åkermark Podcasts
-
Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.
Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.
I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.
Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.
Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.
De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.
Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.
Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.
Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.
Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.
När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.
Är granen då den sanna julmartyren?
Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.
Nu står jag glömd och utan vän,
när julens dagar ända.
Till skogen, till min rot igen
kan jag ej återvända.
Jag vissnat i min ungdoms vår,
och intet öga skall en tår
den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”
Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.
Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.
”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.
Katarina Wikars
[email protected] -
Minerad åkermark, sönderbombade vägar och brist på el, vatten och mat i vinterkylan. Svenskättlingarna i Gammalsvenskby i östra Ukraina har levt farligt nära kriget sedan invasionen. Långt över halva befolkningen har flytt byn medan de som stannat kvar kämpar för att överleva i en ny obehaglig vardag.
I det här avsnittet av Lantbrukspodden intervjuar Land Lantbruks reporter Kristina Hansén Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna. Hon har tät kontakt med människorna i byn och gör dagliga rapporter för omvärlden. För de boende i Gammalsvenskby är det livsviktigt att världen får veta vad som händer i krigets Ukraina.
Har du synpunkter eller förslag på ämnen och gäster till podden? Mejla oss på [email protected].
-
Ring P1 från Göteborg om bland annat politiker, användningen av åkermark till annat än odling och demokratin. Programledare: Belinda Olsson, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
En reportagepodd med fem inslag:
Solceller på åkermark Energieffektivt fodersystem Potential för ökade sockerskördar Batterier av lignin De satsade på ellastbil(länkar till tidningsreportagen)
-
Ryska soldater som minerar åkermark, stjäl och stoppar bönder från vårsådd. Vittnesmålen från lantbrukaren Lars Thomsson vänner i Ukraina är skrämmande. Det är som 30-talets terror är tillbaka berättar han för Land Lantbruks reporter Marie Henningsson i det här avsnittet av Lantbrukspodden. Invasionen av Ukraina innebär ett nytt "kalla kriget", varnar LRFs ordförande Palle Borgström, som också gästar avsnittet. Han är säker på att kriget kommer att påverka svenskt jordbruk långt efter att det tagit slut.
Har du synpunkter eller förslag på ämnen och gäster till podden? Mejla oss på [email protected].
-
Inga aprilskämt trots dagen till ära. Dock ett fullmatat avsnitt om prishöjning på trävaror som slår igenom idag. 200 % upp två år men marginellt högre för skogsägarna. Vi pratar också om kolsänka i skog och att ta betalt för den samma. SLU har gjort en rapport åt Naturvårdsverket så väcker en hel del frågor i ämnet.
-
Malmö och Köpenhamn, två storstäder i utveckling. Hur är rollen som exploateringschef givet de utmaningar som Malmö står inför, inte minst till följd av klimatförändringarna och konkurrensen mellan exploateringsintressen och Sveriges bästa åkermark? Och hur fungerar egentligen den oortodoxa lösningen att para ihop exploateringskontoret med gatukontoret, d.v.s. utveckling med förvaltning? Välkommen att träffa personen bakom rollen – Sven Gustafsson.
-
Sveriges och världens! bästa åkerjord blir bostadshus, köpcenter och parkeringsplatser. Och vi kan aldrig få tillbaks den igen. Varför sker det? Och vad kan göras åt det?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Det har tagit tiotusentals år att skapa åkerjorden, säger Lena Holm, mark- och växtagronom.
- Åkerjord är en ändlig resurs. När den en gång har bebyggts så kan vi aldrig få tillbaka den.
Egentligen är det förbjudet. Det är bara i speciella fall som bebyggelse kan tillåtas. Besluten fattas av kommuner. Och varje gång det sker är det ett speciellt fall. Allra mest byggs det på åkerjord i Skåne, som har världens bästa åkerjord.
- Besluten måste upp på en nationell nivå, säger Lena Holm. Och vi måste ta bättre hand om matjorden i de fall där det trots allt bebyggs. Idag hamnar den jorden oftast i bullervallar.
