Sigmund Freud Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Det grekiska Parthenon är kanske vårt mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder.
Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne.
Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst.
Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken.
Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen.
I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén.
Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund.
Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou.
Mattias Berg
[email protected] -
Nu är det jul igen
Vi analyserar beståndsdelarna i Patrick Ridremonts fransk-belgiska julskräckfilm The Advent Calendar. Tomas kryper, så att säga, till korset med sin okunnighet i fråga om hållpunkterna kring Jesu liv och död och Lars resonerar sig mer eller mindre frivilligt fram till de grundläggande likheterna mellan Hellraiser och Disney-filmen Aladdin. Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Vi pratar också om: The Boy, Lauren Cohan, Mare Kandre, Mattias Fyhr, Skitigt vackert mörker, Clive Barker, Sigmund Freud, psykoanalysen, jaget, detet och överjaget, Faust, Doktor Faustus, Mephistofeles, Goethe, Tusen och en natt, Titta Dom Snackar, Vacancy, A Nightmare on Elm Street, After Eight, Paradis chokladask, jultomten, tomtenissar, Krampus, Run, The Texas Chainsaw Massacre, The Night House, The Babadook, Panos Cosmatos, Christopher Nolan, Tenet, Inception, Dunkirk, The Dark Night, Interstellar, Gremlins, Relic, Rare Exports, Dune, Marvel och Shudder. Bakom Patreon-väggen erbjuds dubbel speltid med b-sidan Last Night in Soho, högt upp på önskelistan över filmer från 2021 som lyssnarna vill höra oss göra detta med. Göra vad? Fördela hundra pluttar, förstås. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.
-
Calle får ont i magen av skolstarten, det är rätt lätt att hitta roten till det. Vad är egentligen en bra valaffisch? Calle om den infekterade konflikten med Acne som slutade i att dom hittade tillbaka till kärleken, allt som behövdes var ett förlåt. Fredrik om Alec Baldwins något märkliga uttalandet angående den bajsmacka han befinner sig i. Premiär för listan Barnsliga sanningar OCH fortsättning på Barnsliga beteende listan, gillar du inte koriander? väx upp din barnrumpa och kom inte med något snack om "det är genetiskt buhu, det smakar tvål buhu". Har Calle kört upp en dildo i röven och kollat sig i spegeln? Sigmund Freud monteras ner till fotknölarna. Hur förlåter man och varför? Juste! visste ni att folk var emotionellt avstängda även på medeltiden.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga. Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-10-27.
Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd: När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något annat som låg bakom.
Senare skulle det visa sig att Pauli hade varit på resande fot just denna dag, och i samma minut som haveriet ägde rum hade hans tåg gjort ett kort stopp – i Göttingen.
Utöver denna helt ofrivilliga koppling till det paranormala, var Pauli åtminstone i början av sitt liv vad man måste kalla för en utpräglad rationalist. Och inte nog med det: en tämligen surmagad sådan, känd för att avfärda sina fysikerkollegor med förolämpningar i stil med att deras vetenskapliga teorier var så undermåliga att de "inte ens var fel".
Pauli själv var en skarp matematisk begåvning som under några decennier på 1900-talet bidrog till flera centrala resultat inom kvantmekanik och partikelfysik. År 1945 tilldelades han Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av det som går under namnet Paulis uteslutningsprincip: en egenskap hos vissa partiklar, däribland elektroner, som bland annat utgör en delförklaring till atomers stabilitet.
Men det var nu varken den kvantmekaniska uteslutningsprincipen eller den mystiska Pauli-effekten som förde Wolfgang Pauli samman med den berömde psykologen C.G. Jung, utan någonting mycket mer prosaiskt: Helt vanligt psykiskt lidande.
Carl Gustav Jung var läkare och psykolog, samtida med Sigmund Freud – men den praktik han så småningom kom att grunda, den så kallade analytiska psykologin, skilde sig på flera punkter från den freudianska.
En central skillnad hade att göra med det omedvetna: Medan Freud förstod det som ett inre rum där den enskilda människans bortträngda drifter, i synnerhet de sexuella, hopades, var Jungs uppfattning en annan. Det omedvetna, menade han, är inte ett individuellt fenomen, utan ett kollektivt. Det befolkas av betydelsemättade symboler – så kallade arketyper – som existerar oberoende av kulturellt sammanhang, och det är enbart genom dessa, ansåg Jung, som människans inre värld och dess samspel mellan medvetet och omedvetet kan göras begriplig.
Jung var en beläst, kraftfull och karismatisk man, som i synnerhet tycktes utöva en stark lockelse på kvinnor. Hans fru Emma var tvungen att stå ut med hans systematiska otrohet: "förutsättningen för ett gott äktenskap är rätten att vara otrogen", som Jung själv formulerade det i ett brev till Freud. Varje gång Emma konfronterade sin make med hans utomäktenskapliga affärer inte bara förnekade han dem emellertid, utan drabbades dessutom plötsligt ofelbart av stor trötthet, sjukdom eller kanske rentav en fallolycka så att hans fru blev tvungen att släppa sina anklagelser, och istället övergå till att pyssla om honom där han låg ömklig och utslagen i sängen. En metod som i sig tyder på god fingertoppskänsla för det mänskliga psyket, om än av ett mindre hedervärt slag.
