Linné Podcasts

  • Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.

    Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.

    I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.

    Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.

    Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.

    De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.

    Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.

    Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.

    Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.

    Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.

    När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.

    Är granen då den sanna julmartyren?

    Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.

    Nu står jag glömd och utan vän,
    när julens dagar ända.
    Till skogen, till min rot igen
    kan jag ej återvända.
    Jag vissnat i min ungdoms vår,
    och intet öga skall en tår
    den torra granen sända.

    Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”

    Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.

    Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.

    ”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.

    Katarina Wikars
    [email protected]

  • Vi har få svenska ord för att beskriva dofter, något fler för smaker. Kanske är en utveckling på gång? Språket handlar även om en ny bok som samlar hundratals språkliga uttryck kring mat och dryck.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Veckans språkfrågor

    Svenska språket saknar ord för att berätta hur det luktar. Hur kan man få veta mer om språk och dofter samt vilka ord man i svenskan använder för att gestalta luktsinnet?

    Om man har svagt luktsinne kan man knappast säga att man luktar dåligt utan att bli missförstådd. Varför finns det inget verb för förmågan att känna dofter?

    I vilken mån pågår arbete för att utveckla den språkliga terminologin kring smaker och dofter?

    Det finns olika åsikter huruvida det är bra eller dåligt om något "smakar fågel". Vad finns det för bakgrund till uttrycket och hur används det idag?

    Varifrån kommer ordet kantarell, och vad kallades svampen i Sverige innan Linné gav den sitt vetenskapliga namn**?

    Vissa filmjölksprodukter sägs ha "spritsig smak". Kan man använda ordet spritsig på det sättet?

    I förordet till nya boken Maten i vårt språk står att det är "lätt att skapa nya metaforiska uttryck utifrån mat som ämnesområde". Om det stämmer, varför är det så?

    På vilket sätt är matuttryck intressanta, rent språkligt?

    I uttrycket mums filibaba betyder ju mums att något smakar gott. Men vad betyder filibaba?

    Språkvetare Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.
    Carl Ahlstrand, författare och språkkonsult.
    Programledare Jens Möller.

    ** OBS! I programmet nämns att Linné gav kantarellen ett vetenskapligt namn. Namnet idag är Cantharellus cibarius. Linné kallade dock den gula svampen Agaricus cantharellus. Det nuvarande namnet uppkom först på 1800-talet. Språket beklagar den delvis felaktiga uppgiften.

  • Linnés Lapplandsresa är ett dramatiskt äventyr genom ett krigshärjat Sverige som just har lämnat stormaktstiden bakom sig. Odyssén tar sin början i maj 1732, då den unge naturforskaren rider norrut från Uppsala, utrustad med skrivdon, mikroskop, några naturvetenskapliga handböcker och mygghatt.


    Han återvänder till lärdomsstaden ett drygt halvår senare. Enligt egen utsago har han då beskådat jordens ”djupa inälvor”, tittat förbi vid ”världens ände” och prövat att genomleva såväl vinter som sommar under en samma dag.


    I resejournalen kan man också läsa att unge Linné därutöver fann själva helvetet på jorden i det inre Västerbotten, långt ute på en iskall, delvis översvämmad myr.


    I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson om den vetenskapliga expedition som Carl von Linné företog till de norrländska vildmarkerna i begynnelsen av den så kallade frihetstiden. De försöker utröna själva syftet med den strapatsrika resan och tittar närmare på några av de platser, personer och ”kuriösa saker” som Linné har odödliggjort genom sin mustiga resejournal. Det är en berättelse som har allt: infernaliska småkryp, bottenlösa hål och samiska furier med empati och vältalighet, men även åsnelika präster, genialiska kängor och en tam utter som vägrar äta levande fisk.


    Höjdpunkten är då Linné till sist får se fjällen – en ”ny värld”, där både jordmån, situation och örter känns främmande, vilket får den unge vetenskapsmannen att fråga sig om han har förflyttats till en annan världsdel.


    Litteraturtips

    Tomas Blom: Carl von Linné. Historiska Media, 2021.

