Martin Luther Podcasts
-
Handskriften var en omvälvande förändring i tankarnas historia. Skriftkulturen på den äldre medeltiden gav möjligheter till djupare reflexioner i sökandet efter mening och ett mer abstrakt tänkande.
När senare boktryckarkonsten gjorde det skrivna ordet tillgängligt för en större publik lades grunden för både reformationen och den vetenskapliga revolutionen. Det skrivna ordet kunde nu förändra kontinenter.
I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med David Dunér, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet som är aktuell med boken Svensk idéhistoria – Forntid, medeltid, renässans. Detta är andra delen av två som utgår från boken Svensk idéhistoria.
Samspelet mellan tänkandet och omvärlden har drivit fram nya idéer – från att odla marken till att uttrycka tankar i hällristningar och runor. Senare kom introduktionen av skriftkultur och kristendom som gjorde allt mer abstrakta tankar möjliga. Boktryckarkonsten och reformationens ökade möjligheterna till tankeutbyte och snabbade på utvecklingen.
Lyssna också på Martin Luthers idéer blev grundstenen till Sveriges välstånd.
Bild: Gregorius IX Liber Decretalium. Utf. andra fjärdedel av 1300-talet, Nationalmuseum Digitalt museum.
Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblocks Audio.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.
Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.
I reprisen av det nymixade avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.
Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen.
Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”
Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.
Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.
Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.
Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock Audio
Bild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
På vilka sätt är vi präglade av vårt tusenåriga kristna arv i Sverige? Och varför har 1500-talsprästen Martin Luther haft så stor påverkan på vårt tänkande? Det är frågor som vi pratar om i veckans Hotspot, som bland annat handlar om relationen mellan kyrka och stat, brytningen mellan katolskt och lutherskt och synen på utbildning och arbetsmoral.
Gäst i programmet är Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, präst och vicerektor vid Johannelunds teologiska högskola.
-
Få böcker har påverkat det västerländska tänkandet så mycket som Bibeln. Det är ingenting man skrattar bort. Ändå finns ju humorn hela tiden där. Maria Küchen funderar på vem som skrattar åt vad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Har du hört den där om när Jesus skulle rädda en äktenskapsbryterska från stening? Jesus sa: "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen." Genast kom en sten flygande och träffade den stackars äktenskapsbryterskan mitt i pannan, och Jesus vände sig ilsket mot folkmassan och fräste: "Alltså ibland blir jag bara så trött på dig, mamma."För att tycka att det här skämtet är roligt, måste man veta att jungfru Maria bland kristna anses vara den enda människan utan synd, bortsett från Jesus då. Skämtet är med andra ord rätt så internt kristet. Det fyller ett par av de funktioner som humor alltid har haft – att skapa en känsla av gemenskap genom samförstånd, och en avslappnad stämning genom avdramatisering av det högstämda. Och det belyser att vad som är "roligt" alltid beror på sammanhanget. Det spelar helt enkelt roll vem som skämtar om vad, och när det skämtas.
Jag tänker på skämtet om steningen – det är en stening som ju i evangeliet aldrig ens börjar, eftersom alla människor utom Jesus och hans mamma är syndare – när jag läser "Gudomliga komedier" av den systematiska teologen Ola Sigurdson. "Gudomliga komedier" är en historisk och filosofisk studie i tre band om humor, subjektivitet och transcendens. Men Gud och humor är långtifrån det enda som Sigurdson avhandlar. Och hans åtskillnad mellan humor som sympati och humor som antagonism, kan tillämpas på all slags skämtsamhet. Det är som bekant skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon.
När de romerska soldaterna i evangeliet häcklade och skrattade åt den döende Jesus på korset, så var deras humor maximalt aggressivt antagonistisk. Många vill nog inte ens kalla det för humor. Men man ger en förskönad bild av människan om man blundar för humorns mörkersida. Hånskrattet är också ett skratt, och när mobbare påstår att mobboffer saknar humor så menar de allvar – de tycker själva på riktigt att deras mobbande är kul.
Gycklandet i samband med korsfästelsen är ett extremt exempel på aggressivt antagonistisk humor. Men antagonistisk humor kan såklart också vara helt varmt godartad. Du har kanske själv varit med om hur förälskade par retas rätt så hårt med varandra. Hos Martin Luther, som var roligare än somliga tror, slår den antagonistiska humorn ibland över i grova påhopp, men Luther kan också vara kvick.
