Östafrika Podcasts
-
El Niño spås återvända i år och den gasar på den globala temperaturökningen. Kanske passerar vi Parisavtalets 1,5 gradersgräns redan nästa år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fenomenet El Niño är kopplat till extremväder över hela jorden. I utsatta områden förbereder man sig nu för kommande värmeböljor, torka, stormar och översvämningar.
Under La Niña trycker passadvindar runt ekvatorn varmt stillahavsvatten västerut, alltså bort från Sydamerika. Och under El Niño så kommer det varmare vattnet tillbaka och sprider ut sig. Det leder till höjda temperaturer och får stor effekt på vädret över hela jordklotet.
Under El Niño blir det varmare och torrare i Indonesien och Australien. I Indien hålls monsunregnen tillbaka. Och i Södra Afrika blir det också mindre regn. Men det kan bli tvärtom på andra platser. Spanien får mer regn, och Centralamerika, södra USA och Östafrika riskerar att få översvämningar.
På historiskt utsatta platser finns kunskap om hur man anpassar sig till hetta, torka och översvämningar. Och i Sverige satsar man på åtgärder där det finns risk för ytterligare översvämningar.
I Vetenskapspodden hörs: Ulrika Björkstén, SR:s vetenskapskommentator, Sara Sällström, vetenskapsreporter, Camilla Widebeck, vetenskapsjournalist.
Poddledare
Gustaf Klarin
Producent
Peter Normark
[email protected] -
Världens näst största kontinent, mänsklighetens vagga och snart den viktigaste motorn för hela jordklotets tillväxt. Det finns många sätt och bakomliggande skäl till att prata om det vi ska prata om i årets sommarserie. Det ska handla om Afrika: Kontinenten som bär på en framtid som inte bara är dess egen, utan också hela världens.
Lika sant som det är att hela världen under långa perioder gjort Afrika till det utarmade offer som förvandlat henne till den fattigaste världsdelen, är det också sant att nyckeln till framgång för hela mänskligheten ligger gömd här. Det är en nyckel som vi nämligen måste använda för att låsa upp framtidens ekonomi, som ska möjliggöra fortsatt teknisk landvinning, automatisering och grön energi som kräver resurser som bara finns i tillräcklig omfattning i detta Afrika.
I en flerdelad serie bjuder därför vi, som är programledare Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning, in er lyssnare till en upptäcktsfärd genom denna väldiga, gigantiska kontinent. Det blir en resa som tar sin början i de första människorna, via Nordafrikas urgamla civilisationer och egyptiska faraoner, via den arabiska expansionismen, in i det koloniala mörkret i Kongos djungler och ut igen i frihetskampen, slaget mellan demokratiförkämpar och militärdiktatorer och vidare mot den nutid som snart ska bli till den framtid som bara måste bli Afrikas.
Avsnitt fyra tar oss inte helt ut ur Östafrika, som alltmer flätas samman med det Centralafrika som detta avsnitt ska avhandla. Allt här handlar om Kongo och de resurstillgångar som borde göra det utfattiga Centralafrika till motsatsen. Etniska motsättningar har präglat regionen sedan kolonialtiden, där slumrat, väckts och slagit utvecklingsarbetet i spillror. Men vad är det som ligger bakom krigen i det moderna Kongo, och hur reagerar förhåller sig regionala och internationella stormakter till den för modern teknik allt viktigare resurskällan som finns mitt i Afrika, och vad har bitcoin med saken att göra? -
Världens näst största kontinent, mänsklighetens vagga och snart den viktigaste motorn för hela jordklotets tillväxt. Det finns många sätt och bakomliggande skäl till att prata om det vi ska prata om i årets sommarserie. Det ska handla om Afrika: Kontinenten som bär på en framtid som inte bara är dess egen, utan också hela världens.
Lika sant som det är att hela världen under långa perioder gjort Afrika till det utarmade offer som förvandlat henne till den fattigaste världsdelen, är det också sant att nyckeln till framgång för hela mänskligheten ligger gömd här. Det är en nyckel som vi nämligen måste använda för att låsa upp framtidens ekonomi, som ska möjliggöra fortsatt teknisk landvinning, automatisering och grön energi som kräver resurser som bara finns i tillräcklig omfattning i detta Afrika.
