Godot Podcasts
-
Han var en folkkär skådespelare med mer än 60 år på scen och framför kameran. En skådespelare som med små medel kunde berätta ett livs historia. Kulturredaktionens Björn Jansson minns Ingvar Hirdwall som gick bort under påskhelgen, med avstamp i några av Hirdwalls stora ögonblick som skådespelare...
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ingvar Hirdwall spelar Sixten i Bo Widerbergs mästerverk från 1963 Kvarteret Korpen, den fotbollsspelande kompisen till Thommy Berggrens Anders, killen med författardrömmar i arbetarkvarterens Malmö.
Han var också med i Widerbergs Mannen på taket, den bästa svenska snutfilmen genom tiderna, där han gjorde just mannen på taket.
Huvudrollerna framför kameran, de som fick honom att bli folkkär, var i Lars Molins TV-dramer. Kejaren av Portugallien, en skröna om fadern som hade mer kärlek än förstånd i sitt bröst, fick många svenskar att fälla en tår i TV-soffan...
Glädje och förtvivlan, kärlek och sorg känslorna trängdes i bröstet på lilla torparen Jan i Skrolycka när dottern försvann till Stockholm och ryktena började florera...
Regissören Lars Molin gled mellan folkdjupets skrönor och den lilla människans vardag och i hans dramer passade Ingvar Hirdwalls skådespel, han var en mästare på att spela mänsklig.
Mycket av tajmingen och närvaron fick Ingvar Hirdwall från teaterscenen, det började i slutet av 50-talet i Göteborg och 1980 flyttade han till Stockholm.
På Stockholms Stadsteater blev Möss och Människor en hyllad långkörare i en uppsättning av Fred Hjelm. Historien om de två kringvandrande lantarbetarna i Californien, där Ingvar Hirdwall spelar George som tar hand om den mindre begåvade Lennie. Oförglömlig för de som var där...
Själv minns jag en uppsättning av I väntan på Godot på Stockholms stadsteater 2009... han lommade in på scen, och med en lätt vinkel på händerna som hängde längs kroppen berättade han med små medel, ett livs historia.
Stora stunder på scen och framför kameran. Han fick två Guldbaggar för roller i Barnens Ö 1980 och i Om jag vänder mig om 2003, lägg till det flera teaterpriser genom åren.
Ändå finns det en roll som de flesta förknippar med Ingvar Hirdwall - en roll han gjort ända sen 1997 och där sista filmen nyligen släpptes. Grannen Valdemar i Beck-filmerna.
Björn Jansson
-
Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare.
Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: ”Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person.”
Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Pašović diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Pašović: ”Men Susan, här i Sarajevo väntar vi.”
"I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: ”I väntan på intervention”. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer.
I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrović det såhär: ”Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot.”
I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: ”Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna.”
Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet ”andlig vägledning” har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk ”snille och smak” har i mångas öron en löjlig klang. ”Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag”, sa Sontag 1979, ”och minst sagt snobbiga.” Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. ”Att vara seriös”, skrev hon i sina anteckningar, ”innebär att vara ’där’. Att känna ’tyngden’ av saker. Av sina egna påståenden och handlingar…”
Sontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för ”en manual för andlig god smak” som kan hjälpa en att ”hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting”. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande – att göra sig själv till ett verk – ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt ”efteråt” ska få avnjuta sitt förtingligade jag.
Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare.
I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det ”numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor.” Idag, ett kvartssekel senare, har det att ”vara seriös” med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap.
Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar – ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet.
Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: ”En författare är någon som är uppmärksam på världen.” Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: ”Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade.”
Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), författare och doktorand i filosofi
Litteratur
Benajmin Moser: Sontag – her life and work. Ecco press, 2019.
-
Författaren och skådespelaren Jonas Karlsson var 16 år när han upptäckte kompositören Erik Satie, som fortfarande påverkar av honom: "Han rör sig i det enkla och vardagliga inte i det stora, drastiska jag tänker ofta på det när jag skriver."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ERIK SATIE – EN EXCENTRIKER MED STORT INFLYTANDE PÅ DEN MODERNA MUSIKENErik Satie (1866-1925) föddes i Nomandie i Frankrike. Han var en egensinnig kompositör och pianist med sin minimalistiska stil. Hans meditativa och enkla melodier, Trois Gymnopédies och Trois Gnossiennes hör till de mest kända, men han hade också en absurd, experimentell sida och skrev musik som bröt med gamla traditioner. Han var tongivande i samtidens avantgarde och har haft ett enormt inflytande på 1900-talets moderna musik.
JONAS KARLSSON INSPIRERAS AV ERIKS SATIES ENKELHETJonas Karslsson är författare och skådespelare, anställd på Dramaten där han spelat i en lång rad uppsättningar, bland annat "Richard III" och "I väntan på Godot". Han har också medverkat i en lång rad filmer, exempelvis "Hans och hennes", "Cockpit", "Detaljer" och "Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton" – för de två sistnämnda belönades han med Guldbaggar för bästa manliga huvudroll. Jonas Karlsson debuterade 2002 med novellsamlingen "Det andra målet" och har därefter gett ut åtta böcker, bland annat "Regnmannen" och "Nya människor i fel ordning".
I avsnittet medverkar också Magnus Lindman, dramaturg, översättare och medarbetare på Sveriges Radios P2, samt pianisten Anna Christensson.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
SKÅDESPELARE, 68 år. Född i Göteborg, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Claes Månsson har aldrig hållit ett middagstal och fasar för att som förälder behöva hålla ett tal om dottern eller sonen gifter sig.
Nu håller han talet i sitt Sommarprogram – talet om blygheten, om att vara man, om att gråta och om att förkorta sina ben.
Claes jobbade som fritidsledare i sin ungdom och fick där stå på en scen för första gången, utan att förstå att det var där han fick sin första riktiga roll.
Han började sent på Scenskolan, han var trettio år när han kom in och insåg plötsligt att teater hade sina fördelar. På Scenskolan hade de tagit in honom för att de tyckte att han var bra, då fick han lita på det.
Thorsten Flinck gick i samma klass och de blev kompisar direkt. Han var även klasskamrat med Peter Dalle och på den vägen kom han med gänget som blev Lorry.
Om Claes MånssonEn av Sveriges mest folkkära skådespelare. Senare i år aktuell i filmerna Halvdan Viking och Lyrro – ut & invandrarna. Tv-serien Lorry blev genombrottet för en stor publik.
Medverkat i en rad filmer, teaterföreställningar och tv-serier, senast förra året i Saltön. Var 2013 en av Stjärnorna på slottet. Anställd på Dramaten i nära 30 år där några av de framträdande rollerna varit I väntan på Godot, Ett drömspel och Misantropen. Därefter spelat buskis och komedier samt gjort röster i flera animerade produktioner, exempelvis Wallace & Gromit-filmerna.
Var under många år känd i Frankrike som “Ingmar” för sin roll som excentrisk greve i en rad reklamfilmer för skorpor.
Producent: Jon Jordås
