London Podcasts

  • Agnetha Fältskog bryter tystnaden och delar med sig av sina tankar kring comebacken i en exklusiv intervju i Svensktoppen. Abba som denna vecka också går upp till förstaplatsen med Don´t shut me down. (English translation available in the text)

    Agnetha Fältskog om nya låtarna Agnetha Fältskog berättar för programledaren Carolina Norén om varför Svensktoppen har en speciell plats i gruppens hjärtan, lyckan efter fansens hyllningar och varför hon än idag är restriktiv med intervjuer. Hon avslöjar dessutom lite mer om vad vi kan förvänta oss av resten av låtarna på nya albumet.Agnetha om mötet med Frida Tycker man om de här två första låtarna kommer man tycka om hela albumet. Det är väldigt mycket Abba-sound, vi försöker inte låta annorlunda eller påverkas av sånt som är aktuellt nu. Det blir väldigt mycket Abba när jag och Frida möts i studion. Det är som att våra röster gifter sig med varandra så det är nästan svårt att skilja på oss, säger Agnetha Fältskog.Hör också senaste nytt om det kommande albumet, hur inspelningarna gick till och Agnetha Fältskogs tveksamhet till om det här med en konsert med Abbatarer verkligen är en så bra idéDelar av intervjun sänds också i Svensktoppen söndag 19:e september 11.03-12.00 i Sveriges Radios P4.Agnetha Fältskog interview - English translation In September, Agnetha Fältskog of ABBA agreed to grant Swedish radio presenter Carolina Norén an interview for the classic Swedish chart show Svensktoppen on Swedish Public Service radio. The interview was broadcast September 19.Carolina Norén: Don't Shut Me Down by ABBA and with me on the phone I have Agnetha Fältskog. Hello, Agnetha! Agnetha Fältskog: Hello, Carolina! C: And, of course, congratulations to entering the top of the chart, Agnetha! A: Wow, what a surprise! That was amazing, really fun. C: Let's just say that I wasn't that surprised, and neither was the rest of the world. However, ABBA.s last number one here on Svensktoppen was actually Waterloo, back in 1974! A: Was it that long ago? Well, there you go. It was about time, then. C: It was about time! Exactly. A: I'd like to take the opportunity to tell you how happy, grateful and moved everyone in the group is by the enormous reception. It feels very nice and warm inside. C: I'm thinking, the first time you received a call like this from Svensktoppen, and I don't know if you remember this, Ulf Elfving was calling. It was in 1968, you were 17 years old and Jag var så kär (I Was So in Love), had reached number three. A: Yeah, it's been quite a few years, ha ha. C: What has Svensktoppen meant to you over the years? A: It means a great deal. We're so used to charts, and have enormous success in several countries, but Svensktoppen it's our native country and the audience we have back here, and it obviously means a lot. We're very moved by the reception everywhere. I remember that first interview with Ulf, I was very nervous, and almost couldn't believe that I'd entered Svensktoppen, it's something you don't forget. This was also an enormous surprise, because you can never really know how it will turn out. One is never sure that something is going to be successful, and one is glad when it happens. C: I was actually thinking about that a bit: I know that you love spending time in the studio working, and so on, but was there any point while working on this new material where you started to feel doubt or fear: what if it doesn't work? A: Yes, we said that in the beginning: a long time had passed since we recorded, and you can never be sure that the voice is going to hold up was it going to sound old? However, we heard pretty immediately from both Frida's voice and mine that it sounded more or less as it did back then. However, you may have to make another kind of effort, and give more, or how to put it, of your ability to tell a story, to empathise with the song. I always used to do that, but it's a lot more now that one has lived an entire life. You put more emotion into it. C: I was thinking, whose idea was it to do this who was the driving force behind the comeback?.I mean out of you? From the fans' point of view, it's always been a given. A: Yes ... Well, one thing lead to another, somehow. We felt that we wanted to do a few new songs for the avatar project that will open in May next year, in London. So we said let's do a few songs and see how they turn out, how it sounds. One thing led to another with a few more songs, and then Benny kind of said why not make an entire album?. Yes, and that's how it happened, and since we enjoy working in the studio, it's fantastically fun to be able to create and such. C: Yes, and you have said that it's sometimes easy to tempt you into doing things if they sound like fun. A: Yes, that's true. C: So you weren't hard to convince, when it came to doing this? A: No, I don't think any of us were. Not doing this. The avatar project, I had to give it a think, since it meant a lot of work, as it were, on stage. Because I'm not a stage personality in that respect, but I can convey more feelings in the songs. CN: Indeed. The rumours around this comeback started back in 2018. We got to know the song titles, and it feels like these two songs that we have heard, have been underway for a while. Have you polished the songs over the years? What has happened since we first heard of them in 2018? A: Well, we have been at it. At first we worked on the avatars throughout February...let's see, was it the year before last? No, it was last year. We had just finished working with that, when the Corona situation appeared. Then, after a while, we started recording these songs and it's continued like that. C: When the songs were released a little over two weeks ago, fans gathered around the world simultaneously. Björn and Benny participated in the live stream and you and Frida were part of the edited program. Björn and Benny said that you were following the broadcast from a distance. How did it feel watching it? A: It was actually enormous. I've been watching our fans a little, when they're listening to the songs, and they're actually crying. It's quite enormous what a reach it had all around across countries. It's almost hard to take it in, actually. C: I was present at Gröna Lund (in Stockholm), where fans had been invited, and there were many fans from other countries. I can really attest that emotions were enormously strong. It was, you know, almost sacred. Just like you said, they cried and were deeply moved. One thing many of them said, at least the ones I talked to, was that they missed you the girls, they said: Agnetha and Annifrid. A: Yes. C: Do you know when you will get together next time? A: I don't really dare to say. We're a bit older now, and have our minor ailments, ha ha. But we struggle on. But I don't dare to say, because it's a bit uncertain. At the moment we feel happy that we got this together, and let's hope everything goes well in London, at the premiere over there. C: Right, in May next year. The avatars. Incredibly cool, actually. A: Right. C: You touched upon the thing about the voice, whether it would hold up. When you released your solo album in 2013, you mentioned in an interview that you'd had the same worry, and had taken singing lessons which turned out to be one lesson. How was it this time, Agnetha? Did it end up being any singing lessons? A: Haha. No, it didn't. One knows this, that it has to do with support from the stomach, that you shouldn't it doesn't become too much for the throat. Instead, you find support in the belly, and it just fits so well, once you're in the studio. You just, wow, it holds up!. One has different I like to sit down when I sing. Frida usually stands up. It varies a lot, how you feel that you get the power. C: You are the one doing the main vocals at least most of them on the single Don't Shut Me Down. I should add that I Still Have Faith in You is also in the chart, at number four. A: Yes, how fun! C: How does it work when you divide it between the two of you? Do you choose your favourites, or is it directed by the respecive voice registers? Do tell. A: Yes. It's probably the guys who are in charge of that. We get some lyrics, get to listen a bit, and try a little. It's also happened that one has felt this one I'd like to do. There are no fights about anything. We try it out, but it's usually the guys, I think, who already know who is supposed to sing what. We're also part of each others'... Even if one of us sings the solo verses, we're always join together for the choruses, for the most part. A: You have also a background as a songwriter, and ran your solo career in the beginning. These days, Björn and Benny usually end up talking about the project. How much are you able to go in a change things, or feel that doesn't work, let's try this. A: Back in the day it happen pretty regularly, but these days it doesn't. I can come up with a lot of ideas: could we add some finesse at this point in the song? I'm also pretty good at harmonies, but the guys handle most of it. We do as they say, and it turns out well. C: Another thing when one talks about ABBA and ABBA's music, your songs have been quite associated with you as people over the years. The most obvious example may be The Winner Takes it All, which is about divorce. How about today what do the songs say about you as people, and artists today? A: It's probably mostly in the lyrics, and you should probably let Björn answer. One can read one thing or another into composers', songwriters' or lyricists' work, and of course you add a bit of it's about him, or me. But it's general, how to say, relationships. Because it's often about love. C: The two most recent songs, maybe a little more general. Now that we are talking about love, I've go to ask you: you have said that you're are a romantic person, Agnetha. A: Yes, I am. C: And you like romantic music.Will there be more romance on the album? More love? A: Haha! Well, it's very varied. I can't say much about it now, but it's very varied. I can tell you this much: if you like these two songs, you will probably like the entire album. I do think so. C: Right. That's good. I feel I need to scratch the surface a little more. What we have heard is a timeless ABBA sound. Can one imagine that it will continue with that sound as well? A: What do you mean, on the CD? C: Yes, on the album. A: Ah, yes. It's very much the ABBA sound. We're not trying to sound different or letting ourselves be affected by other, current things, so to speak. We're trying to keep ... It becomes what it becomes and it becomes very ABBA when Frida and I get together in the studio. It's almost like a marriage between our voices, and almost hard to tell them apart at times. C: Now, I know that a lot of people are looking forward to the concert in London in May next year. First, there's the album, in November. The one we were talking about. We mentioned the avatars. What went through your head the first time you heard of the idea? A: Haha. Well, yes, none of us probably really knew what to expect, but we've worked with it a lot, so you grew into it, eventually. We stand there, doing these songs, with I don't know how many cameras and people. And then, somehow, it was technologically transferred, in some way that we don't even understand, to other people that are going to be on stage as us but it's still us, haha! I can't really explain it, it's so hard, but there's a lot of technology and lights involved. But it felt great to do in the end. Because it was so different. Also, there was a vibe, one felt that maybe it's the last thing we do. Same thing with this album. C: Ooh, you can't say that, ha ha! We want more! A: You can cut that out. C: Jonas and I will cut that out! Solo album in 2013. I can reveal to you, here and now, that in the summer of 213, Dance Your Pain Away was the only thing I listened to. A: I see! That's nice. C: I know it inside out, but I won't sing it! A: Yeah, that was cool, actually. C: Is there anything in the pipeline solo another solo album from you, Agnetha? A: Not at the moment, no. I think, and I feel, that I've done a lot now. So I can't promise you that. We have got to find joy in what we have, and all that awaits. CN: Indeed. May I also add that I was very happy when I heard that you would be with us and share. Because I've learned that you are somewhat restrictive when it comes to doing interviews. What do you think, are there further public appearance from you ahead? A: Not really. But, as you say, I've never really retired that way, but I am restrictive, and I feel that a lot of things are being written, and have been written, about us. We agreed to do, and have done, so many interviews. There's a risk that you ruin it by talking too much. You want keep a little something to yourself. Something private. C: Agnetha, we respect that, and we are very happy here at Svensktoppen, and, I would imagine, that the listeners who haven't perhaps fainted from the surprise, and have stayed with us, are happy that you could join us. Once again, huge, huge congratulations to topping the chart. A: Thank you. I also want to send greetings from the rest of the group. I know that they are all very happy about this. It means a lot to us. C: Wonderful. I hope we can talk again. I almost get shivers suddenly doing the presentation here. So I say: new number one: ABBA and Don't Shut Me Down. Thank you very much, Agnetha. A: Thanks so much to you, too!English translation by Anders LundquistCarolina Norén - programledare och producent

