Rome Podcasts
-
Anna har kollat på tv-serien Rome och funderat på hur man uppfostrar söner, Anna har kommit på en ny metod för livslång kärlek.
-
Få fenomen har blivit så omdiskuterade de senaste åren som liberalismens kris. I den här essän funderar författaren Per Wirtén på om utvägen ur krisen kanske ligger dold i liberalismens historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
De senaste trettio åren har varit liberalismens epok. Den har vunnit på alla fronter. Men om man ska vara mer korrekt, och det är viktigt i sammanhanget, så är det en specifik riktning inom den annars vittförgrenade liberalismen som dominerat, den så kallade nyliberalismen. Huvuddragen är vid det här laget välbekanta: privatiseringar, fria självreglerande marknader, individuell valfrihet i alla lägen och en krympande statsmakt.
Men sedan några år har allt fler noterat att det liberala projektet drabbats av osäkerhet och förvirring. Liberalismens kris har blivit ett etablerat begrepp. Det som för trettio år sedan verkade så nytt och lovande uppfattas nu av många som slitet och tilltufsat. Först kom finanskraschen 2008 och sedan eurokrisen. Men det är så mycket mer som bidragit till diskussionerna om en liberalismens kris: envist hög arbetslöshet, växande inkomstskillnader och en utbredd känsla av att det gemensamma – själva samhällsprojektet – upplösts till förmån för ett race där de enskilda vinnarna tar allt.
I början av 1900-talet stod liberalismen inför en lika djup kris som nu. Den ansågs uttjänt och omodern, svarslös inför dåtidens uppflammande klasskonflikter. Det utlöste en omtolkning av det liberala uppdraget på båda sidor om Atlanten.
I USA skedde det genom den så kallade progressiva rörelsen där intellektuella och politiker gemensamt drog slutsatsen att i det storindustriella samhället behövde de liberala frihetsidealen garanteras och försvaras av en stark stat, ett nytt slags fördelningspolitik med progressiva skatter och en arbetslagstiftning som garanterade arbetarna viktiga rättigheter. Liberalerna lämnade helt enkelt sina tidigare dominerande doktriner om en minimal stat, fria marknader och begränsad rösträtt.
Kanske kommer de som i framtiden ser tillbaka på vår tids samhällsomvandlingar ta fasta på de lika stora förändringar som skakade världen vid det förra sekelskiftet. Kanske kommer de att leta samband och undersöka skillnader mellan de utmaningar liberalismens idéer stod inför i början av 1900-talet och den hårda kritik den möter i dag. Då kom utmaningen från socialismen och arbetarrörelsen. Nu kommer den från ett helt annat håll: från den hårda konservatismens återkomst, från nationalismen och från auktoritära politiker.
En del liberaler vill inte se några som helst problem i den förda politiken. De vill möta utmaningen med ännu fler avregleringar och skattesänkningar. Andra anpassar sig efter den nya konservativa nationalismens vindriktningar. Men inget av de båda vägvalen verkar kunna häva den liberala krisen.
Möjligen är det något helt annat som behövs: en kritisk omorientering inifrån det liberala idéarvet, i likhet med den som skedde för drygt hundra år sedan. Det finns en pågående internationell debatt i den riktningen. För några år sedan drog till exempel den amerikanska journalisten James Traub en besk slutsats i boken "What was Liberalism?" om att det är liberalismen, så som den utformats under de här trettio åren, som berett vägen för den illiberala revolten. Som passionerad liberal menade Traub att räddningen ligger gömd i de liberala idéernas mångfacetterade historia.
Liberalismen är ju som ett stort hus med många rum. Där har det alltid funnits konflikter och strider om hur den ska tolkas. Om de individuella friheterna är viktigare än demokratins majoritetsstyre. Om principen om fria marknader ska vara starkare än politikens försök att tämja dem.
Nyliberalerna har i trettio år haft tolkningsmonopol på vad liberalism egentligen är. Men för att komma ur sin kris behöver liberaler antagligen gå tillbaka in i sitt eget hus, för att identifiera andra röster, andra texter och historiska erfarenheter.
Ett viktigt bidrag finns i historikern Helena Rosenblatts uppmärksammade "The Lost History of Liberalism" där hon vänder sig till 1800-talets franska och tyska liberaler för en sådan omorientering. Hon framhåller till exempel de liberala pionjärerna Benjamin Constant och Madame de Staël. Hon visar hur de förkastade det individuella egenintresset – som de kallade egoism – till förmån för allmänintresset och det gemensamma ansvaret.
