Amerika Podcasts

  • tar form. Syriens president har släppts in. Amerika backar bort. Hur ska man ersätta Washington? Nya allianser anas. Saudierna pratar med iranierna, en tidigare dödsfiende. Och i Israel stödjer sig regimen på ett islamistiskt parti, som leds av en imam tillika tandläkare.

    Lägesrapport från Nathan Shachar.


    Stöd gärna podden genom en insättning via:
    Swish: 123-6790943
    Bg-nummer: 5528-2834

  • Berättelsen om multitalangen och modeikonen som gjorde nyskapande R&B - men också historien om ett skandalöst giftermål med R Kelly och en tragisk död.

    Det är den 25 augusti 2001 på Marsh Harbour Airport på Bahamas. I en taxi ute på flygplatsens landningsbana sitter den 22-åriga stjärnan. Utanför svajar palmerna och hettan trycker på, men inne i bilen brummar AC:n för fullt. När Aaliyah Haughton tittar ut genom bilrutan ser hon planet som ska ta henne hem. Runtom planet springer folk fram och tillbaka, redo att lasta det med all packning och hela teamet. På vägen hit fyllde de två plan, men nu trycks allt istället in i ett. Aaliyah har spelat in en musikvideo till sitt nya album. Hon är 22 år gammal och redan en av USAs hetaste stjärnor. Vid det här laget är hon både artist, skådespelare och modeikon. Dessutom drömmer hon om att gifta sig med pojkvännen Damon Dash. Aaliyah är på väg att ta över världen. Det är dags att gå ombord planet, men Aaliyah sitter kvar i taxin. Hon tar upp telefonen och ringer sin pojkvän. För ovanlighetens skull är hon ensam på resan - varken hennes mamma eller pojkvän har kunnat följa med den här gången. Aaliyah gillar inte att flyga, det lilla planet och den tunga lasten gör henne rädd. Faktum är att alla redan är medvetna om att planet är för tung lastat. Trots det sitter de till slut i sina säten och motorerna startar. Men planet kommer inte att hinna lämna Bahamas och Aaliyah kommer inte att komma hem igen. Det hinner knapp lyfta innan de kraschar. I flygplansvraket hittas Aaliyah sittandes kvar i sitt säte. Amerikas starkast lysande stjärna är död. P3 Musikdokumentär om Aaliyah är berättelsen om en av 90-talets unga stjärnor som dog när hon var 22 år gammal. Hon debuterade som artist bara 15 år gammal, hamnade i ett skandalöst giftermål med R Kelly och omdefinierade inte bara det musikaliska landskapet utan också hur unga tjejer klädde sig. En dokumentär gjord av Hanna Frelin hösten 2021. Producent Joanna Korbutiak. Exekutiv producent Anna Johannessen. Tekniker Fredrik Nilsson. P3 Musikdokumentär görs av produktionsbolaget Tredje Statsmakten Media.En stor källa till den här dokumentären har varit boken "Baby Girl: Better known as Aaliyah" av Kathy Iandoli - som också intervjuas i avsnittet. Ljudklippen i avsnittet kommer ifrån NBC News, det amerikanska TV-programmet Star Search (producerat av TPE/Rysher Entertainment) 1989, Franska M6 Video Banks Youtube-kanal, fankontot AaliyahPL på Youtube, TV-kanalen BET, Inside Edition, Soul Train prisgala, Tommy Hilfigers reklamkampanj, Youtubekontot Rusty Chalfont från Oscarsgalan 1998, Hollywood Archives, CBS The early show, nöjeskanalen Extra, VMA "In memory of Aaliyah" 2001.

  • Adam har räddat liv och kommer några timmar sent till inspelningen. Det tar inte många minuter innan han, oförklarligt nog, är överlastad. Alix, som har fördrivit tiden med att tänka på Diana och dricka någon flaska vin, är oförklarligt nog på sin höjd lite salongsberusad.


    Sarah Bernhardt är inte överlastad men beger sig ombord på en överbelastad färja som för henne till den nya, okultiverade, världen. 

     

    Amerika bjuder på alla stereotyper man kan tänka sig. Vad sägs om cigarrökande bufflar med smutsiga händer till tulltjänstemän, fördömande puritanska präster, moralism, kapitalistiska rovdjur som gör allt för att tjäna sig en hacka, PR-kupper, överdådiga välkomstkommittéer, mördare, hövdingar, vapenfabriker, tågolyckor och så vidare. I ett land där knappt någon förstår det franska språket så är succé inget man kan ta för givet.


    🎙️

    18 september 2021


    🍷

    • Château Les Grand Sillons - Pomerol 2015

    • Château de Commarin - Vosne-Romanée 2016


    🥃

    • 1976 Samalens Bas Armagnac

    • Falu Bränneri Falu Dry Gin


    🎶

    • Claude Joseph Rouget de Lisle - La Marseillaise

    • Drottningholms Barockensemble - Allegro, Drottningholmsmusiken. Utgiven av Musica Sveciae

    • Garry McDonald & Laurie Stone - The Flying Doctors

    • Journey - Be Good to Yourself

    • Queen - Flash

    • Vernon Dalhart - The Alcoholic Blues


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • I rapporteringen kring gängskjutningar och vapenvåld är de ofta knappt ens bifigurer nu blir mödrarnas berättelser teater i "Mammorna".

