Thomas Mann Podcasts
-
Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 1/6 2020.
När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta.
När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. ”Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar”, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: ”Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss.”
Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder.
Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.
Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual.
Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.
En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta.
Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar.
Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. ”Livet är att välja”, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, ”mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna”. Avnaglad och vingklippt.
Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda, kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns till hands.
Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp. Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan berättelse.
Våra händer manifesterar hjärnans och naturens asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier, och stapelmat – sitos - åts med vänster hand, medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen, och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets början, och är lite vanligare hos män.
Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och lättare att öppna dem inifrån.
Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla vore flerhänta?
Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat kilskriften, ristat, glödgat, skrivit. En penna i hjärtat och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.
Hanna Frost, handkirurg och författare
-
Vem var värst, Einstein eller Sinatra? Vem kallades för Den sista magikern, och varför förstod inte många män varför deras kvinnor sörjde Alan Rickmans bortgång? Vi har nästan svar på alla dessa frågor. Kom så får ni höra.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ewa, Jessica och Merit pratar om att läsa tjocka böcker. Vi konstaterar att det faktiskt finns böcker som förtjänar sina sidor. Här är böckerna vi pratade om och några vi inte hann med:
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
De ju systrarna av Lucinda Riley
Sånger om kärlek och krig och Slottet Deverills döttrar av Santa Montefiore
Min kamp av Karl Ove Knausgård
Ulysses av james Joyce
Den hemliga historien och Steglitsan av Donna Tartt
Boktjuven av Markus Zusak
Doktor Faustus av Thomas Mann
Emma av Jane Austen
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Vindens skugga m fl av Carlos Ruiz Zafon
Moment 22 av Joseph Heller
Vardagar av Ulf Lundell
-
Som medborgare har vi rättigheter. Men ibland har vi svårare att hävda dem. Varför då? Det frågar sig Elena Namli i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sårbarheten har, tills nyligen, inte varit något populärt ämne för filosofisk reflektion. Medan skönlitterära klassiker utforskar människan när hennes sårbarhet är som störst brukar filosoferna intressera sig för den rationella människa som söker – om inte kontroll över tillvaron – så i alla fall oberoende i förhållande till både naturen och samhället. Särskilt moderniteten har präglats av just sårbarhetens glömska och inte sällan svaghetsförakt.
I mitt eget filosoferande intresserar jag mig helst för människan vars sårbarhet inte kan elimineras. Precis som andra djur är människor dödliga och både vår kropp och vår själ utsätts för smärta och ångest. Kanske därför läser jag om och om igen gamla klassiker som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann. De är ständiga samtalspartner i mina böcker. Jag låter också dessa gamla män följa med mig i olika vardagssituationer och reflektera över min egen sårbarhet men också över hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra.
På senare tid har jag haft problem med hälsan. Då har Bröderna Karamazov och Doktor Faustus fått följa med mig till olika avdelningar och mottagningar inom vården – ja, här i Sverige med dess fantastiska och mycket avancerade vård. Det finns något plikttroget i att beskriva den svenska vården som fantastisk. Men hur ärlig är jag?
Vad händer med mig när jag är sjuk och behöver hjälp? Hur går det för mina kära när de ligger i sina sjukhussängar och reduceras till ett förnamn och en diagnos? Varför blir stämningen så dålig när jag klagar? Varför måste jag inleda berättelser om likgiltighet, diskriminering och till och med övergrepp med att först intyga att jag egentligen är tacksam för den svenska vården?
Ingen förväntar sig att jag ska visa samma djupa tacksamhet när jag möter människor med andra yrken. När jag som är morgonpigg anländer till mitt kontor på universitetet i Engelska parken i Uppsala är städpersonalen redan där. Är jag tillräckligt tacksam för det? Taxiföraren som kör mig till tåget och lokföraren som kör vidare – har jag visat att jag är tacksam? När tåget är sent och jag klagar – borde jag först intyga att jag på det stora hela älskar de svenska järnvägarna?
Antingen är jag i grunden en otacksam människa eller så är det någon skillnad mellan just vården och allt annat. Varför anser vi generellt att det är bra att medborgare ställer krav och uppfattar sin relation till det allmänna i termer av rättigheter men gör ett undantag för just vården? Hon som städar, kör, undervisar och flyger gör sitt jobb. Men vårdpersonal är hjältar i sin vardag. Varför?