I en ironisk uppräkning av vilka reliker som katolikerna ännu saknar, nämner han "två fjädrar och ett ägg från den heliga Anden". Den storslaget mäktiga Heliga Anden framstår plötsligt som en flaxande värphöna. Luthers lustighet är ett typexempel på vad Sigurdson kallar inkongruent humor – något storslaget förs samman med något lågt och lite löjligt som det faktiskt liknar. Både den heliga anden och hönan kan ju flyga.
När Luther drev med den romersk-katolska kyrkan levererade han med andra ord inte enbart skatologiska skämt – bajshumor, för att tala folkspråk. Bajshumor, ironi, kvickhet, fars, antagonistisk humor och godmodigt skämtande för att skapa samhörighet, det vill säga humor som sympati – allt det här finns det exempel på i Bibeln. Det är svårt att inte se humorn i Jonas bok – ni vet, profeten som sväljs av en stor fisk. Och svart humor blixtrar till i bland till och med i Jobs bok, där en maximalt drabbad människa grälar med Gud om varför han måste vara med om allt detta förfärliga.
Utan galghumor skulle det bli ännu svårare för människor att uthärda det outhärdliga. Kanske bidrar det till att galghumor är ett väsentligt inslag i den judiska humorn. Där saknas inte heller självironi, som i anekdoten om tre rabbiner som grälar vid en flod. "Det är jag som har rätt", säger den första. "Gud kommer att visa det genom att låta bladen falla av trädet där borta." Genast faller bladen av trädet, men de två andra rabbinerna tycker inte att det håller som bevis. "Gud kommer att visa att jag har rätt genom att vända flodens lopp", envisas den första rabbin. Genast börjar floden strömma åt andra hållet, men hans två antagonister avfärdar även det. Då kommer en tordönsstämma från himlen: "Det är den förste rabbin som har rätt!" De två andra rabbinerna svarar med en mun: "DU ska inte lägga dig i!"
Här skrattas det inte åt det heliga – humor som antagonism. Det skrattas med det – det är humor som sympati. Att skratta åt det heliga är både tillåtet och nödvändigt, men att skratta med det heliga är också fullt möjligt, och helig dårskap är en uråldrig del av de stora religionerna. Portalfigurer inom den islamiska sufismen drunknar i skratt, kärlek, vin och Gud. Aposteln Paulus talade om vikten för en kristen att vara en "dåre inför världen". Heliga dårar genom tiderna har gycklat med makten, och Paulus tankar om helig dårskap togs upp av Martin Luther, som dessutom presenterade skrattet som en kur mot melankoli.
Ola Sigurdsons ambition i sin humorstudie är inte att själv vara rolig, men han bjuder på ett långt pärlband av fun facts – visste du att den romerske kejsaren Heliogabalus var den förste kände västerlänningen som roade sig med pruttkuddar? Främst tar han dock begreppet "humor" i bruk på avancerad filosofisk nivå. Den systematiska teologin saknar skarp gräns mot filosofin – och den systematiska teologen Sigurdson tar humor på allvar.
Humor är en allvarlig sak – inte minst när människor antagonistiskt skrattar åt en förtryckande övermakt. De maktlösas antagonistiska humor blir en överlevnadsstrategi och ett vapen. Och att skämta aggressivt antagonistiskt uppåt har alltid varit snyggare än att göra det neråt. Det är inte bevisat att Jesus hade humor – det sägs aldrig i evangelierna att han skrattade – men hans förkunnelse kom underifrån och riktade sin kritik uppåt. Därför blev den lika farlig som satirisk humor kan vara i en diktatur.
De första kristna betraktades verkligen som dåraktiga av omvärlden. Det speglas bland annat i den första kända avbildningen av Kristus på korset, satirisk romersk graffiti där han avbildas som åsna.
"Inkarnationen", skriver Sigurdson, "alltså Guds människoblivande i Kristus, är en absolut paradox och därför är kristendomen enligt filosofen och teologen Sören Kierkegaard den mest komiska av religioner". Jag tänker medan jag läser Sigurdsons storverk till studie, att Jesus kanske tog den aggressivt antagonistiska humorn i bruk genom att låta den vändas mot honom själv. Han gjorde sig till den som det skrattades åt. Så kanske var Jesus själv kristendomens första heliga dåre. Och kanske behövs fler heliga dårar som häcklar makten i vår tid. Kristendom, precis som humor, har aldrig klätt i makt. Den fungerar bara när den ägs av, och upprättar, de utskrattade och maktlösa.
