Rotterdam Podcasts
-
Söndag 29 januari | Fjärde söndagen efter trettondedagen | Dagens uppläsare: Mats Linde | Texter: Ps 80:20, Luk 1:77-79 | Bön av Erasmus av Rotterdam |
Söndagens evangelium: Matt 14:22-33 | Tips på fler bibeltexter för dagen: (GT) 1 Kung 17:1-6 (EP) 2 Tim 1:7-10, Ps 107:28-32.
Dagens Lösen-podden är en andaktspodd med ord som lyser upp din dag!
Baserad på Dagens Lösen, den årliga andaktsbok som som ges ut på över 50 språk och som varit i bruk längst av alla, sedan 1731.
Podden produceras av EBF, Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg och Stockholm, i samarbete med Libris förlag och Svenska Bibelsällskapet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter – lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.
På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.
Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?
Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: ”I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats – den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.”
Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet.
Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.
Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans ”pasticcio” som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också ”en salig röra” eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter ”kärleksfull”, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.
Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv–, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.
Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.
Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.
Lars Hermansson, författare och kritiker
Litteratur
Carl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.
-
Registret står inte särskilt högt i kurs i Sverige, men i England finns ett eget skrå för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör några nedslag i bokregistrets fascinerande historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den amerikanske författaren Norman Mailer sägs ha varit både fåfäng och självupptagen. Alla som känner någon författare vet att egenskaperna i fråga inte var unika för just honom, men möjligen var han ändå värre än andra. Så berättas till exempel att han brukade börja läsningen av nya böcker med att leta i registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan jämföras med att googla sig själv, alltså en vederbörligen skambelagd form av självbefläckelse.
Detta visste Mailers kollega William Buckley, så när han en gång på 1960-talet skickade en av sina många böcker till Mailer, skrev han ingen dedikation på försättsbladet, sådär som man brukar göra. Istället slog han upp sidan 339, tog fram sin röda kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt ”Hi there!”, intill registerordet ”Mailer, Norman”. Hur denne uppfattade tilltaget är inte känt, men eftersom han behöll boken livet ut får man anta att han tog det med fattning.
Själv skriver jag dedikationer med blyerts, helt enkelt av hänsyn till mottagarna. Alla äger ett suddgummi och ibland är dedicerade böcker bara ett kvitto på att ingen brydde sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem. Zoologen Olof Ryberg, även kallad Lopp-Olle, är ett bra exempel. Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna är väldigt svår att få tag på utan dedikation; ibland är det flera stycken, för när böckerna kom ut på andrahandsmarknaden köpte han dem själv och gav bort dem igen.
Men vi kommer bort från ämnet, som inte är dedikationer, utan själva registret, vars utveckling från medeltiden och framåt visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör sig omaket att röja upp i mitt efterlämnade bibliotek ska upptäcka att nästan allt är fackböcker i vitt skilda ämnen, men med en sak gemensam: i alla finns register. Sådana böcker brukar jag nämligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller dumpa på närmsta antikvariat. Att läsa dem kan vara nog så nöjsamt, men sen är de oanvändbara.
Ämnet belyses i boken Index, A History of the, av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltså. Lite begränsat kan tyckas, men faktum är att också de som med diagnosmanualmässig hetta verkligen älskar förteckningar i alfabetisk ordning har mycket nytt att lära. Oväntade saker, som att Erasmus av Rotterdam på 1500-talet skrev en hel bok där han strök texten och endast gav ut registret. Folk läser ändå inget annat, sa han surt.
Till pjäsen hör även att boktryckare, åtminstone i England, förr kunde komponera fientliga register för att på den vägen kritisera böckernas innehåll. Många politiska strider utspelade sig i registren, och även rent litterära debatter, varav det bästa exemplet är en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och som senare, under den viktorianska eran, ansågs beskriva en man av alltför klent virke, så när en litteraturprofessor gav ut den där romanen igen försåg han den med ett Index of tears, ett register som förtecknar alla de ställen där huvudpersonen gråter. Den sträve professorn ville därmed visa sitt förakt för bokens, som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett långt register, och då var han ändå tydlig med att han bara förtecknade tårar, inte suckar och snyftningar.
