Ylva Herholz Podcasts
-
Efter andra världskriget frågade sig världen vilket ansvar tyskarna hade för de oerhörda grymheter som utförts i deras namn. Ylva Herholz funderar på om det finns något sådant som en kollektiv skuld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hösten 1945, bara ett halvår efter att andra världskriget tagit slut, höll den tyske filosofen Karl Jaspers en rad föreläsningar på universitetet i Heidelberg, där han vände och vred på den akuta fråga som upptog omvärlden efter krigsinfernot: skuldfrågan. Vilken skuld hade tyskarna i de fasor som nyligen hade ägt rum? Die Schuldfrage kom strax därpå ut också i bokform – och de briljanta utläggningarna ges fortfarande ut i nya upplagor, i Tyskland; ingår alltså också i ett ständigt pågående tyskt offentligt samtal.
I den tyske kulturjournalisten och författaren Harald Jähners bok Wolfszeit, Vargatider, från 2019, har föreläsningarna också en given plats. I denna mäktiga skildring av åren 1945-55 i det som då var kvar av Tyskland får glimtar ur Jaspers skuldresonemang bidra till beskrivningen av den tyska offentligheten under de första tio efterkrigsåren. Jähner lyfter främst fram Jaspers tes om att tyskarna måste börja tala med varandra igen, efter tolv år av diktatur och repression – då uppriktiga samtal varit mer eller mindre omöjliga: ”Tyskland kan bara bli sig självt igen om vi tyskar når fram till varandra i kommunikation”, som Jaspers uttryckte det.
För att förstå skuldföreläsningarnas sprängkraft måste man förstå den kontext de formulerades i. För hur hade de det, tyskarna, efter kriget? Då när omkring 75 miljoner människor trängde ihop sig i det hopkrympta landet. Hälften av dem på platser där de inte hörde hemma: befriade koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare, utbombade skärvor av familjer, fördrivna från förlorade tyska områden, evakuerade stadsbor. Spillrorna av Stortyskland var mer eller mindre laglös terräng. Folk fick bli tjuvar, för sin överlevnad: stal några potatisar, där de kom åt, kanske en handfull sädeskorn, lite ved, några bitar kol.
Efterkrigsåren var också vandrandets tid. Inte minst tyskarna som fördrivits från sina hem österut – som ryssar, polacker och tjecker tagit över – ja, inte minst de drog omkring på vägarna. Det dröjde mer än tjugo år tills alla barackläger för dessa sammanlagt tolv och en halv miljon fördrivna var borta – en del av dem var ombyggda koncentrationsläger. Och så var det alla Heimkehrer, hemvändarna, männen som traskade hemåt från krigsfångenskapen – fast det där ”hemma” var sig inte mera likt.
Inte var det underligt att ”ruinfilmer” var populära de tidiga tyska fredsåren, där huvudpersonen syns irra fram i exempelvis resterna av Berlin, när enstaka biografer hade kunnat dra igång igen. Den sortens filmer speglade länge tyskarnas inre tillstånd.
Harald Jähners Wolfszeit är också en mentalitetshistoria över tiden. Grundstämning i efterkrigs-Tyskland: förbittrad uppgivenhet och misstro. De mest bedragna var barnen, och ungdomen: den som hade skolats i hitlerism inför ”slutsegern”. De brukar kallas den glömda generationen i Tyskland.
Min far var ett sådant krigsbarn. Tyskt. Det är säkert därför jag länge sysslat med det här temat. Tysk efterkrigstid, skuld, rättvisa.
Under en tid försökte jag leva mig in i hur det var att vara en liten tysk flicka på fem år, då kriget till sist tog slut. Det var när jag läste författaren Helga Schuberts prisbelönta roman om sitt liv från 2021, Vom Aufstehen, om uppstigandet. Hon var 81 när den kom ut. Hon skriver ”Jag är ett krigsbarn, ett flyktingbarn, ett barn av den tyska delningen.” Berättelsen, befriad från alla överflödiga ord, är både ömsint och omskakande. På flykten undan Röda armén, i krigets slutskede, hörde flickan och mamman rasslet från larvfötterna på de ryska pansarfordonen, alldeles nära. Farfar ville att mor och barn, lilla Helga, skulle ta gift, innan ryssarna skulle stå för dörren; vem visste vad de annars skulle bli utsatta för? På sommarloven under efterkrigstiden var hon hos farmor, vid Östersjökusten. Första dagen gick de alltid till apoteket och vägde den magra Helga. Vågen visade alltid nästan lika lite som sommaren innan, de första åren. Hungeråren.
