Avsnitt

  • Utrikeskrönikan 25 november 2022.

    Paris fredag. Jag reagerar först inte över beloppet på kortkvittot, för jag tänker kronor, 580 kronor. Men det är inte kronor, inser jag sen.Det är euro. Taxiresan från flygplatsen till hemmet som brukar kosta 58 euro, det vill säga drygt 600 kronor, fick sig en extra nolla där i den dunkla i Parisnatten och gick på 580 euro det vill säga drygt 6000 kronor. Jag har mig själv att skylla, för jag godkände själv blåsningen så att säga genom att knappa in min kod, men det måste ju bara handla om ett misstag. Så hur får jag tag på chauffören? Han har, med en ovanligt prydlig handstil, skrivit både destination, klockslag och bilens registreringsnummer på kvittot, och på kontokortskvittot hittar jag en adress, men ingenstans finns något telefonnummer. Jag googlar, hittar hans namn, ringer, hänvisas hit och dit, men får inte fatt varken i någon som känner chauffören eller i något telefonnummer till honom. I hopp om att få hjälp utifrån anmäler jag då händelsen till både polisen och till kreditkortsföretaget. Han var så himla trevlig, så jag tror verkligen att han bara råkade trycka in en nolla för mycket, säger jag. Ja, eller så var han bara en väldigt skicklig bedragare, svarar bankmannen. Jag håller med honom om att det ju är det perfekta brottet, och misströstar lite.Men för att gå till botten med min sökinsats skriver jag också ett fysiskt brev på papper som jag skickar till adressen jag hittade på taxikvittot. Det lägger jag sedan på en traditionell gul fransk brevlåda i plåt. Därefter, för att hålla hoppet uppe, övergår jag till att påminna mig om min erfarenhet av ärliga människor, här i världen. För något år sedan till exempel, försvann min ena mobil spårlöst. När jag ringde den svarade en taxichaufför, (en annan). Det visade sig att mobilen hade glidit ur fickan och in under baksätet i bilen, men eftersom mobilen för en gångs skull inte var på ljudlöst, hörde chauffören signalen när jag ringde och kunde svara. Tur du inte ringde senare för jag skulle just sluta för dagen, kommenterade han, och om den dött där under sätet hade jag aldrig hittat den. Och visst glömde jag min handväska på en av Stockholms blå bussar, en gång, när jag stressade av vid Brommaplan? Men efter att ha kontaktat Stockholms lokaltrafik, där någon ringde busschauffören på den aktuella bussen som hittade väskan som låg kvar på sätet så kunde jag hämta den intakt på mitt lokala busskontor, en tur och retur till Danderyd rikare. Jo, så glömde jag ju ta med ryggsäcken när jag gick av bussen hemma i Ekerö centrum en gång, men den kunde jag sen hämta på busstoppet i Stenhamra någon mil bort. Gladast blev jag nog ändå när jag återfann min knökfulla svarta resväska, som missade att gå av med mig på T-centralen i Stockholm och istället fortsatte till gröna linjens ändhållplats i Hagsätra på egen hand. Så hur gick det då med de 6000 kronorna? Blir det några julklappar till barnen? Jo, två dagar efter att jag postat det fysiska pappersbrevet blev jag uppringd av en kvinna som presenterade sig som taxichaufförens fru. Han blev helt knäckt när han upptäckte misstaget, sa hon. Var kan jag sätta in pengarna? Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

  • Utrikeskrönika 24 november 2022.

    Galcayo, Somalia torsdag.Vi går under ett plåttak som slamrar i blåsten. I ena hörnet sitter en äldre kvinna med en liten bebis i knät, det är hennes yngsta barnbarn. Runt oss är det massor med folk, alla vill höra, flika in i berättelsen, det är varmt, svettigt och rätt kaotiskt. När vi sätter oss på trasiga plaststolar ser jag ett meddelande i mobilen. Internet fungerar inte just här, men av nån anledning kommer sms fram. Det är ett julerbjudande från en större butikskedja i Sverige som jag råkar ha ett medlemskort hos. En av dessa påminnelser om världen där utanför. Den äldre kvinnan under plåttaket är samlad ändå. Hennes 38-åriga dotter dog för två dagar sedan, begravdes igår. Det här är en familj i sorg. Hennes dotter lämnar efter sig sju barn. Den äldste, nio år är redan ute nånstans och putsar skor, allt för att få in nåt till familjen. Mormodern ser plågad ut, men det är ingen hysteri, ingen gråt, inga suckar. Så många har redan dött, och kanske blir de fler. En dag tidigare hade jag mött en annan av dessa äldre knarriga sega kvinnor, överlevarna, kämparna. Hassia ville där visa sin enkla hydda, byggt med träkvistar, nån presenning som tak, en filt på marken. Kan du tänka dig? De här är mitt hem nu, det är inte värdigt, säger hon. Under mitt 80-åriga liv har jag inte varit med om nåt värre, säger hon. Somalia befinner sig i en omvälvande, svårt kris. En långvarig torka, uteblivna regn har lett till otillräckliga skördar och en boskap som tynat bort. Hungern har sakta krupit sig in hos befolkningen på landsbygden, och hotar att bli en katastrof. På det har vi den ständiga konflikten och hotet från terrorgruppen al-Shabaab. Nu bor drygt en miljon som 80-åriga Hassia i enkla hyddor som kanske skyddar mot solens värme, men inte mot mygg eller inkräktare. Kvinnor riskerar att bli våldtagna när de beger sig ut för att söka enkla jobb eller söka ved. Men få fall rapporteras inte av kvinnorna, kanske av skam, eller på grund av att det inte hjälper. Samtidigt som jag klättrar in i fordonet med luftkonditionering och en tung, tung skottsäker dörr, kan jag bara konstatera: Kvinnorna här är själva sinnebilden för att vara härdad och tålig. Ska man utropa några hjältar i Somalia så är det nog dem, de somaliska kvinnorna.Richard Myrenberg Galcayo, Somalia [email protected]

