Michigan Podcasts
-
Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?
Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.
George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst.
Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.
Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.
I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.
Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.
Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?
Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet.
De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden:
Det finns saker
som omger våra liv, och ”att se dem
är att känna oss själva”.
Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.
Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.
Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den.
David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen
-
Lasse och Magnus tittar till dom stundande semifinalerna i collegefotbollen. Georgia möter Ohio State och Michigan ställs mot TCU.
-
Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018.
En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här.
–Mamma, tänd nu då!
Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista.
Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad.
Men om inte.
Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen?
hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag
Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har – om ord och skrivande och kultur – ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad.
I boken vars fornengelskt stavade titel är ”Cræft” som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak.
På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä.
Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran.
Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken ”Verkstäder” av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk.
”Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder” skriver hon. ”Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån”.
Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.
Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva
Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om.
”Nu är det väl så” skriver han:
... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor.
Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden.Nu är deras händer sedan länge stilla
Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt.
Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som ”balsam för själen” utan för att det är något man bör kunna, som människa.
Boel Gerell, författare
Litteratur
Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017.
Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.
-
Ronie Berggren och Pelle Zackrisson om de senaste nyheterna i mellanårsvalens slutspurt: Ökat momentum för republikanerna att ta över senaten; Inflationen ligger Demokraterna till last; Fd republikanske New York-guvernören George Pataki om sin efterföljare Lee Zeldins chanser; Kan republikanen Tudor Dixon besegra Gretchen Whitmer i Michigans guvernörsval?; Valkonspirationer viktiga i kampen om Michigans Secretary of State; Republikanernas förslag för att kontra inflationen.
--------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: HD-domare Justice Stephen ska gå i pension; USA ger ett skriftligt besked till Ryssland om Ukraina; Biden lovar personliga sanktioner mot Putin om denne invaderar Ukraina; Bara 31% av amerikaner vill att USA använder soldater för att skydda Ukraina; 46% av amerikanerna anser att Biden ljög för att komma in i Vita huset; 44% av amerikanerna anser att livet blivit sämre under Biden; Biden går ut och äter glass; Nancy Pelosi söker omval; Brottsligheten i NYC helt utspårad; Biden stoppar två gruvtillstånd i Minnesota; HD kommer att ta itu med frågan om kvotering; Brottsligheten i Washington D.C ökar; Michigan hycklar om folksamlingar; Basketsportens fader var en vit äldre man; I Mississippi vill man stoppa Critical Race Theory; NBL-spelaren Aaron Rodgers kritiserar Biden; Skådespelaren Peter Dinklage kritiserar Disney; Caitlyn Jenner kritiserar transgenders i damidrott; Kyrsten Cinema får reprimand av Demokraterna i Arizona; Mäklare tar bort information om brottslighet i bostadsområden.
-------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Jason Dalton kör runt i sin Uber med vapen liggande bredvid sig. De som åker med honom, och klarar sig ifrån att bli skjutna, berättar efteråt att Jason verkat konstig. Att han verkat radiostyrt, och att det var svårt att få kontakt med honom. Flera vittnar om att Jason verkar vara i någon slags trans.
När natten är över, är även livet över för sex unga människor. Jason förstår ingenting. Vad har han gjort?!
Källor:
Aggrawal, A. i Encyclopedia of Forensic and Legal Medicine (Second Edition), 2016 https://www.sciencedirect.com/referencework/9780128000557/encyclopedia-of-forensic-and-legal-medicine (Hämtad: 2021-11-04).
Fieldstadt, E. (2019) Michigan Uber driver Jason Dalton pleads guilty in Kalamazoo shooting spree that killed 6 www.nbcnews.com/news/us-news/michigan-uber-driver-jason-dalton-pleads-guilty-kalamazoo-shooting-spree-n955716 (Hämtad: 2021-11-04).
Heath, V. (2016) The Uber Killer: The Real Story of One Night of Terror https://www.gq.com/story/the-uber-killer (Hämtad: 2021-11-02)
Turvey, B. (2012) Criminal Profiling; Upplaga 4 Academic Press
Wikipedia (2021) 2016 Kalamazoo shootings https://en.wikipedia.org/wiki/2016_Kalamazoo_shootings (Hämtad: 2021-11-02).
Wikipedia (2021) Kalamazoo https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalamazoo (Hämtad: 2021-11-02).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Jason Dalton kör runt i sin Uber med vapen liggande bredvid sig. De som åker med honom, och klarar sig ifrån att bli skjutna, berättar efteråt att Jason verkat konstig. Att han verkat radiostyrt, och att det var svårt att få kontakt med honom. Flera vittnar om att Jason verkar vara i någon slags trans. När natten är över, är även livet över för sex unga människor. Jason förstår ingenting. Vad har han gjort?! Källor: Aggrawal, A. i Encyclopedia of Forensic and Legal Medicine (Second Edition), 2016 https://www.sciencedirect.com/referencework/9780128000557/encyclopedia-of-forensic-and-legal-medicine (Hämtad: 2021-11-04). Fieldstadt, E. (2019) Michigan Uber driver Jason Dalton pleads guilty in Kalamazoo shooting spree that killed 6 www.nbcnews.com/news/us-news/michigan-uber-driver-jason-dalton-pleads-guilty-kalamazoo-shooting-spree-n955716 (Hämtad: 2021-11-04). Heath, V. (2016) The Uber Killer: The Real Story of One Night of Terror https://www.gq.com/story/the-uber-killer (Hämtad: 2021-11-02) Turvey, B. (2012) Criminal Profiling; Upplaga 4 Academic Press Wikipedia (2021) 2016 Kalamazoo shootings https://en.wikipedia.org/wiki/2016_Kalamazoo_shootings (Hämtad: 2021-11-02). Wikipedia (2021) Kalamazoo https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalamazoo (Hämtad: 2021-11-02).