  • I mitten av nittiotalet var Wannadies så stora i England att många knappt fattade att de var svenska. När engelska och skotska indieband spelade mot varandra på Wembley, i samband med EM 1996, fick sångaren Pär Wiksten spela i samma lag som Primal Scream och Teenage Fanclub. Pär och keyboardisten Christina Wiksten pratar också om hur de fått sitt förhållande att fungera i 34 år, om Wannadies comeback efter ett nästan 20 år långt uppehåll, om det sena åttiotalets indiescen i Skellefteå, om att älska Sex Pistols "God save the queen" och sedan skriva "You and me song" som spelades på Prins Williams bröllop och om att tacka nej till att vara förband åt David Bowie.


    See for privacy and opt-out information.

  • Linny Hex gästar Özze och Mats och pratar om hennes etikett Kvalia, Cari Lekebusch, Musikguiden i P3 och om hur det är att vara resident på klubben Kontakt. Dessutom får vi höra om hur hon började spela skivor bland husockupanter i London, och om hennes första gig på Pluto i Stockholm + mycket annat.

    Följ Linny Hex/Kvalia:
    Soundcloud (Kvalia):

    Supporta Dansmusikpodden via Patreon och ta del av exklusiva poddavsnitt, tävlingar och behind the scenes-material:

    Snacka loss i vår Facebook-grupp:

    Följ oss:

    Mejla oss:

  • Bilfantasten Roger Wallentin gästar On the road. Roger berättar om hur han lyckades köpa chassi #001 av McLaren 600LT, hur det vara att hämta köra hem en bil från London mitt i en Covid-19 pandemi, när han blev rånad på en BMW M6 och om hans första besök på Nürburgring. Lyssna och dela gärna avsnittet […]

  • Senast ABBA låg på Svensktoppen var 1974. Nu går nya I Still Have Faith In You in på tredjeplatsen och Don´t Shut Me Down är ny på sjätteplatsen ...