Titeln på Rosenblatts bok är en riktningsgivare för nyorienteringen: Liberalismens förlorade historia. Något har tappats bort, eller i själva verket målmedvetet trängts undan, som nu behöver återfinnas. Det gäller framtiden.
En liknande utgrävning gör holländska Annelien De Dijn i sin otroligt rika idéhistoria "Freedom" om det liberala frihetsbegreppet. Hon följer liberalernas långa brottning med idén om ett demokratiskt folkstyre, som de länge hade förvånansvärt svårt att acceptera. Hon ställer många frågor om vad begreppet liberal demokrati kan vara, men inte alltid varit.
Så vad finns det då för liberala värderingar som kan omvärderas, men på fortsatt liberal grund? Poängen är inte att liberalismen ska förkastas utan återigen omtolkas i ny riktning – ungefär som skedde i början av 1900-talet.
Den första punkten är det meritokratiska idealet om att ge alla samma start i livet, för att sedan acceptera uppkomna ojämlikheter. Detta i motsats till socialdemokratin som kontinuerligt vill rätta till ojämlikheter under livscykeln. Men utan effektiva arvsskatter och enhetlig skola har ju den meritokratiska modellen tömts på reellt innehåll. I stället framträder nu en ny aristokrati som vilar på ärvda förmögenheter.
Den andra punkten är den liberala antropologin, eller människosynen, där människor ses som helt självständiga individer på en valfrihetsmarknad utan några ömsesidiga beroenden. Det leder till just det samhälleliga sönderfall som den liberala pionjären Benjamin Constant befarade för över 200 år sedan. 1800-talets franska liberaler utvecklade därför en idé om mänsklig individualitet i stället för den antropologiska individualismen som de uppfattade som ren egoism. Liberaler behöver helt enkelt återskapa den ofta bortglömda liberala tanken om det gemsamma ansvaret för ett samhällsbygge, för det allmänna.
Den tredje punkten är en uppgörelse med föreställningen om fria och självreglerande marknader. Där finns ju en lång och rik liberal tradition om en politiskt och socialt inbäddad kapitalism, med till exempel Karl Polanyi, Franklin D Roosevelt och John Maynard Keynes som framträdande representanter.
Det är några exempel på hur vägen ut ur liberalismens kris kan ligga i en inventering och utvärdering av dess historia. Nycklarna till en möjlig ny liberal guldålder ligger i sådant fall gömda bland gamla historiska erfarenheter.
En sådan kritisk omorientering behöver göras av just liberaler med sikte på att förändra den liberala politiken. Vi andra kan inskärpa betydelsen av en sådan, till exempel genom att peka på den liberala idéhistoriens rika möjligheter, men inte göra själva jobbet. Liberalismens kris angår alla, men den kan nog bara lösas av liberalerna själva.
Per Wirtén, författare
Litteratur
Helena Rosenblatt: The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century. Princeton University Press, 2018.
Annelien de Dijn: Freedom: An Unruly History. Harvard University Press, 2020.
James Traub: What Was Liberalism? The Past, Present, and Promise of a Noble Idea. Basic Books, 2019.
Bilden
Sex förgrundsfigurer ur liberalismens historia:
James Madison: https://en.wikipedia.org/wiki/File:James_Madison(cropped)(c).jpg
Madame de Staël: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Marie_El%C3%A9onore_Godefroid_-_Portrait_of_Mme_de_Sta%C3%ABl.jpg
Adam Smith: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Adam_Smith_The_Muir_portrait.jpg
John Stuart Mill: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stuart_Mill_G_F_Watts.jpg
John Locke: https://en.wikipedia.org/wiki/File:John_Locke.jpg
Mary Wollstonecraft: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Mary_Wollstonecraft_by_John_Opie_(c._1797).jpg
-
Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.
Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.
Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.
Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.
Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.
Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:
”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”
Men när han lämnar kyrkan händer något:
”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.
Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.
Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.
Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.
Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.
År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.
Just det där med ”osnygghet” kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.
Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.
På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.
Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.
Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.
Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker
Litteratur
Eva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.
Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.
Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.
-
I avsnitt 35 fortsätter vi snacket om de spel vi och våra lyssnare ser fram emot brädspelsåret 2022! Vi snackar förstås även om senast spelade spel, och vi ser fram emot en spelfylld vår nu när restriktionerna släppts. Mycket nöje!
