första världskrigets Podcasts
-
Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.
Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.
Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.
Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.
Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt.
Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.
I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?
”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”
I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.
Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?
Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?
I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.
Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.
Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.
Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion
-
"Meningen med en kanon var att få igång en diskussion om kultur - inte att ena landet". Det säger Brian Mikkelsen, Danmarks kulturminister i början av 2000-talet, i Emma Engströms intervju.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"DET KALLA ÖGAT", TYSK 1920-TALSKONST PÅ LOUISIANAEfter första världskrigets kaos och blodbad var det många konstnärer i Europa som sökte sig tillbaka till en föreställande konst. Inga expressionistiska utspel utan en slags nykter blick på världen: ett "kallt öga". Kulturredaktionens kritiker Mårten Arndtzén har besökt utställningen "Det kolde öje" på konstmuseet Louisiana utanför Köpenhamn.
BARNRADIONS BOKPRIS - JURYN OM "ÄLGKUNGEN" AV MARIA HELLBOMDet är dags för det fjärde och sista jurysamtalet i Barnradions bokpris. Årets bästa bok för 9-12 åringar ska utses. Juryn består av ett gäng femteklassare från Bagarmossens skola i Stockholm och det är dags för deras fjärde och sista samtal om de nominerade böckerna. Idag ger de sig in i "Älgkungen" av Maria Hellbom.
ZOMBIEN - EN HYLLNING TILL LIVET?Zombiekulturen är fylld av mörker och tung symbolik, men kan den också fungera som en besvärjelse? Och till och med leda till folkfest? Hör sista delen i författaren Torbjörn Elenskys långessä om zombiens kulturhistoria.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Ulph Nyström
-
Gå med i vårt gille och skaffa Adelns Ansvar för att höra hela bonusavsnittet. Instruktioner hittar du på: https://historia.nu/gillet
Guldmyntfoten gav stadga åt valutorna från 1800-talets mitt fram till första världskrigets utbrott. Och senare i en utvecklad form efter andra världskriget med det så kalla Bretton Woodssystemet där dollarn knöts till guldvärdet och andra valutor knöts till dollarn.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Många närde en dröm om ett 2020-tal som skulle leva upp till det glada 1920-talet. Kanske var det inte främst cocktails och charleston som lockade, utan snarare en längtan att få se ljust på framtiden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Korta klänningar, fest och klackarna i taket. Pandemin var (nästan) över och det förutspåddes att 2020-talet äntligen skulle smälla till och ta fart, precis som under det så kallat "glada 1920-talet". Men – puiffff – så gick luften ur den drömmen. I alla fall tillfälligtvis.
1920-talet präglades av att det första världskrigets och den brutala 'Spanska sjukan' fått sitt slut. Gamla imperier i Europa hade fallit och ersatts av demokratier. Kvinnlig rösträtt infördes. Modet blev ledigare, och billigare. Frihet och framsteg, det var melodin. Så kanske var det inte så konstigt att, hundra är senare var förhoppningarna på 2020-talet stora.
Men decenniet hann knappt börja innan den nya globala pandemin tvingade alla att tvärbromsa. Och så fort man hade fått bukt med pandemin (eller i alla fall skydd mot den i form av vaccin), så slog Putin till med krig mot Ukraina. Sedan ökade priserna på mat och el, räntorna höjdes och ekonomin störtdök – och här är vi nu. 1920-talet fick i alla nio år på sig innan den stora börskraschen på Wall Street satte stopp för glädjen, 1929.
Veckans Stil synar 20-talet i (mode)sömmarna, både det förra och det samtida. Med modevetaren Emma Fälth pratar vi om varför minimalismen återkommit i modet i tider av lågkonjunktur. Att många verkar föredra en enklare och mer återhållsam stil vid ekonomiska nedgångar, det finns det flera förklaringar till.
Vi tittar även närmare på den så kallade klubbdöden, under det senaste decenniet har nämligen antalet danstillstånd märkbart minskat i Sverige. Vi träffar Nöjeschefen Stella Scocco som ser en centralisering av klubbscenen, och ringer upp docenten i sociologi Sébastien Tutenges som under två decennier studerat nattlivet och som ser flera orsaker till utvecklingen.
Och så berättar vi om 1920-talets frigjorda och självständiga kvinna, som klippte av sig håret, bar korta kjolar och dansade charleston, men framför allt deltog i både yrkes- och nöjesliv sida vid sida med männen. I Frankrike kallades denna nya, fria kvinna för "la garçonne", i USA fick hon namnet "flapper" och i Sverige kallades hon för "ungkarlsflickan".
Veckans gäst är Elina Grothén, modechef för tidningen Elle.