    Dubbel för Abbas nya låtar på SvensktoppenFörra veckan fick världen veta att ABBA släpper nya albumet Voyage med tio nya låtar samt sätter upp en show i London där deras avatarer ackompanjeras av en orkester.De två första låtarna som släpptes I Still Have Faith In You och Don´t Shut Me Down nådde ju publiken i slutet av en mätningsvecka, så det är ett fantastiskt resultat att båda låtar går in på listan även båda inte når toppstriden.Hanna Ferm kvar i toppHanna Ferm kan därför fortsätta att glädjas åt förstaplatsen med För Evigt som nu toppar för fjärde veckan i rad. Miss Li får sin bästa placering med Instruktionsboken som klättrar upp till andraplatsen.Veckans bubblareNea & SHY Martin är bubblare med No Regrets, Wizex och Git Persson är bubblaraktuella med Lite Gammalt Lite Nytt liksom P4 Nästa-vinnarna M.W med låten Feels.Carolina Norén - programledare och producent

  • Det är folkfest på börsen. Men kan David vinna mot Goliat på en finansmarknad många upplever som orättvis? Hör röster från London, Biskopsgården, Stureplan och New York om aktieaktivism och krav på ekonomisk revolution.

    Medverkande: Cassius Cuvée, hiphopartist i Oakland, Khadija Mustafa, student och aktieägare i Uppsala, Elisabeth Bergqvist, spelutvecklare i Stockholm, Mikael, student och aktieägare i Göteborg, Inge Heydorn, förvaltare av hedgefonden Thyra Hedge, Antoine Argouges, grundare till nätbörsmäklaren Tulipshare i London, Irene Finel-Honigman, professor på Columbia University i New York.Reporter: Anja SahlbergProgramledare: Robin OlinProducent: Lotten Collin

  • Berättelsen om den unga konstnärens rockstjärneliv, fyllt av drömmar, droger, skandalrubriker och en vänskap som överlever allt.

    Det är en höstdag i oktober 2003. I södra England öppnas porten till ett fängelse upp och ut på gatan kliver en 24-åriga man, vid namn Pete Doherty. Slängt över axeln har han en grön duffelbag och en stor plastpåse med sina privata tillhörigheter.Utanför fängelsets tjocka murar har löven börjat anta en brun färg. Pete har precis avtjänat ett två månader långt fängelsestraff. Ett straff han fick efter att han, påverkad av tunga droger, gjort inbrott och stulit saker från en lägenhet i norra London.Lägenheten tillhörde gitarristen och sångaren Carl Barat - Petes bandkollega och bästa vän.Utanför fängelseportarna, står en person lutad mot en bil och väntar. Mannens bruna hårslingor hänger ner över ansiktet och mellan luggens glipor tittar två intensivt blå ögon fram. Han är där för att hämta Pete och när Pete ser vem det är börjar han springa mot honom.Det är bästa vännen Carl, som trots inbrottet mot honom, står där och väntar på Pete. De bästa vännerna gråter och kramas länge, sen hoppar de in i bilen. De har bråttom, för trots att Carl en gång redan sparkat den stökiga Pete från bandet, och Pete dessutom just suttit inne för ett brott mot Carl själv, så ska de om några timmar upp på scen tillsammans.De ska fira att Pete äntligen är en fri man, för det här är två killar som, vad som än händer, inte verkar kunna hålla sig borta från varandra. Tillsammans lever de drömmen som rockstjärnor, men för Pete finns det ingen broms. Han är en nytändning för brittisk rockmusik, ett virrvarr av droger och destruktivitet. Så frågan är hur länge The Libertines kommer att stå pall den här gången. För trots att debutalbumet kom ut bara ett år tidigare så har deras resa mot slutet redan börjat.P3 Musikdokumentär om Pete Doherty handlar om den skandalomsusade rockstjärnan som överlevt mot alla odds. Det är en berättelse om konstnärsdrömmar, fest och vänskap.Dokumentären är gjord av Hila Stefansson 2021. Producent Hanna Frelin. Exekutiv producent Axel Winqvist. Tekniker Fredrik Nilsson. P3 Musikdokumentär görs av produktionsbolaget Tredje Statsmakten Media.I researchen till programmet har vi använt oss av böckerna Pete Doherty: Last of the Rock Romantics av Alex Hannaford och Pete Doherty: My Prodigal Son - A Child in Trouble, a Family Ripped Apart, the Extraordinary Story of a Mother's Love av Jacqueline Doherty.Ljudklippen i dokumentären kommer från BBC News, Channel 4 news, NME news, MTV, Late Show with David Letterman (CBS), Hope Rehab Centers egna Youtube-kanal, BBC-dokumentären Whatever happened to the likely lads, Anthems for doomed youth (en dokumentär av Roger Sargent) och There are no innocent bystanders från The Libertines Youtube-kanal.

  • För en dryg månad sen öppnade Storbritannien upp landet igen efter många månader av hårda restriktioner under pandemin. Nu kan man leva i stort sett som man gjorde innan coronaviruset tog ett grepp om hela världen.

    Efter öppnandet har man sett en ökning av smittan i landet - men dödstalen är fortfarande relativt låga. Men snart så drar skolorna igång och det finns en viss oro att smittan kan öka ännu mer då. När det gäller vaccineringen så är snart 63 procent av befolkningen fullt vaccinerade.

    Hur är läget i Storbritannien, vilka farhågor ser man framöver och vad är det allra bästa med att kunna leva som vanligt igen? Det här snackar vi om i det här avsnittet av Aftonbladet Daily.

    Gäst: Frida Fagerlund, reporter på Sportbladet och boende i London.

    Programledare: Jenny Ågren.

  • Stina och Åsa träffar årets sommarpratare, Alexandre Antonelli, vid Finnsmossen i Änggårdsbergen. Alexandres intresse för biologisk mångfald föddes när han som femåring såg den vackra blå morphofjärilen i Brasilien. Snart kunde han inte sluta att plocka med sig saker från naturen. Frön, skalbaggar, snäckor och stenar. Så lärde han sig också att se skillnad på olika växter och djur – en förutsättning för att uppskatta och värna mångfalden av arter i världen. För den är hotad! Åsa och Stina pratar med Alexandre om vikten av biologisk mångfald, om hur det är att jobba på Kew gardens i London och hur man nycklar fram en art i en flora.

  • Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.

    Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!

    – Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!

    Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?

    – Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.

    – Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.

    Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk nationalism, till exempel Sverigedemokraterna. Och invandringsmotstånd är hemskt. Mycket av det som Özz Nûjen har gjort handlar om att dekonstruera svenskhet, samtidigt som han ger uttryck för en otroligt stark kurdisk nationalism. Det här är något jag har reflekterar själv över tidigare. Jag kan en del IRA-låtar utantill och jag har vänner som också kan det. Och det är lite kittlande för det är irländsk nationalism. Man anser att det är ett förtryckt folk och irländare finns längst bort och det är engelsmännen som har förtryckt dem så du kan använda den postkoloniala linsen på Irland. Det är inte okej om det är engelsk nationalism, svensk, amerikansk, eller tysk. Men det är okej om det är kurdisk, palestinsk eller irländsk nationalism.

    – Precis. Den här typen av exotism, det föresätter att den här kulturen är tillräckligt avlägsen och England funkar inte men Irland kan jag tänka mig funkar. För vi kan mindre om det helt enkelt. Orwell har en bok som heter The Road to Wigan Pier, en fantastisk bok, som handlar om hur de intellektuella romantiserar arbetarklassen och gruvarbetarna i mellersta England. Han skriver ”I know enough of the working class not to idealize it”. Han menar att vad som förutsätts för att hålla på med den här typen av fjantig idealisering är att man har en kollektivistisk syn, vare sig det handlar om arbetarklassen eller gruvarbetare. Eller människor från avlägsna avlägsnar kulturer – för vet man tillräckligt om dem fungerar inte den här typen av idealisering. Jag har en formulering i min förra bok som heter Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster som handlar om att ingen skulle säga att belgare är fascinerande. Ingen skulle få för sig att säga det för vi ser belgare som distinkta individer och om någon skulle säga det så skulle man fråga ”Men har du träffat alla belgare då?” För det kan finnas belgare som inte är fascinerande. Men gäller det en avlägsen kultur, som Jemen eller till och med Syrien så kan vi gå loss i enorma stereotyper och tro att vi kommer undan för att de är positiva, men de är stereotyper lik förbannat. Det är som att säga att man tycker mer om hundar än om katter. Det är en extremt kränkande, överklassig, nedlåtande attityd.

    Vi har varit inne på att man kan få en väldigt förminskande attityd så att man ser den andre som autentisk och exotisk, den ädle vilden och så vidare. Men man ser också det egna som någonting dåligt och man vill ta avstånd på olika sätt. Du tar upp några exempel, som när Mona Sahlin höll ett tal i början av 2000-talet om att ”Vad har vi svenskar egentligen, vi har bara midsommar och sådant töntigt men ni har historia och kultur”. Och Fredrik Reinfeldt som sa 2006 när han precis hade blivit statsminister tror jag, att ”Det ursvenska är barbariet, all utveckling har kommit utifrån”. När du står och håller ett tal kanske det inte får några stora konsekvenser. Men du tar upp det här fallet när en asylsökande som hade fått avslag mördade en mamma och hennes son och du jämför med Anton Lundin Pettersson som mördade flera på en skola i Trollhättan, och han hade han främlingsfientliga motiv. Det blev en stor grej, statsministern åkte till Trollhättan och det mobiliserade människor mot rasism. Faktum är att det ledde till att jag fick hot från AFA och fick sätta larm på min lägenhet, för de gick ut och sa att det var mitt fel att Anton Lundin Pettersson gjorde det här. Men där fick det konsekvenser i hur vi pratade om det. När någon i majoritetsbefolkningen blir attackerad av rasistiska motiv så är majoritetsbefolkningen fortfarande den starka parten även när man är ett offer. Den masochistiska nationalismen ger logiken att ”Det där är inte något vi ska hänga upp oss vid och bli kränkta av kollektiv”. Men om någon som tillhör majoritetsbefolkningen gör någonting liknande av främlingsfientliga motiv mot medlemmar i en minoritet, då är det någonting som vi inom majoritetsbefolkningen måste hantera. Då påbörjar vi processen och terapin och ska be om förlåtelse.

    – Ja. De här de här två människorna som blev dödade i Västerås, de hette Carola och Emil Herlin. Hon var läkare och de var inne på Ikea för att plocka några köksgrejer. Han var läkarstudent och hade precis påbörjat sina studier. De är i princip okända. Jag skriver att man betraktar nästan det här dådet som något genant som man bara ska glömma, det störde bilden på något vis. Men när det gäller det som hände i Trollhättan, som naturligtvis var lika fruktansvärt, blev det manifestationer med levande ljus och Facebookgruppen med hundratusentals som skrev under.

    – Om man ser det från ett liberalt perspektiv så handlar båda fallen om två eller flera oskyldiga individer som blir mördade på ett brutalt vis. I båda fallen, och det menar jag är lätt att bevisa, kan man bevisa att det handlade om hatbrott. Mannen som mördade Carola och Emil Herlin på Ikea i Västerås hade tydligt sagt att han ville ge sig på några svenskar och det var för att han har fått avslag på sin ansökan. I det fallet var det tydligen inte att hatbrott. Men när det handlar om svenskar som gör något mot andra så är det ett hatbrott. Till saken hör också att i den här definitionen av hatbrott så var svenskar exkluderade. Vi var inte med ens i den juridiska definitionen fram till om det var 2006, jag minns inte exakt. Det gör saken ännu mer häpnadsväckande om man ska prata om människors lika värde.

    – Sverige utmärker sig på det märkliga viset att vi tycks anse att svenska liv av någon anledning är mycket mindre värda än migranters liv och det finns en massa fall som är av liknande art. Man kan vidga detta också, det verkar som att liv som spills av människors från västvärlden är mindre värda än liv som spills av människors från främmande kontinenter. Det är en aspekt av det Orwell kallar för ”transferred nationalism”. Hjärtat börjar bara att slå riktigt ordentligt när det handlar om kulturer vi inte vet något om.

    Varför får vi den här masochistiska nationalismen?

    – Du ger min möjlighet att ta upp den kille som jag alltid tar upp när jag ger intervjuer. Det är en bekant som heter Rumy Hasan. Han har skrivit en bok som heter Multiculturalism: Some Inconvenient Truths. Det är en fantastisk bok och han ställer precis den här frågan du är inne på. Han menar att det kan delvis bero på, det som han kallar ”the western liberal postcolonial sense of guilt”. Alltså den västerländska postkoloniala skuldkänslan. Man tycker att nu har vi varit så jävla taskiga så länge och det spelar ingen roll att vi som lever nu inte har gjort någonting dumt och det spelar heller ingen roll att Sverige i princip aldrig har ägnat sig åt kolonialism, vi kan ha postkoloniala studier vid Malmö universitet ändå för det är så bra. Självhatet, självföraktet gör att det nästan blir sant. Skammen gör att det nästan blir sant.

