Kristina från Duvemåla Podcasts
-
Åsa Bergh spelade rollen som Ulrika i Västergöhl i originaluppsättningen av musikalen Kristina från Duvemåla. Men vart tog hon vägen efter att ha gestaltat Utvandrarnas öden under fem års tid? Och vad lärde hon sig genom karaktären Ulrika när det kommer till kvinnlig livsenergi, och att värna sin lust?
Stötta podden genom att swisha ett bidrag! Numret är: 123 248 92 76 -
Hör Abba-stjärnan Björn Ulvaeus i den enda svenska intervjun om sitt ställningstagande mot kriget i Ukraina och sina starka känslor mot Rysslands President Vladimir Putins agerande. Björn Ulvaeus berättar också för första gången bakgrunden till sitt uppmärksammade brandtal på insamlingsgalan Hela Sverige Skramlar för Ukraina. Ett tal som även uppmärksammats internationellt, till exempel av CNN.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Björn Ulvaeus efter talet: Nej jag är inte rädd– Nej jag är inte rädd. Han (Putin. reds anmärkning) har så många som han måste koncentrera sig på som säger samma sak som jag, så jag tror att jag försvinner i mängden. Men om det skulle vara så att han (Putin) vill förgifta mig så får vi ta den sorgen den dagen. Det säger textförfattaren och musikern Björn Ulvaeus mest känd för sin långa karriär med Abba till Svensktoppens programledare Carolina Norén i en exklusiv intervju för Sveriges Radio.
Björn Ulvaeus: Efter det här talet är nog Putin inget Abba-fan längreBjörn Ulvaeus kommenterar också vad han tycker om att Putin gillar Abba, något det spekulerats om i svensk och utländsk press tidigare.
– Efter det här talet är nog Putin inget Abba-fan längre, säger Björn Ulvaeus.
Björn Ulvaeus nervös inför premiären av The Abba Voyage concertBjörn Ulvaeus avslöjar även de nya platser som kan bli aktuella för showen Abba Voyage framöver och att han faktiskt är lite, lite nervös inför premiären i maj i London.
– Det är väldigt svårt att sälja biljetter över huvud taget idag. Så vi är glada för att vi har så pass bra framförhållning. Allting beror ju på hur det går och vad som sprids i sociala medier under själva första konserten. Det är läskigt idag för så var det inte förr när man väntade på recensioner. Nu så händer det direkt. Tycker de om det eller inte? Eller är de ljumma? Ingen aning.
Kommer Abba och till Sverige?Björn Ulvaeus avslöjar också att det i dagsläget tyvärr inte verkar finnas några planer på att Abba showen ”The Abba Voyage concert” med de omtalade ”abbatarerna” kommer till Sverige.
– Platser vi har diskuterat efter London är Sydöstra England, Tyskland, Nordamerika och Asien. Vi måste slå oss ner där vi kan spela i tre fyra år och då måste man ha publikunderlag. Allt hänger på hur det går där den 26:e maj. Då får vi domen.
Björn Ulvaeus från Abba i Svensktoppens extrapoddSvensktoppens programledare Carolina Norén fick en exklusiv intervju med Abba-stjärnan. Björn Ulvaeus tycker inte att hans tal på galan är politiskt men han säger att han öppnar upp för ett fortsatt engagemang i frågan.
– Det här är inte politik, det här är en mänsklig existensfråga. Om jag på något sätt kan ställa upp i andra sammanhang så kommer jag att göra det. Det här är inte en ny karriär för mig, men talet jag höll kändes som en stimulerande utmaning, säger Björn Ulvaeus till Carolina Norén.
Björn Ulvaeus framgångar på Svensktoppen med och utan AbbaBjörn Ulvaeus är en av de mest framgångsrika artisterna och låtskrivarna på Svensktoppen. Han har sedan debuten på listan 1964 varit inblandad i över 60 låtar. Som artist och låtskrivare bakom hits med grupper som Hootenanny Singers, ABBA och BAO samt låtarna från musikalen ”Kristina från Duvemåla”.
Reporter: Carolina Norén
Digital redaktör: Ronnie Ritterland
Svensktoppen Sveriges Radio -
Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna".
Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset.
Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar.
De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det.
Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng.
Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet.
Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är.
Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet?
Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde.
Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller.
Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige.
Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna.
Anna Axfors