    Carl von Linné: Lapplandsresan. Mimer Bokförlag, 2016.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Carl von Linné (1707-1778) är mest känd för sitt systematiska sätt att klassificera och namnge naturen. Men intresset för flora och fauna drev Linné ut på många äventyrliga resor, vilka han dokumenterade i sina resedagböcker. I maj 1732 reste Linné till Sápmi, eller det område som han kallar Lappland. Uppdraget var att studera naturen och att bistå staten med kunskap om de samiska markerna. Men mötet med samerna skulle komma att förändra Linnés hela världsbild. SIMON SORGENFREI läser en ovanligt inspirerad resedagbok och finner civilisationskritiska stråk.

    SIMON SORGENFREI är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han forskar om islam i historia och nutid, och är aktuell med boken ”De kommer att vara annorlunda svenskar.” Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts).

    Regissör: Lars in de Betou

    Redaktion: Hedvig Härnsten, Magnus Bremmer & Anna-Maria Hällgren.
    Inläsare: Magdalena in de Betou
    Musik: Oskar Schönning
    Producent: Magnus Bremmer

    ANEKDOT ESSÄ är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler essäer, filmer och alla avsnitt av Bildningspodden hittar du på anekdot.se

  • I avsnitt 27 på självaste julafton myser vi med öl- och julexperten Joel Hedman.
    Hur har vårt första år varit och hur blir framtiden för podden? Varför dricker man julöl? Är Joel proffs på däck? Vad tycker Robert om surströmming? Hur provade man öl förr i tiden? Hur smakade finnarnas och japanernas öl enligt Linné och hur smakade egentligen Falu-öl? Hur klibbigt skulle ett öl vara? Är candyweisse motsatsen till flamländsk suröl? Vad är historien kring julmust?

    Alla dessa frågor och mycket mer skall besvaras i avsnitt 27.

  • Carl von Linné har under århundraden hyllats för sitt arbete att kartlägga naturen. Redan på 1700-talet, när han systematiserade växter och djur, myntades frasen "Gud skapade och Linné ordnade". Men på senare år har hans delaktighet i statens kampanj mot samer och hans nedsättande beskrivningar av asiater och afrikaner fått uppmärksamhet. Han har kallats både rasismens stamfader och en av världshistoriens mest inflytelserika rasistiska ideologer. Hur såg Linnés liv ut? Och kan man verkligen kalla honom rasistisk?

  • Gunnar Broberg ger oss en ny bild av Carl von Linné, både som ett geni och som en personlighet som kunde ha haft ADHD och som planlade sitt liv redan vid 23 års ålder. Linné skapade naturens ordning, han inventerade, klassificerade och beskrev växter, stenar och människor. Gunnar Broberg intervjuas av Lotta Gröning.

  • Cigarr och glögg? Kan det verkligen passa ihop? Ja, säger dagens gäst Karl Grandin, föreståndare för Kungl. Vetenskapsakademiens Centrum för vetenskapshistoria. Hör honom berätta om sitt förhållande till Linné och cigarrer, om utdelningen av Nobelpriset och mycket annat. Johanna bjuder på en halvt anständig snapsvisa och Anders njuter av kaffetonerna i dagens cigarr.

    Dagens cigarr: The Griffin's Nicaragua Short Torpedo

    Producerat av Eric Palmcrantz, Figaro Music & Media Group.

  • Carl Von Linné blev världskänd när han kategoriserade i växtriket. Men i Linnés fotspår följde även andra svenskar som var övertygade om att de kunde använda samma metoder för att kategorisera bland människor. Skallar mättes och gravar plundrades, allt i vetenskapens namn. Under 1800-talet sitter vetenskapsmännen runt om i världen och försöker komma underfund med varifrån de olika raserna och folkslagen härstammar ifrån.

    Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.

    Men i Sverige har vi alltid satt särskilt stor tilltro till männen i vita rockar och därför är det inte heller konstigt att vi blir först i världen med ett statligt institut för rasforskning under 1900-talet. Men forskningen, som handlar om den rena nordiska rasen, balanserar hela tiden på gränsen till en mörk avgrund.

    Till slut antar forskningen den form som man kanske borde anat. När forskningen övergår till att handla om rashygien finns det plötsligt inte längre plats för de människor som inte uppfyller de kroppsliga idealen på en lång, blond, muskulös nordbo. P3 Dokumentär berättar historien om den svenska rasbiologin och det rasbiologiska institutet i Uppsala.

    Producerat av: Kristofer Hansson
    Sändes första gången: 6 december 2009