Kanske för att det just i vården blir uppenbart för de flesta att vi faktiskt är beroende av varandra. Vi klarar oss inte om vi inte får hjälp av andra människor – många människor med olika slags kunskap, färdighet och därmed makt som vi själva saknar. Jag kan köra bil men jag kan inte laga den. Jag kan lägga om ett sår men jag kan inte operera bort min egen cancer. Jag behöver de andra människorna. När de finns för mig är jag tacksam – genuint tacksam. Men tacksamhet är en känsla som på många sätt inte passar in. I alla fall inte som en grundhållning inom ramen för en jämlikhets- och rättighetskultur.
Det finns många skäl till det men ett är just att utsatthet och beroende riskerar att leda till att människor behandlas mindre värdigt. När rättighetskultur är stark spelar det mindre, eller ingen roll alls, huruvida en myndighetsperson, en lärare eller en sjuksköterska tycker att medborgaren är sympatisk, till exempel tillräckligt tacksam. Den respekt för människans värdighet som hon i sitt agerande ska visa är en grundhållning som hör till jobbet.
Men detta betyder ju förstås att varje rättighet säkras av motsvarande plikter.
Blev det dålig stämning nu? Rättigheter vill vi ha, men låter inte ”plikt” gammaldags och tråkigt? Det må så vara, men det går inte att ha rättigheter utan att också ha plikter. Plikt behöver inte betyda att vi agerar utan engagemang. Ännu mindre betyder det att vi agerar under något slags tvång. Plikten betyder att den andres rättigheter är ramen för mitt agerande när jag är lärare, polis eller sjuksköterska.
En av de grundläggande poängerna med en rättighetskultur är att människan, när hennes rättigheter är erkända, förblir ett subjekt, en aktör. Ett alternativ till rättighetskultur är att människan behandlas som objekt. Hon blir då utlämnad åt andras omsorg men också godtycke.
Vad skulle en rättighetskultur betyda inom vården? Vad händer om vi som patienter får rättigheter istället för att tacksamt ta emot den vård som erbjuds? Är risken med rättighetsbaserad vård att vi som patienter blir otacksamma rättshaverister?
Jag tror inte det. Jag tror nämligen att vi ofta känner tacksamhet och visar tacksamhet för de människor som utför sina plikter professionellt och engagerat. Samtidigt är det skönt att våga tro att ingen ställer krav på motprestation för att vi ska få en bra behandling och bli värdigt bemötta när vi är svaga och beroende av andra. Redan idag finns det inslag av rättighetskultur i svensk vård – framför allt när det kommer till informerat samtycke som måste inhämtas i samband med vården. Samtycke är dock långt ifrån den enda rättighetsformen. När världshälsoorganisationen beskriver rättighetsbaserad vård poängteras till exempel vikten av att staten i sin lagstiftning garanterar jämlik tillgång till vård.
Mycket har ändrats inom medicinsk etik sedan Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann skrev sina storslagna romaner. Den gudalike doktorn vars vetenskapliga övertygelser hindrade honom från att känna empati och därmed ge plågade människor smärtlindring är borta. Borta är också den fattigdom som gjorde att vården överhuvudtaget inte kom till de flesta människor. Nu har vi istället en bra vård för de flesta människor i vårt land. Samtidigt tycks samtalet om brister inom vården blivit tabu. Eller snarare har vi reducerat samtalet till frågan om ekonomiska resurser. Visst är resurstilldelning en viktig fråga, men det löser inte alla problem. Ovärdigt bemötande och kränkande behandling, liksom paternalism och diskriminering, är inte främst en resursfråga.
Att tala om diskriminering och teknokratism inom en vård som idag räddar liv som inte gått att rädda för bara några år sedan riskerar att skapa dålig stämning. Låt oss ta risken. Det som står på spel är nämligen vårt människovärde. Vårt människovärde den dag vi tvingas sätta på oss sjukhuskläder och ligga i en sjukhussäng.
Tyvärr är varken Fjodor Dostojevskij eller Thomas Mann med mig i detta ställningstagande – de trodde nämligen inte att ett humant samhälle kan byggas som en rättighetskultur. I Dostojevskij och Manns romaner prövas vår mänsklighet på ett personligt plan varje gång vi ställs inför vår egen och andras utsatthet. Detta har inte ändrats. Det som har ändrats är att vi också söker och finner sociala strategier för att säkerställa att sårbara människor i vårt samhälle inte förminskas i sin mänsklighet.
