Wahlström & Widstrand Podcasts
-
Varför har Ryssland ett kluvet förhållande till väst? Vilken betydelse har Peter den store haft för den ryska självbilden? Och behöver landet vara en autokrati för att kunna styras? Det är frågor som vi samtalar om i veckans Hotspot, som bland annat handlar om ortodoxa kyrkan, tsarer och slavofiler.
Gäst i programmet är Bengt Jangfeldt som är Rysslandskännare, docent i slaviska språk och Augustpris-vinnande författare.
Boktips: ”Vi och dom – Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé”, Bengt Jangfeldt (Wahlström & Widstrand), ”Ryssland och Europa – En kulturhistorisk studie", Per-Arne Bodin (Natur & Kultur), ”Rysslands historia – Från Alexander II till Vladimir Putin”, Martin Kragh (Dialogos Förlag), ”Russian thinkers”, Isaiah Berlin (Penguin Classics) och ”The Flow of Ideas”, Andrzej Walicki (Peter Lang AG)
Vill du hjälpa oss att göra fler program? Stöd gärna vårt arbete genom att swisha en gåva till: 123 396 94 17
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
-
En människa som inte kan sluta sörja: Vad är det hon sörjer egentligen? Alla de dödas död eller bara den egna oförmågan att leva. En orättvis värld eller en gammal barndom. En förälder eller en omöjlig kärlek. Vad ska hon göra med all sorg? Gå i terapi? En diktsamling om det stoff som sorgen vävs av: kärleken, döden och längtan. Språket, molnen, husdjuren. Den oändliga barndomen. Jenny Tunedal i samtal med Birgitta Westlin, präst i Lundby församling, Göteborg.
Medarrangör Wahlström & Widstrand
-
Kommer du ihåg när jag sa till dig att du skulle vila i rymden? Jag sa det många gånger.
Om Edgar Corvera: Edgar Corvera är född 1984 i Minsk i Sovjet. Våren 2023 debuterar han med romanen Vi på förlaget Wahlström & Widstrand. Producent Dmitri Plax [email protected] -
Det började med att jag åt lunch med en av mina bästa vänner som berättade att han bjudit med en vän, som jag inte känner, till min fest om en vecka.
Om Edgar Corvera: Edgar Corvera är född 1984 i Minsk i Sovjet. Våren 2023 debuterar han med romanen Vi på förlaget Wahlström & Widstrand. Producent Dmitri Plax [email protected] -
Klockan blev halvnio. Det kom och gick personal i korridoren. Vad skulle jag göra om de inte kunde hjälpa mig? Jag borde sitta och skriva nu. Inte sitta på en jävla vårdcentral!
Om Edgar Corvera: Edgar Corvera är född 1984 i Minsk i Sovjet. Våren 2023 debuterar han med romanen Vi på förlaget Wahlström & Widstrand. Producent Dmitri Plax [email protected] -
Vi står vid skolbyggnaden med våra barn. Det är introduktionsdag inför förskoleklassen i höst. Välkomna! ropar en lärare ut över havet av förväntansfulla ansikten.
Om Edgar Corvera: Edgar Corvera är född 1984 i Minsk i Sovjet. Våren 2023 debuterar han med romanen Vi på förlaget Wahlström & Widstrand. Producent Dmitri Plax [email protected] -
Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I Sheila Hetis bok “Moderskap” möter läsaren en barnlös kvinna strax under 40 som inte kan bestämma sig för om hon ska bli mamma eller inte. Heti skriver: “Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat”.
Hon försöker rationalisera beslutet, göra sådana plus-och minuslistor. Hon umgås med vänner som är föräldrar för att se hur det känns att vara runt barn. Men beslutet är för stort, för oåterkalleligt, det går inte att ta baserat på varken förnuft eller intuition. Hon bestämmer sig därför att lämna det till ödet med hjälp av en teknik som går ut på att singla slant och som används i en över tre tusen år gammal kinesisk visdomsbok.
Att singla slant om barnaskaffandet påminner om hur det sett ut historiskt. Under den absolut största delen av mänsklighetens historia har det inte varit ett medvetet beslut eller val att bli förälder. Vi har axlat rollen som mammor och pappor i tusentals år utan att ens riktigt ta ställning till det. Barnen har kommit till oss på samma sätt som döden kommit till oss, ofta helt okontrollerat, oavsett om vi är redo.
