kosmos Podcasts
-
S01E07 - När lamstern tystnar
En dvärghamster och en lama går på första dejten på McDonalds i Enköping och blir genast förälskade. Resultatet av deras fluffiga kärlek blir symbolen för mänsklighetens nyfikenhet till vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Är vi gudomliga magiker i kosmos eller mekaniska myror som slavar under Fantasins mystiska krafter?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Efter två djuplodande program om grekisk mytologi stannar vi nu upp ett ögonblick för att reflektera över några spår som förekommit i de två senaste avsnitten. Det handlar om vad en myt egentligen är, och vad myter säger oss idag. Vi kommer också tala om vad vår jord faktiskt är för en plats. Kanske har de gamla berättelserna rätt. Detta är spelplatsen för det största dramat – den stora kampen mellan gott och ont. Vill du höra mer? Glöm inte att stötta serien via Patreon (patreon.com/myterochmysterier) eller Swish (123 565 3803)
-
Efter två djuplodande program om grekisk mytologi stannar vi nu upp ett ögonblick för att reflektera över några spår som förekommit i de två senaste avsnitten. Det handlar om vad en myt egentligen är, och vad myter säger oss idag. Vi kommer också tala om vad vår jord faktiskt är för en plats. Kanske har de gamla berättelserna rätt. Detta är spelplatsen för det största dramat – den stora kampen mellan gott och ont. Vill du höra mer? Glöm inte att stötta serien via Patreon (patreon.com/myterochmysterier) eller Swish (123 565 3803)
-
Ellen J. Grrenham har skrivit boken After engulfment där hon använder Lovecrafts kosmisism som glasögon i sin studie om männsikans litenhet i universum. Hon jämför Lovecrafts kosmisism med Frank Herbert, Philip K. Dick och Robert Heinleins syn på kosmos.
-
Återigen har vi ett samtal om det nya numret av Kosmos. Vi talar om planeter som levande väsen, och vilket stöd nuvarande forskning ger till Martinus analyser omkring detta. Om Ufo-observationer och vad Martinus egentligen har sagt. Vi talar också om synen på naturen – en helgedom eller en samling materia? Och vilka konsekvenser får dessa synsätt? Dessutom om Martinus analys av det levande väsendet och hur denna förståelse kan hjälpa oss att känna universell gemenskap med allt och alla. Ulla-Mir Renöfält, Olav Johansson och Daniel Palmgren deltar i samtalet. Musik: Lars Palerius Språk: svenska
-
Olika uttryck cirkulerar runt oss i kosmos varje dag, vissa lite mer standard, andra sjukt oklara. "Dra dit pepparn växer" - Vad menas? Jo, det ska vi berätta!
-
Samtalet fokuserar på innehållet i senaste numret av tidsskriften Kosmos. De medverkande presenterar varsin artikel som har fångat dem extra mycket. Med artiklarna som utgångspunkt berörs teman som tolerans och vikten av att se människor som de verkligen är. Vi strävar alla efter ljuset, men har olika uppfattning om vad ljuset är. Men den gudomliga visdomen väller fram överallt. Gud talar till människorna genom alla ting, behagliga som obehagliga. Micael Söderberg, Ulla-Mir Renöfält och Daniel Palmgren deltar i det här avsnittet. Musik: Lars Palerius
-
Det är dags att sätta tänderna i indies, skräckfilmsteman och inte minst hårdvara på molekylär nivå (om vi ska tro Aaron).
Först ut har Aaron gett sig an svenskutvecklade rogueliten Source of Madness* från Carry Castle vars slumpmässigt genererade fiendedesign tåls att fascineras över en hel del. Tillsammans med ett mer traditionellt upplägg av uppgraderingssystem och roguelite-design lyckas också Source of Madness tillföra en ytterligare nivå med en mycket imponerande ljudbild.
Sedan bär det av till The Dark Pictures igen! Jules har tagit sig an The Dark Pictures: House of Ashes** och lägger domen kring den tredje delen i Supermassive Games resa genom The Dark pictures-universumet. Karaktärerna, berättelsen och inte minst slutet hamnar samtliga under Jules lupp innan det slutgiltiga betyget faller.
