Rasbiologiska institutet Podcasts
-
44. Den svenska sociala ingenjörskonsten om rasism, rashygien, rasideologi och kritisk rasteori. Trump sätter stopp för svenska irrläror. Egennyttan vet inga gränser när Ola Larsmo går ut hårt mot Frantz & Ståhls välgjorda video ”Rasbiologin i Sverige” i Göteborgsposten och Källkritikbyrån kanske för att det emotsäger narrativet som han driver i sin nya bok om rasbiologi, följ pengarna. Alexander Bard kväker av sig om identitietspolitik och Magnus Betnér berättar om Sveriges roll i det andra världskriget.
Frantz & Ståhls video:
https://rumble.com/v1z8y1u-rasbiologin-i-sverige.html
Magnus Betnér om rasbiologiska institutet och svensk rasism:
https://youtu.be/w9Pbs2_9xN4
Alexander Bard i Riks:
https://youtu.be/gdQkPr4DyZM
Grindvaktare Ola Larsmo:
https://www.gp.se/kultur/kultur/ola-larsmo-sverige-var-inte-ledande-inom-rasbiologi-1.86486322
https://kallkritikbyran.se/nej-rasbiologin-borjade-inte-i-sverige/
Följ även Cornelia unfiltered på Rumble:
https://rumble.com/c/CorneliaunfilteredFölj Cornelia unfiltered på Youtube (ny kanal) flera episoder är borttagna av YT:
https://youtube.com/playlist?list=PLFZV2LwgKgu5t0r3-JR84tjf6dIpq3rfK
Följ Cornelia unfiltered på Telegram:
https://t.me/corneliaunfiltered17
Dokumenten från videon finns i dropboxen med gemensamma dokument: https://www.dropbox.com/sh/yklxnpgkep91ptm/AAC-iRyJEon1q3_KUyBv6-N7a?dl=0
Vid förfrågningar kontakta mig på: [email protected]
Tack för gåvor på Swish: +46763055789
eller Paypal: paypal.me/CorneliaGustafzon
-
Några vita små gipshuvuden som hittats på en loppis i Skåne berättar om en mörk historia och fortsätter att skapa osäkerhet där de tittar ner från väggen. Deras ägare, Malena Forsare, berättar varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
I kedjehuset där jag växte upp hade vi en låda på väggen hemma i hallen. En gång hade den fungerat som ett kartotek på ortens lilla bibliotek. I samband med bibliotekens tidiga moderniseringsprocedur kasserades lådan och hamnade i soporna – och den här historien hade kunnat sluta med det, innan den riktigt hunnit börja. Men nu föll det sig så, att min pappa hittade lådan och plockade med sig den hem. Han placerade den som en tavla ovanför byrån där vi förvarade vinterns mössor och vantar.
Den svartmålade lådan är egentligen inte huvudsaken i den här historien. Det intressanta är istället vad som fanns inuti. Den delen av berättelsen börjar någon helt annanstans, över ett loppmarknadsbord i början av 70-talet. Pappa är en väsentlig figur även här, eftersom han på just den här loppisen hittat ett litet gipshuvud, som han tyckte var fint. Nu stod han och vägde det i handen och funderade på om han skulle kunna ha det på sitt skrivbord. Kanske kunde det vara något att vila blicken på, i en paus mellan arbetspassen? ”Jag har fler av de där”, sa mannen som sålde saker billigt i Hässleholm den här tidiga höstdagen. Under bordet plockade han fram en tung trälåda, som visade sig rymma en hel serie gipshuvuden. De låg där och blinkade mot ljuset, inlindade i hampa i varsitt litet fack.
Pappa köpte lådan med de 54 små gipsskallarna för 50 kronor. Han placerade de äggliknande föremålen i kartoteket, som fick oväntat nytt liv. De passade precis, vissa med profilerna på led och andra med stela ansikten vända ut mot sin betraktare. Kartoteket fick sin plats uppe på hallväggen: luckan av glas stängdes med en liten hasp och fick aldrig öppnas. Som barn sprang vi ofta förbi och även om vi hade bråttom måste vi ha uppfattat att gipshuvudena ägde en intensitet som lyste igenom de vita nunorna.
Åren gick, på det sätt som tiden söker sig genom dygnen i en barndom. Under de ljusa timmarna lärde jag mig läsa och skriva; på natten lärde jag om drömmars logik. Efter hand blev orden svårare och språket mer komplicerat. Så en dag kunde jag plötsligt uttala ett ord som visade sig ha stark koppling till skallarna i lådan: ”frenologi”. Det kändes främmande och, på min barndomsskånska, nästan lite franskt.
Frenologins historia är mörk och full av grumliga motiv. Länge låg den också dold inne i det där mörkret, på avstånd från samtidens skärskådande blickar. Men idag vet vi, mycket tack vara några duktiga journalisters arbeten, hur folk i vårt eget land – genom frenologin – blev föremål för pseudovetenskapliga undersökningar. Under 1900-talets inledande decennier skulle skallens form hos samer och fallna kvinnor stå i centrum för expeditioner som genomfördes av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Människor uppsöktes av forskarna för att få sina skallar mätta. De fick klä av sig nakna och fotograferades i olika positioner. Så förvandlades individen från person till typ, på ett sätt som gjorde intryck på tyska kollegor.