Litteraturprofessorn Francis O’Gorman skriver i sin bok “Worrying” om hur vi i en sekulär, liberal värld sätter ett sådant värde på rationella val, konsumtionsfrihet och idén om att framtiden ligger helt i våra händer att det är lättare än någonsin att oroa sig över att välja fel. Hans resonemang går att applicera på barnafödandet, där du som kvinna i en sekulär, liberal värld har stora möjligheter att styra om, när och på vilket sätt du vill ha barn. Du kan frysa in dina ägg, köpa “dagen-efter-piller”, adoptera, göra abort, skaffa en sådan spermiedonator och använda en mängd olika preventivmedel. Beslutet ligger i princip helt i dina händer och kanske är det just därför det känns så lätt att välja fel.
Samtidigt har dessa trygga, fria och välorganiserade former som moderskapet sker under idag inte vuxit fram från ingenstans. Det är mycket tack vare kvinnorättskampen, feminister som stridit för att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och inte bli styrda av samhällets normer eller förväntningar. Ur det perspektivet känns det nonchalant och otacksamt av Hetis huvudkaraktär att ens överväga singla-slant-metoden. Att överlåta den frihet som så många kvinnor historiskt har saknat och saknar än idag åt något så banalt som en uråldrig kinesisk visdomsbok.
En anledning till att Hetis huvudkaraktär ifrågasätter barnaskaffandet är all ondska som finns i världen. Heti skriver: Historien lärde oss om grymhetens, sadismens och ondskans yttersta gränser. Och därför kommer vi att i protest avstå från att sätta fler människor till världen (...). Vi kommer inte föda fler förövare, inga fler offer. På så vis använder vi våra livmödrar till något gott. “.
En del av mig förstår henne och tänker att alla kvinnor borde följa Hetis resonemang. Att jag också borde använda min livmoder till något gott och avstå från att sätta fler barn till en grym värld. Det är på ett sätt det enda rätta när också framtiden tycks så osäker och hotfull. Men det tar emot att betrakta frågan på det viset. Det är något med barnet som ändå lockar.
I Nina Björks klassiker "Under det rosa täcket" beskrivs moderskapet som en kvinnas enda trygga väg till att aldrig bli utbytt eftersom kärlek och erotik i den fria sexualitetens tidsålder skuggas av ett ständigt hot om att bli ersatt. Björk skriver: “Om vi vill vara tryggt unika, absolut oersättliga, bör vi amma ett nyfött barn, ett barn vi kan bära med oss, på tåg, på fest, till vänner – ständigt blir vår unicitet närvarande”. Kanske är det den oersättligheten jag söker när jag söker ett barn, en fysisk garanti på att jag aldrig kommer bli utbytt.
Samtidigt som Björk argumenterar för att ett barn ger en viss känslomässig trygghet visar forskning av ekonomen och psykologen Daniel Kahneman att föräldraskapet inte gör oss lyckligare. Att människor som har barn tvärtom i genomsnitt är mer olyckliga än de som inte har det och att de som har barn är extra olyckliga just när de umgås med sina barn. En förklaring till detta är att barn skapar ekonomisk stress och sämre materiell livskvalitet hos föräldrarna eftersom barn är så oerhört dyra. Enligt beräkningar från Swedbank kostar det ungefär 1,2 miljoner kronor att ha ett barn i Sverige idag. Ur ett ekonomiskt perspektiv är barnet alltså en värdelös investering.
Om barnet varken gör mig lycklig eller rik och inte heller växer upp till en ljus och lovande framtid, varför vill jag ha det? En vän till mig sa att det liksom krampar i nedre delen av hennes mage när hon ser en söt bebis. Men för mig krampar det inte. Jag försöker verkligen känna efter och stirrar på det bedårande lilla barnet på bussen tills att hennes pappa börjar skruva på sig, men ingenting händer i mig rent fysiskt.