I en flerdelad serie bjuder därför vi, som är programledare Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning, in er lyssnare till en upptäcktsfärd genom denna väldiga, gigantiska kontinent. Det blir en resa som tar sin början i de första människorna, via Nordafrikas urgamla civilisationer och egyptiska faraoner, via den arabiska expansionismen, in i det koloniala mörkret i Kongos djungler och ut igen i frihetskampen, slaget mellan demokratiförkämpar och militärdiktatorer och vidare mot den nutid som snart ska bli till den framtid som bara måste bli Afrikas.
I avsnitt tre beger vi oss till Östafrika. under 2000-talet har vissa länder i den här regionen utmärkt sig för en märkbart stark ekonomisk utveckling, som nu hindras av en ny våg av de ständigt hotande krigen och svältkatastroferna. Hemma hos oss i Norden har dock ett antal fängslade svenskar stått i centrum för vår verklighetsuppfattning om länderna här, där Etiopien är den största och mäktigaste ekonomin.
Trots torkan sitter regionen på en faktisk guldgruva: den så kallade nubiska skölden som är en av världens rikaste depåer av så väl ädel- som industrimetaller. Men århundraden av fattigdom har omöjliggjort för stater att berika sig och respektive befolkningar på dom dyrbara resurserna. Finns det något som talar för att den saken kommer att ändra på sig och att den folkrika landsänden på Afrikas horn till slut kan bryta sig loss från fattigdomen, eller ska alla tänkbara lösningar för evigt utlösa nya problem i det konflikttyngda och etniskt uppblandade östra Afrika? -
SLU varnar för ökad risk för sorkfeber. Khadija Mohamud ger ut kokbok med recept från Östafrika. Petra Mede har en egen julkalender. Föräldrainitiativ Läxhjälpen i Bergsjön gör succé. Gästar gör trollkarlsduon Brynolf & Ljung.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ansvarig utgivare: Sofia Taavitsainen.
-
För några veckor sedan i samband med galan Årets Företagare i Sverige delades priset Årets Unga Idé ut för första gången. Syftet med priset är uppmärksamma unga företagare med samhällsförbättrande företagsidéer. I det här avsnittet möter vi de tre vinnarna!
Först ut är Pernilla Westergren som grundat Petgood. Med insikten att hundar och katter står för 25 procent av den globala köttkonsumtionen vill de skapa förändring. Vi möter även Faisa Abdi som driver QC Renewable Energy AB i Borlänge. Företaget har rott i land ett miljonkontrakt på gatubelysning i en av Östafrikas största hamnstäder där totalt 900 solcellsdrivna gatlyktor installeras.
Sist ut är Sofie Wahlström som tillsammans med Ellinor Samuelsson driver företaget Brightact i Uppsala. Brightact hjälper offentlig sektor att effektivisera resurser och digitalisera stöd för att motverka våld i nära relationer. Lyssna nu! -
Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal.
Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv.
Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.”
Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne.
Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning.
Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”.
Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi.
Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute.
Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet.
När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.”
Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.”
Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten.
Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika.
I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap.
I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon.
Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls.
I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.”
Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.”
Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på?
I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt.
Kristoffer Leandoer
-
Svärmar av hundratals miljarder gräshoppor flyger in över länder och äter allt i sin väg. Varför händer det här just nu och vad kan göras för att stoppa det?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I början av 2020 kom flera rapporter om att länder i Östafrika och Sydasien gick på knäna på grund av att tusentals kvadratkilometer stora gräshoppssvärmar drog in. Svärmar med en aptit motsvarande 400 000 amerikaner - per dag. Men när covid-19 kom och tog allt medialt syre i våras blev nyheterna om svärmarna allt färre.
Vad var det egentligen som hände? Är svärmarna under kontroll? Hur stor är risken för en utbredd svältkatastrof? Och varför gör klimatförändringarna att den här naturkatastrofen kan bli allt vanligare och allt extremare i framtiden?
P3 Dystopia tar sig an en farsot som drabbat mänskligheten sedan Moses dagar. Dessutom blir podden temporärt ett matprogram - till en av programledarnas stora förtret. -
Massinvasion av gräshoppor
2020-04-20
Stora delar av Östafrika hårt drabbat.
