Kristus Jesus Podcasts

  • Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.

    ”Natten går mot sitt slut…”

    Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.

    Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.

    Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.

    Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.

    Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.

    Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.

    Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.

    Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.

    Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.

    Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.

    Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.

    Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.

    Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”

    Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.

    Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.

    Det gamla är dött.

    Det nya på väg att födas.

    Dagen gryr.

    Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.

    Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.

    Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

    Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.

    Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.

    Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.

    Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.

    Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.

    I första Korinthierbrevet skriver han:

    ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

    Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.

    I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:

    ”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”

    Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.

    Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…

    Finns det något vi behöver mer än jämvikt?

    Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.

    Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:

    ”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”

    För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.

    Mattias Hagberg, författare

  • Veckans Affirmation från Livsdesignern, och jag uppmuntrar dig att tala ut dessa ord högt: "Jag är skapad att göra gott i din plan" dessa ord kommer från bibelordet: Vi är hans verk, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud från början planerade att vi skulle göra. Ef 2:10

    I dagens avsnitt och i peppbrevet reflekterar jag över det fantastiska i att ha vår trygghet och tillit i Honom. Han som är skaparen av oss, av Universum. Som vet vad vi behöver och har omsorg om oss. Han har bjudit in oss i Hans plan, Hans räddningsplan. Att göra gott, att ära Honom och bygga Hans rike tillsammans med Honom och varandra i den här tiden, med de gåvor han planterat i oss och i den plan Han vill att vi ska gå i. Han räknar med oss och att vi ska leva det liv Han har för oss, inte hålla tillbaka, förminska oss eller någon annan. Lyfta varandra och kroka arm och stärka varandra i både medgång som motgång. Och att aldrig låta pengarna vara vår yttersta trygghet och frihet utan att vår Herre ska ha den platsen och att vi i mod och villighet inta vår plats i Hans plan, ett steg i taget.

    När du ser på ditt liv och det Gud gjort, kan du se att du blivit buren tidigare när du inte såg någon väg? Kan du då ta ett steg i tro nu för hans skull? Vad är det steget? Kanske är det att vara med på morgondagens workshop?

    Klargör din kallelse, om att bryta sig loss från det som håller dig tillbaka. 6 viktiga nycklar att ta steg i din kallelse. Anmäl dig! Kan du inte delta liv kan du få tillgång till inspelningen om du är anmäld. Och tipsa gärna vidare.

    >> Bjud med en vän och anmäl er här

    >> Prenumerera på Peppbrevet

    Hör du detta avsnitt senare. Finns det alltid resurser att ta del av på vår webbsida.

    Veckans affirmation hittar du i Livsdesigern:

    Har du inte redan livsdesignern hemma kan jag varmt rekommendera dig att köpa den, 2022 till halva priset.
    >> Köp Livsdesignern
    Vill du testa några sidor av den kan du ladda ner en pdf
    >> Ladda ner smakprov av Livsdesignern
  • För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 8:38-39)

  • Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019.

    ”Natten går mot sitt slut…”

    Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.

    Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.

    Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.

    Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.

    Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.

    Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.

    Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.

    Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.

    Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.

    Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.

    Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.

    Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.

    Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”

    Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.

    Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.

    Det gamla är dött.

    Det nya på väg att födas.

    Dagen gryr.

    Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.

    Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.

    Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

    Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.

    Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.

    Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.

    Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.

    Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.

    I första Korinthierbrevet skriver han:

    ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

    Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.

    I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:

    ”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”

    Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.

    Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…

    Finns det något vi behöver mer än jämvikt?

    Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.

    Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:

    ”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”

    För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.