---
(00:00) Intro, avsnitt #35
Spel vi spelat det senaste ...
(07:55) LUNA Capital (2021)
(13:35) Undaunted: Reinforcements (2021)
(16:30) Summoner Wars (Second Edition) (2021)Spel vi ser fram emot 2022 ...
(26:05) Kingdom Come: Deliverance – The Board Game (2023)
(29:30) Total War: ROME – The Board Game (2023)
(33:00) Founders of Teotihuacan (2022)
(36:45) Anunnaki: Dawn of the Gods (2022)
(40:30) Robinson Crusoe: Adventures on the Cursed Island – The Book of Adventures (2022)
(43:00) Wild Tiled West (2022)
(44:50) Aeon's End: Legacy of Gravehold (2021)
(47:00) Terra Mystica: Age of Innovation
(49:20) Fall of the Mountain King (2022)
(52:25) Batman: Everybody Lies (2022)
(55:00) Flamecraft (2022)
(57:00) Oranienburger Kanal (2022)
(59:10) Legacy of Yu (2022)
(1:01:45) My City: Roll & Write (2022)---
En avslappnad podd mellan vänner där vi snackar allt om brädspel. Känslorna, intrycken m.m. Skapad av Andreas Isberg, Josef Sannholm och Mats Jengard. Du hittar oss på vår facebooksida https://www.facebook.com/SnackaBradspel samt facebookgrupp https://www.facebook.com/groups/snackabradspel
-
Farbröderna är oväntat lyckliga! Vad har hänt? Jo, de har spelat en bortglömd juvel!
Och andra spel.I avsnittet nämns:
Marvel Zombies, A Zombicide Game
After the Flood
God's Playground
Republic of Rome
Die Glasstraße/Glass Road
Caverna
A Feast for Odin
Fields of Arle/Arler Erde
Agricola
Le Havre
At the Gates of Loyang
Nusfjord
Monopol
Patiens
Cartographers
Trails of Tucana
My City -
Statsmannen, retorikern och filosofen som försvarade den sargade romerska republiken in i de sista ögonblicken men vars övertygelse och passionerade talekonst till slut blev hans brutala död.
Nya avsnitt från P3 Historia hittar du först i Sveriges Radio Play.
Redaktionen för detta avsnitt består av:
Cecilia Düringer – programledare och manus
Tove Palén – manus och research
Emilia Mellberg – producent
Pablo Leiva Wenger – scenuppläsare
Elias Klenell – ljuddesign och slutmix
Medverkar gör också Ida Östenberg professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet
Vill du veta mer om Cicero? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:
Rubicon den romerska republikens uppgång och fall Tom Holland
Cicero – talaren, författaren, Politikern Axel Dahlman
SPQR – A history of ancient Rome Mary Beard
När allt gick under : brev från den romerska republikens sista år Marcus Tullius Cicero
-
Farbröder Hansson och Freudenthal svarar på lyssnarfråga och kommer in på annat. En helt vanlig fredag med andra ord.
I Avsnittet nämns:
Macht und Ohnmacht/ Power and Weakness
7 wonders
Gipf
Tzaar
Taluva
Win Lose Banana
Hive
Jaipur
San Juan
Mottainai
Glory to Rome
Snowdonia
Dennis Wheatley's Invasion
Foothills
The Cousin's War
Fort Sumpter
Watergate
Diplomacy -
Bitter är bitter över att folk är positiva över fel saker. Tysk håller både med och inte...
Spel har spelats. Hösten är här.I avsnittet nämns:
Lusen
Mind Mgmt
Total War: ROME The Board Game
Jim Henson's Labyrinth: The Board Game
Crusader Kings
Thunderbirds
Civilization
Commands & Colors
Versailles 1919
Churchill
Ticket to Ride
Empire of the Sun
18GB
18XX
1822
1860
1825
1840 Wienna Tramways
1841
18Mag
1881
Ultimate Railroads -
Medis Radio får aldrig slut på nya spännande gäster. Den här veckan kommer Hampus Huledal och pratar om remastern av det gamla strategispelet Rome Total War. Julia och Martin har spelat igenom det oslagbara Persona 5 Royal och Panos har tittat på TV. Dessutom kommer Johan in med prat om Resident Evil 7 inför att 8:an precis har släppts.
Lyssna på avsnittet på Spotify, Soundcloud eller där du hittar dina podcasts.
Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följ oss på Instagram @medisradio och mejla till oss på [email protected]
Musik: Pontus Ljung
