stores Podcasts
-
Alexander den store är en av historiens mest spännande gestalter. Han var en skicklig fältherre som lyckades bygga upp ett enormt välde som sträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster.
Alexander var alltså inte bara kung i Makedonien utan också farao i Egypten och härskare över Persien och Asien. Historien om Alexander den store är en fascinerande historia om släktband, intriger, fälttåg och erövringar.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Alexander den stores liv och död. Hur bar han sig åt för att skapa sitt stora välde och hur trovärdiga är egentligen de olika förklaringarna till hans död?
Men inte bara Alexanders liv utan även hans död har fascinerat eftervärlden. År 323 f.Kr befann sig den då 33-årige kungen i Babylon. Järtecknen hade varslat om att olyckor stod för dörren och efter ett rejält dryckeslag insjuknade Alexander i frossa och feber. Några dagar senare var han så svag att han knappt förmådde lyfta sin högra hand för att hälsa de krigare som defilerade förbi hans bädd och kort därefter vad han död. Hans hädanfärd har omgivits av många myter och ännu tvistar de lärde om vad det egentligen var som orsakade Alexander den stores död. Söp han ihjäl sig? Dog han i malaria eller blev han rent av förgiftad av sina fiender?
Alexander föddes den 20 juli år 356 f. Kr i kungapalatset i Makedoniens huvudstad Pella. Det var för övrigt samma natt som Herostratos satte eld på Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk. Hans mor var den nittonåriga drottningen Olympia och fadern var kung Filip II av Makedonien – en skicklig krigare, full av ärr efter alla drabbningar och med bara ett öga. Redan som liten fick sonen höra att han var speciell och att han kunde räkna sina anor från hjälten Akilles på sin mors sida och från Zeus son Hercules på fädernet.
Alexander fick undervisning av de bästa lärare som kunde uppbringas. En av dem var Aristoteles som tränade sin unge adept i kritiskt tänkande. Men han fick inte bara klassisk utbildning utan undervisades också i krigets konst, vilket gjorde honom muskulös och vältränad. Kung Filip var stolt över sin son och utnämnde honom som sextonåring till riksföreståndare. Sin första stridserfarenhet fick han som artonåring då han var delaktig i krossande av ett uppror bland de grekiska stadsstaterna med Aten i spetsen.
Lyssna också på Hopliten och klassisk grekisk krigsföring före vår tidräkning.
Bild: Alexander den store vid slaget vid Issus, mosaik frånPompeji, okänd konstnär från 100 fvt, Museo Archeologico Nazionale i Neapel, Wikipedia, Public Domain
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.
I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.
Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.
Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.
Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.
Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.
Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.
Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:
Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.
Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.
Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.
Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.
År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.
Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:
Ett berusat samtal han för med sig själv.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Attacken mot det rika klostret Lindisfarne i Northumbria den 8 juni år 793 räknas som starten för vikingarnas kolonisering av England. Med tiden kom nordborna att kontrollera nästa hela norra och östra England – något som dagens ortsnamn avslöjar.
Den första kända raiden skedde redan år 787 när vikingar från Norge landade vid ön Portland utanför Wessexs södra kust.
I det nymixade 37 avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Bland annat boken Englands historia i två band, samt Vikingarnas historia, som ingår i serien Världens dramatiska historia.
Många européer ägnade sig åt att plundra grannfolk, men vikingarnas attacker skiljde sig i fråga om intensitet och omfattning. Den lärde Alcuin, från Northumbria som var verksam i Karl den stores hov skrev:
“Never before has such terror appeared in Britain as we have now suffered from a pagan race … The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the streets.”Det fanns flera orsaker till att nordborna sökte sig bortom Norden. Befolkningstillväxt i Norden och de tekniskt överlägsna vikingaskeppen fick nordborna att söka sig till den brittiska ön i jakt på rikedomar, handel och land. De mötte ett land splittrat mellan otal små kungadömen som hade svårt att försvara sig mot de hänsynslösa hedningarna.
Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då ”Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig”. Vikingarna erövrade och bosatte sig i norra och mellersta England. York blev vikingastaden framför andra.
År 878 besegrade Alfred den store av Wessex vikingarna, men nästa erövringsvåg kom runt år 980 och år 1013 erövrade den danske kungen Sven Tveskägg England. Hans son Knut styrde sedan över England, Danmark och slutligen även Norge. Men efter Knuts död år 1035 föll riket samman, men Knuts söner fortsatte att styra England till 1042.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Efter Alexander den stores död skulle hans enorma rike komma att delas upp mellan hans närmsta män. Ptolemaios tog makten i Egypten och grundade den mest långlivade hellenistiska härskardynastin. Men redan från början stötte han på ett problem: hur skulle han förena sina undersåtar, både greker och egyptier, under sin nya dynasti? En lösning blev att lyfta fram särskilda gudar att samlas kring. I detta minisnitt kommer vi att titta närmare på fyra av dessa gudomliga karaktärer. Get bonus content on Patreon
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fem minuter om en av antikens mest inflytelserika filosofer och Alexander den stores lärare.
Programledare: Fritte Fritzson
Manus och klippning: Adam von Friesendorff
Signaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel Aldermark
Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/
Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson
Twitter: @frittefritzson
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
