Sarajevo Podcasts

  • Ivana Macek kommer från Zagreb i dåvarande Jugoslavien, numera Kroatien. När hon var doktorand vid Uppsala universitet och Bosnienkriget brutit ut åkte hon till det belägrade Sarajevo, för att ta reda på hur kriget påverkar människor.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    När hon hör nyhetsinslag om de krigsdrabbade i Ukraina är det mycket hon känner igen från Sarajevo. Men hon forskar idag på något helt nytt.

    Ivanas nuvarande forskning handlar om relationen mellan människor och det invasiva stilla havsostronet.

    Reporter: Ulla de Verdier

    Producent: Lena Nordlund
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 12 juli 2022.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Broddetorp, tisdag.

    Nu har jag snart jobbat färdigt som sommarvikarierande Östeuropakorrespondent för den här gången. Det har blivit två reportageresor till regionen för mig, en till Grekland och en till Bosnien och Montenegro. Jag tänker använda den här utrikeskrönikan åt att lyfta fram i ljuset en mycket viktig yrkesgrupp för oss som sysslar med utrikesjournalistik. Nämligen fixarna.

    En fixare är en person som bor i det land du ska åka till, förbereder din ankomst och hjälper dig på plats mot betalning. Han eller hon bidrar med kunskaper, kontakter, kanske skjutsar dig och tolkar ibland vid dina intervjuer. Ofta är fixaren en journalist eller mångsysslare med det här som bisyssla.

    När jag tar del av svenska nyhetsmediers utrikesrapportering kan jag då och då ana mig till en bakomliggande stark insats av en fixare, men personen i fråga är helt osynlig i avannonsering eller byline. Jag har också läst reportageböcker som skrivits av svenska murvlar där deras egna insats långt ute på fältet i fjärran land lyfts fram, men av fixaren syns inga spår.

    I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland gällt mina inslag också, trots att jag haft förmånen att arbeta ihop med flera kompetenta fixare på Balkan genom åren. Med Sule från Sarajevo har jag åkt på många och långa bilresor, där vi i timmar pratat om politik, historia och livet i det forna Jugoslavien. Jag har lärt mig massor av honom. Han är dessutom en riktigt bra fotograf. Med Althin har jag rest i de delar av Balkan där det talas albanska, och han är en av de roligare personer jag träffat.

    Men ibland stämmer det inte. En gång för länge sen samarbetade jag med en fixare, som, visade det sig, själv var aktivist och engagerad i det ämne jag fokuserade på. Hon hade bokat upp personer som hon tyckte att jag borde intervjua, och jag insåg efter ett tag att jag var på väg att få en vinklad bild av problemet. Så, det är en fälla jag undviker sedan dess.

    Synen på trafikregler kan också ha betydelse. En person, vi kan väl lämna därhän vilket land han bor i, körde sin bil så vansinnigt fort vid de två tillfällen jag anlitade honom, att jag inte återkommit. Nu härom veckan i Grekland fick jag skjuts av min medhjälpare där på vespa genom centrala Thessaloniki, som är Greklands näst största stad, med tät hetsig trafik. Det var en läskig tur, men Antonis är så ruggigt bra att ha att göra med att jag ändå kommer kontakta honom igen.

    Sen själva titeln fixare är jag tveksam till. Det låter nästan som nån som sysslar med skumraskaffärer, och tankarna går till Harvey Keitels roll i filmen Pulp Fiction, ni vet han som får städa upp när gangstrarna har klantat till det. "I solve things", säger Harvey Keitels rollfigur, vilket väl också fixarna kan säga, men där stannar likheten. Fixaren tillför massor till den goda oberoende journalistiken, i det fördolda. Och som utrikesreporter vet man att om man har en bra fixare, då går uppdraget bra.

    Henrik Dammberg
    [email protected]

  • Utrikeskrönika 28 juni 2022.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm tisdag.

    Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.

    Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.

    Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.

    I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.

    Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.

    Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.

    Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.

    Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.

    Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondent
    [email protected]

  • Hur emotionella blir bosnier på fyllan? Hur fungerar det tredelade bosniska presidentskapet egentligen? Hur mycket stryk hade en turist fått vid ett illa valt "mammaskämt" på en sunkig pub i Sarajevo? I dagens härliga avsnitt gästas vi av ståuppkomikern Kerim Hrustanović (@kerimskvarter) som inte bara har sitt ursprung från Bosnien-Hercegovina, utan som även klev upp på scenen på RAW Comedy Club tidigare i år. Kerims kunskap om sitt hemland kommer få dig att tappa hakan! God lyssning!

