Carrie Podcasts

  • Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.

    det väller liksom fram

    en flod av grönska,

    av blad   barr

    och fågelsång!

    Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.

    utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.

    För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.

    Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.

    I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.

    Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.

    All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.

    Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?

    Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.

    Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:

    Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,

    sömnen skall lindra min sorg',

    då skrämmer du mig med drömmar,

    förfärar mig med syner,

    så att jag hellre vill kvävas.

    Hellre döden än denna plåga!

    För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.

    Kristina Lindquist, kulturskribent

    Litteratur

    Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)

    Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)

    Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)

    Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)

    Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)

    Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)

    Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

  • I dessa juletider ska vi inte ägna oss åt det söta och snälla, utan istället åt det salta och svarta och skräckinjagande som just nu har en sorts renässans, inte minst inom modet. Men inte bara.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Många modeskapare har under den senaste tiden trålat i de mörkaste av vatten för inspiration till sina nya kollektioner. Eller snarare – de har tittat en hel del skräckisar på film och tv. Designern JW Anderson släppte tidigare i år en kollektion inspirerade av filmen Carrie. Tv-serien Stranger Things har gett upphov till en drös så kallade "modemerch"-samarbeten, med allt från H&M till Balmain. Men det allra ruggigaste är kanske att den har fått ännu fler modeskapare att ta till sig hela den grälla 80-talsestetik som genomsyrar serien.

    Den senaste lätt skräckinjagande serie-succén Wednesday har även uppmärksammats för sin garderob. Titelkaraktären Wednesday Addams klär sig bara i svart, med mindre inslag av vitt och grått, och hennes klädsel har av modeskribenter utropats till stilförebild. Kulturjournalisten Lotta Olsson inspirerades redan på 1960-talet av den komiskt rysliga familjen Addams, till att vilja klä sig i svart. Vi ringer upp henne och pratar om tjusningen med den skräckinjagande estetiken. Tv-serien Wednesdays succé har även fått vissa modeskribenter att gå så långt som att slå fast att Goth-stilen ska vara tillbaka, fast nu under namnet 'Gothcore'. Vi beger vi oss till en obskyr och mörk butik, med bara svarta kläder, och ber butiksägaren Anna Hanni bedöma om det nya modet verkligen kan klassificeras som Goth.

    Kläder kan inte bara se skrämmande ut, de kan också kännas rysliga att bära. Vi berättar historien om ett textilt material, vid namn cellull, tillverkat av nermalda granar, och som gav många minst sagt obehagliga upplevelser. Ryktet säger även, då och då, att det kunde dyka upp granskott på plaggen.

    Vi tittar även närmare på hur ofrivilligt julmusik-lyssnande kan vara ett fasansfullt arbetsmiljöproblem, i klass med tortyr. Och så lyfter vi fram den sura, ilskna och dåliga tomten. I en lång rad filmer har den skäggiga mannen fått visa upp sina mindre smickrande sidor. Men rent historiskt är det en fullt rimlig skildring, för länge var tomten långt från en mysig figur.

  • Berättelsen om en skådespelerska, författare och komiker som i hela sitt vuxna liv var prinsessan Leia med en hel värld samtidigt som hon brottades med psykisk ohälsa och missbruksproblem.

    Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play.

    När den första Star Wars-filmen går upp på biograferna 1977 kan ingen ana vilken betydelse den kommer få. Den omedelbara ikonen, prinsessan Leia, spelas av Carrie Fisher (1956-2016). Hon är dotter till Hollywoodstjärnorna Debbie Reynolds och Eddie Fisher, ett par som senare figurerar i en av 50-talets största kändisskandaler.

    Carrie gör sig med tiden känd som framgångsrik författare, (galg)humorist, så kallad manusdoktor och förgrundsfigur i debatten om psykisk ohälsa – men i mångas ögon är hon för alltid den unga, vackra rymdprinsessan.

    P3 ID om Carrie Fisher är en historia om en mansdominerad filmbransch, åldrande, skrivande, spruckna förhållanden, de starka banden mellan mamma och dotter samt konsten att kunna berätta om vad som helst på ett roligt sätt.

    I avsnittet medverkar bland andra Aftonbladet-redaktören och Star Wars-kännaren Tove Björnlundh och filmkritikern Tobias Norström.

    Avsnittet gjordes av Studio Olga sommaren 2022.
    Programledare: Vendela Lundberg
    Avsnittsmakare: Alice Dadgostar & Patrick Stanelius
    Producent: Vendela Lundberg & Carl-Johan Ulvenäs
    Ljudmix: Fredrik Nilsson

    Ljudklippen är hämtade från Star Wars-filmerna, Singin' in the rain (1952), Cleopatra (1963), dokumentären Bright Lights (2016, HBO), CNN, BBC, These old broads (2001), scenföreställningen Wishful Drinking (HBO, 2010), Wishful Drinking (ljudbok), Shampoo (1975), Postcards from the edge (1990), Under the rainbow (1981), Hollywood Vice Squad (1986), MTV, NBC, CBS, ABC, The Oprah Winfrey show

    Böckerna Wishful Drinking och The princess diarist av Carrie Fisher var till stor hjälp under researcharbetet.

  • Karin Arbsjö återvänder till serien som förgyllde hennes tonår på nittiotalet - men som lades ner efter bara 19 avsnitt: "Mitt så kallade liv".

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Angela är fjorton år och dödsförälskad i Jordan Catalano. Brian är socialt inkompetent, nördig och lika dödsförälskad i Angela. Rayanne vill synas av alla, hela tiden, och Rickie är gay men har aldrig sagt ordet rakt ut.

    När den amerikanska tv-serien "Mitt så kallade liv" ("My So-Called Life"), skapad av manusförfattaren och producenten Winnie Holzman, hade premiär 1994 var den unik i sitt sätt att ta både ungdomar och vuxna på allvar.

    13-åriga Claire Danes, mer känd som Carrie i spionserien "Homeland", lyste med en sådan kraft i huvudrollen att hennes filmstjärnekarriär redan kändes given.

    Nu går serien att se igen.

    Detta är en Klassiker som sändes första gången 2011.

  • Erik avslutar sin trilogi om fetischer och landar på något sätt i att Voldemort och Carrie är urtyperna för den moderna människan. Johan funderar över humor och berättar kinesiska sedelärande myter för att förstå Eurovision Song Contest bättre.