Här bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner, liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sällan register och fackböcker avslutas oftast bara med ett personregister som görs i all hast av redaktören eller korrekturläsaren. Den brittiska litteraturens mer avancerade sakregister har sin grund i att man där håller sig med professionella registermakare som är organiserade i Society of Indexers, en intresseorganisation som säkert har egna julfester också, då man samlas och sänker en bägare på någon avsides pub och gratulerar varandra till särskilt lyckade uppslagsord.
Även fransmännen är av tradition påfallande noga, låt vara att ingen ännu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av 1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne. Han kom på den briljanta idén att låta trycka samtliga kyrkofäder i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs ut i 217 volymer, vilket oss emellan låter som ett sömnpiller för elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var så detaljerat att man till sist fann sig tvungen att även göra ett register till registret. Enligt legenden ska den fromme prästen ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio år.
Från början, före Gutenberg och boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans män som höll på med register och innehållsförteckningar, allt för att underlätta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela komplicerades av att böckerna då skrevs för hand av kopister, och inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser på den tiden, så det var ofta svårt att hitta. Den alfabetiska ordningen upptäcktes visserligen redan under antiken, men det krävdes en helt annan innovation för att man skulle få snurr på verksamheten och vi talar nu om den litterära världens motsvarighet till uppfinningen av hjulet, nämligen sidnumreringen.
Detta tekniska alexanderhugg inträffade år 1470, två år efter Gutenbergs död. Böcker tryckta på papper hade således funnits en tid, men ingen hade förut kommit på det där med paginering. Nuförtiden är sidnumren så självklara att vi inte tänker på vilken revolution de innebar.
Fast det är klart, undantag finns. Det vore tjänstefel att här inte nämna Lars Norén, vars dagböcker väckte sådan uppståndelse, inte bara på grund av att författaren ansågs vara både fåfäng och självupptagen, utan också för att hans med god marginal tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt kulturjournalister. De skribenter Norén beskrev som idioter, och de var många, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida angreppet fanns på.
Kanske, slår det mig, sitter nu den gode Norén i sin himmel och ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte Per, vars blick för människornas brott rimligen leder till slutsatsen att förtal av journalister ändå inte är så farligt. Förresten går väl skärselden på sparlåga av energipolitiska skäl, och i det läget får man prioritera, naturligtvis med utgångspunkt från syndaregistret – som säkerligen, tråkigt nog, är längst av alla.
Fredrik Sjöberg, författare och biolog
Litteratur
Dennis Duncan: Index, A History of the – Bookish Adventure from Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company, 2022.
-
Det blev ett lite senare avsnitt än vanligt denna veckan, men nu är det ute. Denna gången snackar vi om AMORELLA som nu gjort sin sista resa mellan Stockholm och Åbo, om det fruktansvärda kriget som ritar om kryssningskartan på Östersjön och om världens största civila sjukhusfartyg som kommit till Rotterdam. Välkomna ombord!
/Christopher & Patrik
-
På grund av en nytillkommen resa till Rotterdam för Axklo spelar podden för första gången in via zoom, vilket tycks gå utmärkt
-
Anders funderar på manlighet och gläntar med viss tvekan på Ronaldodörren. Johan ser fotbollsspelare som inte är mentalt vuxna ändå avkrävas på en högre moral.
Dessutom: Missad chans med Fjellström, Strömbergs tankeväckande krönika, institutionaliserade proffs, att bli sin prestation, Anders misslyckade Niva-vikariat, Carina Bergfeldt i skottgluggen, Ronnie Hellström med årskort på Vångavallen och Glenn Hyséns ölmarinerade intervju med John Guidetti i Rotterdam.
-
Vilken otroligt märklig och galen upplevelse årets upplösning av Eurovision Song Contest blev! Herregud! Eftersnacket blev också därefter. Helt i extas och fortfarande förvirrade över vad det var som precis hände. Anders försöker sammanställa lite statistik av det som finns att tillgå live och några otroliga märkligheter upptäcks ändå... Anledningen till att vi släpper nu och inte i natt beror på att vi även ville hinna med några sista ord med Tusse innan han lämnar bubblan för att ta studenten och åter igen; vi är så stolta och glada över Tusse som gjorde ett fantastiskt jobb nere i Rotterdam! Note; vårat ljud är inte utmärkt då vi sitter tillsammans på ett hotell och inte i studio eller vid mikrofoner hemma. Så vet ni det. Hörs snart!Support till showen http://supporter.acast.com/schlagerfesten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Italien kammar hem årets Eurovision song contest i Rotterdam.