-
Jason Dalton arbetar natt med att köra Uber. Det är lördag, och det saknas inte kunder. För en del av dessa är det som vilken taxiresa som helst. Men för andra förvandlas bilturen till en mardrömsfärd. Jason gasar och bromsar och kör som att han helt tappat förnuftet och all kunskap om trafikregler. Och när det visar sig att han har skjutvapen med sig i bilen förvandlas det här till en natt där många människor liv ska komma att drabbas av Jasons handlingar. Men vad är det som händer egentligen? Jason är ju en helt vanlig, tidigare ostraffad 35-åring. Vad är det som gör att han helt verkar tappa kontakten med verkligheten den här lördagen? Källor: Aggrawal, A. i Encyclopedia of Forensic and Legal Medicine (Second Edition), 2016 https://www.sciencedirect.com/referencework/9780128000557/encyclopedia-of-forensic-and-legal-medicine (Hämtad: 2021-11-04). Fieldstadt, E. (2019) Michigan Uber driver Jason Dalton pleads guilty in Kalamazoo shooting spree that killed 6 www.nbcnews.com/news/us-news/michigan-uber-driver-jason-dalton-pleads-guilty-kalamazoo-shooting-spree-n955716 (Hämtad: 2021-11-04). Heath, V. (2016) The Uber Killer: The Real Story of One Night of Terror https://www.gq.com/story/the-uber-killer (Hämtad: 2021-11-02) Turvey, B. (2012) Criminal Profiling; Upplaga 4 Academic Press Wikipedia (2021) 2016 Kalamazoo shootings https://en.wikipedia.org/wiki/2016_Kalamazoo_shootings (Hämtad: 2021-11-02). Wikipedia (2021) Kalamazoo https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalamazoo (Hämtad: 2021-11-02).
-
Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: Chris Cuomo får sparken från CNN; A.O.C hävdar att smash-and-grab inte existerar; Biden vill finansiera dagis-verksamheter; Stämning i West Virginia för att förhindra trans-genders från att inte delta i kvinnoidrotter; Alltfler svarta blir öppet konservativa; Fetanyl också en kris parallell med den amerikanska opioidkrisen; Ron DeSantis vill skapa en civil militär parallellt med nationalgardet; Hälften av amerikanerna har fått det sämre ställt på grund av inflationen; HD-domare Sonya Sotomayor jämför bebisar med hjärndöda människor; Skolskjutningen i Michigan får stort efterspel; Iran hotar världen, Israel vill se hård amerikansk linje; Polis kritisk till ACLU; Bob Dole avliden vid 98 års ålder; Svårt åtal i Arizona om gränsdragning mellan mord och självförsvar; Allt fler hoppar av Kamala Harris stab; Rättegång pågår mot Jussie Smollett; Trump släpper boken ”Our Journey Together”.
------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Ett gott och blandat avsnitt om sport i amerikanska skolor, abortlagstiftning, skolskjutningen i Michigan, nya uppgifter om Trumps Covid, och snöstorm i Hawaii.
Länkar och källorHoosiers (film) - Wikipedia
Last Chance U - Wikipedia
List of college bowl games - Wikipedia
The Rules of the Draft - NFL Football Operations
Head coaches of two of biggest college football teams jump ship - Axios
The Mississippi Abortion Law That Challenges Roe v. Wade - The New York Times
If Roe Is Overturned, Many States Will Outlaw Abortions At Once
Trump Tested COVID-Positive Pre-Debate, Ex-Aide Says in Book - Snopes.com
A list of places Trump went after secretly testing positive for COVID.
Michigan high school shooting: Students grabbed scissors for self-defense and escaped out a window in rampage that killed 3 and injured 8 - CNN
Oxford High School shooting in Michigan: The latest updates
https://twitter.com/RepThomasMassie/status/1467197523127422979
The lower 48 states are lacking in snow but Hawaii has a blizzard warning with 100 mph winds - CNN
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: 59% amerikaner har inget förtroende för Kamala Harris som möjlig president; Bidens opinionsstöd nu på 50%, oberoende har övergett honom; Biden-Harris inkompetens öppnar för Trumps comeback; Den eviga vapenfrågan; Antalet CNN-tittare minskar; Woke-rörelsen skrämmer bort sportsponsorerna; Domstol i Kalifornien konstaterar att man får kalla en transgender för sitt biologiska kön; Kaoset i Minneapolis fortsätter; Asiat blir nedslagen av svart gärningsman; Michigans guvernör Gretchen Whitmer förlorar sina Corona-befogenheter; Debatten om kritisk rasteori börjar vända; Nasa ger Space X kontrakt för att nå Jupiters måne Europa; Biden lägger hårdare sanktioner mot Kuba; Afghansk tolk halshuggen för samarbete med USA; MSNBC:s Andrea Mitchell förvirrad om mordstatistik i Washington D.C.
