Buenos Aires Podcasts
-
Adolf Eichmann (1906-62) var organisatören bakom utrotningen av Europas judar under andra världskriget. Efter att Tredje riket besegrats dröjde det innan världen förstod vilken viktig roll byråkraten Adolf Eichmann spelat i förintelsen. Vilket gav Eichmann en möjlighet att fly till Argentina.
Den färglöse byråkraten var också den roll Adolf Eichmann ville spela när han kidnappades 1960 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och i den långa rättegången i Israel. Men historien visar snarare en glödande antisemit än en kugge som bara löd order, som i Ungern fortsatte att organisera massmord när hans överordnade Heinrich Himmler bett honom sluta.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Erik Åsard, professor emeritus i Nordamerikastudier vid Engelska institutionen vid Uppsala universitet. Han är aktuell med boken Operation Eichmann.
Adolf Eichmann som föddes 1906 hade en obetydlig karriär bakom sig innan han blev medlem i NSDP och SS 1932. Inom SS blev han med tiden ansvarig för judiska frågor, reste till Palestina och lärde sig hebreiska och jiddish. Adolf Eichmann blev byråkraten som planerade folkmordet på judarna och han deltog också i Wansee-konferensen i januari 1942 där judarnas slutliga öde bestämdes.
Inom SS fick han aldrig en högre grad än Obersturmbannführer, motsvarande överstelöjtnant i Sverige, och kunde därför efter kriget sopa igen spåren efter sig och fly till Argentina.
Men den 11 maj 1960 kom historien ifatt honom när en israelisk kommandogrupp från Mossad kidnappade Eichmann i Argentina utanför Buenos Aires. Kidnappningen blev en världssensation och följdes av en lika uppmärksammad rättegång i Jerusalem, som avslöjade vidden av de brott som Eichmann hade gjort sig skyldig till som Förintelsens organisatör.
Bild: Adolf Eichmann som Obersturmbannführer i SS-uniform (ca. 1942) och “urvalet” av ungerska judar vid Auschwitz II-Birkenau i det tyskockuperade Polen i maj 1944. Direkt till gaskamrarna eller till arbete i lägret. Bilden är från Auschwitz albumet. Wikipedia. Public Domain.
Lyssna också på Franska revolutionen – konspirationsteoretikernas urkälla.
Musik: Glimpse Into A Dark Mind av Humans Win, Storyblocks Audio.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Javier Manik is the name of a familiar face and voice on the streets of Malmö. Born and raised in a township of Argentina's capital Buenos Aires, his life has been nothing less than an adventure. Nonetheless, music has almost always been the thing that runs through Javier's body and soul. In this episode we will explore his artistry, asado, mate and life. Only on Malmö 180.
-
Javier Manik is the name of a familiar face and voice on the streets of Malmö. Born and raised in a township of Argentina's capital Buenos Aires, his life has been nothing less than an adventure. Nonetheless, music has almost always been the thing that runs through Javier's body and soul. In this episode we will explore his artistry, asado, mate and life. Only on Malmö 180.
Episode out 15/10
-
Beatriz Soto have her roots in Argentina, but have travelled around the world, living in different countries until she ended up here in Stockholm married to Victor.
Among a lot of things she studied psychologi in Buenos Aires, the mecca of psychologi.
She has also studied NLP (neurolingvistisk programmering), but didnt stay there though she followed her heart to eventually become a Medicin women.
To work as a medicin women, for Beatriz it means that she guide women into activating their inner wisdom, and help them create a life of joy, freedom and purpose through soul embodiment and self expression.
Tack för att just du lyssnar på ”Både och, istället för antingen eller – en podd om Integrativ medicin och hälsa.
Följ oss på sociala medier, och ge oss gärna fem stjärnor på iTunes om det här var givande för dig.
Prenumerera gärna på vår podd!
♥ Facebook: https://www.facebook.com/integrativmedicin♥ Youtube: https://www.youtube.com/user/integrativMedicin
-
Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.
En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.
När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.
1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.
Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.
Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.
När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.
Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.
En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.
När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.
Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.
Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.
Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.
När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.
Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?
Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.
Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.
Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.
Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.
Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.
Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”
Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik
Litteratur
Marguerite Duras:
Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.
Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.
Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.
Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.
Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007
Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.
Fakta
Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.
Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée
-
När den argentinske författaren Ernesto Sabato förlorade tron på framsteget gav han sig ut på jakt efter något nytt att tro på. En jakt som Dan Jönsson beskriver i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett konstruktionsfel i vår civilisation. Strandsatta på ett klot som evigt roterar i världsrymden har vi sedan några hundra år tillbaka fått för oss att världen måste gå framåt. Framstegen mäts och bekräftas i stigande BNP och medellivslängd, teveskärmar med allt högre upplösning och en digital teknik som stadigt ökar sin prestanda i enlighet med Moores lag. Att sedan allt detta har ett pris, ofta mycket högt i form av miljöförstöring, krig och kulturell utarmning kan inte förnekas, men märks ju framför allt i den moderna världens periferier, där människor konstant slits mellan hopp och förtvivlan. Vi andra har valet att stå fast vid våra illusioner, eller se världen i vitögat. Och vad är då alternativet? Vad ska vi tro på, om vi inte längre tror på framsteget? På Gud, säger någon. Hur då, i en värld där allt är på väg åt fel håll? På Människan? Samma sak där. Innan man vet ordet av befinner man sig i en Existentiell Kris, avgrunden är bottenlös, man tvingas inse att just de som talar om Framsteget i själva verket utgör kärnan i en ond konspiration. Som Fernando Vidal Olmos konkluderar i sin berömda ”Rapport om blinda” måste man tänka sig att Gud, om han existerar, antingen är en skurk eller en stackars frustrerad konstnär. ”Ibland, vid några få tillfällen, lyckas han bli en Goya, men i allmänhet är han urusel.”
Fernando Vidal Olmos dyker upp i den argentinske författaren Ernesto Sabatos stora roman ”Om hjältar och gravar” från 1962. Fernando är en mänsklig spillra ur den dekadenta argentinska aristokratin, en paranoiker som med sin förryckta världsbild driver fram förloppet i den tragiska kärlekshistorien mellan hans dotter Alexandra och studenten Martín. Jag läste romanen första gången i tjugoårsåldern, när den kom på svenska, sedan en gång till kort därefter i känslan av att en gång för alla ha hittat svaret på vilken bok jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick frågan. Jag drömde om att gå på gatorna i Buenos Aires, se platserna där detta ödesdrama utspelat sig någon gång i mitten på femtiotalet: Lezamaparken med Ceresstatyn, där Martín träffar Alexandra; huset vid torget i Belgrano, där Fernando ger sig in för att avslöja den blinda världshärskarsektens förfärliga hemligheter. Jag hamnade förstås aldrig på någon öde ö, fick aldrig ens frågan, och när jag många år senare äntligen kom till Buenos Aires hade jag förstås glömt det där. Men när jag nu på nytt läser om romanen måste jag nästan förvånat konstatera att känslan står sig – inte så mycket för de dunkla konspirationsteorierna, de skräckromantiska stämningarna och de metafysiska resonemangen som nog fångade mig på den tiden, utan för den språkliga tätheten, den existentiella svindeln och den intellektuella fantasin. ”Om hjältar och gravar” är kort sagt en av de där riktigt stora romanerna som aldrig verkar gå att läsa ut.
Ernesto Sabato föddes 1911 och utgav sin första roman ”Tunneln” 1948, en surrealistiskt färgad mordhistoria berättad i efterhand av mördaren själv, en manisk konstnär som delar många drag med Fernando i ”Om hjältar och gravar”. Dragningen åt ockulta konspirationer är någonting som återkommer i samtliga Sabatos tre romaner – fler är de inte. Den sista, ”Abaddon utplånaren”, kom ut 1974 och är i grund och botten en mångstämmig och lätt förbryllande kommentar till de båda föregående, där Sabato själv rör sig bland sina romanfigurer i en berättelse där den egna biografin blir omöjlig att separera från lagren av fiktioner. Och som dessutom oavbrutet viker av åt än det ena, än det andra hållet, med avbrott för metafysiska spetsfundigheter, aktuella tidningsnotiser eller brutala interiörer från den argentinska militärpolisens tortyrkammare. Ockultismen och konspirationerna får man ta för vad de är; en intrigdrivande motor snarare än dess egentliga stoff – men vad de framför allt tjänar till är att undergräva varje antydan till realism och sanningsanspråk. Som det står på ett ställe i ”Om hjältar och gravar”: ”Jag tror att sanningen duger för matematiken, kemin, filosofin. Men inte för livet.”
