Södergran Podcasts
-
Skådespelaren Stina Ekblad var en ung flicka när hon för första gången läste en dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran: "Upplevelsen sitter mycket djupt, jag fick en fysisk chock."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
POETEN EDITH SÖDERGRAN – EN AV DE FÖRSTA MODERNISTERNA PÅ SVENSKAEdith Södergran (1892-1923) föddes i Sankt Petersburg, Ryssland. Den finlandssvenska familjen Södergran var välbärgad, men förlorade sina tillgångar efter ryska revolutionen 1917. Den unga Edith Södergran gick i en dyr skola, studerade flera språk och började först skriva poesi på tyska. 1907 god fadern dog i TBC och året efter fick även hon sjukdomen. Under många år vistades hon på sanatorier i Finland och Schweiz och tog del av tidens nya litterära strömningar. Redan med sin första diktsamling 1916, "Dikter", bröt Södergran ny mark med orimmade dikter och ett starkt jag i centrum. Nästa bok, "Septemberlyran", orsakade stor debatt när hon i futuristisk anda och inspirerad av Nietzsches övermänniskoideal utropade sig som ledare för den nya tiden. Med fem böcker under sin livstid och den postumt utgivna Landet som icke är räknas Edith Södergran som en av dom första modernisterna och främsta lyrikerna i Norden.
STINA EKBLAD HAR EN LIVSLÅNG RELATION TILL EDITH SÖDERGRAN
På midsommardagen 1923 dog Edith Södergran av lungsoten, endast 31 år gammal.Stina Ekblad är skådespelare, men har också gett ut dikter och självbiografin "Här brusar strömmen förbi". Hon utbildade sig till skådespelare vid Odense Teater, har arbetat på bland annat Stockholms stadsteater och blev fast anställd på Dramaten i Stockholm 1988. Hon har också medverkat i TV-serier och spelfilmer, till exempel som Agnes von Krusenstjerna i "Amorosa" regisserad av Mai Zetterling 1986. Hon är en mycket uppskattad recitatör och har under många år läst poesi av Edith Södergran på scenen, i radio och på skivinspelningar. Stina Ekblad är hedersdoktor vid Stockholms universitet och har undervisat på Teaterhögskolan i Stockholm.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
En av våra mest framstående skådespelare med hemvist på Dramaten och även regissör. Om musiken genom vilken jag upplevt rus av glädje och mörkaste förtvivlan.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Hur kan man veta vem man är?Hur påverkar orden oss och vad är ett hem, det är frågor som skådespelaren Lena Endre ställer i sitt Sommarprogram.
Vi får möta några av Lenas vänner som hon haft genom livet. De är poeter allihop – i text och i musik och ibland i vänskap. Nästan alla är döda, så hon har inte känt så många av dom heller.
Lena Endre berättar om miraklet som hände när hon skulle uppträda tillsammans med Tomas Tranströmer, i Leksands kyrka. Vi får höra om civilisationen som hon mötte i södra Mali, och så ställer hon frågan vart tog den allmänna solidariteten vägen?
Dikter i programmet: Södergran ”JAG”, Tranströmers långa: ”ROMANSKA BÅGAR”, Bruno K Öijer ”VARSEL”, Kristina Lugn (den långa) ur Dikter 1972-2003, T S Elliot ”DE FYRA KVARTETTERNA 1”, T S Elliot ”Klippan”, Stagnelius ”VÄN! I FÖRÖDELSENS STUND”, Gunnar Ekelöf ”DEDIKATION”.
Om Lena EndreSkådespelare, 65 år. Född i Härnösand, bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1995 och 2007.
En av våra mest framstående skådespelare med hemvist på Dramaten och även regissör. Under våren aktuell i filmen Min pappa Marianne, i klimatthrillern Tunn is i TV4 och som regissör för Boys and Girls vid Nye Teater i Oslo. Föreställningen hade premiär i slutet av maj med endast 50 personer i salongen på grund av coronapandemin.
Slog igenom 1987 i SVT-serien Varuhuset. Har medverkat i en rad filmer, bland annat tio Wallanderfilmer. Tilldelats många priser. Blev Guldbaggebelönad för sina roller i filmerna Jerusalem och Trolösa.
Hade hedersuppdraget att ringa in nyåret 2020 med Ring, klocka ring på Skansen. Är ambassadör för Greenpeace.Jag tror att mitt Sommarprat kommer inspireras av den musik som följt mig genom livet, genom vilken jag upplevt rus av glädje och mörkaste förtvivlan. Kanske även den poesi som märkt mig. Och så livet däremellan.
Producent: Mustafa Can