Nina Björk kritiserar det här biologiska perspektivet på barn i “Under det rosa täcket”. Enligt Björk riskerar idén om den naturliga modersinstinkten att leda till att vi hamnar i ojämställda relationer eftersom vi inte har samma förväntan på män. Men vad är egentligen alternativet? Vad är egentligen en moder utan sin modersinstinkt?
I Maggie Gyllenhaals film “The lost daughter” följer tittaren tvåbarnsmamman Leda som på många sätt varit en usel moder åt sina två döttrar. Filmen är klaustrofobisk, i utdragna scener hörs Ledas små flickor gråta. Vid ett tillfälle där Leda försöker förklara sitt agerande säger hon: “Jag är en onaturlig moder”. Och trots att jag rationellt förstår att hon är ett offer för sina omständigheter är det något i det påståendet som får mig att förakta henne.
Här syns paradoxen i en tid som lovar oss valfrihet och rätten till självbestämmande. Trots alla valmöjligheter, alla feministiska genombrott och allt prisande av individuellt beslutsfattande, väcker bilden av kvinnan som något annat än en god och självuppoffrande moder fortfarande obehag. Ett obehag som bara växer av insikten att hon faktiskt valde att bli mamma och därmed också hade kunnat välja att inte bli det. Och plötsligt känns det vettigt att söka sig till den kinesiska visdomsboken ändå. Att singla slant om barnet för att undkomma den moraliska domen vid ett misslyckat moderskap.
Selma Brodrej, kulturskribent
Litteratur
Sheila Heti: Moderskap. Översättning: Klara Lindell. Albert Bonniers förlag, 2018.
Francis O'Gorman: Worrying: A Cultural and Literary History. Bloomsbury Academic USA, 2015.
Nina Björk: Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand, 1996.
Musik
Jenny Wilson: Motherhood från albumet "Hardships". Gold medal recordings, 2009.
-
Hon försökte genom litteraturen att frigöra sig från sitt köns medfödda bojor. I sitt författarskap målade hon med skarpa drag upp kvinnans underkastelse inom äktenskapet, och drömde om en frihet i gemenskap. Men självförakt, ensamhet, brustna illusioner och en stormande kärleksaffär kom att dra ned henne i ett svart djup av olycka. Litteraturväven berättar historien om Victoria Benedictsson: Som att rista med en nålsudd i sitt eget hjärta.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Stål Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats:
KÄLLOR:
[Litteratur]
Benedictsson, Victoria – Dagböcker 1876-1888, GML förlag (2014)
Benedictsson, Victoria – Den bergtagna och andra berättelser, Hammarström & Åberg (1982)
Benedictsson, Victoria – Fru Marianne, Lind & co (2000)
Benedictsson, Victoria – Från Skåne/Pengar, Albert Bonniers förlag (1950)
Benedictsson, Victoria – Ord på liv och död: Kortprosa, drama, dagbok I, Atlantis (2008)
Benedictsson, Victoria – Ord på liv och död: Kortprosa, drama, dagbok II, Atlantis (2008)
Benedictsson, Victoria – Sirenen, GML förlag (2015)
Benedictsson, Victoria – Stora boken: Volym 1: Dagbok 1882-1884, Cavefors (1978)
Benedictsson, Victoria – Stora boken: Volym 2: Dagbok 1884-1886, LiberFörlag (1982)
Björk, Nina – Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, Wahlström & Widstrand (2008)
Forssberger, Annalisa – Ekon och speglingar: Studier kring Victoria Benedictsson, Johanne Luise Heiberg och Herman Bang, Rabén & Sjögren (1961)
Holm, Birgitta – Victoria Benedictsson, Natur & Kultur (2007)
Larsson, Lisbeth – Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap, Weyler (2008)
Sjögren, Margareta – Rep utan knutar: Victoria Benedictsson: En levnadsteckning , Bonniers (1979)
[Nätet]
http://victoriabenedictsson.se/
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%A5ttiotalet -
Augustpriset har gått av stapeln och vi gratulerar:
Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand,
Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning, Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur,
Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur!
Littpodden är lite sen på kakan men vi skickar ändå ut ett avsnitt tillägnat vilka av alla de nominerade som vi hejade lite extra på.
