Marguerite Duras Podcasts

  • Efter ett långt uppehåll, snart ett år, kommer här det första avsnittet i säsong två. Här kommer intervjun med fantastiskt härliga och inspirerande Anna Höök. Välkommen att lyssna!

    Anna Höök, en naturälskande trebarnsmor, journaliststuderande Strängnäsbo. Nu är Anna högaktuell med två böcker. I somras debuterade hon med romanen Hon reste sig ur askan och för ett par veckor sedan kom boken Här: Guidade skogsbadsmeditationer och andra texter. Anna har en varm humor och lätt till skratt, hon gillar splatterböcker, John Ajvide Lindkvist och J.K. Rowling. Bland annat. Anna är också skribent i kulturtidskriften Trakten

    Böcker och författare som nämns:
    J.K. Rowling Harry Potter
    Pema Chödrön, När allt rasar samman: innerliga råd för svåra stunder
    Marguerite Duras Att skriva
    Kirke Madeline Miller
    Nina Tegar Aldrig nånsin någonstans förut
    David Safier Dårlig Karma
    Stephen King
    John Ajvide Lindqvist
    Lars Ahlin
    Linn Ullman De oroliga
    Burcu Sahin Broderier
    Naturlagen Henrik Hallgren Pella LarsdotterThiel, Jonna Bornemark


    Här kan du köpa Annas böcker och noveller Annas artiklar i kulturtidskriften Trakten

    Musiken i avsnittet: Quantum jazz med låten All about the sun ur albumet End of line från 2011

  • Vi har sett den nya filmen "Emily" och varit hemma hos den brittiska enboksförfattaren och 1800-talsikonen. Hur svindlande känns hennes höjder i dag?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Våra litteraturkritiker Lina Kalmteg och Anna Tullberg diskuterar hur Emily Brontë framstår nu när tiden har gått sedan hennes glansdagar – och det snart är ett halvt sekel även sedan hon inspirerade Kate Bush till att skriva hitlåten "Wuthering Heights".

    Dessutom intervjuar vår reporter Björn Jansson skådespelaren Frances O'Connor, som gör sin regidebut med filmen "Emily".

    VI TRÄFFAR EN AUGUSTNOMINERAD FÖRFATTARE HEMMA I ALBY

    P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj träffar författaren och läraren Nora Khalil, som med sin debut- och ungdomsroman "Yani" blev nominerad till August-priset som delas ut på måndag. Den kretsar kring en grupp ungdomar i en förort utanför Stockholm och deras väg in i samhället.

    MER INFÖR AUGUST: JOHANNES ANYURUS BLICK PÅ UTANFÖR- OCH INNANFÖRSKAP

    Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg träffade tidigare i höstas författaren Johannes Anyury, en av favoriterna till att ta hem det skönlitterära August-priset i vuxenklassen för romanen "Ixelles" - som bland mycket annat också kretsar kring ungdomar på glid hit och dit. Inför måndagens gala sänder vi en nedkortad version av intervjun.

    Lina Kalmteg kommer även tillbaka in i studion för att fundera lite kring vem eller vilka som kan få det skönlitterära priset i vuxenklassen.

    VECKANS KLASSIKER: "INDIA SONG" AV MARGUERITE DURAS

    Franska Marguerite Duras är en av 1900-talets stora författare, som också blev filmregissör sent i livet. Nu ligger hennes film "India Song" ute på SVT Play. Kulturredaktionens Katarina Wikars har sett och sett om filmen och diskuterar den i detta mycket personliga program. Det sändes första gången 2015.

    Programledare: Måns Hirschfeldt.
    Producent: Mattias Berg.

  • Den franska författaren Marguerite Duras har förändrat romanen men vad gjorde hon med filmen? Trött på att få sina filmmanus förvanskade av regissörerna bestämde hon sig för att göra dem själv.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Katarina Wikars tar sig en titt på hennes film "India Song" från 1975.

    De som talar är aldrig i bild. Kameran rör sig lika långsamt som en zenbuddistisk munk. De som är i bild gör ingenting. Bara väntar. Allt har redan hänt. Händer hela tiden. Fast det syns inte på utsidan mer. Vad gör de på dagarna? De har hur mycket tid som helst att vara fångar i sina vaga känslor. Duras urholkar sina karaktärer, sa någon. Nära nollpunkten. De vet ingenting.