Maria Küchen, författare och skribent
Litteratur
Ola Sigurdsson: Gudomliga komedier – humor, subjektivitet, transcendens. Glänta produktion, 2021.
-
Klimatångest: Du har kanske hört ett känt citat som man brukar tillskriva Martin Luther, ” Även om jorden går under imorgon, så planterar jag mitt äppelträd idag.” Så länge vi lever är vi satta att förvalta Guds skapelse.
-
Det är i år 500 år sedan Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket tyska. I den här poddserien på tre delar samtalar Dagens ledarskribent Fredrik Wenell med Lutherkännarna Peter Strömmer och Göran Agrell. I den tredje delen av poddserien hamnar vi i frågan om vad som finns att uppleva nu på de platser där Luther verkade.
-
Det är i år 500 år sedan Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket tyska. I den här poddserien på tre delar samtalar Dagens ledarskribent Fredrik Wenell med Lutherkännarna Peter Strömmer och Göran Agrell. I den andra delen av poddserien utforskar samtalet Luthers förhållande till kulturen och Bachs samtida gärning.
-
Det är i år 500 år sedan Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket tyska. I den här poddserien på tre delar samtalar Dagens ledarskribent Fredrik Wenell med Lutherkännarna Peter Strömmer och Göran Agrell. I första delen pratar vi om drivkraften bakom Luthers bibelöversättning. Varför han gjorde den, och vad var hans målsättning?
-
Här kommer en fascinerande berättelse från en av våra favoritmiljöer: det stormiga 1500-talet.
Genom att punktmarkera den tyske prästen Thomas Müntzer får vi följa med från en lugn tillvaro som teologistudent till fronterna i de tyska bondekrigen. Det som bar Müntzer dit var en fanatisk religiös övertygelse om att undergången var nära och att guds utvalda skulle få sitt tusenåriga paradis.
Millenarism, eller kiliasm, brukar sådana religiösa övertygelser kallas. Under det tidiga 1500-talets sociala, politiska och ekonomiska omvälvningar var de mycket vanliga. Müntzer skällde ut lantgrevar, bråkade högljutt med Martin Luther, ledde en församling av fattiga arbetare och kom slutligen, under sitt eget banér med regnbåge mot vit bakgrund, att leda tusentals bönder in i döden.
Hans rykte har pendlat fram och tillbaka i historien sedan dess. För Friedrich Engels blev han exempelvis den förste tyske kommunisten och i DDR kom han att högaktas.
—
Läslista (bl a)
”The Pursuit of the Millennium” (Norman Cohn)
”Frihet, jämlikhet, reformation! : 500 år med Luther” (Per Svensson)
”the War of the Poor” (Eric Vuillard)
Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Lär dig mer om reformationens förgrundsgestalt, den komplexe, sturske och ibland felaktigt tolkade Martin Luther.
Avsnittet är tidigare publicerat i Allt du velat veta på 5 minuters eget flöde här på Acast, där du också hittar nya avsnitt då och då.
Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/
Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson
Twitter: @frittefritzson
Produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med Acast
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hur rörig var egentligen vikingarnas religion och gudavärld och var verkligen Martin Luther den förste att översätta Bibeln till ett folkspråk?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
Tänk om det finns en närmast bortglömd mystik tradition, och att den finns på mycket närmre håll än man kanske först skulle tänka sig. Vad skulle det innebära om självaste Martin Luther ansåg att en nuförtiden ganska okänd bok om mystik, har mer att säga till oss människor, näst efter bibeln och kyrkofadern Augustinus?
Mitt namn är Carl Stattin, och detta är det första av tre samtal tillsammans med prästen Josef Ekesryd om En ädel liten bok, som Martin Luther valde att kalla den då han själv gav ut den, med egenskrivet förord. Martin Luther höjde den mystika boken till skyarna, och använde den för att legitimera den reformation han var i färd med att genomföra.