Utöver det bjuder vi på lite Strindberg-rants och saftig info kring vad Augustpriset är.
Vad är det för resa Emma ska på? Varför tycker Elin det är så kul?
Böckerna som nämns i avsnittet är:
När vi var samer, Mats Jonsson, Galago
Mitt i livet återtar Mats Jonsson sin glömda släkthistoria i serieromanens form. Med stilsäker tecknarhand vävs skogssamernas glömda och undanträngda historia samman med den självbiografiska jakten på författarens egen identitet. När vi var samer är expressiv och personlig folkbildning där torra fakta får liv i kraftfull dialog med det grafiska uttrycket.
Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand
I sin litterära fantasi låter Elin Cullhed läsaren komma den skapande, levande människan Sylvia Plath alldeles nära. På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra. Med Eufori tar en författarikon plats i vår tid – i textens bultande hjärta får läsaren också syn på sig själv.
Dante – den förste författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur
Lagom till 700-årsjubileet av Dante Alighieris bortgång har Anders Cullhed levererat en lika vitter som koncis framställning av den världsberömde poetens liv och den värld han levde i. Mot bakgrund av de sociala, politiska och religiösa omständigheterna i högmedeltidens Italien, och i respektfull dialog med aktuell forskning, introduceras läsaren inte bara till (den gudomliga) Komedin utan också till florentinarens övriga verk och förehavanden – som autodidakt, folkspråksförespråkare, kommunalpolitiker och slutligen landsflykting – liksom till hur synen på författaren Dante har förändrats över tid. En smakfullt illustrerad biografi med potential att bli ett standardverk.
Himlabrand, Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren
I Moa Backe Åstots ungdomsroman Himlabrand konfronteras sextonåriga samen Ánte med både historiskt och mer närliggande förtryck. Måste han offra en stor del av sig själv, lämna renskötseln och bli "trottoarsame"? Berättelsens epicentrum är en berörande, sinnligt framskriven inre slitning kring hur kärlek killar emellan är möjlig. Förälskelsens toppar och dalar smälter samman med en levande naturskildring, där kyla och snö möter pulserande, dröjande het förälskelse. Spår av unken rasbiologi och förtryck sopas undan av en varm gemenskap inom och mellan generationer.
Övriga nominerade som nämns är även:
Ett rum till Lisen, Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma AdBåge, Rabén & Sjögren
Om du möter en björn, Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam, Förlaget
Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur
Min mamma är snabbare än din!, Emma Virke & Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
(referens: https://www.augustpriset.se/augustpriset-genom-aren/nominerade-2021)
Häng på när Littpodden försöker bena ut detta prestigefyllda pris!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
"Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst". Karin Boyes dikt "I rörelse" från 1927 är en av den svenska poesins mest igenkända och älskade dikter. Och sannolikt den enda dikt som hjälpt ett svenskt fotbollslag till VM-brons i fotboll. Boye skrev dikten som del av en radikal studentrörelse, fylld av framtidstro. Men dikten har genom åren tolkats på många olika sätt. Vad är det som gör den här dikten så stark? Och vilken plats har den i Karin Boyes viktiga författarskap?
Premiäravsnittet av Verket gästas av Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till ett flertal uppmärksammade författarbiografier, inte minst "Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv" (Wahlström & Widstrand, 2017).
Samtalsledare: Paulina Helgeson
Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson.
Inspelningsteknik: Pär Nordlund.