Och faktiskt var det också just Jungs air av kvinnokarl som fick fysikern Pauli att vända sig till honom för hjälp. Pauli hade under flera år upplevt neurotiska besvär, som bland annat inbegrep problem med kvinnor. Han hade, som han uttryckte det själv, långt mycket lättare att uppnå framgång inom sitt vetenskapliga arbete, än med det motsatta könet. Jung blev förtjust: Inte bara hade han här en framstående vetenskapsman, som senare skulle figurera frekvent i hans skrifter som "den briljante unge forskaren", utan också en vars psyke var proppfullt av arkaiskt material, just den sortens arketypiska symboler på vilka hela hans eget psykologiska tänkande vilade.
Det kom att bli början på en omfattande kontakt, inte minst i brevform, i vilken de två tänkarna utifrån Paulis detaljerade redogörelser för sina drömmar utsatte fysikerns inre liv för djupgående analys, men också påbörjade strävan mot det anspråksfulla målet att förena fysik och psykologi.
Samtidigt med diskussioner av Paulis undertryckta feminina sida, hans fadersrelation och hans känslomässiga hämningar, formulerade de båda männen frågor som ytterst syftade till att förstå världen och medvetandet: Finns det underliggande arketyper som styr även det matematiska tänkandet, och kan fysikens teoribildningar i så fall ses som gestaltningar av dem? Föreligger en dold koppling mellan vårt universums naturkonstanter, och de särskilda tal som genom historien upptagit mystikers sinnen? Kanske kunde Paulis egen upptäckt att de så kallade kvanttal som beskriver en partikel inte är tre utan fyra, förstås som en återupprepning av den uråldriga alkemiska strävan efter helhet?
Tillsammans fördjupade sig fysikern och psykologen i österländsk filosofi och medeltida mystik och alkemiska skrifter, till dess att inte bara Paulis drömliv utan hela hans vetenskapliga gärning framträdde för honom som en iscensättning av den gåtfulla fras som formulerades av alkemisten Maria Profetissa för närmare tvåtusen år sedan: "En blir till två, två blir till tre, och ur den tredje kommer den enda som den fjärde."
Och möjligen är det ingen slump att det var just en kvantteoretiker som inledde denna märkvärdiga strävan efter förening av psykiskt och fysikaliskt, tillsammans med en man vars psykologiska övertygelser omfattade tron på tankeöverföring och astrologi. För trots allt är den subatomära värld som kvantmekaniken beskriver en där logikens och förnuftets instinkter i viss mening har satts ur spel, och den som likt Pauli rör sig tillräckligt djupt in i den kommer nästan med nödvändighet att förr eller senare ställa sig frågan vad som ska träda i deras ställe.
Den avståndsverkan mellan kvantpartiklar som Albert Einstein en gång dömde ut som spöklik – där två av dem kan förbli oupplösligt sammanbundna oavsett hur långt ifrån varann vi för dem – visade sig senare vara ett vetenskapligt faktum. Och den probabilistiska natur hos kvantmekaniken som gör att vi aldrig med säkerhet kan förutsäga när en händelse ska äga rum, utan bara ange sannolikheten för att den inträffar, förstod åtminstone Jung som en öppning mot möjligheten att kausalitetens fasta kedja av orsak och verkan vittrar sönder och upplöses på verklighetens lägsta nivå.
Men även om det från somliga av hans kollegors synpunkt säkerligen såg ut som om det var det han hade gjort, var det Pauli främmande att utifrån sådana iakttagelser ta klivet över i okritisk mysticism. Han oroade sig vid flera tillfällen för att genom Jung förknippas med ett missbruk av naturvetenskapen, men kunde själv inte undgå att se den matematiska logikens mystiska underbyggnad, det oförklarligas monumentala närvaro även i det som skenbart är förklarat.
Vägen mellan mysticismens blåa dunster och den sterila rationaliteten, skriver Pauli, är smal och full av fallgropar. På båda sidor om den kan man stupa ned i avgrunden – men det som den som trampar rätt på denna väg till sist ska finna, är ingenting mindre än sanningen.
Helena Granström
-
Kokainet var 1880-talets stora modedrog. Psykoanalytikern Sigmund Freud var en av de allra första att utforska preparatet i medicinska syften och tyckte sig se ett helt nytt sätt att framkalla känslan av normalitet. En privat tragedi fick till slut Freud att omvärdera kokainet som läkemedel – men bollen var i rullning. Drömmen om att skapa normala känslor och beteenden på kemikalisk väg är högaktuell ännu i vår egen tid. Ekonomihistorikern Daniel Berg spårar normalitetens droghistoria.