-------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Mötet ägde rum i ett kylslaget Southfield, Michigan oktober 2014. En bit utanför spökstaden Detroit fann Mats en sorgsen diva sänkt i ett mörkt hav av mystik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berättelsen börjar 1956 då Aretha - miljondollarröstens dotter och den 14-åriga mamman - gör sina första inspelningar i en välbekant miljö. Faderns kyrka. Ekot i slutet av ”Precious lord” följs av ödesdiger tystnad, tills någon i församlingen utbrister: ”listen at her, listen at her”. En ny tideräkning inleds.
-
Valvakan i USA fortsätter. Texas stämmer de fyra delstaterna Michigan, Georgia, Wisconsin och Pennsylvania för att de har brutit mot konstitutionen på sättet de genomförde valet. Stämningen går till den federala Högsta domstolen och vinner Texas där så ogiltigförklaras valresultatet och det blir istället delstaternas lagstiftande församling som får skicka elektorsrösterna och där är republikanerna i majoritet.
Boer Project:
https://www.youtube.com/channel/UC59kZYQ-N79bBVAayONexEA
Tidigare avsnitt om valfusk:
https://youtu.be/PLyRtU-q5AA
https://youtu.be/FYH3yoaqebQ
✅Stöd vår kanal✅
Dela, gilla, kommentera och donera:
▶️SWISH: 123 0265 298
▶️BankGiro: 743-9433
▶️Kontonummer SEB: 5403 10 554 55
▶️ IBAN: SE3550000000054031055455
▶️PATREON: https://www.patreon.com/palaestramedia
▶️Paypal: paypal.me/palaestra
💰Kryptovalutor
▶️ Bitcoin: 3LyviHpEvvg6fZ2XuC8xyRPUi2JE8pH1Gm
▶️ Bitcoincash: pr4z5am5cexpyarryyvj0ndgc8ld6qh8gccsdhjfn6
▶️ ETH: 0x7E10465CFa5FdDFe44d7d0B5e58b0623F3CE2339
▶️ Litecoin: Lf5E5VXuTWSHcn595qmgs2Wz7cCTWLjoqW
✅Lyssna på Spreaker:
https://www.spreaker.com/user/palaestramedia
✅Få notifikationer via Telegram:
https://t.me/palaestra
✅Skriv upp Er på vårt nyhetsbrev på:
https://palaestramedia.com/prenumerera/
Social Media:
✅ FACEBOOK: https://www.facebook.com/palaestramedia/
✅ TWITTER: https://twitter.com/Jonas2Nilsson
✅ INSTAGRAM: https://www.instagram.com/jonas.o.e.nilsson
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit jonasnilsson.substack.com/subscribe -
Passion för lärande
MALINA ABRAHAMSSON
2020-04-20
En lagspelare som vill skapa konsensus, en amerikan som har svårt för pappaskämt. Dessutom litteraturvetare, teolog och rektor vid Johannelunds teologiska högskola. Budbäraren möter mångsidige James Starr.
Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, säger James.
Efter sitt vuxendop förändrades James. Han har aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. Bild: Jakob Arvidsson
Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap:
– Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.
– Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …
Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt.
– På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han.
Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.
– Ja, absolut utan undantag, lägger han till.
Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt.
– Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?
Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen).
– Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han.
Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.
– Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig.
Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«
Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.
Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande studentrörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.
– Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.
Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset.
– Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.
– Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!
När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor.
– Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.
James tog Master of Divinity examen år 1990 vid Yale University. På bilden syns fr. v. farbror William Starr, James själv, pappa James L. Starr och lillebror Andrew.
James och frun Kristina år 1989, ett år efter att de hade gift sig.
FAKTAJAMES STARR
Ålder: 58 år.
Familj: Hustrun Kristina, hunden Caleb (hebreiska för »hund«) och två vuxna utflugna söner.
Bor: I kedjehus en km från Johannelund.
Brinner för: Johannelund, bra präster till våra församlingar.
Drömmer om: En cykelsemester med min fru.
Läser just nu: Fyra böcker parallellt förutom Bibeln.
Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås …
– Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.
Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner.
Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale.
– Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.
– Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet.
När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram.
– Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper.
– En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen.
James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.
– På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.
Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming.
– Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.
– Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap.
Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?
– Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.
Men är det ens möjligt att skapa konsensus?
– Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter:
– Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.
James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:
– Det fanns inte så många andra att fråga.
När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.
– Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!
James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.
Men hur är han som rektor?
Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.
– Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte.
En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.
– I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet.
Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff.
Hur hinner du läsa så mycket?
– Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit.
Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i.
– När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut.
James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen.
– Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet.
