Louvren Podcasts
-
Dagen då Mona Lisa blev stulen från Louvren chockades världen. Skulle det gåtfulla leendet någonsin hitta tillbaka till sin tavelkrok på museet? Hantverkaren som låg bakom stölden lade ingen märke till eftersom han jobbade där och kunde lugnt och stilla genomföra kuppen och få ut mästerverket i friska luften mot alla odds.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
MEDVERKANDE
Skådespelare: Christoffer L Johnsson, Isabelle Kyed
Berättare: Amie Bramme Sey
Ljuddesign: Emil Aspegren och Tova Östman
Mix: Tova Östman
Manus: Sofia Lantz
Producent: Stina Tyrell Sämgård
Exekutiv producent: Beatrice Dalghi, Barnradion
Illustrationer: Filippo VanzoBovar och Brott görs av Munck Studios för Sveriges Radio
-
Henrik har varit i Paris, vilket är det enda han pratar om. Emil pratar först och tänker sen, Hampus har listat saker utan inbördes ordning.
Varför Columbus var en taskmört, boppsingar på Louvrens väggar, allt som är fel med fotbolls-VM i Qatar, att trycka ihop jorden till en biljardboll, kasta glas i glasåtervinning, sista födda personen på förra milleniet. -
Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter.
Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén.
I reprisen av det nymixade avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.
Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst.
Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.
Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter.
Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.
Bild: Bonaparte vid pont d’Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.
Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.
Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.
Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.
Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.
Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.
Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:
”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”
Men när han lämnar kyrkan händer något:
”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.
Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.
Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.
Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.
Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.
År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.
Just det där med ”osnygghet” kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.
Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.
På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.
Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.
Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.
Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker
Litteratur
Eva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.
Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.
Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.
-
Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet – som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.
Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:
Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.
För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.
Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.
Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.
Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.
På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.
Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.
Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.
De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något – mat, pengar, lycka, framgång – är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten – alstrandet av barn.
Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen – trots tillgången till epiduralbedövning – förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.
Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.
Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.
Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:
Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.
Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent
-
Thomasine designar handskar till världskändisar och modehus
En svensk handsk-designer med egen butik ett stenkast från Louvren mitt i Paris. Thomasine Barnekow är uppvuxen i Skåne och har efter studier på designskola i Holland etablerat sig som designer och producent av exklusiva handskar och accessoarer till stora modehus som Schiaparelli och Balenciaga samt världsstjärnor som Lady Gaga och Beyonce. Men hon har även en pret-a-porter kollektion som finns tillgänglig i butiken och online-shoppen.
I avsnittet berättar Thomasine om uppväxten hemma på gården och hur hon tidigt ägnade sig åt konsthantverk som blev starten för att söka in till designskola i Holland. I Paris känner hon sig mest som europé och tycker att Sverige inte alls känns långt borta. Men det finns skillnader mellan att vara företagare i Frankrike jämfört med Sverige och Thomasine berättar att det är definitivt en fördel att våga kommunicera på franska med sina motparter för att få till bra affärer.
Hon har också hittat till SWEA Professional Paris där hon uppskattar möjligheten att träffa svenska yrkesverksamma kvinnor. Tills sist hinner vi få Thomasines bästa tips på platser hon gärna besöker i den franska huvudstaden.
E-shop och hemsida: https://www.thomasinegloves.com/
Thomasine erbjuder alla Sweor 15% rabatt mellan den 8 december fram till julafton med koden: SWEAPARIS2021
Thomasines butik: THOMASINE, 23 Galerie Vero-Dodat, 75001 Paris
SWEA Paris: https://paris.swea.org/
Instagram: @thomasinegloves
Facebook: https://www.facebook.com/thomasinebarnekow
LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/thomasinebarnekow/
Foto: Yujin Lee
-
Buon giorno! Det är så lyxigt att få se konst på plats igen! Imorse spelade vi in ett avsnitt av ”Samtal pågår” på takterrassen på Uffizierna. Vi berättar lite om hur det är att resa och hur museibesöken går till ”i dessa tider”, samt vad man kan tänka på, när man besöker de stora kulturinstitutionerna i Europa, som Louvren, Prado och Uffizierna. Sei il benvenuto ad ascoltare!
Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år.
Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan.
Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler.
Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien.
Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum.
Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer.
Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum.
Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv.
Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår.
Särskilt inte i vår tid.
Thomas Steinfeld
-
Regalskeppet Vasa och varför man aldrig kan slappna av.
Louvren och insikten att precis allt är möjligt att göra.
Direktrapport från Korpo, Nordens svar på Breaking Bad.
Den som kan sitt Birka vet allt om åländskt näringsliv. Snart kommer Fredrik Rosenqvists bok om fenomenet Birka line och sedlar travade på lastpallar.
Är det faktiskt rimligt att låta bli att vaccinera sig och därmed riskera andra människors liv?
Nytt bränsle för alla med framtidsångest. IPCC:s nya klimatrapport och vilka slutsatser man borde dra.
Afghanistan, en mörk plats på jorden just nu och hjältarna som med risk för sina egna liv berättar för oss andra vad som händer.
De rika blir ännu rikare och de fattigare har inte längre råd med livets nödtorft. Pandemin gör klyftorna större och vi förklarar varför.
Rosenqvist tipsar om börsbolagen du vill veta mer om, det handlar om kinesiskt förbud mot spel, vanliga kollapser, Robin Hood och folks behov av egna elgeneratorer.
Fem Ville Viking till lekrummet ombord på Viking Grace!
Agatha Christie och värdet av en bra berättad historia.
Och såklart. Veckans hyllningar som är fler än vanligt!