    Mattias Hagberg, författare

  • Hopp i en tid av besvikelser

    JOHANNA BJÖRKMAN

    Generalsekreterare, Salt

    2020-04-20

    Det är en märklig tid vi befinner oss i. Många jag pratar med beskriver det som om man är med i en film. En overklighetskänsla. En känsla av att någon när som helst ska stänga av och sen går livet vidare som vanligt. Men det är inte en film utan den nakna verkligheten. Ett virus sveper över världen och vi kan ännu inte fullt ut greppa konsekvenserna. Vi kan ana med ett vuxet perspektiv att det kommer att påverka våra liv samtidigt som vi försöker sätta situationen i perspektiv och påminna varandra om att det hade kunnat vara mycket värre. I nyheterna sätter man med rätta fokus på riskgrupperna men i skuggorna står barn och unga och brottas med oro, rädsla och besvikelse utan att ha redskap för att hantera det. Jag läser på föräldraforum om barnkalas som ställs in, vi hör om planerade resor i påsktid som inte blir av och vi själva, EFS och Salt, tvingas ställa in våra läger som betyder så mycket för så många. I barns hjärtan bränner besvikelsen.

    Vi har pratat om de unga som har längtat och som snart ska ta studenten där allt firande ställs in. Balkläder, som köpts in för att drömmar skulle bli till uppfyllelse, blir hängande, oanvända i garderober. I ungas hjärtan bränner besvikelsen. Vi har också alla de barn och unga som går i skräck för att skolorna ska stängas ner för att de för dem innebär att deras enda trygga plats tas ifrån dem och de tvingas befinna sig allt mer i hemmiljöer där de far illa.

    Mitt hjärta värker för alla de barn och unga som den här våren behöver möta besvikelse på besvikelse. Vi måste tala om hopp mitt i allt mörker, men vi måste också få stanna kvar i de jobbiga känslorna. Genom att ibland stanna kvar i det jobbiga får vi erfarenheter som präglar oss som människor. Det ger oss nya perspektiv, och förhoppningsvis kan vi, när vi ärligt nuddat botten, lyfta blicken mot ljuset och hoppet. För mitt i mörkret finns Han som segrat över döden och som är det Ljus som övervunnit mörkret. Han är den Gud som trofast stått kvar genom tidigare pandemier och kriser. Han kommer att trofast stå kvar med oss även nu.

    »Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.« Rom 8:38-39

  • Dopets kristusklädnad

    KARIN JOHANNESSON

    2020-01-07

    Dopets samhörighet med Kristus ikläds vi utan egen förtjänst och den avtäcker vår djupaste mänskliga identitet, skriver biskop Karin Johannesson.

    »Åh, nej! Sätt inte på dig den där tröjan! Det kommer att leda till olycka för hela din familj!« Expediten på den amerikanska Walmartbutiken spärrar upp ögonen. Hon pratar snabbt och intensivt. Jag har hittat en vinröd tröja på extrapris. »Washington Redskins« står det på T-shirten. Av trycket framgår att det är ett lag som spelar amerikansk fotboll. Jag bryr mig inte ett dugg om sporten men jag gillar färgen och priset.

    Illustration: Benjamin Kruse

    Expediten vill få mig att förstå att det här inte bara handlar om en tröja. Det handlar om identitet, om vem jag är, vem jag tillhör och vilka som jag hör ihop med. »Den här tröjan är inte bara ett skinn som du sätter på dig. Den förändrar dig inuti, den omskapar ditt hjärta.« Jag begriper inte allt som hon säger, men jag förstår att jag ska köpa tröjan av en annan expedit.

    På väg hem till mitt boende i First Trinity Lutheran Church funderar jag över vad jag har varit med om. Jag vet att ordet »identitet« kommer från latinets identitas som betyder »samma« eller »densamma«. Tänkte sig verkligen den upprörda expediten att jag blir »en annan« om jag sätter på mig en vinröd tröja med en indian på?

    Av och till under kyrkans historia har frågor om kristen identitet vållat betydligt allvarligare dispyter än det meningsutbyte som mitt val av T-shirt gav upphov till. Under reformationstiden gick diskussionsvågorna höga kring frågan om den kristna människans identitet är något som hon »ikläds« eller något som snarare »avtäcks«. För många evangelisk-lutherska reformatorer var det självklart att den kristna människans identitet – det som gör henne till en kristen människa – är Kristi rättfärdighet som hon ikläds.
    Kristi rättfärdighet tillräknas människan och gör henne till en ny människa genom att den täcker över och sedan omvandlar den i synd fallna och olycks­drabbade människan.

