Sankt Petersburg Podcasts
-
Ska väst ge en fristad åt de ryska män som flyr från Putins Ryssland för att de inte vill skickas till ett olagligt krig där krigsbrott begås?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Konflikt träffar flera ryska män i Sverige som flytt undan Putins Ryssland efter att kriget startade och sökt asyl här. Dmitry från Sankt Petersburg lämnade efter mobiliseringen och valet, som han ser det, "att döda eller bli dödad". Sergei Nazarenkov från Murmansk lämnade också han av rädsla att mobiliseras, men den före detta elitskidskytten bär också på mörka minnen av våld och tortyr efter att han protesterat i oppositionsfiguren Aleksej Navalnyjs namn mot krig och korruption. Alexander Malyshev från Sibirien, som deltog i flera demonstrationer efter att kriget brutit ut, vittnar om polisvåld och rättsosäkerhet i Ryssland och hoppas nu få stanna i Sverige.
Hur ser möjligheterna för ryska krigsvägrare och oppositionella ut i Sverige? Konflikt intervjuar asylrättsadvokaten Daniel Carnestedt, med stor erfarenhet av just Ryssland, och Migrationsverkets rättschef Carl Bexelius.
Vid en filmvisning i Estniska huset i Stockholm uttrycker ukrainare i Sverige misstro mot ryssarnas motiv att söka sig till Sverige och Europa. Den där misstron delas av Litauen, där både utrikesministern Gabrielius Landsbergis och biträdande inrikesministern Arnoldas Ambramavičius talar om säkerhetsrisker och att det inte är "Putins krig" utan "Rysslands krig". I Tyskland har politiker däremot uttryckt att "alla som hatar Putin är välkomna" – men är de tyska armarna så öppna som det uttryckts politiskt?
Programledare: Fernando Arias
[email protected]Tekniker: Heins Wennin och Andreas Ericsson
Reportrar: Nina Benner och Daniel Alling
Tolk: Naufal Alizade
Producent: Anja Sahlberg
[email protected] -
Skådespelaren Stina Ekblad var en ung flicka när hon för första gången läste en dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran: "Upplevelsen sitter mycket djupt, jag fick en fysisk chock."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
POETEN EDITH SÖDERGRAN – EN AV DE FÖRSTA MODERNISTERNA PÅ SVENSKAEdith Södergran (1892-1923) föddes i Sankt Petersburg, Ryssland. Den finlandssvenska familjen Södergran var välbärgad, men förlorade sina tillgångar efter ryska revolutionen 1917. Den unga Edith Södergran gick i en dyr skola, studerade flera språk och började först skriva poesi på tyska. 1907 god fadern dog i TBC och året efter fick även hon sjukdomen. Under många år vistades hon på sanatorier i Finland och Schweiz och tog del av tidens nya litterära strömningar. Redan med sin första diktsamling 1916, "Dikter", bröt Södergran ny mark med orimmade dikter och ett starkt jag i centrum. Nästa bok, "Septemberlyran", orsakade stor debatt när hon i futuristisk anda och inspirerad av Nietzsches övermänniskoideal utropade sig som ledare för den nya tiden. Med fem böcker under sin livstid och den postumt utgivna Landet som icke är räknas Edith Södergran som en av dom första modernisterna och främsta lyrikerna i Norden.
STINA EKBLAD HAR EN LIVSLÅNG RELATION TILL EDITH SÖDERGRAN
På midsommardagen 1923 dog Edith Södergran av lungsoten, endast 31 år gammal.Stina Ekblad är skådespelare, men har också gett ut dikter och självbiografin "Här brusar strömmen förbi". Hon utbildade sig till skådespelare vid Odense Teater, har arbetat på bland annat Stockholms stadsteater och blev fast anställd på Dramaten i Stockholm 1988. Hon har också medverkat i TV-serier och spelfilmer, till exempel som Agnes von Krusenstjerna i "Amorosa" regisserad av Mai Zetterling 1986. Hon är en mycket uppskattad recitatör och har under många år läst poesi av Edith Södergran på scenen, i radio och på skivinspelningar. Stina Ekblad är hedersdoktor vid Stockholms universitet och har undervisat på Teaterhögskolan i Stockholm.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Johan följer Tymosjtjuks tigande i Sankt Petersburg och funderar kring sport och nationalism. Anders berättar om ett brev till Mino Raiola som förmodligen aldrig blev läst.