Nu ska man inte förväxla den här ståndpunkten med någon sorts postmodern relativism. För Sabato är det alltså inte så att sanningen inte existerar – men den räcker inte. Finns det en idé som genomsyrar hans författarskap så är det den om en förlorad helhet, ett existentiellt sammanhang som förenar kropp och ande, myter och fysik, men som smulats sönder av den moderna vetenskapens analyser. Sabato visste vad han talade om; han började sin yrkesbana som partikelfysiker och hade en av allt att döma lovande karriär framför sig som forskare vid det ansedda Curielaboratoriet i Paris. Men mötet med surrealismen, och de desillusionerande insikterna i den vetenskap som just då stod i begrepp att utveckla atombomben, fick honom att överge alltihop för litteraturen. Hans allra första bok, ”Uno y el universo”, fritt översatt ”Envar och universum” – kom ut 1945 och är en originell filosofisk essä som i korta, alfabetiskt ordnade avsnitt söker en vidare och djupare förståelse av världen. Kritiken mot det moderna samhällets rationalistiska övertro återkommer sedan i de essäer Sabato fortsatte skriva parallellt med sina romaner, som ”Hombres y engranajes” (Människor och kugghjul) 1951, ”El escritor y sus fantasmas” (Författaren och hans spöken) 1963 eller den självbiografiska ”Antes del fin” (Inför slutet) 1999.
I detta livsbokslut vänder sig den snart nittioårige författaren direkt till ungdomen, och låter onekligen lite som den gamle på berget när han mässar om televisionens fördärvlighet och förlusten av moraliska värden. Men Sabato hade vid det laget uppnått en position som nationellt samvete, efter att han på åttiotalet utsågs att leda undersökningskommissionen om de utomrättsliga försvinnandena under juntatiden 1976-83. Kommissionens rapport publicerades 1984 under titeln ”Nunca más” (Aldrig mer); den lär vara en av de mest sålda böckerna i Argentina någonsin och Sabato har ibland talat om den som sin fjärde roman. Rapporten, och de dödshot han sedan tvingades leva med, har med åren helt kommit att överskugga de auktoritära ställningstaganden Sabato tidigare gjort – bland annat hörde han till dem som efter kuppen -76 fraterniserade med juntaledaren Videla, som han beskrev som en ”kultiverad och respektabel man”. Jag vet inte om det är glömt och förlåtet i alla kretsar, troligen inte, men i sin allra sista bok, essän ”La resistencia” (Motståndet) från 2000 beskriver han sig som ”kristen anarkist” och uppmanar till ett moraliskt motstånd, en vägran att inordna sig som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet, även om det innebär att man får offra en del av sin bekvämlighet. ”Världen förmår ingenting mot en människa som sjunger i sin olycka”, skriver han. Också om man vägrar tro på framsteget måste det gå att hitta vägen framåt.
Dan Jönsson, författare och essäist
Ernesto Sabato på svenska
Abaddon, utplånaren. Översättning av Annika Ernstson. Norstedts, 1986.
Tunneln. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2011.
Om hjältar och gravar. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2013.
-
En ny arbetsvecka går mot sitt slut, det brukar betyda ett nytt avsnitt. Vi beger oss jorden runt och landar i Argentina, närmare bestämt i Buenos Aires. Det är inte Diego Maradona som hemsöker oss utan något ännu värre är i görningen i ett litet bostadskvarter. Lås garderoben, ställ in kryddorna i kylen och slå på undertexterna, nu åker vi.
-
Från 2006, nu i högre ljudkvalitet. 17-åriga Dagmar försvinner spårlöst i Argentina. Enligt uppgift fördes hon till marinens ökända tortyrcentral i Buenos Aires.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Men Dagmar Hagelin var långt ifrån den enda som försvann i militärdiktaturens Argentina.
Militärjuntan bedrev en systematisk förföljelse av politiskt oliktänkande och det talas om att uppemot 30 000 personer kidnappades mellan 1976 och 1983. De togs till fånga och torterades och de flesta kom aldrig mer tillbaka.
En dokumentär av: Fredrik Johnsson och Kristofer Hansson.
Publicerad: 2006.
-
För författaren Sigrid Combüchen är tangodansaren Osvaldo Zotto en av de främsta och hon har älskat tango sedan barnsben: "Tangon förkroppsligar i sin oerhörda mångsidighet väldigt mycket av vad jag känner och tänker och känt och tänkt, alltid"
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
OSVALDO ZOTTO – EN LEGENDARISK TANGODANSAREOsvaldo Zotto (1963-2010) föddes i Argentina och växte upp i ett område i Buenos Aires som präglades av tangodans. Zotto utvecklade sin egen stil och blev ett av dom största namnen inom tango känd för sin minimalistiska, eleganta och känslosamma stil. Han och mångåriga danspartnern Lorena Ermocida var också omtyckta tangolärare. Under många år var dom även ett par privat. Osvaldo Zotto dog av en hjärtattack i sitt hem i Buenos Aires 2010.