    Dansade de? De dansar. Vicekonsuln gråter. Varje natt.

    Morgonen därpå finner den egentliga filmen sin form i minnet, sa Duras. Somligt har då redan försvunnit helt. Annat har förändrats på ett avgörande sätt under natten.

    Ur radioarkivet: Carl-Johan Malmberg, Anita Björk och Anders Ahlbom.

  • Hej och välkommen till några alternativa rubriker till det här avsnittet, i ett litet försök att sammanfatta det:

    - Den EXTREMA charmen hos textbaserade bloggar från 2009

    - Flashback om horan Valerie Solanas och annat mysigt

    - Marguerite Duras sargade hippieson och annat intellektuellt

    - Propaganda i litteraturen och tusen andra trevliga slash otrevliga saker

    - Därför funkar inte skönlitterära beställningsjobb

    Okej, ni fattar. Vi är i HÖGFORM och efter att ha inlett med temat propaganda i litteraturen så fortsätter vi med läsningen sen sist. Vi är pålitliga på så sätt.

    Det blir värmeböljor, samtidskompatibla dystopier, LSD-poesi, Nina Hemmingsson-kärlek OCH så vidare.

    Häng med oss och prata böcker på @litterarispodcast. Jessica hittar ni på @jessicaritar och Anna på @anna.startar.nu

  • Samtal om den franska klassikern Bonjour Tristesse av Francoise Sagan och Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Två böcker som båda utspelar sig på sommarloja semesterorter vid Medelhavet. Bonjour Tristess, som utkom första gången 1954, kom i nyutgåva 2022 i översättning av Lily Vallquist. De små hästarna i Tarquinia utkom 1963 i översättning av Susanne Palme. 

  • Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.

    En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.

    När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.

    1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.

    Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.

    Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.

    När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.

    Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.

    En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.

    När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.

    Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.

    Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.

    Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.

    När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.

    Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?

    Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.

    Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.

    Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.

    Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.

    Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.

    Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”

    Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik

     

    Litteratur

    Marguerite Duras:

    Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.

    Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.

    Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.

    Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.

    Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007

    Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.

     

    Fakta

    Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.

    Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

     

     

     

  • Clickbait-rubriker, kaaanske inget för oss? Men vi lever ändå upp till betet pga herrejävlar vilket avsnitt.

    Temat är att vi båda har valt ut fem random böcker ur våra mkt väl tilltagna läshögar, och så går vi igenom vilka det blev. Bara en sån sak?!

    Sen sist har vi läst så mkt bra att en härlighet till bok avlöser en annan. T ex spännande inblick i Silicon valley-livet, att åka tåg som Marguerite Duras, noveller i plural, St Petersburg, Ogawa, poesi.

    Och SOM OM detta inte räckte så har vi också vodkaalkoholiserad rik tant som vill göra av med massa nazipengar på en roadtrip i taxi pga why not.

    Vi pratar väl böcker sen? @litterarispodcast

  • Vad krävs egentligen för att inte bara bli författare, utan också orka fortsätta med skrivandet år ut och år in? Författaren Martin Engberg funderar över skrivandets förutsättningar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Den krisande konstnären, finns det en fetare kliché? Geniet som inte ser en bok i skyltfönstret, utan sitt hjärta upphängt på en krok. I sin vindsvåning i Paris knackar han fram ännu en sida på skrivmaskinen – rycker den ur valsen, knölar ihop den och kastar den på golvet. Merde! Luften står stilla under taknocken, svetten bryter fram. Mannen sliter sitt hår: det går inte, det går inte!

    Vilken missanpassad figur i vår samtid! Ett pretto, som med ett oändligt allvar vill att orden på papperet ska betyda mer än fluglort, och när det inte vill sig, tycks betrakta det som en allomfattande kris. Inte enbart för det egna skrivandet, utan för alla. För språket. För samhället.

    Hö hö, löjligt, vi skrattar och sneglar lite på de andra i gruppen. Det är bara det… råkar vi vara en skrivande människa, och det råkar vi ju vara, går det ändå ett känna ett visst hjärtknip inför den blockerade skrivförmågan, också om choserna är genanta. Vi vet ju hur lätt glappet mellan den tänkta texten och det som står på papperet öppnar sig till en avgrund. Skrivandet är trots allt något vi investerat både tid och identitet i. Varför lägga ner all denna möda på att försöka få ihop en bok om det saknar betydelse?