    Jag upplever att du sätter fingret på något i boken, att det är en ideologi som finns på alla olika nivåer. Du kan gå till de rikaste, till de fattigaste, till en etnisk svensk och till en med utländsk bakgrund, och folk är medvetna om att det är så här vi tänker på svensk identitet och svenskhet, delvis i alla fall. Det finns även i många andra västerländska kulturer men med lite olika förtecken. Det gör att man kan komma undan med vissa saker om du tillhör en minoritet. Något du också tar upp är den här njutningen. Man ser sig själv som överlägsen den man behandlar som bättre?

    – Just det, det är det diaboliska. Jag har hållit på med den här boken i många år och hade inte förstod att det finns en bockfot eller örnklo mitt bland allt den här tårögda humanismen. Men det finns ett slags överlägsenhet i det här. En typ av överlägsenhet är att man ger sig själv skulden för allt som pågår. Då betraktar man människor från andra kulturer, det kan handla om ett terrorbrott till exempel, som automater. De har ingen autonomi, de kör en truck genom Drottninggatan i Stockholm för att de inte hade något val. De var frustrerade helt enkelt. Och så menar vi att skulden ligger hos oss i väst. Där finns bockfoten, nämligen att vi är de som är autonoma medan människor från andra kulturer inte har något självbestämmande. De är i princip inte människor, om man med människa menar en varelse som kan fatta egna beslut, så kan ju Akilov låta bli att köra den där trucken och döda människor. Det finns något storslaget i den där underkastelsen, och i det vi tillmäter dem när vi menar att de saknar valmöjligheter. För fyrtio år sedan pratade om att man ägnade sig åt Saken med stort S. Där finns samma osjälvständighet som vi idealiserar och som får oss att bli tårögda och det är obehagligt. Precis som du säger innebär det att vi fråntar de här människorna autonomin vilket är en fruktansvärd förolämpning men det är förklätt till tolerans. Det är en bluff och bedrägeri av kolossala proportioner.

    – Det finns en annan aspekt som också är obehaglig. När vi slår vår egen rygg och attackerar oss själva, hela tiden är missnöjda och kritiska mot vår egen kultur, får man ställa sig frågan: Vad är drivkraften bakom samhällelig, politisk och social utveckling? Det är inte att man alltid är stolt och slår sig till ro, sitter och petar sig i naveln. Nej, drivkraften är att man ständigt utsätter sin egen kultur för en falkblick och alltid är missnöjd och att det bör bli bättre, att vi måste utvecklas. Vi måste ha bättre källsortering, kvinnors rättigheter måste bli bättre, kommunikationen, infrastrukturen och demokratin måste bli mer transparent. I missnöjet och självhatet ligger den här örnklon: Det är drivkraften för samhällelig utveckling.

    – Självkritiken kan vara en drivkraft och det finns något lömskt i självhatet. Om vi vänder på detta och kollar på hur många västerlänningar betraktar främmande kulturer. Man säger ”People from Syria, people from South Africa, they are so proud”. Vad blir konsekvensen av den här romantiseringen? Kanske att vi någonstans tycker att vi låter dem vara stolta för det gör dem passiva. Kulturer som hela tiden talar om att de är så stolta, det kanske är så att de har inte så mycket att vara stolta över. Det enda de har är sin tunna, desperata självgodhet men under den finns ingenting. Den här stoltheten kan vi inte visa för oss själva för det skulle kanske vara förödande för hela den framtidsorienterade kultur vi lever i. Vi låtsas vara toleranta och ödmjuka men i grund och botten är vi utvecklingsmonster och lämnar alla de här stolta kulturerna bakom oss där de hör hemma, så blir vi inte utsatta för deras konkurrens heller.

    Det finns en norsk sketch, Team Antonsen hette komikergruppen, det var Atle Antonsen, Bård Tofte Johansen, Harald Eia, och någon till. Man kan söka på “Et spørsmål om respekt” på Youtube. Den handlar om en pakistansk invandrare till Norge, som sitter i en fiktiv talkshow. Han kräver respekt från omgivningen. Då säger programledaren på det norska försynta sättet att ”Det känns som att det är viktigt för dig att få respekt och så där?” Då svarar Harald Eia som den pakistanske invandraren att ”Jo, men alla länder med lågt BNP måste få respekt, annars kan det sjunka under en nivå och då dör man”. Det är lite det du är inne på. Länderna som har den masochistiska nationalismen och samtidigt en överlägsen känsla, ofta har det funnits en koppling till imperialismen också. Alla vet att engelsmännen är överlägsna så då kan de vara självironiska, för de har världens största flotta. I Sverige har vi inte varit utsatta för någon invasion, vi har inte haft en extern chock mot vår nationella identitet. Det finns en konstig blandning där av imperialismen där man är trygg i sin överlägsenhet så man behöver inte visa upp den på samma sätt. ”Absolut, ni skottar kan ha lite självständighet, vi engelsmän har hela världen”.

    – Det du säger är intressant och viktigt. Om man är oerhört trygg som du säger och tvärsäker och fullständigt övertygad om sin förkrossande överlägsenhet gentemot andra kulturer, då blir man kanske lugn och lågmäld. Man kan uttrycka det som att man är så arrogant att man inte ens behöver höja rösten. Jag skriver någonstans att det som för 99 % av jordens befolkning är själva grundvalen för ens existens, nämligen huset man bor i och omgivningen och den egna kulturen, det betraktar den här överklass- eller medelklassvänstern som rasism. Man har blivit så förandligad att man har lyft ifrån det som för normala människor det liv man lever. Man ser ner på sin egen kultur med ett överlägset leende och betraktar allt det som är viktigt för nästan alla som någon typ av främlingsfientlighet. I den här självkritiken finns också en oerhörd arrogans menar jag. Jag har som exempel de här jetsettande expatrioterna, de som jobbar för FN eller EU och flyger runt och som tittar ner på 99 % av jordens befolkning som inte måste förnya sitt pass var sjätte månad. Man tittar ner på dem med ett överseende leende och det är en elitism för de flesta människor lever inte så. För de flesta människor är begreppet rasism ganska konstigt, även om det pådyvlas arbetarklassen nuförtiden.

