Aten Podcasts

  • Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.


    Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.


    I reprisen av det nymixade avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.


    Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen.


    Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”


    Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.


    Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.


    Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.


    Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock Audio


    Bild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Spanarnas Sommarbonus från 2004-02-27. Sissela Kyle: Teknisk retrovåg snart här. Jonas Hallberg: Så blir sommarens mode. Jessika Gedin: Rockkulturen går i graven. Programledare: Ingvar Storm.

    Spanarna ur arkivet från 2004-02-27 med Sissela Kyle, Jonas Hallberg och Jessika GedinÅret är 2004 och när panelen samlas för denna spanaromgång den 27 februari så nalkas även skottdagen. Spanarna som siar i det här avsnittet är Sissela Kyle, Jonas Halberg och Jessika Gedin.Sissela Kyle: Teknisk retrovåg snart här.Utifrån sina erfarenheter från teatern och inte minst TV-inspelningar så anar Sissela Kyle en teknisk retrovåg där de basala funktionerna till skillnad från den pågående trenden med all modern "high tech" kommer få ett välförtjänt uppsving. Hon tror att vi kommer att återgå till att fokusera på det funktionella som ju faktiskt är och i större uträckning borde vara det primära. Jonas Hallberg: Så blir sommarens mode.Jonas Hallberg å sin sida gör en kombinerad väder och modespaning där han ser framför sig att vi denna sommar 2004 kommer att sitta framför tv:n i kortbyxor, blusar med kardborrknäppning och brynja drickandes burköl när vi alltså tittar på de olympiska sommarspelen som ju då ägde rum i Aten i Grekland. Blev det så? Minns du din sommaroutfit från 2004 tro?Jessika Gedin: Rockkulturen går i graven.Jessika Gedin avslutar spaningsronden med att kort och gott enkelt slå fast att rockkulturen med penisavtryck, sex droger och rock ´n roll kommer att gå i graven. Allt detta går att skylla på att våra då samtida största rockikoner som Ozzy Osbourne, Mick Jagger och David Bowie har kammat till sig. Men det finns hopp i dagens ungdom där Jessika uppmanar samtida tonåringar att snabbt förändra denna dystopi genom att till exempel bita huvudet av en fladdermus.Programledare Ingvar Storm.Redaktör: Ronnie RitterlandUnder Spanarnas sommaruppehåll bjuder vi på tidigare program ur Spanarnas arkiv. I poddarna som vi kallar för "Spanarnas Sommarbonus" kan du lyssna på nypublicerade avsnitt från vårt arkiv. Det vill säga program som inte funnits tillgängliga i vår app Sveriges Radio Play först nu! "Vanliga" direktsända Spanarna är tillbaka i slutet av augusti igen.

  • Alexander den store är en av historiens mest spännande gestalter. Han var en skicklig fältherre som lyckades bygga upp ett enormt välde som sträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster.


    Alexander var alltså inte bara kung i Makedonien utan också farao i Egypten och härskare över Persien och Asien. Historien om Alexander den store är en fascinerande historia om släktband, intriger, fälttåg och erövringar.


    I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Alexander den stores liv och död. Hur bar han sig åt för att skapa sitt stora välde och hur trovärdiga är egentligen de olika förklaringarna till hans död?


    Men inte bara Alexanders liv utan även hans död har fascinerat eftervärlden. År 323 f.Kr befann sig den då 33-årige kungen i Babylon. Järtecknen hade varslat om att olyckor stod för dörren och efter ett rejält dryckeslag insjuknade Alexander i frossa och feber. Några dagar senare var han så svag att han knappt förmådde lyfta sin högra hand för att hälsa de krigare som defilerade förbi hans bädd och kort därefter vad han död. Hans hädanfärd har omgivits av många myter och ännu tvistar de lärde om vad det egentligen var som orsakade Alexander den stores död. Söp han ihjäl sig? Dog han i malaria eller blev han rent av förgiftad av sina fiender?