    Paulus fråga om Kristus har blivit delad är fortfarande högaktuell.

    Anledningen till att jag befinner mig i Washington DC är att jag intresserar mig för en 1500-talsreformator som tänkte annorlunda. Sveriges Kristna Råd har gett mig ett ekumeniskt stipendium för att jag ska kunna besöka biblioteket i White­friars Hall och lära mig mer om karmelitnunnan Teresa av Avila (1515–1582).

    Teresa föreställer sig att Jesus finns i varje människas själ eftersom varje människa är skapad till Guds avbild. Gud är treenig och treenig Gud deltar till fullo i hela sitt skapelseverk. Därför finns det spår av Sonen i själva skapelsen och i den mänskliga identitet som vi delar med varandra. När Kristus visar människan vem Gud är – och vem hon själv är – så framträder hennes skapelsegivna gudstillhörighet på samma sätt som pH-värdet när man gör ett lackmustest. Kristus »avtäcker« verkligheten genom att tvätta bort smutsen som döljer den. Därför kan Teresa framhålla att det sant mänskliga och det sant kristna sammanfaller.

    På infarten till Whitefriars Hall möter jag en karmelit som hälsar glatt. Han bär en brun tröja som man kan beställa på nätet. Det finns en hel sajt som säljer kepsar, T-shirts, vattenflaskor och nyckelband till dem som hejar på eller tillhör karmelit­orden. I reklamen används en slogan som anknyter både till färgen på ordensdräkten och till det kontemplativa ideal som utmärker karmeliterna. »Be calm and wear brown« (på svenska ungefär: var lugn och klä dig i brunt).

    Klädkoden har förändrats sedan sist jag var här. Då gick bröderna i civila kläder, särskilt i Halloweentider eftersom ordensprovinsens ledning en gång hade misstagits för ett utklätt följe av fiktiva munkar på väg till en fest i Las Vegas.

    Bildligt talat omförhandlas kyrkliga klädkoder ovanligt intensivt i vår tid eftersom sekulariseringen tilltar. När allt färre svenskar identifierar sig med någon specifik religiös tradition blir det för vissa av oss mer betydelsefullt att det syns utanpå att vi är goda kristna. Identitet vantolkas emellanåt som något som särskiljer och våra försök att stå upp för det som vi uppfattar som en utrotningshotad men äkta kristen identitet bidrar ibland till en ogynnsam segregation också inom kristenheten. »Jag är högkyrklig«, »Jag tillhör EFS« eller »Jag har min hemvist i regnbågsmässan«. Olika identitetsmarkörer används för att andra – och kanske också jag själv – ska förstå vilka kristna kretsar som jag identifierar mig med. Paulus fråga om Kristus har blivit delad är fortfarande högaktuell (1 Kor. 1:13) och hans svar behöver få vara utgångspunkten för alla våra reflektioner kring vad kristen identitet innebär.

    I dopet ikläds vi Kristus. (Gal. 3:27) Vi ikläds inte en supportertröja för den kristna riktning som dopet skedde i. Sådana tröjor kan vi ta av eller på efter eget tycke och smak. Det kan vi inte med dopets Kristusklädnad. Dopets samhörighet med Kristus ikläds vi utan egen förtjänst och den avtäcker vår djupaste mänskliga identitet. Det är därför som Paulus menar att andra identiteter än dopets tillhörighet till Kristus har spelat ut sin roll om vi betraktar varandra eller oss själva i dopljusets sken. (Gal. 3:28.) Nu är ingen lägre karmelit eller lutheran, pingstvän eller baptist, liberalteolog eller gammalkyrklig. Alla är vi ett i Kristus Jesus.