    Följ Kerim Hrustanović på Instagram och TikTok under @kerimskvarter för att ha koll på kommande stand up-gig och roliga sketcher.

    Medverkande: David “Dawwa” Persson, Stefan “Brutti” Holmberg och Kerim Hrustanović.
    Musik av: Kristoffer “Folle” Folin - purpleskullmusic.com

    Joina oss på Patreon å skänk en slant för att ta del av de obundna avsnitten av Pubbonanza. Släpps en söndag i månaden: patreon.com/nagotkajko

    Vid feedback och frågor, maila oss gärna på [email protected] - eller DM:a oss på @nagotkajko på Instagram.
    Tack för att du lyssnar!

  • I Ukraina faller bomberna. Kvinnor och barn flyr. I Hallstavik minns Pappers fackordförande Aleksandar Srndovic från Sarajevo dagarna som flykting i Sverige. Hur han får hjälp från oväntat håll, av en kristen moderat, och hur han lär sig att älska ”den här lilla hålan”.

  • 2016 meddelade Dramaten att regissören Jenny Andreassons uppsättning av Hamlet var inställd. Nu kommer romanen "Teatern" en berättelse om en regissör på en stor teater som ska sätta upp Hamlet, men som möter motstånd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    OPERA MÖTER JOJK I SAMISKT REQUIEM

    Kyrkorgel, jojk och elgitarr samsas på det nya albumet "A Saami Requiem", med organisten Gunnar Idestam och jojkaren och samiska kulturaktivisten Ola Stinnerbom. Möt duon i dagens P1 Kultur.

    INFÖR LITTERATURVECKAN: MÖT BOKCIRKELN "RODDARNA"

    Den tredje bokcirkeln som ska vara med och bestämma vem som vinner årets Romanpris håller till i den Blekingska skärgården – av naturliga skäl har det blivit en vana att ro hem till varann när det är dags att diskutera litteratur. Vår reporter fick hänga med på en roddtur.

    VECKANS ORD: HJÄLTE

    Den här veckan ser kulturredaktionens Emma Engström hur verklighetens förgrundsfigurer allt mer tycks imitera konsten. Veckans ord är "hjälte".

    ESSÄ: SONTAG I SARAJEVO – DE INTELLEKTUELLA OCH VÅR TIDS RÄDSLA FÖR ALLVAR

    Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli.


    Programledare: Lisa Wall
    Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.

    Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare.

    Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: ”Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person.”

    Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Pašović diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Pašović: ”Men Susan, här i Sarajevo väntar vi.”

    "I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: ”I väntan på intervention”. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer.

    I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrović det såhär: ”Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot.”

    I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: ”Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna.”

    Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet ”andlig vägledning” har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk ”snille och smak” har i mångas öron en löjlig klang. ”Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag”, sa Sontag 1979, ”och minst sagt snobbiga.” Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. ”Att vara seriös”, skrev hon i sina anteckningar, ”innebär att vara ’där’. Att känna ’tyngden’ av saker. Av sina egna påståenden och handlingar…”

    Sontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för ”en manual för andlig god smak” som kan hjälpa en att ”hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting”. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande – att göra sig själv till ett verk – ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt ”efteråt” ska få avnjuta sitt förtingligade jag.

    Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare.

    I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det ”numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor.” Idag, ett kvartssekel senare, har det att ”vara seriös” med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap.

    Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar – ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet.

    Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: ”En författare är någon som är uppmärksam på världen.” Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: ”Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade.”

    Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), författare och doktorand i filosofi

    Litteratur

    Benajmin Moser: Sontag – her life and work. Ecco press, 2019.

  • Dejan är 12 år när kriget kommer till hans stad. Hans storasyster lämnar Sarajevo. Hon tar med sig Dejan. I Sverige får de beskedet: Mamma är skjuten av en krypskytt. Från 2015.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    – Såren från Sarajevo är en berättelse om tillståndet mitt emellan kriget och freden, för i fredens tid är kriget ständigt närvarande. Den handlar även om vad som händer i en familj som präglas av smärta och där barnen tvingas växa upp snabbt och föräldrarna hamnar i en beroendeställning, säger Dejan Cokorilo.

    – Genom min historia önskar jag få fatt i de känslor och tankar som cirkulerar hos andra människor i Sverige som har levt med kriget och smärtan i 20 år. 

    80 000 människor flydde från kriget i forna Jugoslavien till Sverige och berättelserna är en del vår moderna historia. Vilka är såren efter kriget? Vilka historier kan man nu, 20 år senare, berätta?

