fru Anna Podcasts

  • ”Ukraina vinner kriget” /A. Åslund

    Per Anders Åslund född 17 februari 1952, är en svensk ekonom och tidigare Senior Fellow vid Atlantiska rådet. Han är också ordförande i International Advisory Council vid Centre for Social and Economic Research (CASE).

    Hans arbete har fokuserat på ekonomisk övergång från centralt planerade till marknadsekonomier. Åslund fungerade som ekonomisk rådgivare till regeringarna i Kirgizistan, Ryssland och Ukraina och var från 2003 chef för det ryska och eurasiska programmet vid Carnegie Endowment for International Peace.

    Åslund var tidigt en förespråkare, för omfattande och radikala ekonomiska reformer i Ryssland och Östeuropa efter Sovjetunionens fall. Han arbetade på Peterson Institute for International Economics från 2006 till 2015. 2013 skrev David Frum att "Anders Åslund vid Peterson Institute är en av världens ledande experter på kollapsen av den planerade sovjetiska ekonomin. Från 2010 till 2013 och igen 2022 bidrog han till The Moscow Times, en "oberoende" engelskspråkig tidning; han är också en långvarig bidragsgivare till Kyiv Post.

    Från 1989 till 1994 arbetade Åslund som professor i internationell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm; och 1989 blev han grundare av Stockholm Institute of East European Economics.

    Den 22 april 1990 publicerade Åslund en kontroversiell artikel i Dagens Nyheter, som drog paralleller mellan de kollapsande kommunistregimerna i Östeuropa och den socialdemokratiska politiken i Sverige. Han menade att Sverige hade en för stor offentlig sektor; stödde kommunistiska diktaturer, som Kuba, i tredje världen; och hade överdrivet statligt ingripande på livets alla områden. Det styrande svenska socialdemokratiska partiet motsatte sig Åslunds åsikter i dussintals artiklar. I juni 1990 uttryckte den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson allmän oenighet med Åslund i riksdagen. Oppositionsledaren Carl Bildt försvarade dock Åslund.

    Från november 1991 till januari 1994 arbetade Åslund med Jeffrey Sachs och David Lipton som senior rådgivare till den ryska reformregeringen under president Boris Jeltsin och tillförordnad premiärminister Yegor Gaidar. Han arbetade också med vice premiärministrarna Anatolij Tjubais och Boris Fedorov. Åslund sammanfattade sina åsikter i sin bok "How Russia Became a Market Economy."

    Efter sina erfarenheter i Ryssland arbetade Åslund som ekonomisk rådgivare åt Ukrainas president Leonid Kutjma från 1994 till 1997 och från 1998 till 2004 för Kirgizistans president Askar Akayev. Åslund har också arbetat mycket med ekonomisk politik i de baltiska länderna, först som medlem av International Baltic Economic Commission från 1991 till 1993, och senare som informell rådgivare till Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis från 2009. -Dombrovskis var premiärminister fram till 2014.

    2016 utsågs Åslund till förvaltningsrådet för Ukrainas 23:e största bank, Kredyt Dnipro, som ägs av den ukrainske miljardären Viktor Pinchuk.Hans arbete i Ukraina gjorde honom till en högljudd kritiker av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy. Åslund satt i styrelsen för de ukrainska järnvägarna från juni 2018 till september 2020, då han "avskedades" av president Zelensky.

    Zelenskyy kommenterade Åslunds avgång. Han hävdade att Åslund avgick eftersom den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyy och ledamöter av det ukrainska parlamentet "inte tror på god bolagsstyrning." Åslund hävdade att de utländska ledamöterna i tillsynsnämnderna för 13 stora statliga företag "enbart får förolämpningar och hinder från presidenten."

    Anders Aslund bor permanent i Washington, DC, med sin fru Anna och deras två barn.

    Optiskt så det förslår...

    #CarlNorberg #DeFria

    De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!