FÖRFATTAREN SIGRID COMBÜCHEN BEUNDRAR ZOTTOS PERFEKTIONSigrid Combüchen är författare och kulturjournalist. Hon var 18 år när hon debuterade som författare 1960 med romanen "Ett rumsrent sällskap" och har sedan dess gett ut ett stor antal böcker, exempelvis "Korta och långa kapitel", "Byron, en roman", "En simtur i sundet", "Den umbärliga – en bok om Ida Bäckmann" och "Sidonie och Nathalie". Sigrid Combüchen har fått många litterära utmärkelser och 2010 belönades hennes "Spill. En damroman" med Augustpriset.
I avsnittet medverkar också litteraturvetaren, kulturskribenten och tangoexperten Fredrik Agell.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
This episode is in EnglishFurther down you can also see the movie SUSANA.
In this episode of SAQMI Play we meet the Argentinian filmmaker Susana Blaustein Mūnoz, who became an early queer pioneer with her neverendlingly relevant autobiographical film Susana.
This film from 1980 marks one of the first Swedish lesbian stories to be portrayed in moving images - although Susana is not originally from Sweden, she lived in Stockholm for a while in the late 70’s - and was hanging out in circles involved with Lesbisk front (Lesbian Front). Christina, her Finno-Swedish girlfriend at the time, who was also new to Stockholm, also appears in the film. 40 years later their reborn love is depicted in the short film Old Love Dies Hard, which was meant as a longer follow up to Susana,But seems not to have made it past the 8-minute long documentary form that its in today.
Susana Blaustein Munoz had her broad international breakthrough in 1985 with the documentary film Las Madres de la Plaza de Mayo, which was nominated for an Oscar.
Las Madres is a film about the Argentinian women who challenged the nation’s military rule and waged a tremendous struggle for the right to know what happened to their children who’d disappeared during the years when Argentina was a military dictatorship. Every Thursday the women gathered in front of the President’s residency at the Plaza de Mayo in Buenos Aires. Their white scarves became a symbol of their movement, and the movement grew famous across the world.
Susana Blaustein Munoz, now 68 years of age, has an art degree from the Bezalel Academy in Jerusalem - Israel, and a master in film from the San Francisco Art Institute in the US. Today she once again lives in her hometown of Mendoza in Argentina.
In just a sec we’ll let Susana talk about her work herself. Straight off the bat she mentions her self-portrait Susana, which came to life while she was studying film in San Francisco. Susana is a kind of diary of moving images as well as a meeting between two sisters who’ve chosen different ways of living their lives.
Susana weaves together cinema vérité and interviews to create a collage of stills, amateur films, and animations, to portray the cultural context in which female, sexual, and ethnic identities are formed. In the film, she asks her family members, lovers, exes, and friends to talk about her in front of the camera. What do you think about Susana? she wonders. Just like many of Susana’s films - The film ended up being censured by the Argentinian state. She says that today it’s almost impossible for her to work as a filmmaker in her home country.
Malin Holgersson and SAQMI’s founder Anna Linder had this discussion with Susana on the 28th of June, 2021.
Susana is sitting in her home in Mendoza in Argentina and Anna and Malin are sitting in Anna’s home in Majorna in Göteborg.Text by Malin Holgersson. Translated to English by Alex Alvina Chamberland. Voice by Sam Message.
Trailer for the film SUSANA:
Related material:
Screen: 'Las Madres' of ArgentinaText by Walter Goodman, The New York Times, April 2, 1986
Swedish article:Relationer blir film långt borta och nära, SvDText av Henrik Sahl Johansson, Publicerad den 4 augusti 2014.
Texts and films by Susana Blaustein Muñoz:
Filmography:SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, Black/White, 16mm. Experimental documentary about Susana Blaustein Muñoz life. In this autobiographical portrait, Susana leaves her native Argentina to live her life outside the strictures of Latin American cultural and family pressures. Susana interweaves cinema vérité interviews of her family and lovers with snapshots, home movies and even a Disney cartoon to render the cultural context in which female, sexual and ethnic identity is shaped.