    Riksteaterns pjäs, som baseras på journalisten Alexandra Pascalidous bok, handlar om sorgen och frustrationen när det värsta som kan hända en förälder inträffar. Möt regissör Sunil Munshi och skådespelaren Lo Kauppi.TV-SERIEN "SQUID GAME": TITTARSUCCÉ OCH FÖRÄLDRAORO Den Sydkoreanska TV-serien "Squid game" har enlig Netflix blivit deras största tittarsuccé någonsin. Samtidigt oroas många för det extrema våldet som är en central del av serien, i veckan rapporterades det till exempel om hur rektorer kännt sig tvungna att skickaa brev för att varna föräldrar för serien. Hur ska vi förstå fenomen som Squid game och vilka effekter har det på den som tittar? Samtal med Magnus Ullén, redaktör för boken "Våldsamma fantasier".PIANOMÄSTAREN VÍKINGUR ÓLAFSSON TOLKAR MOZART Den isländska pianisten Víkingur Ólafsson hyllas för sin senaste skiva Mozart & contemporaries där han tolkar just Mozart och hans samtida. Sara Norling från Musikrevyn i P2 har lyssnat!ESSÄ: FÖRFATTAREN SOM SÖKTE AMERIKA MEN FANN MANHATTAN Vad är "äkta"? I dagens essä följer skribenten Torbjörn Elensky författaren Italo Calvino i spåren, under den långa USA-resa som blev en besvikelse för den italienske författaren, då han inte någonstans ansåg sig finna det "äkta" Amerika.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra.Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning.Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar.När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen.Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst.Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget.När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar.Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien.Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en italiensk atmosfär med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi.De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland.När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning.Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är italienska på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna.Torbjörn Elensky

  • WIZARDMCE, i födelseattesten Harry Potter, satt i sitt rum på Möllevången i Malmö och mejslade fram mörka trapbeats åt ett dystert Amerika. Bastunga låtar landade på USA-ettan Hall of fame med Chicagos gangsteremo pionjär Polo G. Samtidigt som Uppsaladottern Snoh Aalegra fortsatte ett erövra världen med sin drömlika soul.

    Producenter från Tjeckien och Förenade Arabemiraten låg bakom Rod Waves Rags2riches. Elyas från Tyskland var med och skapade Solid med Young Thug, Gunna och Drake. Då 18-årige YoungKio från Holland gjorde sin instrumental tillgänglig på nätet. Lil Nas X köpte för en billig peng och spelade in en av tidernas största låtar (Old town road).Nu kan vad som helst hända, och vem som helst kan göra det. Som en okänd tonåring med musikprogrammet FL Studio och känsla för feta beats.WIZARDMCE, eller Harry Potter, går i spetsen för det svenska trapundret (GNF, Toxic, Bloody canvas). Hör hans surrealistiska berättelse.I timme två: Snoh Aalegra i avsnittet från 28 oktober 2018.

  • För ett år sedan förlorade Donald Trump presidentvalet i USA, men det verkar som om han aldrig egentligen slutat föra kampanj. I lördags dök Trump upp i delstaten Iowa, där han talade till sina anhängare och lovade “rädda USA”. I dagens Nyhetspodd reder vi ut vad Amerika ska räddas från och vad Trump riktigt sysslar med, tillsammans med Svenska Yles USA-korrespondent Ville Hupa och Sandra Anttila.

  • Dan Eriksson gästar dagens avsnitt där seriealbumet Tintin i Amerika granskas. Utöver ett fartfyllt äventyr finns en intressant kritik av det traditionslösa och hyperkapitalistiska USA utifrån ett konservativt, katolskt och traditionellt europeiskt perspektiv. Vi diskuterar också de censurförsök som har gjorts av Tintin, särskilt av iraniern Behrang Miri i Sverige 2012.

  • Han är en av USA:s allra mest kontroversiella rockstjärnor, vars artisteri i decennier retat gallfeber på konservativa, men som i år plötsligt blev cancelled av en helt annan anledning.

