Berlin Podcasts
-
I dagens avsnitt får Joanna inta den så kallade heta stolen. Ett röstmemmo från en kär vän får henne att tala ut om vad som egentligen hände när partypatrullen intog Berlin. Joanna ger även svar på tal gällande träningsschema, kost, barnfrågan och erövringar i sängkammaren.Ett riktigt pang-avsnitt helt enkelt 😉
-
Podden IS BACK efter ett kortare påsklov och detta med mf BESKED! I veckans avsnitt pratar vi om sliding doors moments, vägarna vi aldrig tog, och när och hur vi drömmer om ett annat liv. Hur hade Gabis liv sett ut om hon hade tagit toppjobbet i Berlin hon blev erbjuden för några år sedan och när och varför drömde hon om att sitta inne? Sandy berättar om när hon och hennes kille separerade på låtsas och om det alternativa livet som spelades upp framför hennes ögon.
Veckan avsnitt presenteras i samarbete med fantastiska Bookie, prenumerationstjänsten för dig som älskar riktigt bra böcker.
Om ni vill hänga med oss på Instagram hittar ni oss på @livetmedgabiochsandy, @gabriellakilleens och @sandyerrestad.
-
En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.
I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto.
"En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".
Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".
”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”
Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.
För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.
I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."
Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.
Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datum
Och jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.
När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".
Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.
Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.
Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.
Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.
Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.
Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.
Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.
2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.
Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.
”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”
Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.
Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.
Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.
I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.
Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.
Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.
Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.
Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.
Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.
För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...
Det är det som gör henne så intressant.
Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:
–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.
Anneli Dufva
-
Hur kan vi inte ha gjort mer för att minska utsläppen? Trots över 30 år av kunskapspåfyllnad om människans påverkan på jordens temperatur fortsätter klimatutsläppen att öka globalt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
1988 bildades FN:s klimatpanel IPCC och två år senare kom forskarna med första utvärderingsrapporten - en sammanställning av klimatforskningen. 1992 var året då klimatkonventionen kom till, ett ramverk för åtgärder för att begränsa klimatförändringarna; Parisavtalet 2015 är en del av konventionen. FN:s första klimatmöte var 1995 i Berlin, följt av årliga "Conferences Of the Parties", konferenser mellan parterna, ”COP:ar" i olika värdländer. 90-talet startade med uppkavlade klimatärmar men vad hände sen?
Mycket snack och lite verkstad medan utsläppen ökat och klimatförsenarna fått råda.1988 samlades forskare som svensken och klimatpionjären Bert Bolin och politiker som norska statsministern, tidigare miljöministern Gro Harlem Brundtland till möte i Toronto. Mötet slutade i en rekommendation att minska växthusgasutsläppen med 20 procent till 2005. Klotets reporter försöker hitta uppföljande journalistik om det missade målet 2005. Men hittar inget om att utsläppen istället hade ö k a t med över 25 procent till 2005. Vad gjorde makthavarna under de här åren av möten och missade utsläppsminskningsmål?
Medverkande:
Henning Rodhe, professor emeritus i kemisk meteorologi vid Stockholms universitet.
Björn-Ola Linnér, professor vid Tema Klimatförändring, Linköpings universitet.
George Monbiot, journalist, aktivist, kolumnist i The Guardian.
Martin Hultman, docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Mathias Fridahl, docent och klimatpolitikforskare vid Linköpings universitet.Litteratur som nämns i programmet:
Sex grader - vår framtid på en varmare jord, av Mark Lynas, översatt av Stefan Lindgren
Climate obstruction How denial, delay and inaction are heating the planet av Kristoffer Ekberg, Bernhard Forchtner, Martin Hultman, Kirsti M. JylhäSkriv till oss! [email protected]
Reporter: Anna-Karin Ivarsson
Programledare: Niklas Zachrisson
Producent: Anders Wennersten
-
Det händer mycket i Blaue Frau! Joanna har skött om en hund i 10 dagar, vi har blivit nominerade för ett pris och snart är vi Berlin och lever loppan! I veckans avsnitt tar vi oss an snackisen om Roald Dahls böcker och om det är rätt eller fel att byta ut ord i dem. Det är rätt oklart vad vi egentligen tycker, men det som är klart är att Sonja inte är intresserad av barnkultur och att Joanna redan gjort det jobb som “censuren” nu gör, eftersom hon intuitivt skalat bort vissa ord då hon läst böcker för sitt barn. Vi är lika mycket för det hela som vi är emot det och vi försöker febrilt förstå varför. Lyssna så kanske ni kan lista ut var vi står i frågan! Som bonus en kortis om hur vi skall handskas med känslan av osäkerhet i livet och vårt svar är att vi ska värna om livets X-faktor istället för att försöka skydda oss mot den.
