Sonny Podcasts
-
Vi är tillbaka med en ny säsong av En podd om BK Häcken, vi snackar om div 1 damernas möjliga uppflyttning till Elitettan, dessutom pratar vi tillskillnad från Sonny om spelare in och ut både på herr och damsidan.
-
Norlie & KKV har gjort musik i över 13 år och släppt hitlåt efter hitlåt, hela 25 stycken har tagit sig in på topplistorna. Vi pratar med Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag om att ställa upp i årets säsong av Så Mycket Bättre och beefen med bandet Stiftelsen. Sonny är nybliven pappa och berättar om hur turnélivet går ihop med blöjbytena. Under arbetet med superhiten "Ingen annan rör mig som du" 2014 började Kim tappa hörseln, det visade sig vara en hjärntumör, Kim tar oss igenom hans känslostorm.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: David Druid, Kodjo Akolor och Nanna Olasdotter Hallberg
-
Hur hög moral har egentligen nyårskaramellen Agneta Sjödin och Norlie & KKV-stjärnan Sonny Fahlberg? Ja, du får väl lyssna och höra själv! Agneta Sjödin visar sig i alla fall betala det mesta med "en instastory och några hashtags"och Sonny har absolut inga problem med en partner som alltid har alvöron i plast, så helt normala verkar de inte vara i alla fall! Tur är väl det!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Sara Kinberg och Johannes Cakar
-
Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.
Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.
När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.
Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.
Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:
De stötte ihop, sen vände de, och välte
åt andra hållet, under höga tillrop:
"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"
Så fortsatte de rulla tills de möttes
vid motsatt punkt på denna mörka cirkel
och skrek på nytt den skymfliga refrängen...
Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.
Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.
Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".
De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.
Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?
Torbjörn Elensky, författare och skribent
-
Kan det vara så att du kan vi har fått lära oss fel om att när vi behöver prestera mer så behöver vi sluta gasa?!
Tänk om det är så att genom att sluta "gasa" så kommer vi få mer gjort.
I det här avsnittet så har jag Sonny Lööf som gäst där vi pratar bland annat prestation.
Sonny är coach, föreläsare och hjälper sina kunder att få mer klarsikt.Vill du komma i kontakt med Sonny gör du det lättast via www.sonnyloof.se eller på LinkedIn.
Intresserad av coaching med Daniel Magnusson: Boka in en Pro Bono Session
Hemsida: https://www.humanchange.se
Instagram: https://www.instagram.com/coachmagnusson/
LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/coachmagnusson/
Music: https://www.purple-planet.com
--- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/humanchange/message -
Aftonbladets journalist Natalie Kazmierska målar upp ett raskrig på Hornsbergs strand, men är det verkligen hela bilden? Och varför förstår alla vad namnen Ronny, Conny och Sonny har för konnotationer - men att säga Mohammed och Ali blir rasism?
-
Det tog tio år för Sonny Karlsson att bygga BK Häcken till Göteborgs bästa fotbollsklubb. Nu har han tre år på sig att vinna allsvenskan också.– Det är en jävla väg att gå men vi har tagit oss hit. Och det är inte slut ännu, säger han.Intervjun med Sonny handlar också om:v "När Dominic Chatto skulle byta madrass"v "Malmö och AIK har domarna med sig" v "Serien är redan klar – vi andra är chanslösa"v "Super-Bosse måste ha färgat håret"v "Stahre ska vara medveten om att han svek oss"v "Reportern vågade inte skriva skit om Blåvitt"v "En ny anfallare är klar – men inte hans visum"v "Levde på potatisvatten och vegetarisk kost i tio år"
-
YRKE: Skådespelare.
BAKGRUND: Lindy Larsson är född 1974. Han är utbildad dansare och skådespelare, men kallar Unga Dramaten för sin skola. Det var Birgitta Egerbladhs dansteaterföreställningar ("Tjechovträdgården" 2004) som öppnade dörren till den scenkonst där Larsson sig mest hemma. Han spelade även pastorsadjunkten i "Änglagård 3" (2010). Förra året gjorde han Che i "Evita" med Charlotte Perrelli på Malmöoperan.
AKTUELL MED: Döden i teaterkonserten "23" på Malmö stadsteater. I höst gör han sin drömroll som konferencieren i "Cabaret" på Malmöoperan. Larsson samarbetar även med Charlotte Engelkes i Wagnerföreställningen "All is divine" på Dansens hus i Stockholm i höst.
I PROGRAMMET: Lindy Larsson berättar om att vara mobbad tattarunge, att identifiera sig med Zack i "Änglagård" och om att övervinna sina rädslor. Vägen från mobboffer i skolgårdens hörn till värmen i scenens mitt gick via Electric boogie. Men om hans ovanliga familj inte hade lämnat Småland i rättan tid kunde det ha slutat tragiskt, inte bara för Lindy, utan också för brorsan Sonny.
