndag i november. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent marie-louise.kristola@sverigesradio.se