Producent: Magnus Bremmer
Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. -
Han var den unge idealisten vars drömmar krossades i ett av Sibiriens ökända fångläger, men som pånyttfödd genom tron bejakade sitt eget lidande för att försonas med sitt öde. Han kom att med psykologisk skärpa för alltid förändra romankonsten och är i dag en av världens mest lästa och omtyckta författare. Litteraturväven berättar historien om Fjodor Dostojevskij: där sorgen förvandlas till stilla, ödmjuk glädje, del 2.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats: https://bibliotek.oxelosund.se/-/-17-2-fjodor-dostojevskij-dar-sorgen-forvandlas-till-stilla-odmjuk-gladje-del-1-2-
KÄLLOR:
[Litteratur]
Berman, Marshall – Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet, Arkiv förlag (1995)
Dostojevskaja, Anna – Mitt liv med Dostojevskij, Natur och Kultur (1992)
Dostojevskij, Fjodor – Anteckningar från källarhålet, Atlantis (2017)
Dostojevskij, Fjodor – Brott och straff, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Bröderna Karamazov: roman i fyra delar med en epilog, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Dubbelgångaren, Bakhåll (2004)
Dostojevskij, Fjodor – Döda huset, Bakhåll (2007)
Dostojevskij, Fjodor – En författares dagbok, Wahlström & Widstrand (1995)
Dostojevskij, Fjodor – Idioten: roman i fyra delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Onda andar: roman i tre delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Spelaren, Albert Bonniers förlag (2007)
Dostojevskij, Fjodor – Vita nätter, Bakhåll (2008)
Ekbom, Torsten – Experimentfältet: visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, Bonnier (2000)
Frank, Joseph – Dostoevsky: a writer in his time, Princeton University Press (2010)
Kjetsaa, Geir – Fjodor Dostojevskij: ett diktarliv, Atlantis (1986)
[Nätet]
Wikipedia:
Crime and punishment, en.wikipedia.org/wiki/Crime_and_Punishment (2021-04-30)
Sergej Netjajev, sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Netjajev (2021-05-07) -
Han var den unge idealisten vars drömmar krossades i ett av Sibiriens ökända fångläger, men som pånyttfödd genom tron bejakade sitt eget lidande för att försonas med sitt öde. Han kom att med psykologisk skärpa för alltid förändra romankonsten och är i dag en av världens mest lästa och omtyckta författare. Litteraturväven berättar historien om Fjodor Dostojevskij: där sorgen förvandlas till stilla, ödmjuk glädje, del 1.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats: https://bibliotek.oxelosund.se/-/-17-2-fjodor-dostojevskij-dar-sorgen-forvandlas-till-stilla-odmjuk-gladje-del-1-2-
KÄLLOR:
[Litteratur]
Berman, Marshall – Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet, Arkiv förlag (1995)
Dostojevskaja, Anna – Mitt liv med Dostojevskij, Natur och Kultur (1992)
Dostojevskij, Fjodor – Anteckningar från källarhålet, Atlantis (2017)
Dostojevskij, Fjodor – Brott och straff, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Bröderna Karamazov: roman i fyra delar med en epilog, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Dubbelgångaren, Bakhåll (2004)
Dostojevskij, Fjodor – Döda huset, Bakhåll (2007)
Dostojevskij, Fjodor – En författares dagbok, Wahlström & Widstrand (1995)
Dostojevskij, Fjodor – Idioten: roman i fyra delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Onda andar: roman i tre delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Spelaren, Albert Bonniers förlag (2007)
Dostojevskij, Fjodor – Vita nätter, Bakhåll (2008)
Ekbom, Torsten – Experimentfältet: visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, Bonnier (2000)
Frank, Joseph – Dostoevsky: a writer in his time, Princeton University Press (2010)
Kjetsaa, Geir – Fjodor Dostojevskij: ett diktarliv, Atlantis (1986)
[Nätet]
Wikipedia:
Crime and punishment, https://en.wikipedia.org/wiki/Crime_and_Punishment (2021-04-30)
Sergej Netjajev, https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Netjajev (2021-05-07) -