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Stockholm, onsdag. Då var det dags igen, packa väskan till Ukraina. Vid det här laget har jag lärt mig vad som är viktigt att ta med och vad jag kan hoppa över. Tidigare när jag reste iväg på längre reportageresor utomlands, innan kriget i Ukraina, har jag alltid slängt ner ett par nudelpaket, nötter, energibars och pulversoppor i packningen, utifall. . Men nu struntar jag i det. I stället åker ett par tuber smårgåskaviar ner i väskan, knäckebröd och svensk choklad För i Ukraina finns det mat, nästan alltid, nästan överallt. Ja, trots att det är krig.När chauffören Sasha plockar upp mig vid den polska gränsen frågar han mig om resan gått bra, sen kommer den, frågan om jag är hungrig. Nej svarar jag. Då tar han fram något invirat i servetter ur sin ryggsäck. Muffins, som hans fru Anja bakat. De är till dig, säger han. Jag tackar och äter. Ett par timmar senare kommer frågan igen, hungrig? Nej, inte än. Han sneglar på ryggsäcken, uppenbart besviken. När vi närmar oss Kiev får han ett samtal, Anja. Du måste åka förbi oss, säger Sasha och jag inser att det inte finns något utrymme för diskussioner. Vi går in i deras bostadshus i en förort till Kiev. Tar trapporna till tredje våningen utifall strömmen skulle gå, som det numera ofta gör efter Rysslands attacker mot elanläggningar. Bordet i det lilla köket står redan uppdukat. Bortj, rödbetssoppa, goluptsy, kåldolmar, pajer, stekt potatis, kyckling, plov, en risrätt och så syrade grönsaker, tomater, gurkor. Jag måste äta, smaka. Det bara är så. Vi pratar om kriget, om mat, om elavbrott, om relationer och så frågar Anja om det finns ett kylskåp på mitt hotellrum, om det finns en vattenkokare. Jag anar vart hon är på väg men det är meningslöst att säga emot. Hon har redan börjat packa, virar pajen i en servett, plockar ner burkar med saltade gurkor från en hylla, stoppar ner allt i en kasse.Tanken slår mig, att det är just det här som gör att ukrainare förmodligen aldrig kommer dö av svält. Dels för traditionen att konservera mat, allt från vitkål, till svamp, till lök men också för att det är kutym att dela med sig. Och det behöver inte vara något alldeles speciellt, det behöver inte vara köpt eller sterilt, eller fint förpackat, har du lagt in sill, gjort äppelmos, kokat sylt, är det helt rimligt att ta med sig det när du blir bortbjuden på middag hos vänner eller ge bort när någon besöker ditt hem. Till exempel så är det precis så flera av soppköken i Kiev fungerar, folk kommer dit med sina burkar, lådor, påsar med mat, lämnar det där och det fördelas sedan vidare till de som behöver. Tidigare kunde sådana situationer göra mig obekväm, jag skämdes över att jag som kommer från ett land i fred och överflöd blev bjuden på mat i ett hem i ett land i krig. Men nu försöker jag ta det med ro och blir inte lika handfallen. När jag går räcker Anja mig kassen, jag tackar och försöker låta så spontan jag bara kan. Juste jag glömde ju nästan, jag har med mig något till er. Jag tar fram påsen med kaviar, knäckebröd och choklad från Sverige. Hon skiner upp, åh vad roligt, det ska vi smaka på imorgon. Lubna El-Shanti, på väg till Kiev

  • Utrikeskrönika 22 november 2022.

    Stockholm, tisdag.Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.Samtidigt pågick kriget några timmar bort.När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.Men så blev det inte riktigt.Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönika 21 november 2022.

    Helsingfors, måndag.Det är dålig stämning i den finska regeringen och det förklaras med en tidig, hastigt stigande valfeber grundad i dåliga opinionssiffror hos särskilt ett av regeringspartierna.Det finska riksdagsvalet är först i april nästa år och för en utomstående betraktare känns det onekligen tidigt för såpass hög temperatur inom politiken redan nu.Men oj, oj , oj suckar de finländska kollegorna jag sitter bredvid på pressläktaren i riksdagen när vi lyssnar på debatterna. Tonläget har förändrats och behovet av att markera det egna partiets politik märks tydligt.Och när regeringen Marin presenterar valperiodens sista lagpaket för riksdagen, ja, då är det många förslag som blir kvar i byrålådan, för husfridens skull som Svenska Yle uttrycker det.Det blir ingen exitskatt för att täppa till kryphål för skatteplanering utomlands , inga förändringar i arbetslöshetsersättningen eller några lättnader i studielånen för dem som flyttar till glesbygden. Allt för sammanhållningens skull.Men en av de allra svåraste knutarna, en riktig surdeg som knådats i över 10 år i Finland, tar regeringen Marin strid om.Det handlar om förslaget om ny Sametingslag som läggs fram till riksdagen trots att regeringen inbördes är oense.Nu står hoppet till oppositionen att den röstas igenom.Vilka är det då som står i de olika ringhörnorna i regeringsbråket?Ja, det är Centerpartiet som pekas ut som bråkstaken.Politiska journalister och statsvetare förklarar situationen med rekordlåga opinionssiffror för Centerpartiet som gör det nödvändigt för partiet att skilja ut sig och markera handlingskraft mot sina väljare.Och det spekuleras i om det kommer gå så långt att partiet till och med väljer att lämna regeringssamarbetet före valet. För Sanna Marin, socialdemokrat och statsminister, vore det ett bakslag. Att hålla ihop regeringen hela vägen, beskrivs som ett prestigeprojekt för henne. För centerns del har det nya fräna tonläget inte gjort någon skillnad när det gäller väljarsympatier. Opinionssiffrorna är fortsatt rekordlåga.Skillnaden hittills är som sagt dålig stämning och det märks i relationen mellan statsminister Sanna Marin och Centerns partiledare Annika Sarikko.Kroppsspråket visar tydligt att tonen är mindre hjärtlig dom emellan. Oavsett, vad de olika tvistepunkterna landar, det bådar spännande valtider i Finland. Drygt fyra månader kvar till valet och uppfriskande hög temperatur redan nu.Carina Holmberg, Helsingfors [email protected]

  • Utrikeskrönika 18 november 2022.

    Stockholm fredag.Framför mig på skärmen på museet står Martin Luther King.(I have a dream)Jag är i hans hemstad - Atlanta. Utställningen handlar om Medbogarättsröreslen - slaveriet, jim-crowlagarna, diskriminering, rasismJag får sitta vid en bardisk - i mitt öra, genom hörlurar, viskar och sen skriker en mans rasistiska ord till mig - ljudet rör sig som om han går runt mig - han sparkar - stolen vibrerar- när simulatorn tar mig till en bardisk i North Carolina där fyra svarta studenter satte sig i en fredlig protest vid en bardisk där bara vita människor tilläts sitta.i 90 sekunder får museebesökarna utstå en bråkdel av vad studenterna gjorde för att motsätta sid diskrimineringen och rasismen i USA på 60-talet.Håll kvar händerna på bardisken hela tiden - säger kvinnan som arbetar vid installationen - om det blir för mkt får ni ta av er lurarna.90 sekunder.På nästa våning handlar utställningen om Martin Luther Kings död. Bilden på honom skjuten - bilden på hans familj iklädd svarta kläder vid kistan. Vuxna, å barn.Jag såg en liknande bild igår också - en annan familj vid en annan kista - En 28-årig rappare sköts till döds här om veckan - Kirshnick Khari Ball - Mer känd som Takeoff från gruppen Migos.Hans fans samlades utanför en Arena här i Atlanta - Tusentals av dem bjöds in till begravningscermonin med hans familj o vänner för att ta farväl.Det spelades tärning sägs det och det uppstod bråk - skott avlossades och han dog.På sociala medier sprids filmklipp.En bästa vän lutad över en kropp - nyss full av självförroende - nu all luft borta - ropande sin väns namn, som för att väcka honom - men han är redan borta.Han dog på plats - skottskador i bröst och huvudet meddelar polisen.Jag är så trött på att rappare bli skjutna hela tiden inte bara rappare vem som helst, säger en kille utanför begravningen. -Jag har en bror som dödades så jag vet vad de går igenom. Det måste få ett slut.Enough is Enough, ropar en man i en megafon utanför begravningen - Stoppa vapenvåldet står det på skyltar som han och några andra besökare håller upp.En annan kille visar mig ett ärr på kanten av sin pannan - jag blev skjuten här - kulan gick in och sen ut säger han. jag hade tur.Han jobbar i ett av de fattigare områdena runt Atlantas innerstad med att försöka hjälpa människor här, mest unga killar, bort från gäng, kriminalitet och våld.Själv var han 12 år första gången han fick tag på ett vapen.Varje gång någon blir skjuten lämnar det människor omkring i trauma, säger han.Vi måste läka trauman. Ibland känns det som att vi ett steg fram och två tillbaka hela tiden. Men hoppet måste vara det sista som lämnar oss, säger han.Caroline Kernen, utrikeskorrespondent med fokus på unga [email protected]