    Du var inne på det med Rumy Hasans tanke, att vi har en postkolonial skuldkänsla. Direkt efter andra världskriget skrev Herbert Tingsten och många om att nationalism var anledningen till andra världskriget, så nationalism skulle vi motverka. Till exempel Sven Lindqvist med Utrota varenda jävel, han menade att vi hade en generalrepetition i kolonierna för vad vi som den västerländska civilisationen utförde med Förintelsen. Så i den västerländska civilisationen och det som ledde fram till andra världskriget, det fröet finns i allting som föregick det. Därför måste vi hela tiden vara vaksamma på Hitler inom oss själva och på fascismen om man tänker sig den som en evig kraft, som på något sätt kan dyka upp när som helst. Då blir den masochistiska nationalismen att det är vi som kan vara farliga. Om någon ur majoriteten blir hatmördad är det inte ett problem för det kan inte släppa loss Hitler i oss. Men som Trollhättan-mördaren eller Breivik – det kan återigen släppa loss demonen. Vi har hela tiden den här rädslan för det vi ser som oss själva och det västerländska, medan andra kulturer är fria från den här förbannelsen så då kan man nästan känna avundsjuka. Där kan man föra över de nationella känslorna som Orwell och du tar upp i din bok. För det känns säkert, då kommer du inte framkalla 1933 genom det.

    – Det är ungefär som att man skulle säga att turkisk nationalism är ofarlig för att det inte framkallar 1933, men den kan kanske framkalla något annat som är nästan lika illa som 1933. Men det här är inget jag berör i min bok, det borde jag kanske ha gjort. En aspekt i den masochistiska nationalismen är en hårresande kritik mot nationalism som sådan. Om man är nationalist så ser man hur nationalism sömlöst övergår i rasism, fascism, nationalsocialism, islamofobi och så vidare. Parallellerna går på en bråkdels sekund. Habermas, den tyske sociologen, skriver väldigt upplysande om det här. Han säger att det som för somliga är en oundviklig inom nationalismen – nämligen nationalsocialism – det ser han bara som en potentiell risk. Det är definitivt inte en sömlös övergång. Det är ungefär som att säga att socialdemokratin lätt kan glida över i stalinism, det är ingen som skulle påstå något sådant. Men när det gäller nationalism och problem på högerkanten är vänstern så villig att begå den här typen av hårresande politiska krumbukter och vägrar se de enorma politiska hindren som finns på vägen. Vad Habermas säger och vad jag också säger är att nationalismen som sådan, om vi tänker oss en svensk mild nationalism, inte är allierad på något sätt med fascism. Den är egentligen fascismens motsats på så sätt att nationalismen är grundvalen för ett modernt samhälle och för demokratier. Nationen som ram möjliggör allt, hela den modernitet som vi enas kring, som är bra. Alltså kvinnlig rösträtt och byråkratier. Max Weber pratar om det här också, att han ser nationalismen som ramen för ett modernt och civiliserat samhälle. Man kan lätt göra övergången till globalismen hos en del av vänstern. Man vill riva nationsgränserna för vi är alla människor, och allt är fritt och äkta och autentiskt. Min fråga till dessa utopister som jag kallar dem är: Vad bygger vi samhället på? Förutom transnationella företag, förutom nyliberalism, förutom avreglering? Om man tar en sak som feminism eller kvinnors rättigheter, hur ska vi kunna hävda dem om vi inte har nationalstater att göra det inom?

    Med din bok och en diskussion som har kommit på senare år skulle jag ändå säga att sådana där uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde, den typen av reflexiv självkritik och absurda uttalanden om den egna kulturen, är något vi har rört oss från. Människor idag känner sig kanske inte lika självsäkra på svenskars position i Sverige, det svenska språkets position i olika delar av landet. Om vi tänker oss nationalism som en grund för en väldfärdstat och att vi känner samhörighet så kan man säga att idag är Sverige ett otroligt heterogent samhälle. Många delar på territorium men det är inte självklart att alla skulle vara svenskar i någon egentlig mening eller att alla skulle känna samhörighet med varandra. Om du frågade någon 1980 och de gav uttryck för de här reflexiva tankarna, ”Men vadå, Sverige är väl ingenting att stå efter. Det är mycket bättre i andra länder”. Det var ett uttalande som kanske inte hade så stora konsekvenser. Men idag kan det ha det för människor för vi befinner oss i ett land som präglas av mycket mångfald. Det finns många skolor där nästan ingen pratar svenska hemma. Så vi har en ny situation och jag ser den här diskussionen du tar upp i boken som ett slags uppgörelse med den här överlägsenhetskänslan som tar sig uttryck i självspäkning.

    – Jag kom att tänka på när du pratade att jag tycker om att gå unt på kyrkogårdar. Jag gör det ofta och läser namnen, framför allt deras yrken. Alla de här människorna som kom före oss, som har gjort Sverige så bra. Jag kan ibland känna mig lite moloken för jag undrar vad är det vi sysslar med just nu? En del hade yrken som inte finns längre. Allasammans drog försiktigt, sakta men envetet och jävligt tålmodigt åt samma håll. Det var det de gjorde och det var lite det som var poängen. Det säger Tage Erlander i ett tal som sossarna inte vill veta av. Han säger att det som gör Sverige så unikt och framgångsrikt är att vi alla är så lika och arbetar för samma mål. Där var vi helt enkelt. Det fanns ingen mångfald på den tiden utan alla strävade efter samma mål. Det skulle bli renare, friskare, snabbare, mer jämlikt, mer demokratiskt och det blev det faktiskt också under 1900-talet. Här kanske jag poppar upp som en gammal gråsosse men jag tycker att det finns många fantastiska aspekter i den gamla klassiska socialdemokratin och vänstern. Men nu har vi ett samhälle, som du helt korrekt påpekar, där människor kommer från Sverige och lever i Sverige från alla möjliga olika länder och kulturer. Jag klandrar dem inte, man lever i sin egen kulturs vägnar. Men det innebär att alla de här människorna drar åt olika håll. Den svenska staten, det svenska samhället, där finns det människor som drar åt alla väderstreck samtidigt. Det finns ingen samlad riktning. Det är nästan som en dragkamp. Om man med samhälle menar någon form av sammanhållning där man litar på varandra och har solidaritet, som inte sossarna använder längre, så är frågan vad Sverige är och vad Sverige kommer att bli.

    Jag är lite yngre än vad du är men vi är uppvuxna i ett land med en tillit till statens institutioner. Men många av de här löftena om att vi lever i en gemenskap, gör din plikt, kräv din rätt och så vidare, men så läser man i tidningen om en Ica-butik som blivit rånad 40 gånger. Eller våldtäktsmannen som får 840 000 från staten i skadestånd för att det visade sig att han kanske var yngre än 18 år. Man har en känsla av att man inte längre har den här samhörigheten eller tilliten till de statliga institutionerna. Jag hade Andreas Johansson Heinö här som gäst och för tio år sen eller så pratade han om att vi kanske behöver mer nationalism för att överbrygga skillnader, och nu vill han inte längre säga det för han tycker att ordet är för belastat.