Hon var bespottad och dömd av den sovjetiska regimen, men fortsatte stoiskt att i hemlighet skriva sin poesi. Ett vittnesmål om det ryska folkets kamp och lidanden genom revolutioner, världskrig och terror; ett poem utan hjälte. Litteraturväven berättar historien om Anna Achmatova: Sorgen Är Det Mest Pålitliga På Jorden. Följs oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Anna Achmatovas porträtt är tecknat av Irem Babovic.KÄLLOR:[Litteratur]Achmatova, Anna – Dikter, Lind & Co (2008)Achmatova, Anna – Poem utan hjäte och andra dikter, Wahlström & Widstrand (1978)Akhmatova, Anna – My half century, Ardis (1992)Akhmatova, Anna – The complete poems of Anna Akhmatova, Zephyr Press (200)Akhmatova, Anna – The word that causes death’s defeat, Yale University Press (2004)Caws, Ann (red.) – Manifesto: a century of isms, University of nebraska Press (2001)Chukovskaya, Lidiya – Zapiski ob Anne Ahmatovoy: tom 3, Vremia (2013)Figes, Orlando – De som viksade: tystnad och terror i Stalins Sovjet, Historisk Media (2009)Polivanov, Konstantin – Anna Akhmatova and her circle, The University of Arkansas Press (1994)Reeder, Roberta – Anna Akhmatova: Poet & reader, Allison & Busby (1995)Reid, Anna – Belägringen av Leningrad, Norstedts (2012)Service, Robert – Ryska revolutionen 1900-1927, Historisk Media (2013)Tjukovskaja, Lidia – Anteckningar om Anna Achmatova: Första boken 1938-41, Ersatz (2015)[Artiklar]Schueler, Kaj – Sanningen om den mest omstridda nobelpristagaren, Svenska Dagbladet, 5 januari 2016[Film]Aranivitch, Semein – The Anna Akhmatova file (1989) [Nätet]Lurie, Lev – The poet who buried StalinMolotov radiotal 1941Sheremetev Palace
-
Han skrev i vilda explosiva rus om jakten på liv och mening längs med Amerikas evinnerliga vägar. En resa kantad av vänskap, skapande, rus och delirium. Litteraturväven berättar historien om Jack Kerouac: Beat, Kickar och Delirium. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Jack Kerouacs porträtt är tecknat av Irem Babovic.KÄLLOR:[Litteratur]Cassady, Carolyn – Off the road: mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg, Albert Bonniers Förlag (2008)Gifford, Barry & Lee, Lawrence – Jacks bok: legenden Jack Kerouac, Raben & Sjögren (1990)Ginsberg, Allen – Howl, Bakhåll (1995)Harding, Gunnar (red.) – Beat!: Poesi och prosa från beatgenerationen, Wahlström & Widstrand (2006)Johnson, Joyce – Biroller: en kvinnas ungdomsminnen från 1950 talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac, Askild & Kärnekull (1984)Johnson, Joyce – The voice is all: the lonely victory of Jack Kerouac, Viking (2012)Kerouac, Jack – Big Sur, Bakhåll (2010)Kerouac, Jack – De underjordiska, Raben & Sjögren (1985)Kerouac, Jack – Dharmadårarna, Bakhåll (2009)Kerouac, Jack – Järnvägen jorden, Bakhåll (1997)Kerouac, Jack – Livet är min konst, Bakhåll (1989)Kerouac, Jack - Maggie Cassidy, Penguin Classics (2009)Kerouac, Jack – Mexico City blues, Penguin Classics (2019)Kerouac, Jack – På väg, Norstedts (2008)Kerouac, Jack – Selected letters 1940-1956, Penguin Books (1996)Kerouac, Jack – Selected letters 1957-1969, Penguin Books (2000)Kerouac, Jack – Visions of Cody, Penguin Classics (2012)McNally, Dennis – Desolate angel: Jack Kerouac, the Beat generation and America, Random House (1979)Maher, Paul (ed.) – Empty phantoms; interviews and encounters with Jack Kerouac, Lulu.com (2015)Nicosia, Gerald – Memory babe: a critical biography of Jack Kerouac, Univeristy of California Press (1994)[Artiklar]Curley, Thomas F. – Everything moves, but nothing is alive, Commonwelll, september 1957Kerouac, Jack – The origins of the beat generation, Playboy, juni 1959Johnsson, Joyce – Kerouac unbound, Vanity Fair, 20 augusti 2007Millstein, Gilbert – Books of the Times, The New York Times, 5 september 1957The ganser syndrome, Time, 9 september 1957The scorns beatniks, Detroit News, 24 augusti 1958[Film]Lerner, Richard – What happened to Kerouac? (1986)[Nätet]Jack Kerouac -St. Pete’s literary lionJack Kerouac, football starKerouac chronologyMurderpediaOn the road: the original scroll reader’s guideShea, Andrea – Jack Kerouac’s famous scroll, ’On the road’ againTyska vargflockarna sprider skräck under havsytan