Sen bär vi oss av i kosmos, ner på molekylär nivå och sedan tillbaka igen till vad dagens boomers kallar "jutub", när Aaron berättar om sina första månader med Steam Deck som han sparade ihop till bara för att landa i en dimma av guider, fipplande och huvudvärk. Den stora frågan är - lyckades han få till den som han önskar..?
Häng med så får du höra själv!
Se guiden av Deck Wizard här.
Musiken ni hör i avsnittet tillhör dess ursprungliga upphovsrättsägare och musiken ni hör från Source of Madness och The Dark Pictures: House of Ashes är skriven av Aleksandria Migova respektive Jason Graves.
*Kod för Source of Madness har tillhandahållits av Thunderful Publishing
**Koder för The Dark Pictures: House of Ashes har tillhandahållits av Bandai Namco -
Thomas Nagel (född 1937) diskuterar i sin essä "Secular Philosophy and The Religious Temperament" vad han kallar för "den kosmiska frågan": hur kan jag relatera mitt liv på ett meningsfullt sätt till den större helhet jag är en del av - till universum?
Önskan om att relatera sig till en större meningsfull helhet - en längtan efter "kosmisk försoning" - ser Nagel som kärnan i det reliigiösa temperamentet. Men vad ska man göra om man har ett religiöst temperament men inte tror på Gud?
I sin essä försöker Nagel diskutera tre möjliga responser på den kosmiska frågan, om man inte är religiös:
a) Att förneka att det finns någon verklig fråga här: "mening" finns bara i språkliga uttryck och inte hos kosmos.
b) Att acceptera att det finns en fråga, men att svaret (tyvärr) är att kosmos inte har någon mening. Istället får vi försöka skapa mening från "insidan ut" som Nagel säger.
c) Att försöka utveckla en syn på universum som gör att denna bild kan spela en "certain role in the inner life" och ge existentiell näring till vår syn på livet. Detta är det alternativ Nagel vill utforska.
Vi samtalar om Nagels essä och resonerar om Nagels förslag kan ses som en del av, snarare än ett alternativ till, en teologisk respons till den kosmiska frågan. -
Pertti Lindgren dyker upp i TV som sol- och-vårare, sexrådgivare och storbedragare. Hundratals kvinnor sägs ha fallit offer för honom. Men vad var egentligen sant i berättelsen om tangogreven Pertti?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pertti Lindgren föds 1936 i Finland och livet tar sin början ett krig. Han kommer till Sverige som krigsbarn, endast fem år gammal. Hans pappa har dött vid fronten, mamman är utfattig och kan inte behålla honom.
I Sverige hamnar han hos en välbeställd familj, femhundra mil och ett kosmos från tillvaron han lämnat bakom sig. Även om meningarna går isär om vad som egentligen händer hos familjen i Avesta, börjar Pertti drömma om ett annat, rikare och större liv.
Kvinnotjusaren och bedragaren Pertti LindgrenUnder 1970- och 80-talen skapas stora rubriker i dagspressen om sol- och våraren, kvinnotjusaren och bedragaren Pertti Lindgren. Som artist kallade han sig själv Tangogreven. I en självbiografi skriver han om sina öden och äventyr och den bilden av honom blir rådande över 50 år. Men vad är drömmen om ett mer spännande liv och vad är verklighet?
Här ger hans barn för första gången sin bild av pappa Pertti och kvinnan som är målsägande i det enda rättsfallet i Sverige där Pertti Lindgren stått åtalad berättar om ett dråpligt kärleksförsök i Västerås 1961.
Programmet är gjort 2022.Reporter: Max Landergård
Producenter: Sofia Kottorp och Ola Hemström -
Nu introducerar kosmologipodden en ny serie om tidskriften Kosmos. Den kommer ut fyra gånger per år, och vi sänder ett avsnitt strax efter att den anlänt. Vi kommer att prata om numrets tema, den här gången: ”Tredje testamentet”. Micael Söderberg, Ulla-Mir Renöfält och Daniel Palmgren deltar i det här avsnittet. Musik: Lars Palerius
-
Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.
Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".
Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.
När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.
Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.
Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.
Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.
Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.
Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.
Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.
Helena Granström, författare
-
I detta avsnitt diskuterar vi andra delen av Norris Clarkes bok The One and The Many: A Contemporary Thomistic Metaphysics. Metafysik är ett gigantiskt område som man kan närma sig från många olika håll.
En fråga för metafysiken är hur det mänskliga livet och våra mänskliga ambitioner och sökande efter mening förhåller sig till den större helhet vi är en del av, kosmos.
Clarke säger i sin bok att "självets Gud" och "kosmos Gud" i slutändan måste vara samma.
Om vi använder Gud som ett uttryck för det djupaste fundamentet för och det mest meningsfulla i tillvaron så skulle man kunna säga att även för en sekulär person uppstår frågan hur "självets Gud" och "kosmos Gud" relaterar: är kosmos helt främmande för våra mänskliga meningsskapande projekt, eller finns det en affinitet, resonans, mellan våra liv och universums karaktär?
Detta är en fråga som kräver metafysisk reflektion: ofta finns idag en oreflekterad common sense-metafysik där man tror att vetenskapen visat att allt som finns ytterst är och bestäms av livlösa materiella partiklar som rör sig i enlighet med naturlagarnas direktiv.
Men en vetenskaplig metafysik måste göra rum för den rationalitet som all vetenskaplig teoribildning är beroende av. Om alltså rationella argument kan påverka vad vi tänker och därmed våra hjärnor, så leder det till att vi behöver en metafysik som inte säger att allt som finns är "livlösa materiella partiklar som rör sig i enlighet med naturlagarnas direktiv".
Denna potential för att påverkas av rationalitet, har antingen uppkommit under universums historia eller är något materien begåvats med från början: i vilket fall är det materiella nu förberett för och mottagligt för det rationella.
Detta ger en annan bild av relationen mellan människan och hennes projekt och den större helhet som hon är en del av - universum.
Detta är en av flera trådar vi utforskar i dagens avsnitt!
Föreläsningen om skapelse och evolution av dominikanen Mariusz Tabaczek som vi nämner i podden:
Does God create through evolution?Eleonore Stumps analys av Jag-Du-relationer diskuterade vi bland annat i avsnitt 30.
-
Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i paradoxen möts de.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2020.
Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen.” Så skrev författaren G K Chesterton i boken ”Ortodoxi” från 1908. Femtio år senare, i sin bok ”Tröstens villkor”, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att ”inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi.”
Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid.
Mycket i ”Ortodoxi” kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig.
Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen.
Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor.
Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras.
Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, ”det första vilda tvivlet på tvivlandet självt”.
Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det – tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen.
”Den som förlorar sitt liv skall vinna det.” ”Genom död till liv.” ”De sista skall vara de första.” Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. ”Sekularitetens dubbla attack”, skrev Chesterton, ”har kastat ljus över tron.”
Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om ”buddhismen” men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro.
Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog.
”Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen”, skriver Chesterton, ”utan vid ropet från korset – ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu … ateisterna själva – fastän det är för svårt att uttrycka i ord – välja en gud. De kommer bara att finna … en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist.”
Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland.
Øverland kallade kristendomen för ”den tionde landsplågan” och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. ”Jag har aldrig gillat kristendomen”, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör.Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: ”Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din?”
Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag:
”Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos – ogripbar i sin sorg”.Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma.
Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism.
Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok ”Ortodoxi”, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista.
Maria Küchen, författare och kritiker
-
Shiva är en av de viktigaste av de miljontals gudar som finns inom det vi i dag kallar hinduismen, och är en av ett fåtal gudar inom hinduismen som ses som odödlig och evig. Berättelser om Shiva och de andra gudarna är en av hörnstenarna inom religionen. Genom berättelserna lär man sig om kampen mellan gott och ont, liv och död. Det är historier som beskriver gudarnas relation till oss människor och till hela kosmos.
- Visa fler