See the film SUSANAPrice: 40 skr. The money goes directly to the filmmaker.Las Madres; The Mothers of Plaza de Mayo, 1985, 64 min, 16mm. Co-directed and produced with Lourdes Portillo.Nominated for an Academy Award for Best Documentary in 1986, Las Madres documents the courageous political actions of the Mothers of the Plaza de Mayo, a group of Argentine women who gather weekly at the Plaza de Mayo in Buenos Aires to remember the children that "disappeared" during the Dirty War (1976-1983). La Ofrenda - The Days of The Dead (El Diade Los Muertos), 1989, 62 min. Produced and Directed by Lourdes Portillo and Susana Blaustein Muñoz. Filmed simultaneously in Oaxaca DF and San Francisco. A documentary exploring the varying cultural practices of the "Day of the Dead" in both Mexico and Chicano/a communities in the United States. Nominated for Grand Jury Prize at Sundance Film Festival 1989.My Home: My Prison, 1993, 60 min. My Home: My Prison is based on the autobiography of Palestinian journalist Raymonda Tawil, one of the first Palestinians to engage Israelis in dialogue twenty-four years ago. She was arrested several times by the Israeli military and accused of being a collaborator by some of her own people. Yet today, she is considered a pioneer of the peace process in the Middle East. My Home, My Prison is also about the struggle for women's rights. Raised in a misogynistic society that limits the freedom of women. Raymonda grew into a person who dared to speak her mind. Now exiled in Paris, she remains controversial; her daughter Suha married Yasser Arafat. Directed with intensity by two Jewish filmmakers. Erica Marcus and Academy Award nominee Susana Blaustein Muñoz, the film, set against the backdrop of the last fifty years of the Israeli-Palestinian conflict, goes beyond traditional documentary by interweaving archival footage, interviews and reenacted scenes from Tawil's memories, accompanied by dramatized excerpts from her writings. It screened at the Haifa Film Festival 1994 -1996.Ave Phoenix, 1995, 27 min. Short Film. Directed, produced and written by Susana Blaustein Muñoz. Starring Mira Furlan a former actress of Emir Kusturica. Sponsored by AFI in Hollywood,Awakening from Sorrow: Buenos Aires 1997, 2009, 40 min, Directed by John Knoop and Karina Epperlein. Produced by John Knoop, Susana Blaustein Muñoz, Karina Epperlein. A documentary about the rise of the movement called HIJOS. Children of the disappeared. The film is about a crucial moment in history when the grief of young Argentines - whose parents disappeared and were tortured and killed during the 'Dirty War' (Argentina's dictatorship organized mass killings of civilian dissidents during the 1970s until 1983) erupts into public action, and becomes a cornerstone for social movements from South America to Serbia. Until these young people began to organize and demand explanations from their government, the predominant coping strategy has been to pretend that the missing are still alive. This film documents the power to transform pain into action to lift the veil of repression that has gripped a generation of young people.
Old Love Dies Hard, 2013, 8:30 min. This autobiographical film shows that there is no agelimit for falling in love. The story of Susana and Christina takes us from Stockholm to Buenos Aires. Susana and Christina met in their 20`s and reconnected via Facebook 35 years later. Their love was rekindled at age 60 and they made a commitment to settle together. Never say never is the message!
See the film Old Love Dies Hard:
Credits SAQMI Play:Producers: Anna Linder and Malin HolgerssonDesign and code: Vincent OrbackComposer: Amanda LindgrenEdited and Mixed by Malin HolgerssonVoice: Sam MessagePublisher: Anna Linder
SAQMI Play is produced with the support from The Swedish Arts Council and Gothenburg City.
-
This episode is both in Swedish and English
If you are English-speaking, you can find the English introduction further down which makes the talk easier to follow.Längre ned kan du även se filmen SUSANA.Further down you can also see the movie SUSANA.
I det här avsnittet av SAQMI Play möter vi den argentinska filmskaparen Susana Blaustein Muñoz, som med sin ständigt aktuella självbiografiska film Susana tidigt blev en queer pionjär. Filmen från 1980 är en av dom allra första svenska lesbiska historier som skildras i rörlig bild, Susana bodde nämligen i Stockholm ett tag i slutet av 70-talet och hängde bland annat i kretsarna kring Lesbisk front. Christina, hennes dåvarande finlandssvenska flickvän som också var ny i Stockholm, figurerar i filmen. 40 år senare kommer deras pånyttfödda kärlek att skildras i kortfilmen Old Love Dies Hard, som skulle blivit en längre uppföljare till Susana men som verkar förbli den drygt åtta minuter kortdokumentär den är idag.Sitt breda internationella genombrott fick Susana Blaustein Muñoz 1985 med dokumentärfilmen Las Madres de la Plaza de Mayo som nominerades till en Oscar. Las Madres är en film om dom argentinska kvinnor som utmanade landets militärjunta och drev en enorm kamp för att få veta vad som hänt deras barn, som försvunnit under dom år Argentina var en militärdiktatur. Varje torsdag samlades mödrarna på torget Plaza de Mayo i Buenos Aires framför presidentens residens. Deras vita sjalar blev ett signum och rörelsen känd över hela världen.Susana Blaustein Muñoz, idag 68 år, har examen i konst från Bezalel Academy i Jerusalem i Israel och en master i film från San Francisco Art Institute i USA. Idag bor hon återigen i sin hemstad Mendoza i Argentina. Vi ska alldeles strax låta Susana själv berätta om sitt arbete. Hon nämner direkt sitt självporträtt Susana som kom till när hon studerade film i San Fransisco. Susana är en slags dagbok i rörliga bilder och ett möte mellan två systrar som valt olika sätt att leva sina liv. Susana väver samman cinema vérité och intervjuer till ett collage av stillbilder, amatörfilmer och animationer för att gestalta den kulturella kontext i vilken kvinnlig, sexuell och etnisk identitet formas. Hon ber sina familjemedlemmar, älskare, ex och vänner berätta om henne framför kameran. Vad tycker du om Susana? undrar hon. Filmen blev censurerad av den argentinska staten – som flera av Susanas filmer. Hon säger idag att det är nästintill omöjligt för henne att arbeta som filmskapare i sitt hemland.Malin Holgersson och SAQMIs grundare Anna Linder, hade samtalet med Susana den 28 juni 2021. Susana sitter i sitt hem i Mendoza i Argentina och vi sitter hemma hos Anna i Majorna i Göteborg.Text av Malin Holgersson.
SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, sv/vit, 16mm.Experimentell dokumentär om Susana Blaustein Muñoz liv. I sitt självbiografiska porträtt lämnar Susana hemlandet Argentina, för att leva sitt liv utanför det kulturella trycket från den latinamerikanska samhälls- och familjestrukturen. Det är en personlig och privat berättelse, likt en dagbok i rörliga bilder. Susana är en politiskt viktig film och en av de allra första svenska lesbiska historier som skildras och som bör ingå i ett svenskt kulturarv. Fler filmer av Susana längre ned:
Trailer till filmen SUSANA:
Relaterat material:
Screen: 'Las Madres' of ArgentinaText by Walter Goodman, The New York Times, April 2, 1986
Relationer blir film långt borta och nära, SvDText av Henrik Sahl Johansson, Publicerad den 4 augusti 2014.
Texts and films by Susana Blaustein Muñoz:
In this episode of SAQMI Play we meet the Argentinian filmmaker Susana Blaustein Muñoz, who became an early queer pioneer with her always relevant autobiographical film Susana. This film from 1980 marks one of the first Swedish lesbian stories to be portrayed in moving images, since Susana lived in Stockholm for a while in the late 70’s, and for instance hung out in the circles around Lesbisk front (Lesbian Front). Christina, her Finno-Swedish girlfriend at the time, who was also new to Stockholm, appears in the film. 40 years later their reborn love will be depicted in the short film Old Love Dies Hard, which was meant as a longer follow up to Susana, but seems to remain the slightly over 8-minute long documentary short that it is today.
Susana Blaustein Muñoz had her broad international breakthrough in 1985 with the documentary film Las Madres de la Plaza de Mayo, which was nominated for an Oscar. Las Madres is a film about the Argentinian women who challenged the nation’s military rule and waged a tremendous struggle for the right to know what happened to their children who’d disappeared during the years when Argentina was a military dictatorship. Every Thursday the women gathered at the Plaza de Mayo in Buenos Aires in front of the President’s residency. Their white scarves became a signum, and the movement grew famous all over the world.
Susana Blaustein Muñoz, now 68 years of age, has an art degree from the Bezalel Academy in Jerusalem in Israel, and a master in film from the San Francisco Art Institute in the USA. Today she once again lives in her hometown of Mendoza in Argentina.
In just a moment we’ll let Susana talk about her work herself. Directly she mentions her self-portrait Susana, which came to life while she was studying film in San Francisco. Susana is a kind of diary of moving images as well as a meeting between two sisters who’ve chosen different ways of living their lives. Susana weaves together cinema vérité and interviews to create a collage of stills, amateur films, and animations, to portray the cultural context in which female, sexual, and ethnic identity is formed. She asks her family members, lovers, exes, and friends to talk about her in front of the camera. What do you think about Susana? she wonders. The film was censured by the Argentinian state – just like many of Susana’s films. She says that today it’s almost impossible for her to work as a filmmaker in her home country.
Malin Holgersson and SAQMI’s founder Anna Linder had this discussion with Susana on the 28th of June, 2021.Susana sits in her home in Mendoza in Argentina and we sit in Anna’s home in Majorna in Göteborg.Text by Malin Holgersson. Translated to English by Alex Alvina Chamberland
Filmografi:SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, Black/White, 16mm. Experimental documentary about Susana Blaustein Muñoz life. In this autobiographical portrait, Susana leaves her native Argentina to live her life outside the strictures of Latin American cultural and family pressures. Susana interweaves cinema vérité interviews of her family and lovers with snapshots, home movies and even a Disney cartoon to render the cultural context in which female, sexual and ethnic identity is shaped.