Elena Namli, professor i teologisk etik
-
Döden i Venedig är en av världens mest kända noveller. I dess kölvatten har verklighet och dikt färgat av sig på varandra - ibland med förödande resultat. Det noterar Ulrika Kärnborg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är vårvinter i Stockholm med kyla och blek sol. Året är 1970 och den världsberömde filmregissören Luchino Visconti har bestämt sig för att göra film av Thomas Manns novell ”Döden i Venedig”.
Visconti är perfektionist. Jakten på rätt huvudperson har fört honom till många länder och nu har turen kommit till Sverige. Bredvid Grand Hôtel köar unga pojkar som väntar på att få provspela. De är fyllda av förväntan. Det är nämligen inte vilken ung pojke som helst den italienska filmregissören söker. Till pressen säger han att han letar efter den absoluta skönheten. Efter en yngling som inte är en människa av kött och blod – utan en dödsängel.
En av pojkarna heter Björn Andrésen. Han är 15 och bara ljummet intresserad av film. Hemma bor han hos mormor som på olika sätt försöker profitera på sitt barnbarn. Efter en biroll i Roy Anderssons prisbelönta film ”En kärlekshistoria” finns hans bild i Europafilms arkiv. Det är där Visconti hittar honom.
Kritikerna har ofta varit oense om ”Döden i Venedig”. Är det en berättelse om kärlek? Om skönheten i livet i kontrast till skönheten i konsten? Eller handlar den om kreativ torka eftersom huvudpersonen, musikern Aschenbach, verkar ha drabbats av skrivkramp.
Bara några har vågat nämna författarens egentliga ärende, som var att beskriva en viss sorts abstrakt gossekärlek, den som under antiken kallades pederasti. Tolkningen stärks av Thomas Mann själv. I ett brev till en god vän erkände han frankt att han skrev på ett verk om en åldrad konstnär med pedofila böjelser. Men han menade också att han ville diskutera skönheten som idé.
Mann publicerade sin novell 1912. Det var alldeles mot slutet av en apokalyptisk epok som påminner om vår egen tid. Europa stod på randen till ett världskrig. Känslan av undergång var stark. Döden som titeln syftar på kommer från öst. Venedig var vid den här perioden en stad där resenärer från hela Europa möttes. En dag när huvudpersonen Aschenbach går på gatorna märker han att det knappt finns några tyska turister kvar. När han tittar igenom tidningarna på hotellet upptäcker han att just de tyska rapporterar att en pest har drabbat Venedig. Sedan träffar han en välunderrättad britt som kan berätta att pesten alstrats ur ”de varma träsken i Gangesdeltat” och därefter spridit sig till Kina och färdats västerut till Medelhavet på syriska fartyg.I Aschenbachs upphettade hjärna blandas skräcken för sjukdom ihop med hans homoerotiska förälskelse i den tonårige hotellgästen Tadzio. Trots att han vet att de venetianska frukthandlarna sprider smittan genom sina varor, köper han några jordgubbar. När han äter av den förbjudna frukten tänker han på pojken. Snart börjar han smyga på honom för att få en glimt av hans halvnakna kropp.
Vad som händer med Tadzio efter att han utnyttjats som minderårigt sexualobjekt får vi aldrig veta. I novellen förblir han okunnig om Aschenbachs uppvaktning. Han ser aldrig den fula gubben som lurar i buskarna.
Luchino Visconti var öppet gay och hans version skiljer sig från Manns. I filmatiseringen låter han Björn Andrésens Tadzio bli medveten om Aschenbachs blickar. Pojken inte bara möter dem, han flirtar tillbaka. Och när han på stranden exponerar sin magra överkropp uppträder han kokett, som en eskortpojke.Thomas Manns berättelse utspelar sig mot fonden av det klassiska, kantianska skönhetsbegreppet, där den som betraktar det vackra objektet, till exempel den sköne ynglingen, erfar ett intresselöst välbehag. Det förutsätter distans, och står i vägen för annan exploatering än det rena betraktandets. I Viscontis film avskaffas den distansen när pojken besvarar blickarna och vi förstår att det finns en sexuell avsikt med tittandet. En gräns överskrids, och det får konsekvenser – också i verkligheten.
Björn Andrésen, som spelar Tadzio i Viscontis film, vittnar själv om dem i Kristian Petris och Kristina Lindströms dokumentär ”Världens vackraste pojke”. I samband med världspremiären 1971 i London – med drottning Elizabeth och prinsessan Anne på första parkett – sprider demonregissören ut att Andrésen är ”världens vackraste pojke”.