    Alexander föddes den 20 juli år 356 f. Kr i kungapalatset i Makedoniens huvudstad Pella. Det var för övrigt samma natt som Herostratos satte eld på Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk. Hans mor var den nittonåriga drottningen Olympia och fadern var kung Filip II av Makedonien – en skicklig krigare, full av ärr efter alla drabbningar och med bara ett öga. Redan som liten fick sonen höra att han var speciell och att han kunde räkna sina anor från hjälten Akilles på sin mors sida och från Zeus son Hercules på fädernet.


    Alexander fick undervisning av de bästa lärare som kunde uppbringas. En av dem var Aristoteles som tränade sin unge adept i kritiskt tänkande. Men han fick inte bara klassisk utbildning utan undervisades också i krigets konst, vilket gjorde honom muskulös och vältränad. Kung Filip var stolt över sin son och utnämnde honom som sextonåring till riksföreståndare. Sin första stridserfarenhet fick han som artonåring då han var delaktig i krossande av ett uppror bland de grekiska stadsstaterna med Aten i spetsen.


    Lyssna också på Hopliten och klassisk grekisk krigsföring före vår tidräkning.


    Bild: Alexander den store vid slaget vid Issus, mosaik frånPompeji, okänd konstnär från 100 fvt, Museo Archeologico Nazionale i Neapel, Wikipedia, Public Domain

     


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

  • I detta avsnitt drömmer sig Helena-Magdalena och Benny bort till fjärran resmål. Platser de har i sitt hjärta och nya platser de vill uppleva. Inspireras av deras berättelser om fantastiska platser. Benny har sitt hjärta i Rom och Helena-Magdalena i Aten men de har även andra platser de älskar att besöka.


    Producerat av Silverdrake Förlag

    Redaktör: Marcus Tigerdraake

    [email protected]

    www.silverdrakeförlag.se


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

  • Han har vunnit OS-guld, fyra VM-guld, två EM-guld och fler SM-guld än han har både fingrar och tår. Han har dessutom fått Bragdguldet, Jerringpriset, Victoriastipendiet och medalj från kungen. Utöver det har han vunnit TV-programet På Spåret - två gånger, och nu kan han lägga till en medverkan i MAXstyrka Radio till sitt CV.

    Vi pratar om hans galna träningar, om nackdelen med att operera bort blindtarmen för att bli lättare, om varför hans pappa inte spelade in hans guldhopp från OS i Aten 2004 och om han hade bytt sitt OS-guld mot att ha hoppat högre än Patrik Sjöberg.

    Dessutom testar vi hans idrottskunskaper i ett svinsvårt quiz.

    00:01 – Avsnittet börjar

    1:31:03 – Avsnittet slutar

  • Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och oftast inte kan. Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta. Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker. Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid. Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats. Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien. Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger. Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar. Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling. Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern. En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl. Honom hade jag inte heller hört talas om fast jag nog borde, med mina specialintressen. Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister. Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid som hos oss inte kallas guldålder utan upplysning. Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot. Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar. Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång. Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska. På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde. Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap. Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder. Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en skattkammare för den orientaliska litteraturen. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster. Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet. Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki. Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap. Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska. Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturJohan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa Europa och Konstantinopel 17671779. Makadam förlag, 2021.

  • Sedan urminnes tider har människan ställt sig den eviga frågan. I träden, innan vi klev ut på savannen. I grottorna, efter att ha slagit ihjäl en grottbjörn eller två med bara tänderna. På torget i Aten på 400-talet före Kristus. Den enda frågan. Den avgörande frågan. Svaret på livet, universum och allting.


    Hårdrock. Eller synt.

    För alla oss som slogs för vår sak på skolgårdarna på 80-talet, kämpade mot horder av snedluggade kajalberoende syntare eller blev anfallna av hundratals jeansklädda långhåriga folkölsfanatiker som brölade Rum to the Hills, är väntan över. Vi ska få svaret. Till slut. Hårdrock eller synt. Synt eller hårdrock.