See the film SUSANAPrice: 40 skr. The money goes directly to the filmmaker.Las Madres; The Mothers of Plaza de Mayo, 1985, 64 min, 16mm. Co-directed and produced with Lourdes Portillo.Nominated for an Academy Award for Best Documentary in 1986, Las Madres documents the courageous political actions of the Mothers of the Plaza de Mayo, a group of Argentine women who gather weekly at the Plaza de Mayo in Buenos Aires to remember the children that "disappeared" during the Dirty War (1976-1983). La Ofrenda - The Days of The Dead (El Diade Los Muertos), 1989, 62 min. Produced and Directed by Lourdes Portillo and Susana Blaustein Muñoz. Filmed simultaneously in Oaxaca DF and San Francisco. A documentary exploring the varying cultural practices of the "Day of the Dead" in both Mexico and Chicano/a communities in the United States. Nominated for Grand Jury Prize at Sundance Film Festival 1989.My Home: My Prison, 1993, 60 min. My Home: My Prison is based on the autobiography of Palestinian journalist Raymonda Tawil, one of the first Palestinians to engage Israelis in dialogue twenty-four years ago. She was arrested several times by the Israeli military and accused of being a collaborator by some of her own people. Yet today, she is considered a pioneer of the peace process in the Middle East. My Home, My Prison is also about the struggle for women's rights. Raised in a misogynistic society that limits the freedom of women. Raymonda grew into a person who dared to speak her mind. Now exiled in Paris, she remains controversial; her daughter Suha married Yasser Arafat. Directed with intensity by two Jewish filmmakers. Erica Marcus and Academy Award nominee Susana Blaustein Muñoz, the film, set against the backdrop of the last fifty years of the Israeli-Palestinian conflict, goes beyond traditional documentary by interweaving archival footage, interviews and reenacted scenes from Tawil's memories, accompanied by dramatized excerpts from her writings. It screened at the Haifa Film Festival 1994 -1996.Ave Phoenix, 1995, 27 min. Short Film. Directed, produced and written by Susana Blaustein Muñoz. Starring Mira Furlan a former actress of Emir Kusturica. Sponsored by AFI in Hollywood,Awakening from Sorrow: Buenos Aires 1997, 2009, 40 min, Directed by John Knoop and Karina Epperlein. Produced by John Knoop, Susana Blaustein Muñoz, Karina Epperlein. A documentary about the rise of the movement called HIJOS. Children of the disappeared. The film is about a crucial moment in history when the grief of young Argentines - whose parents disappeared and were tortured and killed during the 'Dirty War' (Argentina's dictatorship organized mass killings of civilian dissidents during the 1970s until 1983) erupts into public action, and becomes a cornerstone for social movements from South America to Serbia. Until these young people began to organize and demand explanations from their government, the predominant coping strategy has been to pretend that the missing are still alive. This film documents the power to transform pain into action to lift the veil of repression that has gripped a generation of young people.
Old Love Dies Hard, 2013, 8:30 min. This autobiographical film shows that there is no agelimit for falling in love. The story of Susana and Christina takes us from Stockholm to Buenos Aires. Susana and Christina met in their 20`s and reconnected via Facebook 35 years later. Their love was rekindled at age 60 and they made a commitment to settle together. Never say never is the message!
See the film Old Love Dies Hard:
Credits SAQMI Play:Producenter: Anna Linder och Malin HolgerssonDesign och kod: Vincent OrbackKomposition: Amanda LindgrenKlipp och mix: Malin HolgerssonAnsvarig utgivare: Anna Linder
SAQMI Play produceras med stöd avKulturrådet och Göteborgs stad.
-
Witold Gombrowicz (1904–1969) var en polsk journalist och författare som befann sig på resa i Sydamerika när andra världskriget bröt ut. Han bestämde sig för att stanna i Buenos Aires. Här påbörjade han den dagbok som blev hans främsta litterära verk, en dagbok som från början av 1950-talet fortlöpande publicerades i en polsk exiltidskrift.
Egentlig litterär berömmelse vann han sent, först på 1960-talet, och då med en roman som hade tillkommit och utgivits redan i Polen, Ferdydurke. De inkomster som följde med berömmelsen gjorde det möjligt för honom att återvända till Europa, dock inte till Polen men väl till Frankrike. Han häcklade återkommande förhållandena i sitt forna fosterland men bekände sig till radikal individualism och inte till någon oppositionsrörelse. Richard Swartz, journalist och författare, tidigare Svenska Dagbladets korrespondent i Central- och Östeuropa, samtalar med Peter Luthersson. -
Det var ett av de tuffaste och farligaste rallyn som körts. Efter 444 mil i Argentina var det två svenska kvinnor som var överlägset först i mål i Buenos Aires. Det är nu över 50 år sen som Ewy Rosqvist och kartläsaren Ursula Wirth chockade världen. Var det verkligen möjligt att det enda kvinnliga ekipaget hade vunnit Argentinas Grand Prix?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dokumentär av Emma Holmsen (2019)
Medverkande: Ewy Rosqvist-von Korff
Redaktör: Alexander Lundholm
-
TRUMMIS, 55 år. Född och bosatt i Göteborg. Sommarvärd 2018.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Kanske är det bilden av en naken man i en hotell-lobby som fastnar bäst men i Mikkey Dees Vinter-prat finns det stoff för många filmscener om någon skulle vilja göra en spelfilm om hans liv.