Det tar skruv. Alla börjar slita och dra i honom. Beundrarpost väller in i säck efter säck, mest från unga tjejer men också från äldre män som blivit besatta av Tadzio. Vilket inte hindrar Björn Andrésen från att känna sig alltmer exploaterad och övergiven.
Och det är Visconti själv som punkterar ballongen. När ”Döden i Venedig” går upp på filmfestivalen i Cannes, skämtar regissören med reportrarna om att hans svenska stjärna håller på att tappa lyskraften. ”Han är 16 nu, han börjar bli för gammal.” Precis som de gamla grekerna verkar regissören anse att gosseskönheter har ett bäst före datum. Björn Andrésen blir ett av filmindustrins minderåriga offer, men då, på det sexliberala 70-talet, är det ingen som bryr sig.
Thomas Manns novell slutar med att Aschenbach dör. Till slut tvingas han erkänna sanningen. Vad han söker är inte den perfekta formen utan den extatiska utlevelsen. Det är inte Skönheten som idé han längtar efter utan det som Nietzsche kallade det dionysiska ruset. Extas i stället för måttfullhet och rå sexualitet snarare än dyrkan på distans. Kanske ville Mann visa att konstnären inte klarar sig utan det dionysiska, att konsten förtvinar när den förlorar kontakten med det primitiva och vilda.
Men han förmedlar också en ambivalent medkänsla med den unga pojken och hans sårbarhet. Tadzio är ingen dödsängel utan en vanlig pojke av kött och blod. Mann vet någonstans att en vuxens fysiska närmanden kan krossa honom. I stället för att fullborda tragedin låter han Aschenbach gå under medan Tadzio får leva vidare, lyckligt ovetande.Så barmhärtig var varken Visconti, hans tid eller bransch. Filmatiseringen saknar den empati med sexualobjektet som Manns novell är så fylld av. Därför blir den betydligt svagare som konstverk – av några kritiker avvisad som kalkonfilm – men desto uppriktigare kring den övergreppskultur som kunde råda i gaykretsar under 70-talet.
Ulrika Kärnborg, författare
-
Späckat avsnitt om tyska Theatertreffen och Scenkonstbiennalen som båda ägt rum online men som vanligt krockade. Och så lägger vi våra känsliga kritikernäsor i veckans debatt om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs "En ensam plats" i Expressen.
Föreställningar som nämns och minns i detta avsnitt är:
Einfach das Ende der Welt av/efter Jean-Luc Lagarce (Juste la fin du monde/It's only the end of the world) i regi av Christopher Rüping, livestream från Schauspielhaus Zürich 13 maj 2021
Show Me A Good Time av och med Gob Squad, 12 h livestream från Berliner Festspiele och andra delar av Berlin, 14 maj 2021
Maria Stuart av Friedrich Schiller, regi Anne Lenk, inspelning från Deutsches Theater Berlin
Reich des Todes av Rainald Goetz, regi Karin Beier, livestream från Deutsches SchauSpielHaus Hamburg 21 maj 2021
Der Zauberberg, baserad på Thomas Manns roman (Bergtagen), regi Sebastian Hartmann, livestream från Deutsches Theater Berlin 22 maj 2021
Scenkonstbiennalen:
Är det krig än av Mikhail Durnenkov, regi Natalie Ringler, Teater Galeasen
Klaus Nomi av Lucas Svensson, musik Jonas Redig, regi Sunil Munshi, Kungliga Operan
Proxy av Martin Forsberg, Norrdans
På spaning efter den tid som flytt av Nina Jeppsson och Maja Salomonsson efter Marcel Proust, Orionteatern
Från Uppsala stadsteater nämns också:
Inte hela världen? (Juste la fin du monde) av Jean-Luc Lagarce från 2016 & 3 vintrar av Tena Štivičić från 2019, båda i regi Anja Suša
Revolution Now av Gob Squad, 2012
Bonusmaterial: Den skojiga listan "How to opera Germanly" finns att fnissa åt här: https://www.operaclick.com/forum/viewtopic.php?t=7917 -
Vägen till statsmannalik ställning och moralisk auktoritet hade gått över ett antal till omfång och ambition väldiga romanverk: Huset Buddenbrook om 1800-talsborgerlighetens försvagning, Bergtagen om de stämningar ur vilka ett europeiskt inbördeskrig uppstår och Josefsviten om upprinnelsen till ett normsystem med individuellt ansvarstagande.