  • Utrikeskrönikan 17 november 2022

    Almaty, torsdag.I ett hus i utkanten av Kazakstans största stad, på andra våningen, ligger madrasserna i täta rader på golvet. En trappa ner vankar mestadels unga män mellan köket, genom hallen där en ljuskrona hänger i taket, och rummet som består av ett avlångt bord. Någon sitter lutad över sin dator, han arbetar. En annan läser, håller på med sina studier. Andra pratar i telefon. Försöker lösa sin situation. 18-åringen från Tjumen, i Sibirien, dyker upp än här en där. Imponerar på de äldre genom att lösa Rubiks-kub på bara några sekunder. Här finns Sergej, från Kaluga, som hankat sig fram de senaste månaderna genom att köra bud kors och tvärs i stan. 26-åringen från Tatarstan vill prata mest av alla. Får inte nog av att analysera sin situation, sitt lands, Rysslands situation. Landets väg mot avgrunden under ledning av president Vladimir Putin. Alla har ett gemensamt, att de inte vill delta i Rysslands krig mot Ukraina. Och därför har de flytt, för att undkomma mobilisering till kriget.På härbärget i Almaty får de bo gratis i två veckor, för att i lugn och ro försöka lösa de mest akuta frågorna.Jag säger till några hur märkligt det känns att befinna sig på ett härbärge för ryska migranter, i Kazakstan, Centralasien. Jag säger att tidigare har jag bara besökt härbärgen, hjälpcenter, för migrantarbetare från den här regionen i Moskva eller Sankt Petersburg. Att den omvända ordningen nu råder. I Kazakstan har man blandade känslor inför nykomlingarna. Över att sönerna från den gamla imperiemakten som genom historien orsakat så mycket lidande nu kommer hit för att be om deras hjälp. Ryssarna säger om Kazakstan att det är bra, priserna är lägre än hemma. Och så pratar nästan alla i den forna Sovjetrepubliken fortfarande ryska. Det är praktiskt. Samtidigt som de själva, med sina ekonomiska resurser har drivit upp priserna, hyrorna. Det har hänt att kazaker tvingats bort från sina hem till förmån för bättre betalande ryssar.På härbärget uttrycker alla tacksamhet över mottagandet de fått. Att de inte haft något annat val än att fly sitt land, Ryssland. Och många är bara här tillfälligt. De drömmer sig vidare, till Europa, USA. Om de nu tas emot där. Sergej från Kaluga har en riskfylld plan i tankarna, om att ta sig till Mexiko, ansluta till migrantströmmen där, korsa gränsen illegalt och söka asyl i USA.Det är det forna Sovjet 2022. Från Ukraina har miljoner flytt, undan Rysslands krig. Från Ryssland har hundratusentals flytt, för att slippa kriga mot Ukraina.I Kazakstan ser man på med förskräckelse. När den forna kolonialmakten åter vädrar drömmar om sitt forna imperium. Måtte de inte komma hit också.Johanna Melén, Almaty [email protected]

  • Utrikeskrönikan 16 november 2022

    Stockholm, onsdag.En natt för inte så länge sedan satt jag återigen på flygplatsen i Doha, Qatar i väntan på nästa flyg hem. Utanför de stora fönstren stod flygplanen på rad. Qatar Airways flygflotta har fått nya loggor inför fotbolls-VM som ju drar igång på söndag. På stora monitorer visades reklamfilmer där glada supportrar samlades till denna viktiga bollfest.Men det finns ju som bekant alltid flera sidor av ett mynt. Det har redan talats en hel del om de dåliga arbetsvillkor som migrantarbetare tvingas stå ut med i Qatar och i de andra gulfstaterna. Många av dem kommer från mina bevakningsländer; från Pakistan, Indien, Nepal och Bangladesh. I Nepal diskuterar man hur det kommer sig att landet skickar iväg unga friska män men att de återvänder i kistor efter arbete utomlands.Nu är det inte främst arbetsvillkoren kring fotbollsarenorna som jag tänker på där mitt i natten utan på det ständiga samtal jag verkar ha med människorna i mina länder om hur man bäst ska lyckas komma därifrån. En del av dem har enkla arbeten och saknar utbildning, men kanske behövs det en chaufför i Sverige undrar dem? Andra har flera akademiska poäng än medelsvensken men hittar inget jobb utifrån sina kvalifikationer. Kanske skulle man ta och läsa en masters till i Europa säger dem?Min roll blir alltid den skeptiska; varför vill du härifrån? Vad vet du om tillvaron i landet du hoppas komma till? Vad vet du om hur det är att vara invandrare och kanske oönskad sådan? Vore det inte bättre om du med din kompetens och kreativitet stannade kvar och försökte förändra saker och ting? Svaren lyder nästan alltid: det finns ingen framtid här, inga bra jobb, korruptionen äter upp alla möjligheter och livet är tufft här också så det ska nog gå bra. Det finns gott om släktingar och vänner som gjort resan före dem och som nu kommer med goda råd. En del verkar lyssna väldigt selektivt och tro att om man bara kommer till ett västland så löser sig allt. Pengar växer på träd och det finns lediga välbetalda jobb i varje gatuhörn.Jag gör mitt bästa för att förmedla lite grå Stockholmsnovemberrealism. Det går rätt ofta så där. Och det är ju inte utan att jag kan förstå längtan bort från just den slumpmässighet och utsatthet som de facto är vardag för många i Sydasien; där bristen på möjligheter för särskilt de unga är ett skriande problem. Där det inte räcker att vara duktig och framåt om man inte har kontakter och kan muta rätt person. En ung akademiker i Pakistan uttryckte häromveckan förtvivlan över att hennes kollegor som fått fina utbildningar i Pakistan nu lämnar landet. Hon var kritisk men konstaterade samtidigt att det vi alla vill ha är en tillvaro där våra grundläggande rättigheter tillgodoses och respekteras och det är ju tyvärr inte alltid en självklarhet.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönikan 15 november 2022