    Lyssna på fler minnen och berättelser #frånkriget

  • I flera månader har Historia Nus programledare Urban Lindstedt tillsammans med Historiska Media och historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson arbetat med en ny historiepodd - En oväntad historia.


    Både Olle och Andreas har varit med flera gånger i podden Historia Nu. De är bägge disputerade och har skrivit böcker ihop.


    Eftersom vi verkligen har uppskattat deras kunnande och sköna humor förslog jag att de skulle göra en egen podd. Och de har verkligen levererat.


    En oväntad historia är lite kortare och lite roligare än Historia Nu och jag lovar att ni i varje avsnitt kommer lära er något nytt. Dessutom ger podden en dialektal bredd från Västerbotten till Småland.


    Första avsnittet handlar dom den danska flaggan Dannebrogen och i ett yra av aktivism döper vi också den svenska flaggan. Andreas bor sedan länge i Danmark.


    Andra avsnittet handlar om James Bond och kalla kriget. Både Andreas är stora fans av James Bond och Olle är besatt av kalla kriget.


    Det tredje avsnittet handlar om Skotten i Sarajevo i 28 jun 1914.


    Ni hittar Historia Nu hos Apple Podcast, Spotify och Acast eller på vår sajt www.historia.nu

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Skotten i Sarajevo den 28 juni 1914 blev upptakten till första världskriget, en av världshistoriens största katastrofer. Men vad var det egentligen som hände den där dagen, då ärkehertigparet Franz Ferdinand och Sophie sköts ihjäl i Bosnien-Hercegovinas huvudstad av en klen tonåring vid namn Gavrilo Princip?


    En del av förklaringen ligger i själva datumet. Just precis den 28 juni var förmodligen världens sämsta dag för en åktur i öppen sportbil genom Sarajevo, i alla fall om man hette Franz Ferdinand och var tronarvinge till den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den 28 juni är nämligen en av de viktigaste högtiderna i Serbien, ett land som 1914 låg i luven med habsburgarna om Bosnien-Hercegovinas nationella status.


    I detta avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Franz Ferdinands och Sophies sista resa. De reflekterar över det mytomspunna slaget på Trastfältet, den 28 juni 1389, som utkämpades mellan serbiska och osmanska styrkor – och i efterhand har blivit till ett definierande ögonblick i serbisk historieskrivning och identitetsutveckling. Dessutom försöker de att ringa in den unge, lungsiktige och på många sätt ganska osannolike mördaren Gavrilo Princip.


    Litteraturtips

    Andreas Marklund: Skotten i Sarajevo. Upptakten till första världskriget. Historiska Media, 2020.

    Christopher Clark: The Sleepwalkers. How Europe Went to War in 1914. Allen Lane/Penguin Press, 2014.

    Bild Omslag: Mordet illustrerat av Achille Beltrame i den italienska tidningen Domenica del Corriere 12 juli 1914. Wikipedia, Public Domain.

    Bild artikel: Sarajevorättegången med mördaren Gavrillo Princip i mitten av främsta raden. Wikipedia, Public Domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I samarbete med Sveriges Filmregissörer

    Detta är en inspelning från Kulturakademins masterclass i regi med Goran Kapeanovic där deltagarna är med och ställer frågor. Inspelningen är från den 7:e december 2021. Intervjun med Goran Kapeanovic som också ingick i masterclassen kan ses här: https://youtu.be/z3v0YtFPnzU

    Möt den prisbelönta regissören bakom filmer och tv-serier som Min faster i Sarajevo, Kalifat, Den som dräper – Mörkret, Knutby (bland många andra)

    Med utgångspunkt i bl.a. Tv serie ”Kalifat”, ”Den som dräper” och ”Knutby” har regissön Goran Kapetanović och moderator James Velasquez ett fördjupande samtal om att arbeta som konceptuerande filmregissör för framgångsrika TV serieformat. Fokus ligger på regiarbete, research, och casting för serieformat men också på vad som är alldeles särskilt utmaning med just att regissera tv-serie. De kommer även att prata om samarbete med fotografen och scenografen under olika faser av produktionen.

    Filmregissör: Goran Kapetanović
    Kapetanović föddes och växte upp i Sarajevo, men är nu bosatt i Malmö. Som 17 åring flydde han till Sverige 1991 från kriget i dåvarande Jugoslavien. Han är utbildad vid Stockholms konstnärliga högskolas regilinje 2001–2004 och är anställd som adjunkt vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har regisserat kortfilmer som Eko (2004), En familj (2004), Kiruna-Kigali (2012), Flykting 532 (2015), långfilm Min faster i Sarajevo (2016) och Krig (2017) samt thrillerserien Kalifat (2020). Den som dräper – Mörkret (TV-serie), Knutby ( tv-serie) 2021

    Han har mottagit över 20 internationella filmpriser. För Kiruna-Kigali vann han bästa kortfilm på Toronto Short Film Festival och blev kortlistad för en Oscar 2013. Min faster i Sarajevo fick sex Guldbaggenomineringar varav Kapetanović vann priset för bästa regi.