Invasionen av gräshoppor började i Somalia och Etiopien och är mycket ödesdiger. Gräshopporna kommer i stora svärmar och plundrar alla grödor i sin väg. Invasionen tros kulminera i maj och FN har upprepade gånger varnat om att miljoner människor står inför en hungerkatastrof.
Bild: TT
– Vi förutspår det värsta. Skadorna som gräshopporna för med sig är värre än vad vi kunnat tänka oss. Läget i Etiopien är som mest utsatt i södra och sydöstra delarna, säger Deed Jaldessa från EFS samarbetspartner DASSC, en del av Mekane Yesuskyrkan.
– Vi följer utvecklingen och ser över hur EFS skulle kunna hjälpa till i denna ödesdigra situation, säger Anna Claesson, projekthandläggare på EFS internationella avdelning.
http://budbararen.nu/artikel/massinvasion-av-grashoppor/ -
EFS-missionärerna Sophia och Elias Tranefeldt har bott i Addis Abeba i fem år. När Budbäraren träffar paret berättar de om att komma den lidande kyrkan nära och om tendensen i att försköna den afrikanska kristenheten på bekostnad av den svenska.
Vardagen och uppdraget för EFS utsända har förändrats sedan den förste Etiopien-missionären Karl Cederqvist, tillika pionjär inom Mekane Yesus-kyrkan, satte foten i landet 1904.
– Vi bor inte i hydda längre som missionärerna gjorde förr. Vi är konsulter mer än evangelister. Mekane Yesus-kyrkan är också på väg att få en ny identitet. Det är inte bara en fattig kyrka utan också en kyrka med stora tillgångar, beroende på var i Etiopien man är, säger Elias Tranefeldt.
En del av Sophias vardag som översättningsrådgivare är att möta etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering. Bild: Privat
Bild: Dagmawit Alemayehu
– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet, säger Elias Tranefeldt som undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska Seminarium i Addis Abeba.
De första svenska missionärernas tid i Östafrika präglades av sjukdomar och våldsamt motstånd som ofta ledde till döden. När pandemin COVID-19 når Etiopien är det med bättre beredskap. Elias berättar att det mesta hittills är som vanligt i Addis Abeba, förutom att alla skolor, inklusive Mekane Yesus-kyrkans, är stängda för tillfället (red. anm skrivet 31 mars) i avvaktan på hur viruset sprider sig.
– Vi mår bra även om vi blir lite rastlösa, då våra arbetsplatser är stängda i åtminstone fyra veckor. Vi försöker jobba hemifrån och är glada att internet fortfarande är igång och att vi får lite mer tid för varandra i familjen. Flera delstater är stängda, man ser mycket mindre folk ute på stan, de skakar inte hand, många har munskydd och det talas om total lock-down även här. Samhälleliga åtstramningar kan leda till politiska oroligheter i landet och då kanske saken hamnar i ett annat läge för oss och vi tvingas försöka komma till Sverige.
Paret Tranefeldt bor i ett inhägnat hus inom Mekane Yesus-seminariets campus. Deras två tvillingpar Gabriel, Josef, Emanuel och John leker med hunden Sissi på gården och familjens barnvakt Abaynesh gör sig i ordning för att gå hem för dagen. »Egziabher kenante gare yehon,« »Må Gud vara med er,« säger hon.
Guds Ord är en central och daglig del i paret Tranefeldts liv – i både andakt och vardag. Elias undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium och Sophia är översättningsrådgivare och arbetar med bibelöversättning i samarbete med Folk och Språk.
Just bibelöversättningen var deras väg in i Etiopien. Innan de flyttade år 2015 hade de en längre tid längtat efter denna typ av arbete och Erik Johansson (EFS internationella missionssekreterare) föreslog att paret skulle överväga att flytta till ett land där EFS redan hade infrastruktur för missionärer.
– SIL, en av organisationerna som arbetar med bibelöversättning här i Etiopien ville gärna ha med mig. Mekane Yesus-kyrkans seminarium hade samtidigt ett behov av lärare så det passade bra för Elias som har en master i teologi. Vi hade nog snarare hoppats att vi skulle hamna i Sibirien eller så, för vi har lite svårt med värme. Föga visste vi hur kallt det faktiskt kan bli i Addis, säger Sophia.