Åke Leijonhufvud, författare och litteraturkritiker som just har lagt sista handen vid ett manus om Thomas Manns diktning, samtalar med Peter Luthersson. -
Lundströms Bokradio sänder från Kulturhuset mitt i Stockholms pulsåder! Hör författarna PC Jersild, Pooneh Rohi och artisten Ison Glasgow berätta om varför Stockholm är en toppstad för litterära skildringar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dessutom hör ni poeten Meron Mangasha läsa sin dikt blått blod.
Och så sjösätter vi vår sommarkanon, vår egen läslista för sommaren. Författaren Elsie Johansson stoppar in sina favoriter i vår sommar-bokhylla.
Och deckarförfattaren Håkan Sundqvist får ett uppdrag, att skildra kulturhuset, som han utför med bravur.
Vår Sommarkanon:
"Godnatt Mr Tom" av Michelle Magorian
"Bergtagen" av Thomas Mann instoppad av Torgny Lindgren
"Middlesex" av Jeffrey Eugenides
"Vi kom över havet" av Julie Otsuka
Donna Tartts tips: "Den unge Werthers lidanden" av Göthe
Pooneh Rohi valde in "Jesus Barndom" av JM Cotzee
Och Elsie Johansson la till: "Nalle Puh" av A. A. Milnes och "På västfronten intet nuytt" av Erich Maria Remarque.
Programledare: Marie Lundström
Producent: Lisa Bergström
-
Biblioteket tar sig en titt på romaner som utspelas i kurortsmiljö: Anneli Jordahls nyutkomna Augustenbad en sommar och Ulrika Wallenströms nyöversättning av Thomas Manns Bergtagen. Varför utövar kurorten en sådan lockelse för författarna? Anneli Jordahl låter i sitt sörmländska Augustenbad i 1890-talets Sverige romantiken krocka med den spirande moderniteten. Och Thomas Manns klassiker öppnar en spricka mellan den slutna sanatoriemiljön och mullret av första världskrigets kanoner nere i låglandet.
Ulla Strängberg dricker brunn med Anneli Jordahl och funderar över var vår tids ”kurortsromaner” kan tänkas utspela sig. Kanske på återvinningscentralen?Böcker i Biblioteket: Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl.Bergtagen av Thomas Mann. Översättning Ulrika WallenströmNaturen, kuren & samhället. Red Motzi Eklöf. -
Biblio 20091026 Juli Zeh, Bokcirkeln Buddenbrooks 4I höst är det tjugo år sen muren föll och Biblioteket undrar i två program hur det har påverkat litteraturen i Europa. Fokus ligger på Tyskland men vi gör också intervjuer med författare från andra länder i det forna östblocket. Först ut är den tyska författaren Juli Zeh som skrivit flera kritikerrosade böcker.Bokcirkeln Buddenbrooks går i mål! Deltagarna Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider skiljs med viss sorg från boken och besvarar frågan vad de lärt sig av att läsa Thomas Manns berömda roman från 1901. Cirkelledare: Marie Lundström
I höst är det tjugo år sen muren föll och Biblioteket undrar i två program hur det har påverkat litteraturen i Europa. Fokus ligger på Tyskland men vi gör också intervjuer med författare från andra länder i det forna östblocket.Först ut är den tyska författaren Juli Zeh som skrivit flera kritikerrosade böcker. Flera av dem finns också på svenska. Hon är rätt trött på allt tal om murens fall och tycker att dagens problem med ökad övervakning av medborgarna är mer intressant att skriva och prata om. Yvonne Ihmels har träffat henne i Berlin och pratat om politik och litteratur.Bokcirkeln Buddenbrooks går i mål! Deltagarna Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider skiljs med viss sorg från boken och besvarar frågan vad de lärt sig av att läsa Thomas Manns berömda roman från 1901. Cirkelledare: Marie LundströmProgramledare: Louise Epstein -
Biblio 20091019 Anne på Grönkulla Bokcirkeln Buddenbrooks 3
