Breslau Podcasts

  • Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel – som handlade om intellektet och de intellektuella.

    Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det ”innersta och egentligaste” av själen ”kan upplysa oss”. När hon så översatte Thomas av Aquinos ”Undersökningar om sanningen” uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas’ nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna – i ett försök att spänna över allt som finns till.

    Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation – den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser.

    Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon.

    Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med ”upplyst visshet”, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar.

    Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen.

    Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att ”varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga”, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards ”Inövning i kristendom” – och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer.

    När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”

    Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 – att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis.

    Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”, enligt egen beskrivning av ögonblicket.

    Den där sanningen med stort S – som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ”…ordet sant – det låter ju nästan religiöst”.

    Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse – hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen – och den är sanningen i sig själv; ”Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning…”.

    Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: ”Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" – den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. ”Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt” som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna.

    De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt  verkligt är del i något större – i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga.

    Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet – och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen – som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig.

    På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna.

    Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad

    I ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag – just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän – en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen – alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder – ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och – Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden.

    Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för ”den outgrundliga sanningen”.

    Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: ”Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår”, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten.

    När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster – och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för ”antikrists välde”. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra.

    Ylva Herholz

    Litteratur:

    Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud Herbstrith

    Edith Stein. W. Herbstrith, red.

    Edith Stein biografi – texter. Anders Arborelius

    Boken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila)

    Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias Eckoldt

    Der Sinn des Denkens. Markus Gabriel

  • Luthers pestskrift och vår tids epidemi

    TOMAS NYGREN

    2020-04-20

    Förvånansvärt mycket av Luthers pestskrift är tillämpligt för oss i vår tids epidemi, skriver Tomas Nygren.

    Den 2 augusti 1527 drabbades Wittenberg av böldpest. Inkubationstiden var bara några dagar. Dödligheten låg mellan 30 och 90 %. Fursten Fredrik den ståndaktige som styrde beordrade den 10 augusti Martin Luther och de övriga professorerna samt studenterna vid universitet i Wittenberg att lämna staden och söka sig till säkerhet. Den 15 augusti skulle flyttlassen gå. Luther hade haft ett tungt år för sin egen del. Han hade just hämtat sig från svår sjukdom som hade drabbat både honom själv och hans familj. Dessutom var hans hustru Käthe gravid. De väntade sitt andra barn. I stället för att lämna Wittenberg med de övriga vid universitetet beslöt Luther och Käthe att stanna i Wittenberg.

    Illustration: Benjamin Kruse

    De öppnade sitt hem och omvandlade det till ett sjukhus där de tog hand om sjuka som inte hade någon som tog hand om dem. En av Luthers kollegor, Bugenhagen – som just hade blivit änkling på grund av pesten – stannade också kvar och hjälpte till. Mitt under denna hektiska period fick Luther ett brev från prästerna i en annan stad, Breslau, som också var på väg att drabbas, med frågan om man borde stanna eller fly pesten. Luther fick inte tid att svara förrän epidemin i Wittenberg var över i november samma år. Svaret kom i form av en liten skrift som hette just »Huruvida man må fly från en dödlig pest«. I denna skrift låter Luther som en blandning mellan statsepidemiolog Anders Tegnell – med balanserade förnuftsmässiga och allvarliga råd som har med minimering av smittspridning, vård av sjuka och upprätthållande av samhällsfunktioner att göra – och en reflekterande teolog som inte ger några förenklade svar, men som samtidigt lyfter fram det mest centrala i den kristna tron. Denna skrift fick snabbt stor spridning och översattes till svenska första gången redan 1588 när en pestepidemi drabbade Sverige. Den har sedan getts ut i många upplagor både på svenska och på andra språk.

    Bakom skriften ligger några grundläggande antaganden:

    1) Gud har allt i sin hand. Inget händer som Gud inte har tillåtit eller inte har makt över ytterst sett. Detta är en grundtanke som hos Luther inte skapar osäkerhet och otrygghet i gudsrelationen utan precis motsatsen, därför att han känner Gud genom Kristus. Det är också därför vi kan vara trygga och ha förtroende för Gud. Hela skapelsen är under Guds kontroll till sist.

    2) Vi är sköra och kan inte ta våra liv för givna (se till exempel Ps 103:15–16; Ps 90:12). Troende kristna är lika alla andra människor i att vi kan drabbas och att vi inte har kontroll över tillvaron ytterst sett. Också en kristen människa brottas därför med smärta när hon själv drabbas av något och delar med andra smärtan när de drabbas. Med andra ord innebär Guds beskydd inte något slags osårbarhet.

    3) När det svåra kommer kallas vi att söka oss till Kristus i tro och bön och inte låta rädslan ta över. Vi blir påminda om vad som är viktigast i livet.