Då hade de en begränsad kunskap om Etiopien men språkentusiasten Sophia var exalterad över att det talas runt 80 språk i landet.
På seminariet hörs amarinja och oromiffa i korridorerna bland studenterna innan Budbärarens utsända träffar Elias utanför ett av klassrummen. Kursens sju studenter droppar in en efter en.
– Studentkontakten och hela idén om bibelundervisning är min passion. Det är en väldigt kreativ miljö här på seminariet för den som vill hitta på lösningar själv, för det finns rätt få givna ramar för hur undervisningen ska gå till. I Sverige var jag präst och det var ju en del undervisning i det, men jag trivs väldigt bra med att arbeta helt och hållet som lärare.
Denna dag undervisar Elias utifrån Johannesevangeliet och om Jesus förhållande till Fadern. Etiopiens utveckling och utmaningar speglas ständigt i samhällets alla led, inte minst i Elias klassrum. Där sitter till exempel prästen Paulus Adem från den lutherska kyrkan i Eritrea – tack vare fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien. Hans närvaro hade varit omöjlig bara för något år sedan. EFS sponsrar nu hans och ännu en eritreansk prästs vidareutbildning vid seminariet.
När det är dags för diskussion uppmuntrar Elias eleverna att delta: »Jag kommer inte att underkänna er för vad ni säger, bara om ni inte säger något alls.«
– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet. Det är en underbar kontrast för mig som svensk där det ju i vår kontext hela tiden handlar om att ifrågasätta Bibeln – inte minst från samhällets sida. Här är det nästan för mycket åt andra hållet ibland: Bibeln blir lätt något som bara läses rakt av utan att analyseras eller sättas i sitt sammanhang. En mycket vanlig form av predikan är att bara upprepa bibeltexten ett par gånger och trycka på sådana meningar man som predikant tycker är särskilt bra. Men Guds Ord tål att brottas med utan att auktoriteten går förlorad.
Den första tiden i Etiopien präglades av en tuff graviditet för Sophias del, men flytten var också en källa till mycket glädje.
Sophia och Elias berättar att de lekfulla tvillingparen Gabriel och Josef, och Emanuel och John, har berikat den härliga tiden i Etiopien.
FAKTASOPHIA OCH ELIAS TRANEFELDT
Bor: Addis Abeba, Etiopien.
Familj: Tvillingarna Gabriel, Josef (13 år), Emanuel och John (5 år).
Uppdrag: Att undervisa i och översätta Bibeln i Etiopien.
Brinner för: Att uppmuntra EFS-församlingar (Sophia), bibelundervisning (Elias).
I Sophias arbete är brottningen med Bibeln ett måste för henne och hennes kollegor. Då utifrån en språklig angreppspunkt. Som översättningsrådgivare förbereder hon det inblandade teamet av översättare för deras jobb. Trots att hon hade läst teologi och lingvistik i Sverige var uppdraget som översättningsrådgivare en helt ny värld för henne.
– Jag hade en lång startsträcka för jag var tvungen att lära mig amarinja på någorlunda nivå. Det tog nästan två och ett halvt år med tanke på barnen. 2017 kunde jag börja på riktigt.
Paret hade med sig de då 8-åriga tvillingarna Gabriel och Josef till Etiopien och Sophia blev rätt snart gravid med ett andra tvillingpar: Emanuel och John. Elias – till skillnad från hustrun som hade en tuff graviditet med sug efter sushi och svenskt lösgodis – beskriver en förälskelsefas.
– Jag tyckte allt var nytt och spännande. Etiopien är på många sätt ett fantastiskt land att vara i. Men visst har man sina dippar, särskilt kring praktiska saker. Som när det inte går att spola i toaletten, när strömmen försvinner eller när internet stängs ner.
Inte bara de praktiska bitarna kan upplevas frustrerande:
– Man får lära sig hantera en helt annan syn på hierarki och transparens. Man kommer också väldigt nära den lidande kyrkan. I mitt arbete träffar jag etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering, ibland med en dödlig utgång. Jag ser alla orättvisor och kan känna mig maktlös, säger Sophia.