    Stockholm tisdagNog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen, som är mödan värd.Karin Boyes ord kommer för mig nyss hemkommen från en ovanligt långdragen resa till och från Ryssland. Moskva som normalt ligger på två timmars flygavstånd från Stockholm har blivit ett resmål, där det verkligen gäller att känna att det är vägen, som är mödan värd.Resan dit tog den här gången ett dygn med byten och lång väntan i Istanbul och Minsk i Belarus.Turkiska flygbolagen har svindyra biljetter för flyg till Moskva från Sverige, snittpriset för en enkel biljett är femsiffrig runt 16 000 kronor. Men att byta flygbolag i Istanbul sänkte priset med 10 000.Det statliga flygbolaget Belavia välkomnar med... Beatles: Here comes the sun i högtalarna när vi kliver ombord. Oj sånt västligt i denna tid av antivästlig retorik.Planet är nydekorerat i orange gult och svart med en bisonoxe och en tankist på vingen.Bordet vid min plats har en stridsvagn avbildad.I högtalaren sägs: ja, som stridsvagnar kommer vi dit vi ska...Åh nej kriget, tänker jag, det ryska invasionskriget av Ukraina.Men det här handlar inte om det riktiga kriget, utan rör sig om ett superpopulärt tv och dataspel med rekordmånga spelare i världen. Det framgångsrika belarusiska spelet World of tanks. Skapat av en idag 46-årig belarusier 1998, idag en global succé. Grundaren har blivit rik och bor på Cypern.Allt det där kunde jag förstås inte ta reda på där jag satt på flygplanet och njöt av resans möda.Istället tjuvlyssnade jag på mina medpassagerare, som till största delen var ryssar på väg från solsemester via Minsk. De har också upptäckt det billigare flygbolaget Belavia. De två tjejerna bredvid mig var brunbrända och en av dem lusläste en bok som visade sig vara Koranen på ryska.Vid fem på morgonen landade vi i Minsk och resans vedermödor började.För som utlänning måste jag via transit för att ta mig till Moskva. Egentligen är Belarus och Ryssland i union, så flygen mellan länderna räknas som inrikes och ryssar och belarusier behöver inte visa pass. Men den enda utlänningen räknas inte dit...Väntan uniformsklädda unga belarusier klampar förbi, men ingen vid transitdesken, väntan, till slut kommer en flygbolagsanställd, sen säkerhetskontroll, men ingen där heller, väntan och till slut en ung kille som stämplar biljetten och röntgar min ryggsäck. Sen småspringer han med mig till passkontrollen. Jag fyller i alla viktiga dokument och tjejen i luckan ler glatt.Gladdes i min enfald över att jag nu ändå släppts in i unionen, så då var det väl grönt på flygplatsen i Moskva också, ett dygn sedan jag lämnade Stockholm....Men så blev det inte alls, men det är en annan historia, så jag säger som Robban Broberg:Målet är ingenting vägen är allt emellan Himmel och JordMaria Persson Löfgren för P1 [email protected]

  • Utrikeskrönikan 14 november 2022

    Kairo, måndag.Jag vaknar tidigt i gryningen och känner direkt att något är annorlunda.Kakafonin av motorer, tutor, bilhorn och återkommande böneutrop har tystnat för en stund.På den stilla Nilen har en grupp roddare i smala, smäckra båtar vågat sig fram.De glider långsamt genom dimman. Den grå-bruna dimman, smogen den har inte lättat från Kairos innerstad. I Egyptens huvudstad, Afrikas största med omkring 20 miljoner invånare, är luftkvalitén enligt Världshälsoorganisationens siffror extremt dålig och halterna av hälsovådliga partiklar skyhög.Att leva i Kairos luft innebär ökad risk för olika lung- och hjärtsjukdomar, astma och allergier.Årets värdland för FN:s stora klimatmöte har historiskt sett bara släppt ut en bråkdel av världens gemensamma växthusgaser, men nu verkar de vilja ta igen med råge, tänker jag, när jag med livet som insats kryssar mig fram mellan bilarna för att korsa gatan samtidigt som jag försöker hålla andan.Och det är inte bara människors hälsa som påverkas av sot och föroreningar.Även Egyptens fantastiska historiska monument far illa och nu tillkommer nya utmaningar: stigande temperaturer, skyfall, översvämningar i klimatförändringarnas spår.I Luxor börjar stigande värme och fuktighet få de gamla 7000-åriga templens fasader att blekna och spricka. I Alexandria, en gång hem för antikens största bibliotek har 4700 betongblock slängts ut längs med den långa strandpromenaden för att skydda staden från det sakta stigande Medelhavet.I Kairo visar studier att de världskända sanddynerna vid Pyramiderna där tusentals turister varje år rider ut på sina kamelturer, kan komma att blåsa bort när den globala uppvärmningen får vind- och vädermönster att förändras.I Alexandria träffar jag en professor och expert på klimatanpassning som inte tycker att man bör prata så mycket om havsnivåhöjningarna som visserligen hotar staden, men där osäkra prognoser lätt viftas bort av beslutsfattare som tycker att man måste vänta på säkrare forskning innan man agerar.Prata istället om turismen, en av Egyptens viktigaste inkomstkällor.Om människor inte längre vill komma till våra pyramider, om korallerna som varje år lockar tusentals dykentusiaster till röda havet bleknar och dör. Då kanske några fler beslutsfattare vaknar.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Egypten.

  • Utrikeskrönikan 11 november 2022.