-
I dagens avsnitt har vi haft äran att få intervjua briljanta Emelie Abrahamsson, mliceramics. Hon är keramikkonstnär med sin bas på Hönö i Göteborgs norra skärgård, och som som bara på några få år har gått från att hitta sin passion i att skapa med lera som hobby till att ställa ut sina vaser på exklusiva gallerier och utställningar i Stockholm, Berlin och London. I intervjun får vi ta del av hennes historia. Ett otroligt inspirerande och fint samtal som vi hoppas kan ge er känslan av att allt är möjligt! Ni kan kika närmare på Emelies konst på Instagram @mliceramics samt boka in er på workshops i hennes studio på Hönö på https://www.mliceramics.com Trevlig lyssning! #art #kreativitet #kreativajobb #konst #konsthantverk #keramik #egenföretagare #entreprenör #kvinnligaentreprenörer #kvinligtföretagande #konstnär #drömmar #manifestation #spiritualitet #självförverkligande #inredning #heminredning
-
Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.
Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.
Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.
Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.
Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.
Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen:
Ja, ibland så gör jag glass:
Nyttigt för att maten smälta!
Har ni mycket ni ska smälta,Bör ni tycka om min glass!
Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.Dan Jönsson, författare och essäist
LitteraturFriedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
-
Fotografen Masayoshi Sukita blev vän med David Bowie och tog bilden på "Heroes", ett av musikhistoriens mest ikoniska skivomslag. Men fotot togs inte alls i Berlin, som många kanske trott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det tycks inte finnas någon ände på hur länge och i hur många genrer det går att fortsätta att bli lycklig av David Bowies genialitet. Just nu finns en storartad möjlighet på Kulturhuset i Stockholm där utställningen "Bowie by Sukita - From London to Japan" precis har öppnat. Där uppenbarar sig också den verkliga historien bakom den legendariska bild som är omslaget till David Bowies album "Heroes". P1 Kultur har sett utställningen och intervjuar Vittoria Mainoldi, från den italienska agentur som äger bilderna. Nina Asarnoj tecknar ett porträtt av Masayoshi Sukita.
FILMFESTIVALEN EXTRA ALLT: HUR MYCKET JIPPO OCH UPPFOSTRAN SKA BIOPUBLIKEN TÅLA?P1 Kulturs Emma Engström och Lisa Bergström rapporterar direkt från den pågående filmfestivalen i Göteborg. Hör intervju med skådespelaren och juryordföranden Zar Amir Ebrahimi, bioaktuell i filmen Holy Spider. Under tisdagen ledde hon en manifestation för att uppmärksamma filmarbetare och konstnärer som sitter fängslade i Iran.
ESSÄ: DEN GÄCKANDE ROMANEN AV BRUNO SCHULZ
Hemvändaren Ruben Östlund uppfostrade biopubliken i ett omskrivet jippo under helgen. Men hur mycket spektakel tål egentligen festivalen? Eller är jippon faktiskt vad som krävs för att få in publiken i salongerna igen efter pandemin?
Alicia Vikander är på plats i Göteborg för att fostra nya filmbarn med sin stjärnglans. Vad lär hon de unga som vill in vid filmen?
Och varför skrattade inte den svenska publiken åt de sista danska slavarna i Västindien i den absurdistiska filmen Empire? Regissören Frederikke Aspöck var missnöjd efter visningen. Kan vi inte uppföra oss alls i salongen - trots allt? Många frågor får svar i dagens djupdykning från filmfestivalen!Den polske författaren och konstnären Bruno Schulz levde på en turbulent plats i en turbulent tid. Han föddes 1892 i den centraleuropeiska regionen Galizien som då var ett österrikiskt kronland. Fler av hans verk gick under i Förintelsen, men särskilt förlusten av en roman fortsätter att gäcka hans beundrare. Författaren och översättaren Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien i dagens OBS.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Anna Tullberg -
Efter tveksamheterna har nu den tyska regeringen bestämt sig för att skicka stridsvagnar av typen Leopard 2 till Ukraina. Hör Sveriges Radios korrespondent i Berlin, Daniel Alling, och Alina Engström, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut om beslutet.