I serien Essäsommar repriserar vi under juli och augusti några av våra bästa ljudessäer. "Freud och kokainet" publicerades ursprungligen den 4 april 2019. För mer info liksom fler poddar essäer och filmer, besök anekdot.se. -
Alfhild Tamm hade inte bara ett namn med klang. Hon blev Sveriges första kvinnliga psykiater, skrev en bok om onani på trettiotalet, brevväxlade med Sigmund Freud, hade Karin Boye som analysand och bröt mot en och annan förväntning. Psykoanalytikern och tidskriftsgrundaren Per Magnus Johansson tecknar ett porträtt av en kvinna som stack ut.
-
Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.
Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".
Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.
När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.
Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.
Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.
Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.
Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.
Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.
Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.
Helena Granström, författare
-
Hans tankar och idéer är med mig mer eller mindre jämt! För författaren och psykologen Lydia Sandgren är psykoanalytikern Sigmund Freud och hans teorier om det mänskliga psyket en ständig inspiration och ett livslångt åtagande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SIGMUND FREUD – PSYKOANALYSENS GRUNDARESigmund Freud (1856-1939) var läkare och författare. Som psykoanalysens fader skapade han teorier om människans psyke, det omedvetna och hur vi ska förstå våra handlingar, även de till synes irrationella och obegripliga. Han hade ett enormt inflytande på västerländskt tänkande under 1900-talet och skrev mängder med böcker om sina fall och sin forskning, de mest kända är "Drömtydning", "Sexualteori" och "Jaget och Detet". Sigmund Freud var jude och flyttade till London med familjen efter att nazi-Tyskland gått in i Österrike 1938. Ett år senare dog Sigmund Freud av käkcancer.
LYDIA SANDGRENS ”SAMLADE VERK” HAR SÅLT I ÖVER 100 000 EXEMPLARLydia Sandgren bor i Göteborg och är författare och psykolog. Hennes debutroman "Samlade verk", som gavs ut 2020, belönades med Augustpriset och är en försäljningssuccé. Boken har köpts av flera utländska förlag och ges ut på engelska 2022.
I avsnittet medverkar också psykoanalytikern och författaren Ulf Karl Olov Nilsson.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.
En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.
Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.
”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.
Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.
Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.
I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?
I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.
För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.
Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.
Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.
I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.
För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,
Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?
Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.
För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.
Gabriella Håkansson, författare
Dubbelgångarlitteratur
Fjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004
Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017
Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005
Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017
E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017
E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001
Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014
Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007
-
Hur har Frankfurtskolan påverkat det västerländska tänkandet? Hur resonerade dess förgrundsgestalter om Sigmund Freuds teorier? Vilka kopplingar finns till 68-rörelsen? Det är frågor som vi pratar om i veckans Hotspot som bland annat handlar om marxism, poststrukturalism och psykoanalys.
Gäst i programmet är Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
-
Den har kallats "the talking cure", metoden som Sigmund Freud upptäckte vid förra sekelskiftet som i all sin komplicerade enkelhet handlar om att prata och lyssna. Tillsammans med psykoanalytikern Per Magnus Johansson pratar vi om Freud, psykoanalysen och Gud. Ett samtal om längtan, om människans ensamhet och vårt behov av tröst.
-
Hur mäktigt är det verkställande utskottet egentligen? Vad kan de styra över? Dessutom bekantar vi oss med KBT-terapins fader Aaron Beck, som gått bort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Idag startade Socialdemokraternas partikongress i Göteborg. Thomas har funderat mycket kring makten inom partiet. Hur mäktigt är egentligen det verkställande utskottet? Vad betyder personförändringar där? Kvinnoförbundets ordförande Annika Strandhäll, statsvetaren Ulf Bjereld är och Sveriges Radios Tomas Ramberg försöker reda ut vad som är myt och vad som är verklighet.
KBT-terapins fader Aaron T Beck har gått bort, 100 år gammal. Var han den mest betydelsefulla psykiatern efter Sigmund Freud ? Vad har han betytt för psykologin? Och hur kom han fram till att Freud inte hade alla svaren? Psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver berättade mer om Aaron och hans forskning.
Programledare: Thomas Nordegren
Bisittare: Hélène Benno
Producent: Ulrika Lindqvist -
Dagens tema är drömtydning och gäst är Maria Ulaner, redaktör och författare till symbollexikonet ”Drömmar A-Ö”. Ulaner har på djupet utforskat drömmarnas symbolspråk genom fem års freudiansk drömanalys. Vi samtalar bland annat om Sigmund Freuds drömteorier, vanliga drömteman och hur man själv kan arbeta med sina drömmar för att synliggöra omedvetna själsliga processer. Men avsnittets höjdpunkt är Ulaners tolkning av min dröm om hur jag hjälper Donald Trump att införskaffa en ljudanläggning.
Maria Ulaners bok: https://www.adlibris.com/se/e-bok/drommar-a-o-lexikon-med-over-900-dromsymboler-och-tolkningar-9789174243888
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Lär dig mer om psykoanalysens fader i den här femminutaren.
Avsnittet är tidigare publicerat i Allt du velat veta på 5 minuters eget flöde här på Acast, där du också hittar nya avsnitt då och då.
Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/
Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson
Twitter: @frittefritzson
Produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med Acast
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Visa fler