Författaren till boken är okänd, men i detta avsnitt går vi igenom en del kring bokens historia och sammanhang, för att sedan fråga oss vad det var som Luther uppskattade i den, då svaret kanske också avslöjar något om Luther. Denna bok, som Luther älskade så mycket, berättar nämligen, att anledningen till att Gud en gång blev människa, är att göra människan till Gud.
Extramaterial från vårt instagramkonto:
Om Toumo Mannermaa och finsk Lutherforskning:
https://www.instagram.com/p/CQBf4JxD7sM/?utm_source=ig_web_button_share_sheetMer om Luther som mystiker. Ur Hjärtats Teologi av Bengt Hoffman:
https://www.instagram.com/p/CPwKY1hjehy/?utm_source=ig_web_button_share_sheetMusik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Luthers pestskrift och vår tids epidemi
TOMAS NYGREN
2020-04-20
Förvånansvärt mycket av Luthers pestskrift är tillämpligt för oss i vår tids epidemi, skriver Tomas Nygren.
Den 2 augusti 1527 drabbades Wittenberg av böldpest. Inkubationstiden var bara några dagar. Dödligheten låg mellan 30 och 90 %. Fursten Fredrik den ståndaktige som styrde beordrade den 10 augusti Martin Luther och de övriga professorerna samt studenterna vid universitet i Wittenberg att lämna staden och söka sig till säkerhet. Den 15 augusti skulle flyttlassen gå. Luther hade haft ett tungt år för sin egen del. Han hade just hämtat sig från svår sjukdom som hade drabbat både honom själv och hans familj. Dessutom var hans hustru Käthe gravid. De väntade sitt andra barn. I stället för att lämna Wittenberg med de övriga vid universitetet beslöt Luther och Käthe att stanna i Wittenberg.
Illustration: Benjamin Kruse
De öppnade sitt hem och omvandlade det till ett sjukhus där de tog hand om sjuka som inte hade någon som tog hand om dem. En av Luthers kollegor, Bugenhagen – som just hade blivit änkling på grund av pesten – stannade också kvar och hjälpte till. Mitt under denna hektiska period fick Luther ett brev från prästerna i en annan stad, Breslau, som också var på väg att drabbas, med frågan om man borde stanna eller fly pesten. Luther fick inte tid att svara förrän epidemin i Wittenberg var över i november samma år. Svaret kom i form av en liten skrift som hette just »Huruvida man må fly från en dödlig pest«. I denna skrift låter Luther som en blandning mellan statsepidemiolog Anders Tegnell – med balanserade förnuftsmässiga och allvarliga råd som har med minimering av smittspridning, vård av sjuka och upprätthållande av samhällsfunktioner att göra – och en reflekterande teolog som inte ger några förenklade svar, men som samtidigt lyfter fram det mest centrala i den kristna tron. Denna skrift fick snabbt stor spridning och översattes till svenska första gången redan 1588 när en pestepidemi drabbade Sverige. Den har sedan getts ut i många upplagor både på svenska och på andra språk.
Bakom skriften ligger några grundläggande antaganden:
1) Gud har allt i sin hand. Inget händer som Gud inte har tillåtit eller inte har makt över ytterst sett. Detta är en grundtanke som hos Luther inte skapar osäkerhet och otrygghet i gudsrelationen utan precis motsatsen, därför att han känner Gud genom Kristus. Det är också därför vi kan vara trygga och ha förtroende för Gud. Hela skapelsen är under Guds kontroll till sist.
2) Vi är sköra och kan inte ta våra liv för givna (se till exempel Ps 103:15–16; Ps 90:12). Troende kristna är lika alla andra människor i att vi kan drabbas och att vi inte har kontroll över tillvaron ytterst sett. Också en kristen människa brottas därför med smärta när hon själv drabbas av något och delar med andra smärtan när de drabbas. Med andra ord innebär Guds beskydd inte något slags osårbarhet.
3) När det svåra kommer kallas vi att söka oss till Kristus i tro och bön och inte låta rädslan ta över. Vi blir påminda om vad som är viktigast i livet.
4) Gud har kallat människor till olika uppgifter i kyrka och samhälle. Dessa kallelser gäller även i kristider. Gud vill inte kaos. Uppgifterna i kyrka och samhälle möts i att en tjänst för medmänniskan är en tjänst för Gud.