Dessutom: Bobans sista spark, förenklingar, Karl Bohms genombrott, skräddaruppväxter, splittrade landslag, Wengers ciggförsäljning, indiska cricketbråk, rörigt snack med Jürgen Klopp och ett lögnaktigt byte av Rasmus Alm. -
Han har kallats Putins vän och samtidigt anlitats flitigt av världens största konserthus och orkestrar. Men när Valerij Gergiev vägrar ta avstånd från Rysslands invasion i Ukraina tar det stopp. Nu vill ingen ha honom längre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I årtionden har Valerij Gergiev varit en av världens mest eftertraktade dirigenter. Med utgångspunkt i Sankt Petersburg och chefsdirigentskapet vid Marinskijteatern har han byggt upp sitt musikimperium och erövrat världens scener. Alla stora orkestrar och konserthus i Väst har velat ha honom – Metropolitan i New York, La Scala i Milano, Münchenfilharmonikerna, Wienfilharmonikerna och inte minst Sveriges Radio.
Men efter Rysslands invasion av Ukraina kan ingen längre se förbi det stöd Valerij Gergiev öppet visat för Vladimir Putin. Samarbetena med konserthus i Väst sägs upp ett efter ett när Gergiev uppmanas att ta avstånd från Putins agerande men förblir tyst.
På bara några dagar i månadsskiftet februari-mars 2022 har Valerij Gergiev gått från hett eftertraktad till ute i kylan.
I programmet medverkar Anna-Karin Larsson, chef för SR Musik vid Sveriges Radio, klarinettisten Dag Henriksson, som spelat under Gergievs ledning i Sveriges Radios symfoniorkester, samt Markus Thiel, journalist vid den sydtyska tidningen Münchner Merkur.
En specialdokumentär från 2022 av Jack Lantz.
Ansvarig utgivare: Ella Petersson
-
Berättelsen om KGB-spionen som blev president, lovade ordning och stabilitet men nu har startat ett nytt krig.
Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play.
Det är mycket man inte vet om Vladimir Putin, både som president och privatperson.
Redan när han utsågs till Jeltsins premiärminister och kronprins 1999, började arbetet med att bygga upp bilden av Putin som en stabil och stark ledare.
Från den påvra uppväxten i Leningrad (Sankt Petersburg) finns berättelser, många av dem från Putin själv, om hur han började med kampsport och fick svart bälte i judo, hur han slogs mot råttor och andra pojkar på innergården och hur han en dag som tonåring knallade upp på KGB:s antagningskontor och bad om att bli anställd.
Det här är berättelsen om KGB-spionen som blev politiker, chef för FSB, premiärminister och president. Om hårdför politik, stark retorik och om att gå från relativt okänd till paria bland andra världsledare.
I programmet hörs Sveriges Radios Rysslandskorrespondent Johanna Melén, SVT:s utrikesreporter Carl Fridh Kleberg och Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och forskare på Försvarshögskolan.
Ljudklippen är hämtade från Sveriges Radio, CBS, BBC, RT, AP, Sky news.
I vår research har vi bland annat haft nytta av böckerna "Mannen utan ansikte" av Masha Gessen, "Putin direkt" av Natalija Gevorkjan, Natalja Timakova och Andrej Kolesnikov, samt "Mina ryska vänner" av Johanna Melén.
Avsnittet publicerades den 4 mars 2022.
-
Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.
En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.
Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.
”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.
Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.
Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.
I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?
I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.
För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.
Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.
Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.
I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.
För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,
Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?
Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.
För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.
Gabriella Håkansson, författare
Dubbelgångarlitteratur
Fjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004
Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017
Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005
Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017
E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017
E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001
Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014
Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007
-
Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.
Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad – särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon – och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”.
I den korta romanen befinner sig huvudpersonen – spelaren – i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg – inte alls sjuk – och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.
Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat… Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.
Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela – och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk ”Besedy o russkoj kulture” (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet – i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.
Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas – spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i ”Krig och Fred” låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.
Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs ”Spelaren” kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett – där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.
För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I ”Spelaren” låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. ”Enligt min åsikt”, säger spelaren, ”är rouletten uppfunnen just för ryssarna. […] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. […] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar […] För min del […] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok”.
Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. ”Nu satsar vi”, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. ”Jag är så trött på att inte ha pengar”, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.
Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i ”Spelaren”, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden – min allra sista. ”Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!”, utropar han.”Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet”, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.
Morris Wikström, journalist
-
Det var nära att den store uppfinnaren istället hade blivit poet. I 1800-talets Sankt Petersburg fångades den unge Nobel nämligen av romantikens stämningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi besöker St Petersburg på jakt efter de platser i den forna ryska huvudstaden där Alfred Nobel och andra i hans familj var verksamma, och hör hur det gick till när Nobel där för första gången kom i kontakt med den kemikalie som blev hans stora lycka, nämligen nitroglycerin. Författaren Ingrid Carlberg berättar utifrån arbetet med sin bok om Alfred Nobel, där hon bland annat forskat i just vetenskapsmannens barn- och ungdomsår i Sankt Petersburg, 1842-63.