    Berlin, fredag. Det finns inget paradis i den här världen.Så brukar jag säga när folk gnäller på hur saker och ting görs i Sverige.Ni vet de där åsikterna om svenskar, att många av oss inte säger "god morgon" till alla i frukostmatsalen på ett hotell eller i ett väntrum, att en del av oss ibland kanske slår ner blicken när vi möter en okänd på en annars tom gata, att vi är lite allmänt distanserade.Okej, tänker jag när jag hör gnäll om det där, om det nu stämmer, att "sorry, det är så det funkar här och det lär inte ändras även om du väljer att sura över det".Och utsagan, det finns inget paradis i den här världen, gäller ju inte bara Sverige, förstås.Finns det något land som man bor länge i där man inte så småningom stör sig på vissa saker, på egenskaper och kollektiva beteenden?Nej, jag tror inte det.Och det är intressant också, tycker jag när jag nu är tillbaka i Berlin, hur somligt som tycktes så charmigt här förra gången nu hittills irriterar lite. Jag tänker till exempel på det som kallas för "Berliner Schnauze". Det lite dräpande, fräcka, ibland humoristiska, direkta sättet inte så får berlinare har.Jag var på bageriet härom morgonen, beställde och expediten frågade då något som jag inte riktigt uppfattade. Ursäkta, jag hörde inte och då himlade hon lite med ögonen, förde handen mot munnen i en drickrörelse och sa övertydligt: Wollen Sie etwas trinken? Vill ni dricka något?Ni behöver inte bli ovänlig, muttrade jag och hon svarade så där berlinskt oförstående: Otrevlig, det blev jag väl verkligen inte?Någon dag senare var jag på en bar och ville gärna ha en ljus öl av en särskild sort med ett vackert långt namn. "Ein Helles", alltså, sa servitrisen och gick för att tappa upp ölen. Jag ville verkligen försäkra mig om att det hade uppfattats att jag ville ha en ljus öl av just den särskild sorten och gick fram till baren och sa det, så vänligt jag kunde.Då kom det rappt tillbaka: Men jag sa ju "Ein Helles", tror du inte jag fattar eller?Det visade sig att "Ein Helles" var ett annat uttryck för just den ölen med det vackra namnet och jag blev irriterad igen och sa till. Servitrisen förstod inte alls vad jag menade den här gången heller, jag, otrevlig?Charmen med den där "Berliner Schnauze-stilen" är helt enkelt hittills borta för mig, eller är det möjligen nyförälskelsen från förra gången här i Berlin som lagt sig något? Daniel, "du musst frecher werden", du måste bli fräckare, "das nicht so ernst nehmen", ta det inte så allvarligt, du måste svara fräckt och med humor, sa min kompis till mig när jag tog upp dilemmat med honom häromkvällen.Okej då, jag ska öva på det, att svara fräckt och med humor på "Berliner Schnauze-vis" för det är ju så, även om jag skulle fortsätta sura över det så kommer förstås inte det beteendet försvinna. Det är så en hel del är här.Men, jag står fast vid utsagan, det finns inga paradis, iallafall inte på den här jorden.Daniel Alling, Sveriges Radios korrespondent i Berlin [email protected]

  • Utrikeskrönika 10 november 2022.

    Stockholm, torsdag.Det plingar till i min mobil. Gör du nåt på det här, skriver en kollega och skickar en länk. Jag är trött i huvudet, har haft en intensiv dag. Jag klickar på länken och scannar rapporten från the Lancet, den tunga vetenskapliga tidskriften.Medan jag försöker ta in orden på skärmen, tänker jag med min lite dimmiga hjärna att det här antingen är en nyhet som skulle behöva en ny typ av pushnotis. Något som går ut till allas mobiltelefoner, vare sig du har valt att ta emot pushnotiser eller inte. Eller, kanske skulle den gå ut som ett VMA, viktigt meddelande till allmänheten, stoppa alla tv- och radiosändningar och gå ut i världens alla bilstereor.Eller så är det ingen nyhet alls. Eftersom rapporten bara är den senaste i en lång rad av samma sort.Rapporten som precis publicerats har en lite svåröversatt titel, men ungefär: Nedräkningen för hälsa och klimatförändringar: vår hälsa utlämnad till de fossila bränslena. Medierapporteringen om klimatförändringarna är intensiv, och särskilt förstås just nu under klimatmötet COP27. Och jag tycker helt ärligt att det är svårt att ta in budskapen. I måndags sa FN:s generalsekreterare i sitt tal att vi håller på att förlora vårt livs kamp. Att vi är på väg mot ett klimathelvete, med foten fortfarande på gaspedalen.Jag tänker att det väl inte kan finnas så mycket starkare röst att ta i med? Eller, brukar generalsekreterare uttrycka sig så här? Men världen stannade inte upp. Inte så mycket i alla fall, vad jag märkte. Vi är liksom upptagna med så mycket annat, samtidigt.Rapporterna om klimatförändringarna och dess konsekvenser har droppat in. Slutsatserna har sjunkit in hos många av oss allt eftersom. Vi gör vad vi kan för att processa det forskningen säger, om tipping points, om effekterna för människor, djur, odlingar, infrastruktur. Vi kanske räknar, och tänker efter hur gamla våra barn kommer vara år 2045. Och vi behöver ju inte ha någon fantasi - vi ser effekterna här och nu: översvämningar i Tyskland och Pakistan, rekordmånga utbrott av kolera och andra sjukdomar, miljoner människor på randen till svält.Den nya Lancetrapporten, den sjunde i ordningen, berättar om de värsta fynden hittills om hur klimatförändringarna kommer fortsätta underminera förutsättningarna för vår hälsa. Den fossila bränsleanvändningen skadar oss på så många sätt. Samtidigt, skriver Lancetforskarna, lägger regeringar enorma summor på att subventionera just fossilbränsle. Några länder lägger mer pengar på subventioner än vad de lägger på hela sin hälsobudget.Det blev ingen pushnotis på rapporten. Från mitt håll blev det inte ens ett nyhetsinslag. Men det saknas ju tyvärr inte andra nyheter att rapportera om som handlar om klimatförändringar och hälsa.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa [email protected]

  • Utrikeskrönika 9 november 2022.

    Bogotá, onsdag. Jag har precis varit i Brasilien, där alla talar om det senaste presidentvalet, det jämnaste i modern tid, och om den nära förestående VM-turneringen i Qatar där kravet från det fotbollstokiga brassefolket på sitt landslag är minst guld.Sport och politik alltså. De två storheterna som inte hör ihop enligt ett nu förlegat påstående. Förlegat? Ja, det kan man nog påstå. Det räcker med att se OS- och VM-bojkotterna från 1980 och framåt och idrottsmänniskors politiska markeringar vid prispallen. Men något händer när magin vid till exempel en VM-fest sätter igång. Ju närmare festen desto mer bleknar i minnet uppgifterna som förmörkar den i fallet Qatar handlar det bland annat om arbetarnas slavliknande villkor och förtrycket mot homosexuella. Minns någon idag uppmaningarna till bojkott? I mina samtal i Rio och Sao Paulo tog jag upp frågan och jag blev förfärad när jag insåg att jag själv kommer att vara en av de miljoner på jorden som kommer att ha glömt slavarna och deras baracker, så fort startsignalen ljuder vid öppningsmatchen den 20 november. Brasilien arrangerade herrarnas VM i fotboll 2014, då handlade missförhållandena bland annat om tvångsförflyttningar av icke önskvärda fattiga från VM-byn och korruptionsskandaler. Skriverierna var många före öppningen, men obefintliga under själva turneringen.Ändå fick herrarnas fotbolls-VM på brassemark stora politiska konsekvenser, enligt de politiska experterna där. Den största effekten var att en politiker som Jair Bolsonaro kunde bli president. Korruptionen kring VM-festen 2014 krönte en historia av korruptionsskandaler, som till slut fällde dåvarande vänsterpresidenten Dilma Rousseff. När hon tvingades lämna hade två år gått sedan VM.En kaotisk situation följde, och på den krisen seglade den tidigare omöjlige politikern Bolsonaro upp. Han blev vald 2018, fyra år efter VM alltså.Och så mycket har Brasilien förändrats sen dess att Bolsonaro, som i omvärlden ses av många som ett hot med demokratin, var nära att bli omvald, han fick halva landet bakom sig i valet för tio dagar sedan.Historikerna kommer säkert att bråka om hur stor betydelse just fotbolls-VM hade för fenomenet Bolsonaro. Men först, ska de, liksom de flesta av oss, bänka sig framför tv:n och följa Messis, Neymars och Lewandowskis fotbollskonster i Qatar under nästan en månad. Sedan får sport och politik flätas samman igen. Ivan Garcia, Bogotá [email protected]