I sitt Vinter i P1 tar rockmusikern och trummisen Mikkey Dee med oss backstage till den värld som varit hans arbetsplats i snart fyrtio år. En arbetsplats där ”the show must go on” även om man råkat ramla och fått foten gipsad, där man får vänner för livet- och till och med kan bli hotad till livet.
Mikkey Dee bjuder på en rad nedslag i karriären, från den första USA-turnén 1986 med bandet King Diamond, där han trodde att han var tvungen att fixa käket eftersom han inte visste att ”MikkeyD” är amerikansk slang för MacDonalds, till hur oskyldiga blåbär höll på att ta livet av den legendariske sångaren Lemmy Kilmister.
Han ger också flera exempel på hur oförutsägbart livet i rockcirkusen kan vara. Mikkey Dee berättar bland annat om det kaos som utbröt i samband med en spelning i Buenos Aires i Argentina där arrangören hade en arena dimensionerad för ungefär 6000 men hade sålt dubbelt så många biljetter. Spelningen måste avbrytas när publiken välde upp på scenen och bandet fick ta sig tillflykt till ett skyddsrum medan trängseln övergick i upplopp och vandalisering.
- Senare på natten såg vi upploppet på tv med militärpolis och allt, och plötsligt går en kille förbi tv-kameran med min vita bas-kagge på huvudet! Där var vi allt lite skraja, det måste jag säga.
Mikkey Dee bjuder generöst på sig själv men är aktsam om andra. Det som skulle ha kunnat bli en orgie i namedropping blir istället goda skrönor och reflektioner från en kille som klarat det krävande turnélivet utan missbruksproblem och annat elände.
- Jag har bara inte velat kasta bort det jag har kämpat så hårt för, även om jag förstår varför man kan hamna i det träsket med tanke på trycket som vi musiker har på oss.
Om Mikkey Dee
- Lenny Kilmeister sa en gång att om han kom på oss med droger fick vi sparken, och det kändes jävligt bra att höra från en kille som honom.Spelar trummor i den tyska rockgruppen Scorpions. Nyss hemkommen från bandets pågående världsturné, senast i Australien och Kina. Främst känd från bandet Motörhead där han spelade i 24 år fram tills sångaren och basisten Lemmy Kilmister dog och bandet upplöstes. Har även spelat med bland andra King Diamond och Don Dokken.
Heter egentligen Micael Kiriakos Delaoglou. Håller på ishockeylaget Frölunda och Örgryte i fotboll. Beskriver sig själv som ”en översocial och helt vanlig snubbe som spelar trummor jävligt bra”.
Producent: Stefan Sundberg
-
Sydamerikas litterära fixstjärna heter César Aira. Han kallades länge för Sydamerikas mest välbevarade hemlighet, men numera är den 66-årige författaren internationellt spridd och översatt.
Nyligen kom Fri flykt framåt, tre kortromaner i översättning av Manni Kössler.César Aira ser på skrivandet som en allvarlig lek och improviserar fram sina romaner. Att behärska improvisationens konst är nyckeln till lyckan, menar han, som skriver i ett rasande tempo; i genomsnitt tre romaner om året, men ingen på mer än 100 sidor. Det korta formatet och stilen som liknar en korsning mellan surrealism och barock, påminner om Jorge Luis Borges labyrinter eller Julio Cortázars sätt att hoppa hage. Språket är enkelt men intrigen desto mer halsbrytande.Jag behöver två saker när jag skriver. En tankelek och en känsla som berör mig på djupet.Ulla Strängberg träffade honom i hans hem i Buenos Aires, belamrat med böcker från golv till tak. Det blev också en promenad i stadsdelen Flores med sina blommande villaträdgårdar där flera av hans berättelser utspelas, kryddade med en stillsam ironi. Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på alltför stort allvar.César Aira.Producent Ulla Strängberg [email protected] Sveriges Radio JönköpingKulturreportaget Vi är flugan på väggen. Vi går in i skapandets innersta rum och synar kulturlivets skuggsidor. Här hör du Sveriges Radios långa reportage om kultur. - Visa fler