- Jag drog ut på korståg, jag skulle bevisa att Montgomery var en stor författare och jag skulle ge upprättelse åt de miljontals flickor som fick höra att de läste usel litteratur! Det säger litteraturforskaren Gabriella Åhmansson som nyligen arrangerade en internationell konferens om Anne på Grönkulla som i år firar 100-årsjubileum i Sverige.Åsa Warnquist som var den andra konferensarrangören har precis kommit ut med boken Besläktade själar, en antologi där hon samlat in personliga vittnesmål från läsare i olika åldrar - från tonår till 80 + - om Anne på Grönkullas betydelse för den egna utvecklingen. Till konferensen i Uppsala kom litteraturforskare från hela världen. Bibliotekets Mia Gerdin var på plats och vet nu att Anne på Grönkulla må fylla 100 år i Sverige, men till Kina kom hon först på 80-talet. Där kan man ännu inte tala om ett segertåg, vilket man däremot kan göra i Japan där Annes skapare L M Montgomery blivit en litterär ikon. Biblioteket rymmer även Bokcirkeln där författarna Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider tillsammans med Marie Lundström fortsätter diskutera Thomas Manns roman från 1901: Buddenbrooks. Den här gången lägger de sig på sidan 533 och snöar in på Döden. -
iblioteket 12/10 09 ägnades den mexikanske författaren David Toscana och Bokcirkeln del 2David Toscana är ett av den mexikanska prosans mest spännande namn idag. Han har brutit med den s k magiska realismen och är besatt av döden. Ulla Strängberg har träffat Toscana.I Bokcirkeln del två har de tre läsande författarna Göran Greider, Helena Henschen och Jonas Karlsson hunnit fram till sidan 433 i Thomas Manns roman Buddenbrooks om en förmögen borgerlig familjs nedgång och fall för mer än hundra år sedan. Men mycket av ekonomisk kris, utbrändhet och pliktmänniksor känner vi igen från vår egen tid. Cirkelledare är Marie Lundström och redaktör Maarja Talgre.
Ett av de mest spännande namnen i den nya latinamerikanska prosan är mexikanen David Toscana. Han bryter med den så kallade magiska realismen, som blev ett kännetecken på 1960-talet. Toscanas romaner utspelar sig i gränstrakterna mellan USA och norra Mexiko och flödar av svart komik och det karga landskapets udda karaktärer. Döden är ett återkommande tema. I den nya romanen, "Den siste läsaren", hittas en död flicka i en uttorkad brunn. Ulla Strängberg har träffat David Toscana och undrar varför han är besatt av livets upphörande.Bokcirkeln är i full gång och de tre läsande författarna Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider knådar sina hjärnor med turerna hos familjen Buddenbrooks! Häng med in i Thomas Manns runt hundra år gammal berättelse om sådant vi tampas med också idag: Ekonomisk oro, omöjlig kärlek, själsliga kriser och utbrända pliktmänniskor. Cirkelledare är Marie Lundström.Programledare: Anna Tullberg -
Biblio 20091005 Fioretos Bokcirkeln Buddenbrooks 1Vi har träffat Aris Fioretos som har skrivit en av höstens bästa böcker "Den siste greken" en bok om Greklands historia från branden i Smyrna till 1960-talets gästarbetare. Vi pratade om ensamhet, mittpunkter och vitsen med att minnas det förflutna.Häng med Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider in i en runt hundra år gammal berättelse om sådant vi dras med också i vår tid: Lågkonjunktur, krisande äktenskap, inre slitningar, irrationella förälskelser.20 år efter Berlinmurens fall läser Bokcirkeln en tysk, tjock klassiker om en familjs förfall: Thomas Manns Buddenbrooks. Cirkelledare är Marie Lundström.
Bokcirkeln är programmet som läser böckerna vi borde ha läst med författare alla borde få träffa. Häng med Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider in i en runt hundra år gammal berättelse om sådant vi dras med också i vår tid: Lågkonjunktur, krisande äktenskap, inre slitningar, irrationella förälskelser.20 år efter Berlinmurens fall läser Bokcirkeln en tysk, tjock klassiker om en familjs förfall: Thomas Manns Buddenbrooks. En 25-årings debutroman från 1901, som starkt bidrog till att Thomas Mann fick nobelpriset 1929. Cirkelledare är Marie Lundström.Vi har också träffat Aris Fioretos som har skrivit en av höstens bästa böcker "Den siste greken" en bok om Greklands historia från branden i Smyrna till 1960-talets gästarbetare. Vi pratade om ensamhet, mittpunkter och vitsen med att minnas det förflutna.Programledare: Louise Epstein