    Det råder fullständig panik inne på Columbine High School i den lilla staden Littleton, strax utanför Denver. Vad som började som en helt vanlig tisdag i slutet av vårterminen 1999 har utvecklats till USA:s blodigaste skolskjutning ditintills. Tolv elever och en lärare dödas av två andra elever, som avslutar massakern med att ta sina egna liv. Dådet skakar om hela landet och frågan som alla vill ha svar på är varför? Vad var det som drev två till synes helt vanliga tonårskillar att döda sina skolkamrater. Efter att felaktiga rykten sprids om att skyttarna ska ha varit Marilyn Manson-fans tvekar moralkonservativa grupper inte en sekund på att lägga skulden på den provokative skräckrockaren. De menar att hans våldsamma texter inspirerat skyttarna och att han bär ett personligt ansvar för massakern.Marilyn Manson är vid det här laget på väg att bli en av USA:s största rockstjärnor och trots att hans karriär bara är några år gammal är det inte första gången den svarthåriga och vitsminkade skräckrockaren är inblandad i en skandal. Och det ska visa sig att det inte heller kommer att bli den sista. P3 Musikdokumentär om Marilyn Manson handlar om en artist som gör allt för att chocka omvärlden med sitt artisteri, protesterna han möter och hur det till slut blir hans privatliv som får honom på fall.Dokumentären är gjord av Joanna Korbutiak år 2021. Producent är Hanna Frelin Exekutiv producent Anna Johannessen Tekniker är Fredrik Nilsson P3 Musikdokumentär görs av Tredje Statsmakten MediaMarilyn Mansons självbiografi Den långa hårda vägen ut ur helvetet från 1998, som han skrev tillsammans med Neil Strauss, har varit en viktig källa till dokumentären.Ljudklippen i dokumentären kommer från: Bowling for Columbine, Haunted by Columbine Retro Report Documentary The New York Times, Phil Donahue Show, CNN Entertainment Weekly, Larry King Now och Entertainment tonight. Nyhetssändningar från ABC 7, NBC, WTVR och CBS. Youtubekontona Roll Call, Nightscare3mations, ALICE Training, Mark Zep och Walé.

  • Malcom och Arvid diskuterar bensinbrist i England, potatisbrist i Amerika, och brist på halvledare i hela världen. Är det globala handelssystemet skörare och mer sårbart för störningar än vad man tidigare hade föreställt sig?

    Om du vill få uppdateringar från Oikos via email, signa upp på: www.oikos.se

    En podcast av Malcom Kyeyune och Arvid Hallén, Tankesmedjan Oikos.

    Vill du vara med och stötta Oikos-Podden?

    Stöd Oikos via Swish på 1234850186 Stöd Oikos via kort, bankgiro och PayPal på www.oikos.se/donera

  • I detta avsnitt samtalar jag med SHL spelaren och Djurgårdens backklippa Marcus Högström. Han berättar om sin uppväxt i den lilla orten Sveg i Härjedalen och resan från liten ort till yttersta eliten. Marcus har haft en karriär som verkligen har gått upp och ner där han visat prov på att kämparglöd och en stor vilja ger resultat. Han har varit i Amerika och testat på NHL spel men återvände till Sverige. Han hade en säsong där han till och med spelade några matcher med Moderklubben Svegs IK. Men genom målmedvetenhet kom han tillbaka till yttersta eliten och är idag en av SHL:s bästa backar.


    Då Marcus spelat i många olika länder med en rad olika tränare diskuterar vi olikheter i ledarskapsstilar och vilken stil Marcus föredrar!


    Vi pratar om hur han laddar upp, vad han gör på fritiden och såklart vad han har för framtidsplaner.


    Marcus berättar om längtan efter ett fullsatt Hovet. Han tycker publiken ger enorm energi och är en stor del av hockeyn!


    Jag tycker detta avsnitt verkligen ger en inblick i hockeylivet och att man kommer långt på glädje och vilja. Marcus beskriver också hur det är att göra resan från en landsbygdsförening till yttersta eliten på ett bra och intressant sätt som jag tycker är bra för alla barn och ungdomar ute i landet att höra, allt är möjligt!!


    Lycka till Marcus i karriären och säsongen 2021/2022!!


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.

    Författare kan alla bli boka en föreläsning och bli expert lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare ibland bägge delarna.TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller att spela sig själv snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal. Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor men inte om sina pjäser de hade han ännu inte skrivit.Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäserÅterstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tankeMikael Timm

  • Ingen sjunger om kärlek som Sade Adu. För Sade handlar det framför allt om en livslång kamp, där känslorna mellan trohet och svek, resan mot det oundvikliga slutet resulterat i ljuva besvärjelser under en snart 40-årig karriär.

    Sade skulpterade en egen form av soulmusik, och en ny bild av kompromisslöst artisteri. Under en lugn yta fanns en tyst storm. Till skillnad från många stora vokalister höll hon tillbaka, och skänkte lyssnaren ett välbehag genom lågmäld passion och tidlös minimalism.Sade berättade för Mats Nileskär om rasismen som påverkade henne som barn i Essex, känslor av övergivenhet under Thatcher-eran, rötterna till en brittisk stil som bidrog till att förändra soul i Amerika, förbannelsen som hindrade henne att leva ett harmoniskt liv, och vad som hände när hon insåg att framgång inte per automatik innebar tillbedjan.Avsnittet innehåller även intervjuer med Anita Baker, Greentea Peng och Fatback Band (Bill Curtis).