    Stöd oss:SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)PATREON: https://patreon.com/defria_se

    HEMSIDA: https://defria.seFACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

  • ”Ukraina vinner kriget” /A. Åslund Per Anders Åslund född 17 februari 1952, är en svensk ekonom och tidigare Senior Fellow vid Atlantiska rådet. Han är också ordförande i International Advisory Council vid Centre for Social and Economic Research (CASE). Hans arbete har fokuserat på ekonomisk övergång från centralt planerade till marknadsekonomier. Åslund fungerade som ekonomisk rådgivare till regeringarna i Kirgizistan, Ryssland och Ukraina och var från 2003 chef för det ryska och eurasiska programmet vid Carnegie Endowment for International Peace.  Åslund var tidigt en förespråkare, för omfattande och radikala ekonomiska reformer i Ryssland och Östeuropa efter Sovjetunionens fall. Han arbetade på Peterson Institute for International Economics från 2006 till 2015. 2013 skrev David Frum att "Anders Åslund vid Peterson Institute är en av världens ledande experter på kollapsen av den planerade sovjetiska ekonomin. Från 2010 till 2013 och igen 2022 bidrog han till The Moscow Times, en "oberoende" engelskspråkig tidning; han är också en långvarig bidragsgivare till Kyiv Post. Från 1989 till 1994 arbetade Åslund som professor i internationell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm; och 1989 blev han grundare av Stockholm Institute of East European Economics. Den 22 april 1990 publicerade Åslund en kontroversiell artikel i Dagens Nyheter, som drog paralleller mellan de kollapsande kommunistregimerna i Östeuropa och den socialdemokratiska politiken i Sverige. Han menade att Sverige hade en för stor offentlig sektor; stödde kommunistiska diktaturer, som Kuba, i tredje världen; och hade överdrivet statligt ingripande på livets alla områden. Det styrande svenska socialdemokratiska partiet motsatte sig Åslunds åsikter i dussintals artiklar. I juni 1990 uttryckte den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson allmän oenighet med Åslund i riksdagen. Oppositionsledaren Carl Bildt försvarade dock Åslund. Från november 1991 till januari 1994 arbetade Åslund med Jeffrey Sachs och David Lipton som senior rådgivare till den ryska reformregeringen under president Boris Jeltsin och tillförordnad premiärminister Yegor Gaidar. Han arbetade också med vice premiärministrarna Anatolij Tjubais och Boris Fedorov. Åslund sammanfattade sina åsikter i sin bok "How Russia Became a Market Economy." Efter sina erfarenheter i Ryssland arbetade Åslund som ekonomisk rådgivare åt Ukrainas president Leonid Kutjma från 1994 till 1997 och från 1998 till 2004 för Kirgizistans president Askar Akayev. Åslund har också arbetat mycket med ekonomisk politik i de baltiska länderna, först som medlem av International Baltic Economic Commission från 1991 till 1993, och senare som informell rådgivare till Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis från 2009. -Dombrovskis var premiärminister fram till 2014. 2016 utsågs Åslund till förvaltningsrådet för Ukrainas 23:e största bank, Kredyt Dnipro, som ägs av den ukrainske miljardären Viktor Pinchuk. Hans arbete i Ukraina gjorde honom till en högljudd kritiker av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy. Åslund satt i styrelsen för de ukrainska järnvägarna från juni 2018 till september 2020, då han "avskedades" av president Zelensky.  Zelenskyy kommenterade Åslunds avgång. Han hävdade att Åslund avgick eftersom den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyy och ledamöter av det ukrainska parlamentet "inte tror på god bolagsstyrning." Åslund hävdade att de utländska ledamöterna i tillsynsnämnderna för 13 stora statliga företag "enbart får förolämpningar och hinder från presidenten." Anders Aslund bor permanent i Washington, DC, med sin fru Anna och deras två barn. Optiskt så det förslår... #CarlNorberg #DeFria De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!  Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

  • Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.

    Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad – särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon – och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”.

    I den korta romanen befinner sig huvudpersonen – spelaren – i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg – inte alls sjuk – och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.

    Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat… Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.

    Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela – och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk ”Besedy o russkoj kulture” (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet – i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.

    Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas – spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i ”Krig och Fred” låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.

    Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs ”Spelaren” kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett – där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.

    För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I ”Spelaren” låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. ”Enligt min åsikt”, säger spelaren, ”är rouletten uppfunnen just för ryssarna. […] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. […] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar […] För min del […] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok”.

    Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. ”Nu satsar vi”, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. ”Jag är så trött på att inte ha pengar”, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.

    Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i ”Spelaren”, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden – min allra sista. ”Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!”, utropar han.”Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet”, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.

    Morris Wikström, journalist