Helga Schubert kallar sig diktaturskadad. Hon växte upp i Östtyskland. Där fick man inte – offentligen – sörja de tyska soldater som stupat i det av naziregimen startade kriget. Som hennes far, han som dödades av en handgranat i Ryssland; av honom har hon bara 184 numrerade fältpostbrev kvar.
Också min far blev ett flyktingbarn, hemlöst efter en av alla bombnätter över Berlin; han mötte ryska stridsvagnar på en gata där vid krigsslutet, blev kvar i den sovjetockuperade delen av Tyskland, lyckades lämna det blivande DDR efter två svältår – kom till Sverige som 13-åring, med familjen. Kollektivskulden som tyskarna behäftades med efter kriget, för alla förbrytelser som skett i deras namn, klibbade sig fast också på barnen. I decennier.
Men en sådan kollektivskuld finns ju inte. Där har vi ett av skälen till att Jaspers skuldföreläsningar var, och förblir, så angelägna. Som då han reder ut själva skuldbegreppen, med skarp urskiljningsförmåga; delar in skulden i fyra kategorier: kriminell skuld, politisk, moralisk och metafysisk skuld. Att moraliskt anklaga ett folk i sin helhet är befängt. Det är, skriver Jaspers, inte minst ologiskt, ett tankefel. Moraliskt skyldig, det kan bara den enskilde vara, även om det såklart kan gälla samtliga enskilda i en grupp. De som gjort sig skyldiga till brott ska givetvis rannsakas, få sitt straff. Men all sorts kollektivtänkande är omänskligt, förminskande, farligt.
Det var väl inte så konstigt att tyskarna skuldbelades, efter kriget. Kollektivskuldsanklagelsen utslungades i affekt. Omvärlden var i chock efter kriget, av alla de ohyggligheter som då uppdagades. Inget annat hade heller varit mänskligt. Men affekten förblindar. Naziväldet och Förintelsen gav världen en ny, fasansfull måttstock för vad människor är kapabla till. Men ska det få skymma det goda vi också är i stånd till?
Ju mer jag läst och skrivit om människor i efterkrigstidens Tyskland – eller hur de kunde bemötas, om de kom till det självgoda Sverige – desto oftare har ett visst ord dykt upp i tanken, och alltmer pockande. Det är ett av de där stora orden, de som sällan tas i någons mun – utom möjligen i kyrkan: barmhärtighet.
Även barmhärtigheten är nedlagd i oss. Möjligheten att vara barmhärtig. Och även om det kan vara svårt: möjligheten att vara barmhärtig också mot den mest föraktade. Som var vad ”tysken” var, och förblev under årtionden, efter kriget. Barmhärtighet avväpnar hatet. Bryter dess gruvliga cirklar. Gör oss mänskligare. Också Karl Jaspers nämner barmhärtigheten, upptäcker jag. Fast då i segerherrarnas skepnad: den barmhärtighet som utövas, då segrarna avstår från fortsatt våld. I bästa fall i bruk av sitt samvete.
Ylva Herholz, journalist och författare
-
Ylva Herholz är författare och journalist. Hennes senaste bok Det där tyska beskriver dels den egna släktens vedermödor i ett efterkrigstida Europa och hur erfarenheterna från kriget än idag präglar den tyska offentligheten, men är också en studie av hur vår svenska självbild har formats i mötet med just Det där tyska. Samtalet leds av Erik Thyselius.
-
Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel – som handlade om intellektet och de intellektuella.
Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det ”innersta och egentligaste” av själen ”kan upplysa oss”. När hon så översatte Thomas av Aquinos ”Undersökningar om sanningen” uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas’ nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna – i ett försök att spänna över allt som finns till.
Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation – den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser.
Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon.
Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med ”upplyst visshet”, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar.
Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen.
Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att ”varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga”, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards ”Inövning i kristendom” – och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer.
När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”
Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 – att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis.
Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”, enligt egen beskrivning av ögonblicket.
Den där sanningen med stort S – som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ”…ordet sant – det låter ju nästan religiöst”.
Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse – hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen – och den är sanningen i sig själv; ”Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning…”.
Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: ”Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" – den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. ”Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt” som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna.
De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt verkligt är del i något större – i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga.
Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet – och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen – som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig.
På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna.
Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad
I ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag – just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän – en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen – alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder – ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och – Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden.
Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för ”den outgrundliga sanningen”.
Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: ”Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår”, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten.
När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster – och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för ”antikrists välde”. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra.
Ylva Herholz
Litteratur:
Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud Herbstrith
Edith Stein. W. Herbstrith, red.
Edith Stein biografi – texter. Anders Arborelius
Boken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila)
Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias Eckoldt
Der Sinn des Denkens. Markus Gabriel