  • Utrikeskrönikan 8 november 2022

    Philadelphia, tisdag morgonVi, folket i Förenta Staterna, inrättar och stadfäster denna författning i syfte att grundlägga en mer fulländad union We, the people. De flesta amerikaner känner till de första betydelsefulla meningarna i USA konstitution, en av världens äldsta och mest berömda författningar. Den som debatterades, skrevs och undertecknades här i Philadelphia 1787. Drygt tio år efter att självständighetsförklaringen skrevs under i samma stad.Och 235 år senare i samma stad, den amerikanska demokratins vagga, stod en före detta president och den nuvarande, Barack Obama och Joe Biden, på scen i helgen inför tusentals i publiken och förklarade att USAs demokrati är under attack, att den är hotad. Och att det amerikanerna själva som har makten att avgöra landets framtid genom sin röst idag i kongressvalet.Obama och Biden menar att det republikanska partiet, framför allt de senaste två åren, blivit allt mer extremistiskt och auktoritärt. De målar ut så kallade Maga-republikaner, Trump-allierade som antidemokratiska valförnekare som sprider lögner och skapar rädsla genom att bland annat vägra erkänna Joe Bidens valseger 2020. Barack Obama sa på ett kampanjmöte i Wisconsin förra helgen att det enda republikanerna bryr sig om är att håna demokrater och göra Donald Trump nöjd. (Och president Biden deklarerade för väljarna i natt att de nu har en chans att försvara demokratin.)Idag den 8 november hålls det första nationella valet sedan 2020 då Donald Trump spred de falska anklagelserna om valfusk som sen ledde fram till att hundratals av hans anhängare stormade USAs kongress och, menar många, attackerade den amerikanska demokratin. Två år senare är berättelsen om det stulna valet fortfarande central inom det republikanska partiet.)Nära 300 republikanska kandidater i mellanårsvalet idag har antingen ifrågasatt eller vägrat erkänna att president Biden vann, enligt en stor undersökning från Washington Post. Samtidigt har flera republikaner öppnat för att de kanske inte heller kommer acceptera en förlust om de förlorar sina val. En av dem, är senatorn Ron Johnson som jag träffade i Wisconsin för en dryg vecka sen. Då sa han till mig att det är demokraterna som utgör ett hot mot USAs demokrati. Joe Biden splittrar det här landet.Och den republikanska väljaren Jerry som jag träffade i Pennsylvania håller med. Biden och demokraterna bryter mot konstitutionen, de inskränker våra friheter. Jag vill ha ledare som hedrar det våra förfäder skrev, säger han. We, the people, ni minns.En annan mening amerikaner kan citera i sömnen, ur självständighetsförklaringen från 1776 lyder: Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa. The right to life, liberty and the pursuit of happiness.Det skulle dröja länge i USA innan alla invånare kom att omfattas av de rättigheterna. Och hur det som pågår i landet idag: misstron mot de demokratiska institutionerna, mot folkvalda och myndigheter, misstron amerikaner emellan kommer fortsätta förändra landet de närmsta åren och decennierna, det kan vi nu bara ana konturerna av. Men just idag har amerikanerna, de, folket, en chans att rösta för det som betyder mest för dem, oavsett vad det är.Cecilia Khavar, Philadelphia [email protected]

  • Utrikeskrönikan 7 november 2022.

    Bryssel, måndagJag skulle vilja introducera ett nytt politiskt begrepp.Eller ja, nytt är det egentligen inte. Det är ett begrepp som redan finns och används, i Finland.Men det är i min mening ett så pass underbart målande politiskt begrepp så jag tycker det förtjänar att spridas utanför de finska gränserna.Begreppet jag tänker på är kvällsmjölka.Ordet finns så klart redan på svenska men hos oss används det väl bara i ordets strikta bemärkelse. Det vill säga att bonden, efter att ha mjölkat korna på morgonen, går ut igen på kvällen för att se om det inte går att krama ut lite till.I Finland används detta begrepp inte bara bland bönder utan också bland politiker. Jag fick nys om detta genom min kollega från Yle, Rikhard Husu. Och han får förklara närmare: Kvällsmjölka det är ett väldigt etablerat begrepp i finländsk politik där man avser det att man försöker utvinna fördelar efter det att man redan har ingått ett avtal eller slutit en kompromiss.Så när man alltså har kommit till sluttampen i en finsk politisk förhandling eller kanske rent av är överens, ja då kommer det en slipad politiker och försöka kvällsmjölka fram ytterligare några fördelar.I Finland förknippas det här begreppet framförallt med: Centerpartiet som tydligen har en särskild förkärlek och förmåga att kvällsmjölka.Här kommer kollegan Rikhard igen:Till och med motståndarna till Centerpartiet tror jag har viss respekt för partiets förmåga att vinna senkomna segrar i politiska duster just genom kvällsmjölkning.Jag tycker som sagt att detta är ett klockrent politiskt begrepp som förtjänar att spridas och är det någonstans det verkligen passar in så är det i EU-politiken.Hur ofta har jag inte suttit på toppmöten klockan två på natten och fått höra av källor att, ja men vi närmar oss slutet men vi är inte riktigt klara än. Land X stretar emot in det sista. De vill ändra de gemensamma slutsatserna, ha in en till mening eller kanske bara ett enda ord.Som när Spaniens Pedro Sanchez höll kvar alla EU-ledarna i nio timmar på mötet i våras för att han skulle få undantag från EU:s regler och kunna införa nationellt pristak på gas.Nyhetssajten Politico beskrev det som att Sanchez la fram kulorna på förhandlingsbordet för att beskriva hur hårt han förhandlade in i det sista. Jag tycker att kvällsmjölka låter bättre.Eller om vi ska ta ett gammalt klassiskt svenskt exempel. När Göran Persson gick in till Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder 1999 under EU:s förhandling om långtidsbudgeten där Persson vägrade lämna rummet förrän han fått en rabatt på den brittiska rabatten.Generellt när EU-länderna förhandlar om pengar tar det alltid fruktansvärt lång tid och det är jättesvårt. Troligtvis för att det förekommer en hel del kvällsmjölkning.Nu börjar det bli dags att avsluta den här krönikan. Mina tre minuter är redan passerade. Men kanske kan jag dra ut på det lite till. Kanske kan jag krama fram bara några extra sekunder för mig själv i etern även om min tid egentligen är slut.Man skulle kunna säga att jag rent av kvällsmjölkar.Andreas Liljeheden, i Bryssel [email protected]