-
Krig, sjukdomar och epidemier hör ihop. Under den största delen av krigets historia har sjukdomar skördat långt fler krig än strider. Orsakerna var många. Dålig hygien och svagt utvecklade kunskaper om bakterier och sjukdomars spridning tillsammans med små möjligheter att rädda de som sårats var de främsta orsakerna. Dålig mat och otillräckligt mycket mat var ett av de främsta skälen till sjukdomarna. Men varför dog då många även under 1900-talet då kunskaperna var bättre?
I det nymixade avsnitt 12 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett tema som rör alla krig. Aktualiteten i corona-epidemins spår är påtaglig. Därför ägnas en stor del av avsnittet åt spanska sjukan och dess konsekvenser under första världskrigets slutskede.
Frågan är om spanska sjukan faktiskt påverkade krigsutgången. Viruset som skulle komma att döda miljoner människor över hela världen spreds inte minst i västfrontens skyttegravar. Det vara bland de tätt sammanpackade soldaterna som epidemin fick fart och faktiskt till och med blev ännu farligare genom mutationer. Hade spanska sjukan blivit så omfattande och farlig utan kriget kan man fråga sig. Den tyska våroffensiven 1918 kan ha påverkats av sjukdomsutbrottet – men hur mycket? Går det att säga att spanska sjukan knäckte den tyska krigsinsatsen sommaren 1918?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.
Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.
I reprisen av det nymixade avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.
Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen.
Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”
Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.
Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.
Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.
Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock Audio
Bild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I vårt mest givna avsnitt hittills så går vi igenom det enda clickbaitiga med första världskriget – dess elitförband.
Per inleder med att gå igenom de franska stormförbanden, med all den Marseljäs-osande, kedjerökande ära det innebär. Mattis härjar å sin sida loss om Österrike-Ungerns Stosstruppen och konstaterar det ledsamma faktumet att dessa hade en påtaglig brist på cognacskupor, humidorer och älskarinnor.
Dessutom: handgranater i mycket små fallskärmar, ”de är redan fransmän”, eldkastare, rimligt agerande av Donaumonarkin, krigföring på 2 000 meters höjd och mycket mer!
Avsnittet börjar: 3:13
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.
”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.
Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.
Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.
På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.
Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.
Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.
Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Mest ryktbar har hans debutroman förblivit, en detaljskarp skildring av första världskrigets skyttegravsstrider och materialslag, I stålstormen (1920). Under andra världskriget tillhörde Jünger den tyska krigsmaktens stab i Paris, alltså den stab som var djupt involverad i Claus Schenk von Stauffenbergs attentat mot Adolf Hitler. Själv hade Jünger skildrat en ordning som den nazistiska i den allegoriska romanen På marmorklipporna (1939). Senare i livet kom Jünger att tillerkännas såväl Grosses Bundesverdienstkreuz som Goethepriset.
Carl-Göran Heidegren, professor i sociologi vid Lunds universitet och författare till två böcker om Ernst Jünger och dennes bror Friedrich Georg Jünger, samtalar med Peter Luthersson. -
I dagens avsnitt pratar vi bl.a. om: den in-zoomade storyn och intimiteten det skapar, första världskrigets militäriska paradigmskifte och en allmän historielektion av Joel, vändpunkterna som för narrativet framåt, konsten bakom den oändliga tagningen och dess enorma värde för filmen, musikens betydelse och Joels 180-graders vändning, en oväntad Sherlock OCH GoT reunion!? Plus massa annat roligt!
-
I dagens avsnitt pratar vi bl.a. om: den in-zoomade storyn och intimiteten det skapar, första världskrigets militäriska paradigmskifte och en allmän historielektion av Joel, vändpunkterna som för narrativet framåt, konsten bakom den oändliga tagningen och dess enorma värde för filmen, musikens betydelse och Joels 180-graders vändning, en oväntad Sherlock OCH GoT reunion!? Plus massa annat roligt!
-
Biblioteket tar sig en titt på romaner som utspelas i kurortsmiljö: Anneli Jordahls nyutkomna Augustenbad en sommar och Ulrika Wallenströms nyöversättning av Thomas Manns Bergtagen. Varför utövar kurorten en sådan lockelse för författarna? Anneli Jordahl låter i sitt sörmländska Augustenbad i 1890-talets Sverige romantiken krocka med den spirande moderniteten. Och Thomas Manns klassiker öppnar en spricka mellan den slutna sanatoriemiljön och mullret av första världskrigets kanoner nere i låglandet.
Ulla Strängberg dricker brunn med Anneli Jordahl och funderar över var vår tids ”kurortsromaner” kan tänkas utspela sig. Kanske på återvinningscentralen?Böcker i Biblioteket: Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl.Bergtagen av Thomas Mann. Översättning Ulrika WallenströmNaturen, kuren & samhället. Red Motzi Eklöf.