    Kapetanović var värd för Sommar i P1 den 29 juli 2021.

    Moderator: James Velasquez
    James Velasquez arbetar som frilansande 1st Assistant Director på långfilm, tv-produktioner och reklamfilm. Han började i filmbranschen 1995 efter examen från University of Arizona i Media Arts/Filmmaking. James började sin karriär i Los Angeles. Sen dess har han arbetat med över 50 långfilmer och tv-produktioner, både i USA och i Sverige. Han är examinerad i Movie Magic Scheduling och har använt sig av det i varje produktion sedan 1995 och dessutom hållit ett flertal kurser och workshops i ämnet, både för 1st AD och blivande. James ser varje nytt projekt som en utmaning och en möjlighet att få nya erfarenheter. Att både kunna dela med sig av sin egen kompetens och samtidigt hjälpa andra ser han som en möjlighet att själv utvecklas.

  • AIK:s stora stjärna Nebojsa Novakovic avslutar 1999 ett tumultartat decennium med att ställas mot superlaget Barcelona i första omgången av Champions League.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    När Nebojsa Novakovic och hans familj flyr inbördeskriget i Jugoslavien etablerar han sig som en av de bästa spelarna i svensk fotboll. Samtidigt som bomberna faller över hemstaden Sarajevo blomstrar karriären på planen. Hösten 1999 får han chansen att mäta sig mot världsstjärnorna i FC Barcelona.

    Programledare, producent: Richard Henriksson
    Producent, mixning: Andreas Matz 
    Slutmix: Patrik Falck
    Exekutiv producent: Ulla Svensson

    Arkivljud: Sveriges Radio, TV3.
    Referenter: Dag Malmqvist och Ralf Edström, Radiosporten. Lasse Kinch och Glenn Hysén, TV3.

    Det här är podden som berättar om allt från känslan i spelartunneln sekunderna innan matchen börjar, till spelarnas olika ritualer för att få turen på sin sida. Nytt avsnitt släpps varannan måndag.

  • Sarajevo 1914. Kronprins Franz Ferdinands chaufför kör fel och svänger höger in på Franz Joseph-gatan. Han försöker vända när en ung man i kostym dyker upp. Två skott brinner av. Kronprinsen är död. Ingen vet då att detta är gnistan som tänder ett världskrig.

  • I dagens intervju pratar jag med Monika Vasic som med sitt företag Moyolo (move your love) håller liv i heligheten genom helande ljud, groove, hatha- och yinyoga klasser, dans samt happy power walk. 
    Monika gick sin gong grundutbildning i Belgrad med den slovenska gongspelaren Mojca Malek som lärare och grundutbildningen förde henne vidare till att resa tillsammans med Don Conreaux och Gong Caravan of Peace. Det ledde i sin tur att hon har fått spela gong på många platser i världen, bland annat i Kroatien och vid Sarajevos pyramider. 
    En av Monikas ledord är "dansa aldrig halvhjärtat, lev aldrig halvhjärtat". Hon upplever gongen som en förstärkare av den egna intentionen och bland annat så berättar hon under intervjun hur hon gör när hon sätter en intention vid ett gongbad. Monika använder sin röst mycket när hon spelar gong och hon upplever att gongen lärt henne lita på sin intuition. 
    Mer om Moyolo hittar du här: https://www.moyolo.se/helandeljud
    Vill du lyssna på GongbadOnlines Gongbad hittar du dem här: https://www.gongbadonline.se/

  • Hur beskriver man en profil när hans gestalt beskriver sig själv? Bojan Djordjic gästar avsnitt 111 och pratar om tiden som barn i krigsdrabbade Sarajevo och hur det formade hans senare fotbollskarriär. Fd Manchester United-proffset pratar om den tuffa integrationsprocessen, Sir Alex besök och hur viktig tiden där var, trots flera utlåningar. Bojan pratar även om varför han inte stannade mer än en säsong i Röda Stjärnan trots succésäsongen 03/04, skadan i Rangers som mer eller mindre var slutet, revanschen i AIK och varför en tydlig identitet i sina värderingar, är centralt för kommande generationer. Det kan aldrig bli för mycket av Bojan Djordjic.