Hon nämner specifikt en incident som drabbade en grupp översättare vars folkgrupp hon helst inte namnger. När de var på väg till huvudstaden för en workshop för ett år sedan blev de överfallna på grund av sin etnicitet och hudfärg – de kallades babianer, blev sparkade och kände sig hotade till livet. Under hemresan blev de jagade och fick springa in på en polisstation för att ta skydd. Till slut fick de färdas dolda i en ambulans till sin hemby. Väl hemma möttes de av nedbrända hus och invånarna hade tvingats fly in i skogen utan mat eller dryck. Många mördades.
– Detta sker ofta i kristna kontexter. Vi behöver fråga oss själva vad det beror på och vad vi som kyrka kan göra för att öka förståelsen mellan olika etniska grupper. Det här är den stora utmaningen som Etiopien har, säger Sophia.
Det är ingen hemlighet att de etniska motsättningarna påverkar kyrkorna, menar Elias. Men den kristna identiteten behöver vara den starkaste. Paret är övertygade om att kyrkans undervisning om försoning och förlåtelse är avgörande för att etniskt baserat våld skall upphöra.
– Den största aha-upplevelsen för mig är att kyrkan i världen har både problem och möjligheter på alla ställen. I Sverige har vi problem med frågor om abort och HBTQ. I Etiopien är det etnicitet som är förblindande. Det är ju inte riktigt så att afrikanska kyrkor går från härlighet till härlighet medan vi i väst befinner oss i förfall, som vi kanske trodde när vi kom hit. Jag har lustigt nog fått en mer positiv bild av vår svenska kristenhet efter att ha tillbringat tid med kyrkan i Etiopien. Mitt uppdrag som EFS-missionär ser jag också mycket som att uppmuntra svenska kristna och särskilt EFS:are. Vi borde gaska upp oss, skaka av oss stoftet och vara en stolt del av kyrkan och inte alls ha mindervärdeskomplex inför de afrikanska kyrkorna bara för att de växer så mycket.
Elias upplever att tiden i Etiopien också förbereder honom för en framtid som präst i Sverige när familjen väl återvänder. Att behöva lära sig allt från början i Etiopien har varit ödmjukande, förklarar han, men tror att det har givit honom en större förmåga att kunna möta olika typer av människor och sammanhang med mer frimodighet.
Men innan det är dags för Sverige igen så är det seminariets studenter som är hans fokus.
– Något jag ofta återkommer till nuförtiden efter mina år här, är vikten av att fördjupa och utveckla det partnerskap vi har med Mekane Yesus. I takt med den otroliga ekonomiska och medlemsmässiga utveckling som Mekane Yesus gjort måste det snart kunna börja flyta medel även åt andra hållet. Jag brukar fråga mina studenter: »När ska ni vara med och bekosta en ungdomstjänst i EFS Karlstad?«. Tanken att Etiopien skulle kunna bidra ekonomiskt till Sverige är lika ovanlig här som i Sverige. Jag tror det vore berikande för oss alla om vi gjorde oss av med bilden av den stackars fattiga etiopiska kyrkan som vi måste skicka pengar till. Det är en djupt förminskande syn på världens största lutherska kyrka som skulle kunna vara med och forma svensk kristenhet lika mycket som vi har varit med och format etiopisk.
-
Gustava von Platen
INGRID KÅGEDAL
2020-01-07
Gustava von Platen är först ut i Budbärarens nya artikelserie om kvinnliga missionsprofiler genom EFS historia.
Gustava döljs ofta bakom formuleringen: Bengt Peter Lundahls första hustru, när hon omnämns i missionsskildringar som berättar om pionjärtiden i Eritrea. Gustava föddes 1839 i Ängelholm. Hon började skolgången i Cecilia Fryxells nystartade skola i Helsingborg och fortsatte sedan även att studera vid hennes lärarinneseminarium i Carlslund utanför Västerås. Under tiden på seminariet kom Gustava i kontakt med kristen tro.
Gustava Lundahl (von Platen) född 1 juli 1839.
Flickskolan i Massaua.
»Det var där jag lärde känna Herren, ty i mitt hem var han en okänd Gud…«, skriver Gustava i ett brev.