Medverkande: Sveriges Radios korrespondent i Berlin, Daniel Alling och Alina Engström, biträdande analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Programledare: Elias Wahlberg.
Producent: Felicia Hassan.
Sändes i P1 Morgon den 25 januari.
-
På författaren Maja Hagermans skrivbord ligger ofta filosofen Walter Benjamins "Passagearbetet", ett verk hon har med sig när hon skriver: "Jag tänker på hans sätt tänka, hur han tittar på världen."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
WALTER BENJAMIN, EN AV 1900-TALETS VIKTIGASTE TÄNKAREWalter Benjamin (1892-1940) föddes i Berlin, Tyskland. Han anses vara en av dom mest inflytelserika kulturkritikerna under 1900-talet, en skarpsinnig och egensinnig filosof som skrev artiklar, essäer och litteratur och konstkritik. Under 1920-talet hörde han till dom vänsterradikala kretsarna i Berlin och blev bekant med Bertold Brecht. Han stod när Frankfurtskolans marxister, men men intresserade sig också för judisk mysticism Walter Benjamin var jude och flyttade 1933 till Paris från det nazistiska Tyskland. Han mest betydelsefulla verk anses vara "Konstverk i reproduktionsåldern" som gavs ut 1936, men även Passagearbetet, om Paris som 1800-talets huvudstad. Ett verk där han rekonstruerar historien för att förstå nutiden och som gavs ut postumt. När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 försökte Walter Benjamin lämna Frankrike, men stoppades vid den spansk-franska gränsen. Hellre än tysk fångenskap, valde han att ta sitt liv. Walter Benjamin Han blev 48 år.
MAJA HAGERMAN – HYLLAD FÖRFATTARE MED FOKUS PÅ SVENSK HISTORIAMaja Hagerman är författare, dokumentärfilmare, konstnärlig lektor i bildproduktion vid Högskolan Dalarna och journalist. Hennes sakprosa, filmer och artiklar handlar om historia och hon har ägnat sig åt allt från medeltida madonnor till svensk rasforskning på 1800- och 1900-talen. Maja Hagerman har gett ut åtta böcker, bland annat "Spåren av kungens män", "Det rena landet", "Käraste Herman" och "Minnesbrunnen" 2022. För SVT har hon bland annat gjort tv-serien "Tusenårsresan" och "Hur gör man för att rädda ett folk". Hon har tilldelats flera priser, till exempel Augustpriset för "Spåren av kungens män" och Samfundet De Nios Särskilda pris för "Det rena landet". 2012 promoverades Maja Hagerman till hedersdoktor vid historisk-filosofiska institutionen vid Uppsala universitet.
I avsnittet medverkar också Magnus Florin, författare, kulturskribent och dramaturg..
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Elin och Kattis har ett nytt stilideal: det ortodoxa. Ja, för visst är det tillbaka till konventionerna vi längtar när världen skakar omkring oss och politikerna inte vill ta ansvar.
Duon spanar på gulplätterade ikoner, snidade träramar, intrikat broderade band och dukar istället för gardiner och reflekterar kring hur allt detta hänger ihop med ukrainsk folklore, porten till paradiset och behovet av en större medmänsklighet. Är det dags att bli religiös? undrar Kattis.
Elin spanar dessutom på en övermättad andrahandsmarknad och nya stöldbeteenden och, just ja, Kattis vill egentligen bara lämna allt och dra till Berlin för att aldrig komma tillbaka.
Trevlig lyssning och trevlig helg!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Nu är det slutet av april 1945 och det tyska försvaret av Berlin har brutit samman. Genomförandet av kapitulationen efter 8 maj såg dock olika ut för olika förband. För många tyska förband handlade det om att försöka hamna i amerikanska fångenskap istället för sovjetisk. -
Utrikeskrönikan 4 januari 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin, onsdag,
Det är här i Tyskland mirakulösa upphittanden och tillbakalämnanden av försvunna saker sker.
Vid klockan elva på förmiddagen igår ringde det på dörren och upp för trappan kom brevbäraren med ett brev i handen. Efter vissa procedurer hade jag det i min hand igen. Det som var förlorat fanns i kuvertet, mitt borttappade presskort, så otroligt gött.
Med följde visserligen ett brev från Statsverwaltung i staden Gera, man ville ha drygt 50 kronor för hanteringen av det borttappade. Så gärna.