    Med avstamp i Hegels teori om dialektiken kastar vi oss handlöst ut på det största äventyret av dem alla. Sökandet efter sanning. Klart det är livsfarligt, men människan behöver ett svar. Slagfältet är 80-talet och reglerna är enkla. Varje år under 80-talet var en syntlåt bättre än alla andra och varje år var en hårdrockslåt bättre än alla andra. Ja, ni hör hur vetenskapligt det här är. När vi vet vilka låtar som var bäst, och varför, jämför vi hur många poäng de helt godtyckligt fått av mig och så ser vi vad som vann och så slipper vi ha den diskussionen någonsin mer så länge det finns människor. Som Marx skulle ha sagt: Det är nu historien börjar på riktigt.


    Men hur tog vi oss till 80-talet? Hur uppstod egentligen syntmusiken? Häng med på en resa som börjar med en rymling i USA och slutar med världens bästa poplåt. Gary Numans Cars. Varför? För att vi förtjänar svar. Vi måste ju få veta.

    Synt. Eller hårdrock.

    Människor ska inte leva med skräck för kärnvapen. Så länge kriget i Ukraina pågår skickar jag allt jag får in från Patreon till Röda Korsets insamling för folket i Ukraina.

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Kajsa Ekis Ekman är journalist, författare och aktuell med boken Om könets existens: Tankar om den nya synen på kön.


    Kajsa Ekis Ekmans böcker: 


    Om könets existens: Tankar om den nya synen på kön 


    Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan 


    Skulden: Eurokrisen sedd från Aten 


    OBS. Det här är inte hela avsnittet. Vill du få tillgång till fullversionen av våra avsnitt och alla exklusiva avsnitt? Stöd oss på Patreon. 

    Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här.

    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

  • Sista avsnittet från Alicante! Det blir en liten specialare. Centern Sveinn Gudjohnsen är gäst och det innebär att samtalet hålls på engelska. Islänningen har bott i sju olika länder och pratar fyra språk. Som barn flyttade han och familjen med pappa Eidur till London, Barcelona och Aten där han spelade fotboll. Hur påverkade det honom? Känner han någon press över att vara son till Islands bäste fotbollsspelare genom tiderna?

  • Ta fram anteckningsblocket och blyertspennan för nu är det dags för kulturtipskavalkad! 

    Joakim Silverdal är reporter på Kulturnytt i P1 och denna månad är han även gäst i Aten och Jerusalem. Anton och Jocke samtalar om hur man som kristen ska närma sig populärkultur. De pratar filmvåld, bio som ytliga känslor/emaptimaskin och vad som är bra kristen film - bland annat. Dessutom kommer de in på hur man får en vacker radioröst och hur det är att jobba i tvåminutersintervaller!

    Anton lägger fram ett teologiskt manifest mot BoBos och Victor tycker inte om God's not dead. 

    ----

    Gilla oss på Facebook
    Följ oss på Twitter
    Skriv till oss på [email protected]
    Prenumerera, dela, kommentera, recensera!

  • Kenneth Kvarnström har premiär på nytt dansverk, Carl-Johan Malmberg löser lyckans gåta, Jenny Teleman och Gunnar Bolin diskuterar Ricky Gervais sorgsna komedi "After Life"