Vi snackar om Tusses fantastiska insats, Storbritanniens totala fiasko och våra grannländers succé. Det var också ett oerhört starkt startfält, där många länder fick 12 poäng. Vi pratar också om vad det faktiskt innebär att Italien vann, om den uppmärksammade frågan Tobbe ställde på presskonferensen till vinnarna och vad Sverige måste göra nästa år.
Med Jenny Ågren, Tobbe Ek och Markus Larsson.
-
Vi har en oinbjuden gäst som poddar med oss. Pernilla slarvar med tandborstningen (på sina hudar) och Kid har blivit 5% snyggare. Pernillas date har en andedräkt utöver det vanliga och Avicci tar över Globen. Vi ringer Edward af Sillen som rapporterar från Rotterdam och våra familjer (Benjamin och Kid) har ännu en gång producerat bra musik. Benjamin berättar om låten till Bianca. Och hej då, piskperuk och hej, skäggolja!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi ger er vårat kanske kortaste avsnitt någonsin. Besvikelsen på resultatet. Nivån på semin. Nej. Allt gjorde att vi mest känner för att ladda om för final mer än något annat. Men äntligen var vi tillsammans igen och det var ju en lycka i sig! EUROPE! Heja Danmark!Support till showen http://supporter.acast.com/schlagerfesten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi var ju bara tvungna att ringa upp och gratulera Tusse samt prata lite om hur han känt och framförallt känner inför den stora finalen på lördag! Dessutom kollar vi läget med vår egen utnämnde Rotterdam-korrespondent Edward Af Sillén som tillsammans med Christer Björkman sitter i kommentatorsbåset. Både vi och Edward har nu sett både rep och genrep utav semifinal 2 och vi bjuder självklart på våra tippningar och analyser efter detta så ni vet vad ni har att vänta er i morgon i tv-sofforna!Support till showen http://supporter.acast.com/schlagerfesten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi snackar med Ola som styr skutan imorgon när lyssnaren Stefan ska springa mot färjan Stena Danica och så pratar vi med ett gäng hantverkare och frågar dom vad de tycker om nyfikna kunder. Dessutom ringer vi Rotterdam där Tusse laddar inför Eurovision ikväll!
-
Söndag kliver vi officiellt in i tävlingsveckan då det är invigningsceremoni med turkosa mattan. Alla har nu repat två gånger och vi pratar med en av storfavoriterna från Malta; Destiny. Självklart tar vi oss också ett snack med Tusse om hur hans upplevelse har varit hittills och om hur han känner sig inför tävlingen! Som en liten bonus ringer vi spontant upp Edward Af Sillén för en liten liverapport från arenan och allmänt snack kring årets tävling och hur det är på plats. Ladda med oss inför att Eurovision börjar PÅ RIKTIGT!Support till showen http://supporter.acast.com/schlagerfesten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vad tycker vi nu när vi sedan i lördags följt alla artisters (utom big 5 och värd) försa rep. Hur gick det egentligen för Tusse? Vilka imponerar och vilka faller pladask (Serbiens ena sångerska gjorde bokstavligt talat det visserligen, stackarn). Vi släpper loss och diskuterar fritt kring alla bidrag. Hur många dansare har majoriteten? Vilka färger har majoriteten av bidragen? Och i hur många artister har Elaine blivit kär? Välkommen till ännu en härlig uppladdning inför tävlingsveckan nästa vecka!Support till showen http://supporter.acast.com/schlagerfesten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I morgon flyger det Svenska teamet ner till Rotterdam och redan till helgen börjar det repas! Nu börjar det verkligen dra ihop sig och bli pirrigt! Vi reder ut vilka oddsfavoriterna är och om dom är rimliga och håller? Vi fortsätter etymologi-temat och lär oss både franska och danska. Spänningen är nu olidlig för redan efter första repet brukar det som sagt kunna röra sig lite på listorna. HEJA och LYCKA TILL TUSSE! Nu kör vi!Support till showen http://supporter.acast.com/schlagerfesten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Visa fler