    Vi försökte reda ut det där, var vår meningsskiljaktighet fanns. Om man kollar på historien så har nationalism fått ett väldigt dåligt rykte, skulle jag hävda. Jag vet att George Orwell kallade sig själv patriot snarare. Jag menar att mycket av det som vad 1800- och 1900-talets stora konvulsioner och katastrofer berodde inte på nationalism utan på imperialism. Tysklands nationalsocialism och Hitler, det de gjorde var att expandera och utrota andra folk. Om man tittar på dansk nationalism så har de inte behövt expandera, i alla fall inte sen de fick spö vid Stora Bält. De har inte behövt invadera Sverige eller Norge för att vara nationalister. Redan på 1940- och 50-talet började man säga att den här känslan av att tycka att det egna landet var bra, att känna stolthet och sånt som var självklart för många, var något diaboliskt. Men snarare är det kanske att åka till Afghanistan och försöka bygga upp ett land enligt västerländsk modell, den sortens imperialism som är ett problem och har varit ett problem länge.

    – Det du säger faller väl in i ett klassiskt konservativt tankemönster. Jag är nog inte helt enig med dig.

    Jag tänkte att du inte skulle vara det.

    – Nej, inte riktigt. Jag tror att du och jag är eniga i nästan allt men jag tror däremot inte att man kan säga att nationalsocialismen till sin grund skulle vara imperialistisk. Jag tror att det är något så enkelt som en perversion, eller egentligen en återvändsgränd för nationalism. Alltså när nationalismen löper amok. I den nationalistiska ideologin som kan övergå i nationalsocialism ryms också den imperialistiska tanken, men jag tror att grundtemat för Hitler eller Mussolini och andra är en nationalistisk ideologi. Men jag menar ändå det finns en avgrund mellan en modern, återhållsam, balanserad, inkluderande, som man ska säga hela tiden, nationalism…

    Det säger till och med talibanerna nu, att de har en inkluderande islamism. Det sa en av deras talespersoner. Då kände jag att det har gått för långt. Talibanerna hänger med i hur du låter på Twitter.

    – Det visste jag inte, jag har blivit anklagad för mycket men nu kan jag också bli anklagad för att vara taliban!


    – Bara slafsa i er! En sak som jag tycker är lite märklig är att man vill hela tiden välkomna människor från andra kulturer in i det svenska. Då frågar sig jag, vän av ordning, vad är då det svenska? Vi måste välkomna dem, men i vad? För det svenska finns ju inte? Ska vi välkomna dem i något som inte existerar? För vi har gjort det till en blodssport att förringa och ignorera allt svenskt. Vi kan ingen historia, vi blickar tomt in i framtiden. I min förra bok försökte jag vara lite rolig och skrev ”Ska de läsa Fröding när vi tror att det är en ostkaka?” Hur ska de kunna känna en tillhörighet till något vi själva struntar i, eller inte bara struntar i utan som vi i princip uppmanar alla att ignorera? Jag har undervisat i SFI för länge sen och då pratade jag med elever, framför allt muslimer men även en del från forna Jugoslavien. De sa att det är märkligt att ni inte bryr er om era egna rötter. Vi springer omkring och ignorerar den svenska flaggan och kulturen av något slags total missriktad hänsyn mot människor från andra kulturer, som tycker att det är naturligt att vifta med den svenska flaggan och hylla den egna kulturen. Det innebär att den masochistiska retoriken inom det multikulturella entouraget, det är som ett slags autistisk pingpong inom medelklassakademin där man är hänsynsfull och tolerant och finkänslig mot varandra. Men det är som ett slags påhittad finkänslighet för människorna man tror är i behov av denna finkänslighet och som skulle bli förtvivlade om man inte höll på med den, de struntar fullständigt i den. Och det är värre än så, de tycker att det är konstigt att vi inte kan gå på som danskarna och norrmännen med sina flaggor. Jag tycker att det är teman som går igen om och om igen i hela den här debatten. Lik förbannat kan man ha projekt och konferenser kring det, men vad det har med verkligheten att göra står skrivet i stjärnorna.

    Jag tänkte att vi inte skulle hålla med varandra, för jag tror att jag har mer positiva tankar om nationalism än vad du har. Rudyard Kipling hade ett känt citat ”What do they know of England, who only England know”. Det skrev Orwell om också, att om du bara känner till England så vet du inte att du är beroende av hela det brittiska imperiet. För att känna England och förstå England måste du förstå imperiet och vara en del av den stora världen. Så om du blir för nöjd med din lilla plätt på jorden vet du inte heller vad den här värd. Jag älskar Sagan om Ringen och det är som med de små hobbitarna i Fylke. De vet inte ens om att det finns utbygdsjägare som vaktar deras gränser. De känner inte till det, de föraktar utbölingar och är rädda för dem, de vet inte att utbygdsjägarna skyggar dem. Den där t-shirten du köper produceras av fattiga människor som jobbar för en spottstyver under hemska förhållanden i Bangladesh och att tro att du är frikopplad från det systemet stämmer inte. Poängen är att du måste känna världen för att förstå ditt eget. Men där finns ingen masochism utan en nyfikenhet. Om man tar den postkoloniala litteraturen, till exempel Edward Said, så var han inte intresserad av de orientaliska kulturerna som hade skildrats utan av att kritisera dem som hade åkt dit och lärt sig språket, bott där och ”gone native” så att säga, och säga ”Titta, de hade koloniala attityder”. Det var givetvis sant men de var också genuint intresserade och en del av kulturerna, på ett sätt som postkoloniala aldrig har varit för de har varit intresserade av att göra upp med väst. Det finns en provinsiell attityd för å ena sidan är man för intresserad av allt det främmande men å den andra är du inte tillräckligt intresserad, utan du vill ha Disney-versionen av den andra kulturen, en tillrättalagd version av den.

    – Menar du vänstern?

    Ja, eller alla som har den här masochistiska attityden till det egna samtidigt som de höjer upp till exempel de äkta kulturerna som befinner sig långt borta. Det är så häftigt med en maorier som gör sin haka-dans till exempel. Men du är inte intresserad av problemen med alkoholism hos maorierna. Du tycker att det är fantastiskt att inuiterna har så många ord för snö men du är inte intresserad av hur många mord som begås på Grönland. Du har inget genuint intresse utan du använder de andra för att slå på dig själv.

    – Du sätter fingret på något oerhört känsligt och det är ett klockrent exempel på romantiseringen som den här medelklassvänstern inom akademin och journalistiken ägnar sig åt. Det som kallas ”boutique multiculturalism”, jag tror att det var Rumy Hasan som använde det också. Alltså när det handlar om kryddor, det indiska är så kryddstarkt och färgrikt, men då säger jag som den festförstörare jag är att det färgsprakande kanske är ett inbördeskrig. Det färglösa som vi ser i väst, det är så tråkigt och händelsefattigt, det kanske bara är ett annat ord för att vi har väloljade, tysta, supersnabba och korrekta byråkratier som spinner som en katt dag och natt. Det kanske inte är färgsprakande men det är bättre.