Saken var den att jag på något sätt råkade tappa mitt presskort när jag var och bevakade en demonstration i just Gera för någon månad sen. Jag gick sent på kvällen i min nöd demonstrationsrutten två gånger till men hittade inget kort. Dagen efter polisanmälde jag förlusten och vidtog nödvändiga övriga säkerhetsåtgärder.
En vecka senare ringde statsförvaltningen och sa “Sind Sie Herr Alling”, som tappat ett presskort här i Gera?
– Vi har det här, en Gerabo har hittat det och lämnade in det i går.
Tyvärr stod det inte i följebrevet vem som var upphittaren, men det får jag försöka reda ut, personen i fråga ska ha hittelön.
Och nu är jag faktiskt inte någon allmänt slarvig person. I alla fall inte slarvigare än någon annan, men ibland har man otur, men tur då om man råkar vara i Tyskland.
För ett drygt år sen var jag i Berlin med lånebil från Sverige. Då försvann den enda bilnyckeln till Bilen. Jag letade på alla platser jag hade varit på under dagarna före. Den stod inte att finna.
Jag hade efter många om och men hittat en låssmed som med diverse knep kunde hjälpa mig. Till dyra pengar förstås, men jag bestämde mig, mitt i irritationen på mig själv för slarvet, för att vara nöjd med lösningen jag hade hittat.
När jag kom hem den kvällen stod det några taxichaufförer utanför. Jag fick för mig att kanske de ändå kände till den taxichaufför i vars bil jag misstänkte att jag kanske kunde ha tappat nyckeln. Jag hade dittills ringt till alla taxicentraler jag kände till i Berlin och frågat, men ingen lycka.
De väntande taxichaufförerna skakade på huvudet men gav mig iallafall ett nytt nummer till en mindre taxicentral. Jag ringde, mitt i natten, utan hopp och sa, ursäkta, jag har en dum fråga, men har ni möjligen fått in en bilnyckel hos er?
– Vad för bilnyckel? frågade mannen.
Hoppet började stiga, pulsen också, inte nej direkt, alltså.
Jag beskrev nyckeln och sa att jag tror jag kan ha tappat den i en taxibil under en färd mellan den och den gatan vid en viss tidpunkt
– Jo, vi har en bilnyckel här som stämmer in på det du säger, du kan få den i morgon.
Euforin jag kände var verkligen enorm. Dagen efter fick den noggranne chauffören Tugce som hade hittat min nyckel i sin bil en rejäl hittelön och en stor kram.
Så ska ni tappa något värdefullt, gör det i Tyskland. Ni får tillbaka det. Den som söker, den finner, åtminstone här.
Daniel Alling, Berlin
[email protected] -
Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.
Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.
1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.
Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade, inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget, infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.
Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.
Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.
Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.
Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den unge polacken Teddy blev tillfångatagen under kriget och blev lägerfånge hos nazisterna. Han skeppades till Norge för att hugga skog. En dag tog han chansen och flydde över gränsen till Sverige.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Teddy växte upp i nuvarande Ukraina, på en plats som när han föddes ingick i Österrike-Ungern, men som när kriget kom, var polskt territorium.
Hans dotter Bitte Sundin, som bor i Norrköping, berättar att Teddy blev krigsfånge hos nazisterna. Han var gratis arbetskraft åt en fiskare, han byggde bunkrar i Berlin, men när han vägrade att gå in i den tyska armén sattes han i koncentrationsläger. Därifrån skeppades han och andra fångar upp till norra Norge, där de skulle avverka skog och bygga vägar.
Det var där Teddy såg sin chans att fly. Han och en kamrat fick hjälp av modiga norrmän att i en dramatisk flykt ta sig över till Sverige. Här blev Teddy kvar. Det fanns ingenting kvar att återvända till i hans gamla hemby. Släkten hade deporterats och byn hade hamnat bakom järnridån.Historikern Lars Hansson har skrivit en avhandling och flera böcker om de drygt 60 000 flyktingar som tog sig över den norsk-svenska gränsen under andra världskriget. Med hjälp av förhörsprotokoll, minnesberättelser, memoarer och intervjuer har han kunnat se att de som tog sig över till Sverige oftast fick hjälp av hjältemodiga människor i gränstrakterna. Men han har också sett att fångar blev tillbakaskickade under en kort tid av nitiska tjänstemän.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected] - Visa fler