  • Utrikeskrönikan 4 november 2022

    Peking, fredag.Om ett par veckor drar SVT:s långkörare På spåret igång igen.Frasen Vart är vi på väg, som används i frågeprogrammet, är det nog många som är bekanta med där hemma.Här i Peking undrar nog många samma sak, även om de inte nödvändigtvis tittar på På spåret.Efter att det styrande kommunistpartiet avslutade sin kongress nyligen, står det nämligen klart att den högsta ledaren Xi Jinping sitter kvar åtminstone fem år till.Och under kongressen tog han av allt att döma ett ännu starkare grepp om makten.Alla tunga poster gick till män som ingår i hans nätverk.Ett utfall som fick börsen att falla och som av många tolkas som att Kina kommer fortsätta längs en väg där den politiska tyngdpunkten vilar på ideologi, teknologisk utveckling- och självförsörjning och så kallad säkerhet.Det är en framtid där kommunistpartiet med Xi Jinping i spetsen tar stor plats i det kinesiska samhället.Så, vart är vi på väg?För tio poäng. Vi rör oss bakåt i tiden, till en era många trodde var död och begraven. Men Kulturrevolutionens osaliga ande hemsöker alltjämt den av censuren skadeskjutna offentliga debatten. Vi passerar Yanan, kommunistpartiets revolutionära vagga dit Xi Jinping nyligen gjorde sin första resa efter partikongressen. Det var här som Mao rensade ut politiska motståndare och tog kontroll över partiet.Åtta poäng. Vi bromsar oss framåt mot avskaffade BNP-mål och smärtsamma ekonomiska omställningar. Bakom oss ligger dagarna av hög tillväxt. På skyltar längs vägen har någon skrivit Gemensamt välstånd, Xi Jinpings paroll om en ekonomisk fördelningspolitik som ska minska klyftorna. Den privata sektorn drivs på reträtt, när staten avancerar.Sex poäng. Vi åker mot stormig kust, där vad som är kvar av fastighetsjätten Evergrande svajar i kastvindarna. Vi passerar ofärdiga husprojekt och vid horisonten skymtar Hongkongs skyskrapor, eller är det Shenzhen? Det är svårt att se skillnad nu för tidenFyra poäng. Resan fortsätter längs kusten där stridsflyg regelbundet markerar sin närvaro mot demokratin på andra sidan sundet. Snart är det presidentval i Taiwan och Peking vill gärna ha med Taiwaneserna på resan mot nationens stora pånyttfödelse, vare sig de vill det eller ej. Två poäng. Snart når vi vår slutstation. Men först måste du sitta i karantän i minst en vecka. Kom ihåg att covid-testa dig åtminstone var tredje dag och registrera dig med din smittspårningsapp vart du än går. Rött är bra, men hälsokoden ska vara grön. Välkommen till mittens rike.Björn Djurberg, Peking [email protected]

  • Utrikeskrönikan torsdag 3 november.

    Här är Kairo, torsdag.Det börjar äntligen bli lite svalare här i Mellanöstern - ner från 40 grader i september - oktober till under 30 nu när klimattoppmöte och fotbolls-VM ska hållas här i regionen.Men statistik visar att Mellanösterns och Europas temperaturer stiger dubbelt så fort som världsgenomsnittet, 0,5 grader per decennium. Redan i år 53 grader varmt i Gulfen.Förra sommaren var vi många som skrattade lite förfärat åt en bild på asiatiska gästarbetare medan de hivade ner två meter långa isblock i en simbassäng i Förenade Arabemiraten. Jag fantiserade då om att poolägaren skulle sjunga - på samma sätt som i Povel Ramels Varför är där ingen is till punchen- Varför är där ingen is till poolen? om gästarbetarna från Bangladesh slarvat med nedkylningen.Men den här sommaren var jag tacksam att inga bilder visades på konsekvenserna av årets temperaturhöjningar.Strax efter sommarlovet, den 11 september, när skolterminen börjat, somnade fyraåriga Minsa Mariyam Jacob i skolbussen i Qatar på morgonen. Ingen märkte att hon inte gick av när bussen parkerat utanför förskolan. Vid lunchtid hittades hennes döda kropp. Den lilla indiska flickan var barn till gästarbetare.Och i Förenade Arabemiraten dog en åttaårig gästarbetarson efter att ha blivit inlåst i en bil i 51graders värme.Man kan skratta åt is i poolen och vore det inte så allvarligt hade man också kunnat skratta åt att egyptisk polis klumpigt grep en indisk klimataktivist i söndags. Ajit Rajagopal fick tillbringa 27 timmar i häkte efter att han ensam med ett litet fredligt plakat skulle börja gå sin klimatvandring från Kairo till Sharm el Sheikh.Men protester är förbjudna i Egypten. Inför klimattoppmötet har man byggt en särskilt plats för demonstrationer - ungefär som en rökruta.Indiern Ajit Rajagopal fick en hel del uppmärksamhet, genant för Egypten. Men mindre uppmärksammat är att minst 67 egyptiska aktivister har gripits senaste tiden, misstänkta för att sprida så kallade falska nyheter, till exempel uppmaningar om att demonstrera den 11 november under klimattoppmötet.Ännu fler har stoppats på gatan och fått sina mobiltelefoner genomsökta, bland dem en universitetsprofessor.Människorättsförsvarare i Egypten sätter stort hopp till klimattoppmötet, inte i första hand för att de hoppas på sänkta temperaturer, utan för att Egyptens politiska fångar nu uppmärksammas av allt fler. En majoritet av världens nu levande Nobelpristagare i litteratur, vädjade igår till Egypten att släppa tusentals politiska fångar, inklusive hungerstrejkande Alaa Abdel Fattah, den 40-årige författaren och demokratiaktivisten som på måndag när COP27 inleds, även kommer att sluta dricka vatten.Det är inte bara stigande celsiustemperaturer som gör att Egyptens regering kan komma att få det hett om öronen under klimattoppmötet.Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

  • Utrikeskrönikan 2 november 2022.