Enligt en ny rapport från Jordbruksverket exploaterades under åren 2016 till 2020 drygt 3 000 hektar jordbruksmark, motsvarande 6 000 fotbollsplaner. På den nivån har det legat de senaste 15 åren. Det mesta handlar om byggande av bostäder.
Åkermarken i Sverige har minskat stadigt i många decennier. Men exploateringen utgör bara en tiondel av all åkermark som tas ur produktion. Nittio procent är mark som läggs i träda, som man slutar odla på för att det inte är tillräckligt lönsamt.
- Men den marken går att börja odla på igen, säger Lena Holm.
- Det mesta i Kungsbacka är byggt på åkermark, säger Peter Reneby, samhällsplanerare i Hallandskommunen.
Han förklarar hur man tidigare sett på byggande på åkermark, och hur man nu försöker värna den mer.
- När man väl bygger så får man bygga tätt och få in fler människor på liten yta, säger han.
-
Följ med till en levande fäbod i Dalarna. Vad är en fäbod? Varför uppstod de? Varför försvann de? Och har de nåt att ge i vår tid?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fäboden Arvselen ligger norr om Malung. Där bor Lars Arnesson, Täpp-Lars med sina barn. Om vintern bor de på ett annat ställe med djuren och Lars syr skinn, pälsar och tillverkar knappar till folkdräkter. I maj går de med djuren genom Malung centrum mot skogen till fäboden för att leva ett mer spartanskt liv. Utan el eller rinnande vatten.
– Då är det kalas! Det är den bästa dagen på året säger Lars och dottern Kerstin Arnesson, med en mun.
Och när de går hem, i slutet av september:
– Det är den näst bästa dagen på året. Att komma hem till elektriskt ljus och rinnande vatten. Det är en lyx som ingen tänker på, säger Lars.
Han tror att fäboden med sin resurssnålhet kan vara en viktigt del av framtiden.
Förr var fäbodarna ett vanligare inslag i Sverige. De var en del av jordbruket och djurhållningen. På sommaren tog man djuren på skogsbete och flyttade till en slags sommarby i närheten, fäboden. Där kunde man sova och passa djuren, men framförallt ta hand om mjölken som korna och getterna producerade av skogens örter. Eller rättare sagt, konservera mjölken till smör, ost och messmör.
Fäbodar fanns i områden där det fanns lite åkermark och där klimatet inte tillät så mycket odling. Den så kallade fäbodsgränsen går vid norra Värmland, Dalarna och Uppland. Norr och väst om fanns fäbodarna, i dag som sagt ganska få.
Åsa Holmgren på ISOF, Institutet för språk och folkminnen i Uppsala, berättar om fäbodarnas historia.
-
I dagens avsnitt av Bondepraktikan stampar Rickard ihjäl en skata, varpå värmepumpen lägger av. Per-Ola gör det mest förbjudna. Nämligen kritiserar Greta Thunberg för selektiv och feltolkad information, drar en lans för att äta kor och fastnar i en lång monolog om skillnaden mellan åkermark och jordbruksmark. En monolog som landar i frågan om vad som är mest moraliskt- att äta kor eller att genmodiferia människor så att de kan äta gräs. Per-Ola objektifierar sig även å det grövsta genom att avslöja löftet att prata om växtskyddsmedel endast iförd chaps. Förutsatt att jorden inte gått under innan dess.
Per-Ola har lyssnat på stadsborna och vill fylla den nerlagda Bromma flygplats med vad stadsborna gillar mest, nämligen vindkraftverk och varg.
Rickard inflikar att vi ändå inte kan bygga några vindkraftverk i Värmland, pratar om varför Greta Thunberg strävar efter att snokarna ska minska i norra Sverige och om att Annika Strandhäll fortfarande är skyldig honom 500 kronor. Rickard berättar om påvens positiva inställning till gensaxen. Per-Ola förklarar hur europeiska politikers rädsla för bland annat samma gensax driver välstånd från Europa, och att det inte finns något som säger att vi i Europa i framtiden kommer ha pengar nog att konkurrera med omvärlden om maten.
Rickard tror att Per-Ola dör innan han ens hunnit bli 70 och mobbar honom för hans skånska ”äppelen”.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