    KENNETH KVARNSTRÖM PÅ SCEN IGENDANS. På torsdag har koreografen Kenneth Kvarnström premiär på ett nytt dansverk i Falkenberg. I "pianotopografier" återanvänder han kraften i rörelsen. "Jag har blivit äldre och måste se till att energin inte försvinner ut, istället ska den tillbaka in - i en cirkel eller en loop", säger han. Kenneth Kvarnström är gäst i P1 Kultur.CARL-JOHAN MALMBERG OM ATT LÄSA MARCEL PROUSTLITTERATUR. Genom att återskapa det förflutna, kan litteratur befria oss från själva tiden. Det menade den franske författaren Marcel Proust. I år är det etthundra år sedan han dog, 51 år gammal. Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg har skrivit en omfångsrik bok med den lockande titeln "Lyckans gåta". En bok om hans erfarenheter av att läsa "På spaning efter den tid som flytt". P1 Kulturs Anna Tullberg träffar Carl-Johan Malmberg för att ta reda på om man eventuellt kan bli just en lyckligare människa av att läsa Proust.RICKY GERVAIS GÖR HUMOR AV SORG I "AFTER LIFE"TV. Nyligen släpptes säsong tre av Ricky Gervais sorgsna komediserie "After Life" på Netflix. Serien lär har setts av hundra miljoner hushåll över hela världen. Ricky Gervais har skrivit och regisserat och spelar huvudrollen som journalisten Tony som förlorat sin fru i cancer. Varför är det så roligt när Tony är ledsen? P1 Kulturs Jenny Teleman och Gunnar Bolin diskuterar Gervais komiska kompetens.ESSÄ: HENRICH SCHLIEMANN OCH SAMTIDENOBS. I år är det 200 år sedan Heinrich Schliemann föddes. Schliemann var en av 1800-talets mest omsusade personer. En enorm språkbegåvning som levde ett äventyrligt liv som bland annat innefattade att gräva fram det historiska Troja. Runt om i dagens Aten finns flera spår av Schliemann och hans gärning. Det är i de spåren författaren Jan-Henrik Swahn vandrar i den här essän.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

  • Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över. Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

  • Nicke tar oss på sängen. Han gillar skidor på TV. Vinterstudion, yippee! Och nu väntar OS….men vänta…i Kina… Usch! Han vet inte vad han ska tycka. Tomma läktare. Dags att skrota hela OS? Eller bara om det går i diktaturer? Bara köra OS i Aten om somrarna, och kanske Oslo om vintrarna? Om det nu kommer bli så många fler vintrar? Klimatet håller ju på att kantra. Men Sverige har ändå många medaljchanser som väntar. Det får väl bli TV:n. Och den helt ointresserade Perre, kanske, kommer att se lite curling.

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Nelly Hall, kurorter/väckelsemöten, syndfrihet och konfettifyllda ostron!

    Med oss denna månad är Gunilla Gunner, lektor vid Södertörns Högskola! Gunilla har skrivit boken om väckelsens största kvinnliga predikant: Nelly Hall (1848-1916)! Gunilla Gunner har rotat djupt nere i arkiv och på andra platser för att ta reda på mer om denna bortglömda hjältinna: blev de hon bad för verkligen friska? Trodde hon att en människa kunde bli helt fri från synd? Blev hon ett Jehovas Vittne till slut eller är det bara ljug? Det blir apokalyptiska konflikter, lärarinneutbildningar och mer i detta späckade avsnitt!

    Dessutom, Anton klagar på parakyrkliga organisationer, igen, och Victor tycker pastorer borde leva mer bland sekulära svenskar. Allt detta och konfettifyllda ostron.

    För mer om hur du köper Aten och Jerusalems funky vintermössa - besök facebooksidan. Det samma gäller om du vill vinna Gunillas avhandling!

    ----

    Gilla oss på Facebook
    Följ oss på Twitter
    Skriv till oss på [email protected]
    Prenumerera, dela, kommentera, recensera!

  • Vad är extremism och vem är extremis? Sen Lunch med PK diskuterar historieskrivning och varför Göteborgsnation tillåter PK-quizzarna att varje vecka sitta med Maos lilla röda. Vi berör även visdomsord från Jan Emanuel och Joel har varit på resa med KU i Aten!
    Sen bjuds det på exklusivt poddmaterial, Elin har nämligen gjort ett reportage som nu äntligen får se dagens ljus.
    Medverkande: Elin Laks, Marmar Moshfeghi, Jesper Levin och Joel Fagerstedt