Medverkande: Ingrid Carlberg, författare till boken "Nobel – den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris", utgiven 2019, och Peter Kozyrev, guide i St Petersburg som berättar om spåren i staden efter familjen Nobel.
Programmet är en bearbetad repris från 2017.
Reporter: Mats Carlsson-Lénart
Producent: Camilla Widebeck/Björn Gunér
[email protected] -
Rysslandskorrespondenten om sisu, nåden och sitt slitiga förhållande till Gud.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Anna-Lena Laurén är Dagens Nyheters och Hufvudstadbladets korrespondent i Ryssland. I år kom hon ut med sin sjätte bok, ”Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland”.
Anna-Lena Laurén tilldelades 2021 det finska Stora Journalistpriset i klassen Årets journalist. Hon har tidigare fått svenska Publicistklubbens pris Guldpennan.
Anna-Lena Lauréns Sommarprogram innehåller sisu, nåd och Gud.
- Jag talar om sisu och nåd. Sisu betyder att inte ge sig. Nåd betyder överraskningar där man minst anar det. Bägge har spelat stor roll i mitt liv. Om mitt slitiga förhållande till Gud – jag är arg på honom hela tiden, men jag kan inte göra slut med honom. Om klimatförändringen och vad ejderhonans blick har lärt mig.
Om Anna-Lena Laurén:Journalist, 45 år.
Född i Pargas, Finland, bosatt i Sankt Petersburg.
Debuterar som Sommarvärd.
Producent: Helena Groll.
Vill du få poddar, nyheter och direktsänd radio på ett ställe, ladda ner appen Sveriges Radio Play via https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-radio-play -
Det stora experimentet med ett fotbollsmästerskap utspritt i många länder börjar vara över. I Nyhetspodden listar sportreportern Chriso Vuojärvi och Carin Göthelid plus och minus med EM-turneringen. Klimatet och de mänskliga rättigheterna blev förlorare och Sankt Petersburg borde aldrig ha fått ordna så många matcher. Men turneringen bjöd också på feelgood-historier och en spirande känsla av att vi kanske snart kan ser ut slut på pandemin.
-
Han kallas för "Europas sista diktator" och han älskar sport. Men elitidrottarna som protesterat mot Aleksandr Lukasjenko har fängslats, misshandlats och förnedrats. I Radiosporten Dokumentär berättar de om sina skräckupplevelser i Belarus.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I demonstrationernas Belarus har tusentals idrottare protesterat mot Aleksandr Lukasjenko, som brutalt har slagit tillbaka.
En av stjärnorna som fängslats är Andrej Kravtjenko. Han har OS- och EM-medaljer i tiokamp. OS i Tokyo skulle bli hans sista olympiska spel. Men den 8 november 2020 greps Andrej Kravtjenko av polis. I det här avsnittet berättar han sin skakande historia från fängelset.
Men Kravtjenko är inte den enda idrottaren som straffats. Från Belarus kommer vittnesmål om hur landslagsstjärnor misshandlats och medvetet smittats med covid-19.
"Europas sista diktator" älskar att spela ishockey, ibland med Rysslands president Vladimir Putin. Relationen mellan de två hockeygrabbarna är dock ansträngd. Men för att stanna kvar vid makten måste Lukasjenko söka stöd av judomästaren från Sankt Petersburg.
I dokumentären medverkar:
Jegor Mesjtjerjakov, tidigare mångårig landslagsman i basket, utsedd till landets bästa spelare fem gånger om. Han var en av de första idrottarna att protestera mot presidentvalet.
Arthur Udris, landslagsspelare i volleyboll. Deltog tidigt i protesterna och skrev under brevet som kräver att valet ogiltigförklaras och att de politiska fångarna ska släppas.
Elin Jönsson, utrikesreporter på SVT, som rapporterat om Ryssland och Belarus i många år.
Christer Löfgren, domare och expertkommentator i judo. Analyserar Putin utifrån hans judostil. Rysslands president Putin har skapat bilden av sig själv, och stärkt sin makt, genom att visa upp sin starka idrottskropp. Nu är det han som bestämmer ödet för Belarus.Dokumentären är gjord av Alexander Lundholm, 2021. Reporter är även Miriam Maul.
Slutmix: Susanne Martinsson -
Vladimir Gelman är en av Rysslands mer kända statsvetare, verksam i Helsingfors och Sankt Petersburg. Östpodden har talat med honom om hur den ryska makteliten mjölkar det övriga samhället på pengar, om Putins roll i detta, och om möjligheterna till förändring. Detta poddavsnitt är på engelska. (Foto: Veikko Somerpuro)
Musik © One Man Symphony | CC BY 3.0