Som nyutexaminerad arbetade hon som privatlärare för sin farbrors yngsta dotter och ytterligare en flicka vars bror var Bengt Peter Lundahl. Tycke uppstod mellan honom och Gustava, men eftersom Lundahl gick på Johannelund för att bli missionär, så måste deras förlovning först godkännas av missionsinstitutets styrelse.
Tre missionärskandidater var redan utsedda att skickas ut till »Ostafrika« hösten 1869. Den 16 november avreste Gustava tillsammans med dem. Hon skrev dagbok och det går därför att följa dem på deras färd med tåg genom Europa och med båt till Alexandria och Suakin. Gustava hade fina språkkunskaper och fick god kontakt med andra resenärer och kunde förmedla både nyheter och goda råd till bröderna, förutom att hon höll modet uppe när de ibland drabbades av missmod.
I Eritreas högland väntade fem missionärer, en av dem var Lundahl. Alla var de medtagna efter en lång och påfrestande flykt från Kunama. Men innan de tre resenärerna nådde fram, väntade först två långa strapatsrika färder med kamel genom öknen. Gustava beskriver livfullt, med humor och med gott humör alla vedermödor. Väl framme fick Gustava dela bostad med de sju övriga missionärerna, flera av dem sjuka. De fick bo i ett stenhus, avdelat i två rum. Huset var till hälften nedsänkt i marken och taket läckte.
Allt hade blivit helt annorlunda än Gustava tänkt sig.
Snart fick de uppleva det slags oroligheter som med jämna mellanrum drabbade byarna. När invånarna inte hade betalat skatt, kom skattehövdingen med sin här. Byn skövlades och kvinnor och barn måste fly.
Resenärerna hade anlänt 26 juli 1870, och redan nästa dag fick Gustava ta hand om hela hushållet. I mitten av augusti insjuknade hon i feber och blev snart allt sämre och fick feberyrsel och hallucinationer. En månad efter ankomsten firades ändå bröllop mellan henne och Lundahl fastän båda var sjuka.
I början av december reste Lundahls ner till Massaua. Gustava hoppades att de skulle få stanna där för att starta en skola. De skickade en förfrågan till Sverige, och började genast undervisa två av sina tjänare. Den ene, Nesib, var den som efter sitt dop kom att få namnet Onesimus.
I vardagen hade de stor hjälp av Abu Bekr, tolken som förutom arabiska och amhariska också talade franska. Inte minst viktig var han för Gustava, som då kunde göra sig förstådd hos tjänarna.
Skolans första elever var slavbarn, som lämnats till missionen av myndigheterna. Så småningom fick Lundahls även ta hand om abessinska barn som kommit ner från svälten i höglandet. Det blev ingen enkel uppgift att få dessa elever med olika bakgrund att fungera tillsammans.
Gustava skötte skolhushållet och delade ansvaret för skolbarnens uppfostran och utbildning med Lundahl, som huvudsakligen hade hand om elevernas utbildning i vad Bibeln säger om kristen tro. Efter en tid blev Lundahl alltför svag för att arbeta eller studera amhariska. Gustava och en nyanställd abessinsk lärare fick dela upp hans lektioner mellan sig. Det var viktigt att lära alla barnen läsa, så att de på egen hand skulle kunna se vad som stod i Bibeln. En del av dagen använde Gustava annars till att sy och laga kläder, och hon lärde både pojkar och flickor att sy. Hon fick särskilt ansvar för en liten abessinsk flicka, som snabbt lärde sig både amhariska och tigrinja och snart även förstod svenska. Hon kom senare att gifta sig med Onesimus.
I december 1872 reste den gravida Gustava mot Alexandria för att nedkomsten skulle ske där. Hon hann bara till Suez innan hon fick förlösas i ett tält efter att ha tvingats avbryta karantänvistelsen ombord på båten. Barnet, en pojke, dog efter ett par timmar och tre dagar senare slutade även Gustava sina dagar den 30 december 1872.
Gustava hade alltid varit angelägen om att det även skulle byggas en flickskola. Denna önskan blev hennes testamente. I januari 1876 antogs den första flickan
till skolan.(Utdrag ur Gustavas livshistoria)
Under 2019 utkom Ingrid Kågedals bok
om Gustava på Budbäraren/EFS läser.