    Det är förstås annars ett bra tips, att intala sig att det där skrivandet, det är bara något man håller på med vid sidan av, som ett harmlöst tidsfördriv. Lite som att lösa korsord. Låt handen arbeta medan tanken flyr. Det är bara svårt att upprätthålla i två tre hundra sidor, i åratal. Snart kommer en gnagande känsla krypande, ett naggande tvivel. Klarar orden på papperet verkligen av att bära den inre bild som kom med impulsen som satte igång skrivandet? En bild som kanske inte var särskilt tydligt från början, en aning mest, en skugga mot bottnen i den dyiga tjärnen.

    Tvivlet är förstås inte enbart av ondo, tvärtom är det en garant mot urskillningslöst nedkastade ord, grafomani. I rätt dos är det något som driver texten framåt genom det oändliga antalet val som måste göras, oavsett om de sker i handen, hjärtat eller huvudet. Det koncentrerade skrivandet kan kännas som att simma under vatten, det spränger i lungorna, men du rör dig ändå framåt, simtag för simtag, tills det blir nödvändigt att komma upp för luft. Med tiden blir du en tränad fridykare.

    I "Att skriva" påstår Marguerite Duras att det kommer ett ögonblick i livet då man tvivlar på allt: äktenskapet, vännerna. Det är ett ensamt tvivel, bokstavligen, för det föds i ensamheten. En känsla de flesta människor inte uthärdar, de flyr den och det är orsaken till att alla inte är författare, menar Duras.

    Nåja, det går att tänka sig ytterligare skäl.

    Duras text om skrivandet är minst sagt gåtfull på sina ställen. Hon talar om att tvivlet är skrivandet, och därför är tvivlet också författaren. "Och med författaren skriver alla", står det. Jag tror att Duras menar att författaren är tätt förbunden med sin omgivning och att tvivlet är något som fortplantar sig från texten in i författarens liv, och vice versa: att textens mening är tätt förbunden med författaren och författarens personliga tvivel, och därigenom resten av samhället.

    Det är kanske inte så överraskande att Margurite Duras, med sitt höglitterära författarskap, har en dragning åt det pretentiösa. Men också en till synes råbarkad kriminalförfattare som Åke Edwardson talar om skrivandet i termer av existentiellt hot: "det är som att gå till sin avrättning varje morgon, och om man lyckas åstadkomma några bra rader eller sidor, då dansar man iväg i eufori i eftermiddagens ljus. Kan man handskas med de känslorna finns det inget mer attraktivt att ägna sitt liv åt, men lätt är det aldrig", säger han i en intervju.

    Vem är då den där personen som står ut med all denna osäkerhet? Det är trots allt en osäkerhet som inte enbart rör estetiska frågor, utan också materiella förutsättningar. Det måste finnas tid och social acceptans. Det måste finnas pengar. Varifrån ska de komma? Det är en osäkerhet den som vill bli författare, eller konstnär, måste stå ut med. "Ju mer osäkerhet du står ut med, desto friare konst kan du skapa", är innebörden i ett citat vars ursprung jag inte längre minns, och eventuellt modifierat, men ofta tänker på. Becket får komma med understöd: "Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas."

    Så vem är den där personen som är beredd att misslyckas, dag ut och dag in, bara för att misslyckas lite bättre än de flesta? Vem äger de rätta resurserna?

    Det krävs trots allt en viss tro på sig själv. En tillit att du lever i ett samhälle som kommer tolerera att just du ägnar dig åt en så inåtvänd, potentiellt subversiv syssla som författande.

    I Marie Norins roman "Ligga lik" (2021) rör sig huvudpersonen i finkulturella sammanhang, men bär själv på andra klasserfarenheter. Underlägsenhetskänslan har satt sig i kroppen som ett självhat, men kommer nu till utlopp i en vrede som tillåts riktas utåt, kanske för första gången. Hon skriver, men är inte längre handledare på de fina författarutbildningarna, och brukar påstå att hon började jobba inom vården enbart av inre tvång. Det hon däremot inte säger är att familjen inte har råd att hon inte jobbar. Medan partnern kan fortsätta skriva diktsamlingar som bara ges ut på det egna förlaget, som de dessutom ofta måste pytsa in pengar i ur egen ficka.