    4) Gud har kallat människor till olika uppgifter i kyrka och samhälle. Dessa kallelser gäller även i kristider. Gud vill inte kaos. Uppgifterna i kyrka och samhälle möts i att en tjänst för medmänniskan är en tjänst för Gud.

    5) Gud har skapat både vårt intellekt och medicinen. Vi ska därför vara förnuftiga och både dela ut och själva ta de mediciner som behövs. Vi ska inte vara dumdristiga så vi utsätter oss själva eller andra för smitta i onödan. Att inte följa dessa råd är att fresta Gud.

    6) Vårt hopp är Jesus Kristus. Vad som än händer har vi en framtid. Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25–26).

    Hur ska en kristen då konkret hantera frågan om att stanna kvar eller fly?

    Efter en inledande fras om att beslut om att stanna eller fly är något som den enskilde själv måste fatta, ger Luther rådet att de som arbetar i kyrkan bör stanna kvar och finnas till hands för sjuka och döende. De utsatta behöver den tröst och det stöd som Ordet och sakramenten kan ge dem. Om det är fler präster på plats än vad situationen kräver, ska de som inte behövs skickas iväg så de inte utsätts för onödig risk. De som har officiella uppdrag i samhället ska också vara kvar för att ordningen ska bevaras och hindra att till exempel plundring sker. De som har den typen av uppgifter kan bara fly om de ordnat fungerande ersättare. Anställda får inte heller fly om de inte får tillstånd från sina arbetsgivare. Inte heller får de som är herrar fly och lämna sina underordnade i sticket, om de inte ordnat för dem på ett bra sätt. Samma sak gäller föräldrar och barn som också är ansvariga för varandra.

    Sammanfattningsvis kan en kristen fly om det finns tillräckligt många kvar som fullgör de uppgifter som behöver göras. Det är en naturlig reflex som Gud har gett oss att vi vill rädda våra liv, och detta är inte heller något som är förbjudet, skriver Luther vidare. Han tillägger dock att det inte ska ske på ett sätt som är emot Gud eller min nästa. Den onde vill att vi i sådana här hotfulla situationer ska misstro Guds vilja att hjälpa oss samt fly ansvaret för våra medmänniskor och bara tänka på oss själva. Luther påpekar i sin lilla skrift att den som bara hjälper sin nästa när det inte kostar honom något aldrig kommer att hjälpa någon. Som motgift mot detta lyfter han fram att Gud själv är läkaren! Gud är den som ger beskydd (Ps 91:11–13). Därför uppmanar han oss att inte bli så desperata att vi glömmer att tjäna vår nästa. Det vi gör för våra minsta det gör vi för Gud (Matt 25:40).

    Frågan om den betoning Luther ger åt att Gud har all makt inte ytterst leder till passivitet inför det som sker, besvarar han med några exempel. Om det börjar brinna i huset försöker man givetvis släcka. Faller man i djupt vatten försöker man simma för att rädda sitt liv. Om vi ser allt som Guds ofrånkomliga straff som vi inte ska kämpa emot, innebär det att vi i praktiken inte längre ber med i Vår Fader när vi kommer till bönen »utan rädda oss från det onda«. Nej, vi behöver be om beskydd och vara på vår vakt mot det onda på bästa sätt och handla i enlighet med hur vi förstår vad det innebär att följa Gud.

    I en sammanfattning mot slutet av skriften säger Luther att den kristne med fördel ska tänka så här:

    »Okej, genom att Gud gett sin tillåtelse har fienden sänt oss gift och avskräde [Luthers omskrivning för pesten]. Därför ska jag be Gud att i sin nåd beskydda oss. Därför ska jag desinficera, hjälpa till att rena luften, dela ut medicin och ta medicin. Jag ska undvika platser och personer som inte behöver min närvaro för att inte bli smittad och på det sättet sprida smittan vidare till andra och förorsaka deras död på grund av min försummelse. Om Gud vill ta hem mig kommer han att göra det och då har jag gjort vad han förväntar sig av mig, och jag blir varken ansvarig för min egen död eller andras. Men om min granne behöver mig, ska jag inte undfly vare sig platser eller personer utan frivilligt gå. Detta är en sund gudsfruktan som varken är övermodig eller dumdristig och som inte frestar Gud.« (Min översättning.)

    Vad i Luthers pestskrift är tillämpligt för oss i vår tids epidemi? Förvånansvärt mycket. Jag sammanfattar med följande tre punkter:

    • Var trygg eftersom Gud ytterst har kontrollen.

    • Se situationen som en kallelse att söka Kristus och att tjäna medmänniskan.

    • Var klok och använd ditt gudagivna förstånd för att minska smittspridning och lidande.