    London, onsdag. Tre ledare på sju veckor. Revolter, fester, pakter, läckor till media och interna strider. Den brittiska politiken eller en dokusåpa? Rishi Sunaks tillträde som brittisk premiärminister blev lite som omröstningsmomentet i Expedition Robinson. Boris Johnson dök upp likt en joker från sin semester i Karibien, men fick erkänna sig besegrad i elfte timmen och gå på plankan. När rösterna hade räknats var det Rishi Sunak som vunnit. Men vem skulle han sedan, likt bachelorn, välja att ha vid sin sida i Big Brother-huset eller ja, regeringen? Sunaks lag samlar nu både kollegor som stått bakom honom under striden om premiärministerposten och vissa som hade slutit pakter med andra kandidater, i ett försök att hålla ihop det numera splittrade laget: regeringspartiet Tories. Och det är inget paradishotell som Rishi Sunak flyttar in på. För efter partygate-skandalen, premiärministerbyten och inte minst den ekonomiska turbulensen har en hel del recensioner varit svidande. Allmänheten verkar inte heller vilja gifta sig vid första ögonkastet med Rishi Sunak. Han har visserligen fått bättre förtroendesiffror än sina företrädare men ska man döma av opinionsmätningarna är de flesta tittare mer sugna på att byta ut deltagarna. Det största oppositionspartiet Labour har sina starkaste opinionssiffror på över tjugo år, medan regeringspartiet Tories ligger rejält under efter tolv säsonger vid makten. I det senaste avsnittet av brittisk politik har en faktisk dokusåpa nu tagit plats. Den tidigare hälsoministern Matt Hancock fick avgå förra året för att han brutit mot sina egna pandemiregler om att inte ha närkontakt med personer utanför sitt hushåll. Han hånglade med en kollega, vilket fastnade på övervakningsbilder som läcktes till media. Men det verkar inte ha avskräckt honom från att ställa sig framför kameror igen. Han ska nu vara med i dokusåpan Im a celebrity, get me out of here. Serien hade faktiskt en kortlivad svensk version 2009 under namnet kändisdjungeln. Att en parlamentsledamot ska resa till Australien för att äta syrsor, spindlar och andra... delikatesser, medan många av de brittiska hushållen kämpar med höga energikostnader och matpriser har inte landat väl. Matt Hancock stängs av från Torypartiet och blir i stället politisk vilde i parlamentet. Medan det politiska dramat snurrar vidare skänker jag en tanke åt den enda konstanten i premiärministerbostaden No 10: Huskatten Larry som togs in från ett katthem 2011. Vid det här laget har en hel del personal, och premiärministrar, kommit och gått, medan den gråspräckliga musjägaren fortsätter spatsera utanför den svarta dörren på Downing Street likt en programledare som stannar kvar säsong efter säsong.Stephanie Zakrisson, London [email protected]

  • Utrikeskrönika 1 november 2022.

    Bangkok, tisdag.Nu när kobran Sir Vääs, eller ormen som ömsade namn till Houdini, är aktuell så antar jag att suget efter mer nyheter om ormar och ödlor är enormt i Sverige. För det var länge sedan en reptil fick så mycket uppmärksamhet i svensk media som Sir Vääs, eller kobran Houdini. Förresten borde det inte vara Sir Houdini eftersom en Sir titel borde behållas även efter namnbyte eller regelbunden skinnömsning. Nåja, vad titeln än må vara så måste jag erkänna att jag är lite förvånad över det massmediala utrymme kobran fått. Ständiga uppdateringar om läget har hörts i radio, tv, tidningar och på sociala medier. Eftersom intresset bland svenskar verkar vara slukande så kommer här en liten komprimerad sammanfattning av de senaste veckornas nyheter med reptiler i huvudrollen från några av de Sydostasiatiska länder jag bevakar.Vi börjar i Thailand. I förra veckan upptäckte en bonde väster om Bangkok att en över tre meter lång pyton hade tagit sig in i buren där bonden hade sina ankor. Det något färre antalet fjäderfän i buren fick bonden att misstänka att de stora bulorna på ormen var hennes fåglar. Mycket riktigt. Efter en kort och intensiv kamp fångades ormen med hjälp av inkallade viltvårdare. I ett försök att fly spydde ormen upp ankorna och blev då smal igen. Men trots det lyckades personalen från viltvårdcentret att stoppa ned boaormen i en säck för vidare transport till djungeln. Bonden Chan sa till lokala medier att hon nu måste bygga bättre staket för att skydda sig själv och sina ankor.Men det är inte bara ormar som ställer till det. I närheten av turistorten Krabi blev en försäljare på nätet abrupt avbruten i sin direktsändning av en stor vattenödla som sprang in i butiken. Ödlan jagades av arga bybor efter att den hade käkat upp deras kycklingar. Den två meter långa reptilen blev dagens snackis bland Thailändare på sociala medier.Betydligt värre gick det för en 54-årig kvinna på Sumatra i Indonesien. Kvinnan anmäldes försvunnen av sin man när hon inte kommit hem efter att ha samlat gummi på plantagen. Hennes oroliga familj ringde räddningstjänsten som började leta efter henne i den närbelägna skogen. Där hittade den förfärade räddningspersonal en jättepyton utsträckt i en glänta bland träd med en stor rundning på magen. Deras farhågor besannades när man skar upp ormen och där hittade den lilla kvinnan. Bychefen sa till Indonesiska medier att pytonormen troligen attackerade kvinnan genom att först bita henne och sedan klämma henne till döds för att slutligen svälja henne hel. Hemsk historia.Jag vill avsluta den här lilla rundan av, ska vi kalla det reptilnyheter, med något glädjande.Ett buddisttempel i Thailändska Sukhothai fick oväntat besök av en över två meter lång orm. En av de unga munknoviserna ville visa sitt mod och skulle jaga bort ormen från det blanka marmorgolvet som var lite för halt för munken och ormen.I sin iver att få bort ormen halkade munken och satte sig på ändan, något som fick tempelbröderna att börja gapskratta. Ormen som försökte fly undan hade det inte heller lätt. Det hala marmorgolvet gjorde att den inte fick fäste. Tillslut under glada tillrop och skratt lyckades den modiga munken peta ned ormen i kloakerna.Och med det sätter jag punkt för reptilbevakning.Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

  • Utrikeskrönika 31 oktober 2022.

    Stockholm måndag.2022 har varit ett år fyllt av extrema väderhändelser.I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina.I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. Många miljoner människor lider av hunger och brist på rent vatten. Bara i år ökade antalet drabbade från 9,5 miljoner till drygt 16,2 miljoner, enligt Unicef.I Mellanöstern fick tusentals människor uppsöka sjukhus efter ovanligt många sandstormar.I Kina ledde extremvärmen till minskad elproduktion då 66 av landets floder torkade ut.I USA orsakade orkanen Ian stor skada i Florida och blev en av de starkaste och dyraste orkanerna i landet hittills.I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar.Världens länder har kommit överens om att vi ska göra allt vi kan för att minska utsläppen av växthusgaser som förstärker den globala uppvärmningen och leder till fler såna här extrema väderhändelser.Men just nu gör vi precis tvärtom. Vi lägger ännu mer kol på fossil-brasan så att alla växthusgaser når rekordnivåer och oljebolagen gör rekordvinster.Om en vecka börjar FN:s stora klimatmöte i Egypten. Och i de klimatlöften som världens länder vill lägga på bordet där, finns ingenting som gör det troligt att vi kommer att kunna nå målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, som är Parisavtalets mål. Det skriver FNs miljöorgan i en analys. Som det ser ut nu är vi snarare på väg mot minst 2,5 graders uppvärmning vid århundradets slut. Hittills har vi uppnått litet drygt 1 grad.Att fortsätta släppa ut ännu mer växthusgaser i atmosfären - det är som pumpa in stereoider i klimatsystemet. Den jämförelsen gör meteorologen Martin Hedberg i sin bok Extremt väder.Väder och klimat kommer inte att återgå till de mönster vi tyckte var normala under 1900-talet. Med ett dopat klimatsystem kan vi förvänta oss ännu mer extremt väder.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent [email protected]