    Vem som kan ta sig rätten att sitta inne i samhällets maskineri och tvivla, säger något om vad det är för ett samhälle.

    Det finns inget rättvist i att just jag är en av dem som får ägna mig åt skrivvåndan nästan dagligen. Även om jag skulle kunna lägga fram en lista över vad jag tvingats övervinna för att nå dit jag är idag, vet jag att jag är priviligierad. Det är bara att konstatera att jag har vissa förutsättningar för mitt värv, med tanke på hur många år jag lyckats klamra mig fast inne i denna osäkerhet. Ibland kanske till förtret för min omgivning som måste stå ut med mitt tvivel och min oro, blir det ens en text? Ekvationen nedlagd tid, resultat och inkomst är i skrivandet mer släkt med mysteriet än matematiken.

    Så, varför är jag en av dem som väljer det ensamma tvivel Margurite Duras talar om?

    Jag ska berätta, men säg det inte till någon. Det finns en risk att alla vill bli författare när de får reda på det.

    När skrivandet är som bäst drar en varm underström genom kroppen. Det uppstår en kontakt mellan de vaga bilderna och tankarna i huvudet, som nu låter sig formas till ett gestaltande språk med både rumslig och tidsmässig utsträckning. En värld av språk, med potential att framstå som meningsfull också för andra. Ofta bestående av ord, meningar och bilder som jag inte visste fanns där, eller kunde förutse skulle uppstå vid mina fingertoppar. Det är ögonblicket tvivlet upphör, och därmed också författaren, och det enda som finns är texten.

    Martin Engberg, författare

  • I det här avsnittet har vi båda läst poesi, med dåligt resultat. Båda har dessutom läst varsin rolig bok, och varsin bok som verkligen talade till oss. Nobelpriset i litteratur analyseras givetvis. Agnes har läst en bok om gräl som gett nya insikter och Cecilia har läst en tegelsten som gett (vissa) nya faktakunskaper.

    Läslista:

    Wisława Szymborska - Sena dikter

    Iman Mohammed - Bakom trädet ryggar

    Katarina Taikon - Zigenerska

    Malin Haavind - Dra åt helvete

    Inger Edelfeldt - Kamalas bok

    Louise Glück - Vild iris

    Bill Bryson - En kortfattad historik över nästan allting

    Marguerite Duras - Älskaren

  • Äntligen får vi snacka om denna mycket speciella Lolita-bok, som när den kom 1984 gjorde Marguerite Duras till en av Frankrikes mest lästa levande författare. En ung flicka tar med oss på en känslosam och yvig upplevelse av det koloniala Indokina med såväl fattigdom, som rasism och olaglig passion (övergrepp…)

    Klippt har Rebecka Lyhne gjort och Fredrika Markstedt har gjort Jingeln!

  • Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.

    I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.

    Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.

    Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?

    Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.

    TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.

    Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal.  Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.

    Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.

    Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.

    Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.

    Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.

    Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.

    Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.

    Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser

    Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.

    Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.

    Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.

    Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.

    Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.

    Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.

    Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…

    Mikael Timm

  • Hur obegripligt det än är så är det augusti och vi ÄR back in business. I deluxe-form dessutom – för här får ni ett maxat avsnitt där vi pratar om allt vi läst under ledigheten.

    Jessica har läst flera helt otroliga böcker av Silvina Ocampo, Dacia Maraini, Dubravka Ugresic och Marguerite Duras BLAND ANNAT. Och en del halvdant, kanske man ska tillägga.

    Anna har en röd tråd – cancelkulturen – i flera av sina lästa böcker. I övrigt har hon hunnit med flera spännande biografier men också några doser fiktion.

    Detta vill ni inte missa, you guys!

  • Klassikerrummet om "Älskaren" av den franska författaren Marguerite Duras. 2012 06 26Romanen är en förtätad självbiografisk berättelse från Duras ungdom, som hon redan skrivit om i en tidigare roman. När "Älskaren" kom ut 1984 var Duras redan 70 år gammal och hade gjort sig ett namn både som författare och filmskapare. "Älskaren" blev hennes stora publika genombrott med miljonupplagor, plus att den gav henne Goncourtpriset. Mattias Berg och Carin Mannheimer diskuterar "Älskaren" med Maarja Talgre, programledare.