    Jag tänkte att vi kan avsluta med vad du ser som en väg framåt. För att inte fastna i en narcissistisk nationalism men inte heller en masochistisk – hur ska vi ta oss vidare?

    – Min bok är uppbyggd kring 23 teman där jag visar att de jag kallar klassiska nationalister och de masochistiska nationalisterna, de är dödsfiender och skulle inte stå ut med att dricka kaffe tillsammans i mer än en minut. Men jag menar att under ytan så säger de i princip samma sak. Det är bara att den enes ömhet gäller det egna landet och den andres gäller en annan kultur. Men vad de delar, menar jag, är en fullständig likgiltighet för det man kallar politiska principer. En multikulturalist kan älska konst när den riktar sig mot väst och försvarar konstnären med full kraft. Men om vi tar Mohammed-karikatyren och Lars Vilks så gör multikulturalisten en helomvändning och tycker att konstnären ska fängslas. Det finns motsvarande exempel på högersidan. Det fanns en kvinnlig SD-ledamot som gick igång på någon muralmålning som innehöll ett kvinnligt underliv och när det är en muralmålning är det kanske inte jätteerotiskt. Men hon sa i riksdagen att den här kvinnliga konstnären borde hamna bakom lås och bom. Men hade det handlat om Mohammed-karikatyrerna eller Dan Park skulle hon vara passiv eller försvara dem med full kraft. Men jag menar att båda attityderna är spegelbilder av varandra. Ingen av de båda extremisterna är intresserade av principen när det gäller konstens frihet, nämligen att man ska också hävda konstnärlig frihet när det gäller konst man inte tycker om, och kanske framför allt då. Rosa Luxemburg säger att ”Freedom is only freedom for those who say things other people do not wish to hear”. Det handlar om att man hävdar friheten för dem man inte uppskattar, som är ens motståndare. Det är det som definierar ens inställning. Här tycker jag att både högern, och då går vi långt utanför dina domäner, och vänstern begår samma fel. Man bör hävda liberala politiska principer – konstens frihet som princip. En princip innebär då att man hävdar det oberoende av vem som säger det och oberoende av social, politisk eller religiös kontext. Den klassiskt liberala ideologin innehåller svaret på hur vi ska ta oss ut ur den självbelåtna politiska förvirring som jag menar både högern och multikulturalisterna ägnar sig åt. En återgång till klassisk liberalism, John Stewart Mill skulle man kunna säga. Jag är ingen politiker men om man skulle ha en väg ut så menar jag att den finns i den klassisk liberalism där man till varje pris hävdar politiska principer. Det som jag hävdar för mina åsiktsfränder gäller också dig och alla andra. Det handlar om principer och inget annat.

    Stort tack Göran Adamson för att du var med i Rak höger!

    – Tack så mycket, det var mycket trevligt att prata med dig!

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at

  • EU:s reaktioner på maktövertagandet i Afghanistan, valet i Tyskland och ställningen för Emmanuel Macron och Boris Johnson i veckans Europapodd som sänds från Kulturhuset i Stockholm.

    Medverkande: Andreas Liljeheden, Bryssel, Caroline Salzinger, Berlin, Daniel Alling, London, Filip Kotsambouikidis, Östeuropa, Marie Nilsson Boj, Paris, Susanne Palme, EU-kommentator.Programledare: Claes Aronsson claes.aronsson@sverigesradio.seProducent: Maja Lagercrantz

  • Ungdomslitteraturen har alltid befolkats av karaktärer med udda personligheter, och utstötta. Framför allt inom fantastiken, såklart! Detta har Hedda, Tiana och Martin tagit fasta på och bjuder på ett gäng boktips som har karaktärer som sannerligen inte går av för hackor :)

    Böcker vi tipsar om i detta avsnitt är:

    "The Outlaws Scarlett & Browne" av Jonathan Stroud
    "The Invisible Life of Addie Larue" av W.E. Schwab
    "In other lands" av Sarah Rees Brennan
    "Kirke" av Madeleine Miller
    "Järnulven" av Siri Pettersen
    "Proxy" av Alex London
    "Rivers of London" av Ben Aaronovitch
    "Good Omens" av Terry Pratchett och Neil Gaiman

  • Denna gång ägnar vi hela avsnittet åt den irländska stoltheten Guinness. Häng med på en resa där du får reda på hur en lokal öltyp från London kunde ta över världen. Och hur Guinness blev det mörka ölets likriktare. Janko är i finfin berättarform och Peter är mer frågvis än någonsin!

  • Jules är tillbaka från semestern och har redan hunnit spela mer än vad många hinner med på ett år, medan Aaron leker lägerledare i Enköping. Men detta är självklart inget som hindrar dem från att få in en timme eller två till att djupdyka ner i de senaste veckornas spelupplevelser!

    Det blir pusselmys i Omno, med ljuvlig musik och charmig inramning. Även Faraday Protocol* som släpps idag har en hel del pussel att bjuda på, även om det inte riktigt än faller Jules i smaken i samma utsträckning som exempelvis ett Tacoma eller Portal kanske gör. 

    Däremellan berättar Aaron mer om sin nyfunna, men hårt utmanande relation till Microsoft Flight Simulator som i dagarna släppts till Xbox Series X/S. Unika buggar och romantiska vyer över Tokyo, London och Rio de Janeiro.

    Avslutningsvis blir det ett spoilerfyllt djupdyk i Variable States senaste titel Last Stop, en interaktiv resa bredvid tre fantastiskt välskrivna karaktärer i en titel som. minst sagt rullat ut mattan för lång diskussion i dagens panel.

    Häng med!

    *Kod för Faraday Protocol har tillhandahållits av Deck 13

  • Sussi "Acid Sussi" Zällh gästar oss och pratar om hennes musikintresse, skivspelande och om hur hon upptäckte och blev kär i acid house i London under "the second summer of love" i slutet av 80-talet. Vi snackar även om att ta ut svängarna, om att våga och om hur en dum kommentar kan påverka en människa under en väldigt lång tid, plus mycket annat.

    Följ Acid Sussi:

    Supporta Dansmusikpodden via Patreon och ta del av exklusiva poddavsnitt, tävlingar och behind the scenes-material:

    Snacka loss i vår Facebook-grupp:

    Följ oss:

    Mejla oss: