London Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Efter att ha bevittnat den historiska händelsen i London analyserar vi alla detaljer och svarar på lyssnarnas frågor. Vi pratar bland annat om de brittiska läppläsarna som avslöjade vad prins Harry pratade om i kyrkan. Vi berättar vem den underliga damen är som höll ett svärd under två timmar och aldrig lämnade kung Charles sida. Vi pratar om varför kungen och kronprinsessan Victoria stod upp när alla andra satt – och mycket mer.
Med: Jenny Alexandersson och Sara Ericsson.
Kontakt: [email protected].
-
Ramslöks-martini, -hummus, -kimchi. Kellie Erm är ramslökstokig. I London säljer hon ramslökspesto. Och nu är hon i Skåne för att skörda.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Några minuter från Sveriges sydligaste plats, Smygehuk, bor Kellie Erms föräldrar. Trädgården är full av ramslök.
Sin skånska till trots så har Kellie Erm faktiskt inte ens bott i Sverige.
- Familjen har bott på Kanarieöarna, i München, Chile och Los Angeles, säger hon.
Hennes pappa jobbade med teleskop. Först på senare år har föräldrarna flyttat till Skåne.
Kellie har studerat PR i Barcelona och utbildat sig till kock i Köpenhamn. Sedan åtta år bor hon i London och arbetar med restaurang-PR. Hon har lanserat flera kända restauranger i London.
- Under covid stängde restaurangerna i London och jag stod utan jobb.
Kellie åkte till föräldrarna i Skåne. Det var då hon mötte ramslök för första gången.
- I flera månader experimenterade jag med ramslöken.
Det blev martini och bloody mary, våfflor, hummus, pesto, börek, valnötssalsa, pasta färgad med ramslök, pasta fylld med ramslök, vietnamesisk nudelsallad, tysk potatissallad, frittata och mycket annat.
- Knopparna och blommorna går också att äta, säger Kellie. Jag gjorde kimchi på knoppar och blad. Och picklade knoppar som kapris,
Hon bjuder på fröknäcke med ramslök, ramslökssmör och en ljust grön labneh.
Och så gör hon ramslöks-hollandaise till vit sparris, och pasta med ramslökspesto. Du hittar recepten längre ner.
När hon experimenterade under covidmånaderna la hon ut bilder på instagram (@kellierm). Hennes följare i London blev intresserade.
- Året därpå bad jag mina föräldrar att skörda ramslöken och skicka den till mig i London.
Kellie gjorde pesto på den som hon sålde till följare på insta.
-Mitt bästa tips är att mixa bladen och krama ur saften. Den kan man smaksätta det mesta med. Dessutom kan man använda de urkramade bladen, t ex till en pesto.
Kellie hoppas att alla recept till slut ska samlas i en kokbok.
-
Vi diskuterar matchen mot Bournemouth i Premier League, läktarupplevelsen på Tottenham Hotspur Stadium samt svarar på lyssnarfrågor.
-
veckans avsnitt pratar Anna om en stor inspiration och ikon som gått ur tiden, nämligen Mary Quant. Om Emelie hade fått välja ett årtal att resa tillbaka i tiden till, vilket hade hon valt? Anna hade älskat att strosa runt i London på 60-talet och Emelie berättar om vilken app som är en big no-no när det kommer till dejting. Och hur fungerar egentligen algoritmer?
Anna utser dessutom även Veckans Stilsmarta, ingen mindre än Sandra bakom instagramkontot @snadrak_syr
Det och mycket mer i veckans avsnitt av Modetipset Secondhand!
Urban Picnic – podd & pärla! Vi ses i Göteborg på Arkaden Galleria den 3 maj kl 17-19. Modetipset Secondhand kör livepodd och pratar om hållbar shopping, kapselgarderob och sommarens trender. Det bjuds på bubbel och tilltugg. Dessutom kommer alla besökare att få skapa egna smycken och Emelie visar enkla DIY-tips som du snabbt och lätt kan göra själv!
Eventet är kostnadsfritt men begränsat antal platser så anmäl dig via länken nedan. Vi ses!
https://www.arkadengalleria.se/anmalan-event-3-maj/
Veckans Stilsmarta: https://www.instagram.com/snadrak_syr/
Kom ihåg att följa #secondhandutmaningen23 och Secondhand Mission på Instagram och få chansen att vinna en all-inclusive lyxig secondhandweekend tillsammans med oss i Stockholm.
Besök vår hemsida www.modetipset.se – en plattform och samlingssida för Modetipset Secondhands community! Här finner du allt från podcastavsnitt till sömnad, re-makes, lagningar och andra tips och trix! Har du frågor och funderingar eller något speciellt ämne du vill att vi tar upp i podden? Fyll i kontaktformuläret på www.modetipset.se
Instagram @modetipset.se
Anna Blom @msannablom
Emelie Norberg @emeliienorberg
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I det hundrafemtiofjärde avsnittet av ”Maratonlabbet - en podcast om löpning” intervjuas Diego Estrada, den 33-årige amerikanen som tidigare har sprungit OS för Mexiko (London 2012) men som nu siktar på att kvala in till OS i Paris för USA på 10 000 meter (kvaltid 27:00). Då han har svensk flickvän tillbringar han en hel del tid i Sverige och har nu även anlitat Kalle Berglunds coach Janne Bengtsson som tränare. Hör Diego Estrada prata om hur han efter mer än ett decennium i det amerikanska systemet nu har börjat springa efter den ”norska” träningsmodellen med dubbeltrösklar och högre totalvolym som grund.
Dessutom är detta det sista avsnittet innan Erik och Johans stora mål för våren, SM i 24-timmarslöpning respektive 10km på Bålsta stadslopp. Kommer Erik kunna försvara sitt SM-guld efter den senaste tidens problem med en hamstring och förkylningar, och har Johan det som krävs för att springa under 34 minuter på milen?
Följ Maratonlabbet under den sjätte säsongen för att lära er mer om löpning och för att se om Johan Forsstedt och Erik Olofsson klarar sina smala mål på 10 kilometer, halvmaraton, maraton och ultralöpning.
-
I detta avsnitt ska ni få träffa vår klippare och producent Mats som är jättegammal och bor i London. Vi kommer att prata om allt från att flytta utomlands till att vara svensk fast man har ett osvenskt ursprung. Hur kan Mats vara så lugn och sansad fastän han är Vädur (kan han överhuvudtaget bli arg?) och så ger han oss sina bästa Londontips som dessutom är helt gratis.
-
Varför lämnar man ett välbetalt jobb hos Facebook för osäkerheten i att starta eget? Jag pratar med Joy Nandy om hans ungdoms dolda talang, arbete för skumma typer i London, hans tid hos Facebook i Irland, den egna verksamheten Beep Beep Agency, udda trash talk man hört på basketplanen och mycket mer.
Kolla in https://www.beepbeep.agency
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit aljosja.substack.com -
En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.
I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto.
"En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".
Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".
”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”
Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.
För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.
I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."
Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.
Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datum
Och jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.
När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".
Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.
Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.
Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.
Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.
Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.
Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.
Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.
2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.
Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.
”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”
Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.
Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.
Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.
I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.
Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.
Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.
Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.
Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.
Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.
För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...
Det är det som gör henne så intressant.
Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:
–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.
Anneli Dufva
-
Hör den osannolika historien om hur en oligark Alexander Lebedev, som dessutom råkar vara fd KGB agent och hans son, Evgeny Lebedev genom överdådiga fester lyckas underhålla den brittiska societeten så pass att de blir en naturlig del av det nyrika London. De köper dyra fastigheter med hjälp av aktieaffärer med putinägda banker och till och med tidningar. Men det ska visa sig att de inte kommer nöja sig med kontroll över brittisk media. De kommer till slut få inflytande över lagstiftningen.
Den här serien gjordes ursprungligen av Tortoise Media, och sändes första gången 2022. Det här är en svensk version som görs av Naudio i samarbete med Third Ear Studio.
Vill du höra hela serien på en gång, gå in på thirdear.studio och teckna en prenumeration och stöd samtidigt vår journalistik. Då får du också tillgång till våra systerprogram Spår och Uppgång och Fall.
Become a member at https://plus.acast.com/s/skuggland.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi är tillbaka och trots att vi har varit över till London så känner vi oss ändå manade till att summera helgens händelser och blicka framåt. Det var lite av WC-lagens comeback, samtidigt är det ny blank nu i 28an och vi kollar på hur man hanterar det, om det är läge att byta ut någon som gör 5 baljor i en CL-åttondel och om det kan vara läge att dra WC. Utöver det en öppen kaptensdiskussion, lite FH-differentials och lyssnarfrågor. God lyssning på er alla!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi är tillbaka och trots att vi har varit över till London så känner vi oss ändå manade till att summera helgens händelser och blicka framåt. Det var lite av WC-lagens comeback, samtidigt är det ny blank nu i 28an och vi kollar på hur man hanterar det, om det är läge att byta ut någon som gör 5 baljor i en CL-åttondel och om det kan vara läge att dra WC. Utöver det en öppen kaptensdiskussion, lite FH-differentials och lyssnarfrågor. God lyssning på er alla! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Citaten "jag har mina pengar i en indexfond" och "jag skulle inte rekommendera min egen fond" vore inte märkvärdiga om de inte kom från professionella aktiva förvaltare och analytiker i finansbranschen.
I dagens avsnitt intervjuar vi de två brittiska professorerna Crawford Spence från Kings College i London och Yuval Millo från Warwicks universitet. De berättar om sin studie från i början av året (2023) där de intervjuade 69 fondförvaltare och analytiker från London, New York och Chicago. Djupintervjuerna gav en inblick i finansbranschen som man annars inte riktigt får.
Det som stack ut för mig var att många förvaltare resonerade kring aktiv vs passiv-debatten (dvs. kan man slå index eller inte?) utan att de ens blev tillfrågade om frågan. Vissa uppvisade till och med en viss kognitiv dissonans där de å ena sidan arbetade med aktiv förvaltning, men placerade signa egna pengar passivt i indexfonder.
På sätt och vis är ju inte resultaten i studien förvånande. Som professorerna själva säger - många av de här resultaten är kända från andra branscher. Vi är människor. Människor fattar inte rationella beslut i alla situationer. Vi lägger vikt vid saker som vi enkelt förstår även om de inte alltid är relevanta. Vi är relationsorienterade som gillar människor som är som vi själva och så vidare.
Det leder till att även i finansbranschen gör man konstiga saker. Vissa till och med uttryckte att de inte gillade sitt jobb, men stannar kvar för att det är bra betalt, för att man har en viss livsstil och för att man är rädd för förändring. Man vet rationellt att nyckeln till framgång är att sticka ut, att avvika från att vara indexnära men det kommer med en social risk som inte riktigt vågar ta. Som analytiker blir man kompis med företagsledningen på bolagen man analyserar och så vidare.
Jag gillade verkligen det som professorerna sa att man behöver se även finansmarknaden som en social konstruktion, bestående av aktörer som är irrationella, gör så gott de kan och fattar så fort de hinner.
Samtidigt behöver vi utomstående vara lite mer kritiska och inte köpa de historier som berättas från finansbranschen. Vi behöver ifrågasätta deras argument kring hållbarhet (som professorerna sågar), price discovery och att deras tid kommer i ett tuffare marknandsklimat.
Jag och Caroline hoppas att du får glädje av avsnittet, för på sätt och vis ger de en inblick som man sällan får. Samtidigt bekräftar det mycket av det som vi sagt under många år, som småsparare har vi bäst sannolikhet att få en bra avkastning genom att investera passivt, långsiktigt, regelbundet i bred och billig indexfond eller fondrobot.
Många hälsningar,
Jan och Caroline
Diskussion i forumet:
https://rikatillsammans.se/forum/t/52089
Innehållsförteckning
====
00:00:00 Introduktion
00:07:55 Starkt stöd från forskningen för småsparare att lägga sina pengar i indexfonder
00:11:28 Samma logik bakom drömmen om lottovinsten som övertro på den egna förmågan
00:16:50 Aktiva förvaltare säger att de inte skulle investera i sin egen fond
00:24:30 En del fondförvaltare kände hat mot sitt jobb men stannade kvar år efter år
00:30:27 Aktiva förvaltare tycker att de har viktiga funktioner i finansmarknaden
00:34:20 Ingen substans i att fondförvaltarnas argument att de räddar planeten
00:40:27 Professorerna behövde hitta på ett nytt uttryck
00:43:54 Den akademiska studien blev ett biktbås för de aktiva förvaltarna
00:48:01 Finansvärlden måste förstås som ett socialt sammanhang
01:02:15 Inga nya sätt att slå marknaden ens med den nya tekniken
01:10:09 Vad skulle du säga om dina barn ville bli aktiva fondförvaltare?
01:17:27 Småspararna presterar ännu sämre än aktiva förvaltare
01:21:10 Professorernas boktips
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Branden i den 67 meter höga hyreshuset sprider sig snabbt. Likt en enorm fackla lyser den upp västra London. Människor viftar med klädesplagg för att uppmärksamma brandkåren som står maktlösa där nere. Vi sätter dig mitt i händelsernas centrum i denna tragiska händelse som kostade 72 människor livet i den största brandkatastrofen i England sedan andra världskriget.
Om det var du med Erik Myrlund
Manus: Josefine Molén
Ljudläggning: Kristoffer Folin
Gillar du "Om det var du"? Du vet väl att du kan lyssna, helt gratis, på samtliga avsnitt från säsongen redan nu inne på Podplay.se.
Följ oss även på instagram: Omdetvardu
Där kan du tycka till om avsnitten, berätta om eventuella egna upplevelser och även tipsa oss om händelser du skulle vilja att vi gjorde ett avsnitt om.
"Om det var du" är en podd med Erik Myrlund
Manus: Erik Myrlund och Josefine Molén
Ljudläggning: Kristoffer Folin
Om det var du är en av Erik Myrlund och Josefine Molén. Det här är en podd som placerar lyssnaren i händelsernas centrum. Berättelserna bygger på verkliga händelser och vittnesmål men är även delvis fiktiv för att bygga samman de olika berättelser och historier som berättar om de fasansfulla öden som mött våra medmänniskor. -
Äntligen återförenas vi i London - och vi poddvloggar allt från flygresan dit till en galen festkväll! Ni får följa med när Engla nästan missar flyget och när Philippa hamnar mitt i ett frieri.
Följ oss på: https://www.instagram.com/ittybittytittypodd/
- Visa fler