5) Gud har skapat både vårt intellekt och medicinen. Vi ska därför vara förnuftiga och både dela ut och själva ta de mediciner som behövs. Vi ska inte vara dumdristiga så vi utsätter oss själva eller andra för smitta i onödan. Att inte följa dessa råd är att fresta Gud.
6) Vårt hopp är Jesus Kristus. Vad som än händer har vi en framtid. Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25–26).
Hur ska en kristen då konkret hantera frågan om att stanna kvar eller fly?
Efter en inledande fras om att beslut om att stanna eller fly är något som den enskilde själv måste fatta, ger Luther rådet att de som arbetar i kyrkan bör stanna kvar och finnas till hands för sjuka och döende. De utsatta behöver den tröst och det stöd som Ordet och sakramenten kan ge dem. Om det är fler präster på plats än vad situationen kräver, ska de som inte behövs skickas iväg så de inte utsätts för onödig risk. De som har officiella uppdrag i samhället ska också vara kvar för att ordningen ska bevaras och hindra att till exempel plundring sker. De som har den typen av uppgifter kan bara fly om de ordnat fungerande ersättare. Anställda får inte heller fly om de inte får tillstånd från sina arbetsgivare. Inte heller får de som är herrar fly och lämna sina underordnade i sticket, om de inte ordnat för dem på ett bra sätt. Samma sak gäller föräldrar och barn som också är ansvariga för varandra.
Sammanfattningsvis kan en kristen fly om det finns tillräckligt många kvar som fullgör de uppgifter som behöver göras. Det är en naturlig reflex som Gud har gett oss att vi vill rädda våra liv, och detta är inte heller något som är förbjudet, skriver Luther vidare. Han tillägger dock att det inte ska ske på ett sätt som är emot Gud eller min nästa. Den onde vill att vi i sådana här hotfulla situationer ska misstro Guds vilja att hjälpa oss samt fly ansvaret för våra medmänniskor och bara tänka på oss själva. Luther påpekar i sin lilla skrift att den som bara hjälper sin nästa när det inte kostar honom något aldrig kommer att hjälpa någon. Som motgift mot detta lyfter han fram att Gud själv är läkaren! Gud är den som ger beskydd (Ps 91:11–13). Därför uppmanar han oss att inte bli så desperata att vi glömmer att tjäna vår nästa. Det vi gör för våra minsta det gör vi för Gud (Matt 25:40).
Frågan om den betoning Luther ger åt att Gud har all makt inte ytterst leder till passivitet inför det som sker, besvarar han med några exempel. Om det börjar brinna i huset försöker man givetvis släcka. Faller man i djupt vatten försöker man simma för att rädda sitt liv. Om vi ser allt som Guds ofrånkomliga straff som vi inte ska kämpa emot, innebär det att vi i praktiken inte längre ber med i Vår Fader när vi kommer till bönen »utan rädda oss från det onda«. Nej, vi behöver be om beskydd och vara på vår vakt mot det onda på bästa sätt och handla i enlighet med hur vi förstår vad det innebär att följa Gud.
I en sammanfattning mot slutet av skriften säger Luther att den kristne med fördel ska tänka så här:
»Okej, genom att Gud gett sin tillåtelse har fienden sänt oss gift och avskräde [Luthers omskrivning för pesten]. Därför ska jag be Gud att i sin nåd beskydda oss. Därför ska jag desinficera, hjälpa till att rena luften, dela ut medicin och ta medicin. Jag ska undvika platser och personer som inte behöver min närvaro för att inte bli smittad och på det sättet sprida smittan vidare till andra och förorsaka deras död på grund av min försummelse. Om Gud vill ta hem mig kommer han att göra det och då har jag gjort vad han förväntar sig av mig, och jag blir varken ansvarig för min egen död eller andras. Men om min granne behöver mig, ska jag inte undfly vare sig platser eller personer utan frivilligt gå. Detta är en sund gudsfruktan som varken är övermodig eller dumdristig och som inte frestar Gud.« (Min översättning.)
Vad i Luthers pestskrift är tillämpligt för oss i vår tids epidemi? Förvånansvärt mycket. Jag sammanfattar med följande tre punkter:
• Var trygg eftersom Gud ytterst har kontrollen.
• Se situationen som en kallelse att söka Kristus och att tjäna medmänniskan.
• Var klok och använd ditt gudagivna förstånd för att minska smittspridning och lidande.
- Visa fler