Frenologi var en gammal lära, fick jag veta, som utformats under 1700-talet av en österrisk läkare vid namn Franz Josef Gall. Galls hypotes handlade om att mänskliga egenskaper som fasthet och optimism har olika lokalisering i hjärnan. Om en egenskap var välutvecklad skulle den kunna registreras som en utbuktning i en motsvarande zon i skallen. Frenologins förespråkare menade därför att skallens form var särskilt intressant, eftersom den kunde hjälpa till att skilja på folk och folk. På så sätt skulle den rena, nordiska sorten också kunna bevaras.
Hemma i kedjehuset på 80-talet betraktade vi allt detta på avstånd. Frenologin var något bisarrt, förstod jag, en avkrok på människans slingrande väg mot att utveckla det hon valt att kalla vetenskap. Att titta på skallarna i kartoteket handlade för oss om att beskåda detta bisarra, där forskaren i sin sliriga kunskapsiver framstod som en clown. Att titta på skallarna handlade också om att få syn på hur kunskapstörst kunde förvrängas till hungriga övergrepp. Och tanken på att vår medfödda nyfikenhet på världen kunde spåra ur och förvandlas till aggressiva handlingar, hos Gall på 1700-talet, liksom i Uppsala och Tyskland under vårt eget århundrade, blev ett kitt i min och pappas relation. Han lärde mig att formulera frågan: Hur kunde allt det här hända? Men också att inse att vi stod rätt tomma på svar.
Lyfter man på sektionen i trälådan där gipshuvudena en gång låg, hittar man ett portabelt rasbiologiskt bibliotek. Uppgifter om de numrerade skallarna är systematiskt redovisade i en tunnsliten katalog: ett huvud har fått etiketten gossebarn, ett annat brottsling, ett tredje poet. Hur lådan hamnade på loppmarknaden i Hässleholm vet ingen, men den forne ägaren måste ha varit en initierad yrkesperson, kanske en läkarstudent från Uppsala, som någon gång vid tiden för andra världskriget trodde att frenologin tillhörde framtiden och som ville bidra till att sprida rönen söderut.
Det löper en fin linje mellan önskan att förstå, och den gränslösa driften att veta och sortera. Som en påminnelse hänger samlingen med gipsskallar numera hemma hos mig själv. Jag har haft otaliga tillfällen att umgås med obehaget som väcks när bekanta kommer på besök. De stannar framför lådan med de vita äggen och så inleds en gissningslek som alltid gör mig nervös. Vad ska de säga och vad ska de tro, om mig? Och vad ska jag få veta om dem? Han som arbetar som kontrabasist tror att figurerna är kompositörer. Hon som är feministisk forskare konstaterar att samlingen saknar kvinnor. Föräldern som ska hämta sitt barn som varit hos oss och lekt säger: ”Det liknar frenologi, men sån är ju inte du!” Vad svarar man på det?
Jag brukar svara med en berättelse om ett märkligt föremål som dök upp på ett loppisbord i norra Skåne för femtio år sedan. Betydligt svårare är det att beskriva rollen som figurerna fick i min familj. Frenologi-samlingen överlevde mina föräldrars skilsmässa och flyttade med pappa upp på tredje våningen i ett hyreshus. Den berättar om honom, som ofta sprang på loppmarknader och som gillade att hänga upp konstiga föremål på väggarna när han kom hem. Saker som fick folk att känna sig lite osäkra, på honom och på sig själva. För vad vet vi egentligen om varandra, bakom de ansikten som vi kallar våra? Vad ryms inuti vår nyfikenhet på världen? Jag tänker att pappa tyckte om att peta i den där osäkerheten. Och att jag på så sätt lärde mig att lite grand stå ut med den.
Numera är det mina barn som springer förbi det gamla kartoteket på sina vardagsrutter där hemma. I deras fottramp kan jag höra mina egna steg mot kedjehusets korkgolv. Jag tror att de kan känna laddningen såsom jag en gång gjorde, och en dag ska jag berätta historien, såsom den måste berättas, längs en kritisk vetenskapshistorisk kronologi. Jag ska förklara att jag länge trodde på möjligheten att hålla historiens brott ifrån sig. Att jag trodde på en tydlig distinktion mellan andras tillkortakommanden och en egen bättre moral. Men efter hand som tiden gått, har min blick förändrats, också på skallarna. Någonstans på vägen förvandlades det förflutna, utan att jag märkte det, och gled upp i vårt eget samhällsmörker.
Malena Forsare, skribent och psykolog
-
Hör också krönika av Katarina Barrling, panelen, satir med Public Service och kåseri av Emil Jensen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Timme 1:
Spänd stämning, men pågår egentligen samtal fortfarande mellan Ryssland och väst?
Händelserna som ledde fram till dagens läge i Ukraina
Allt ska få sin feedback
Krönika av Katarina Barrling
Panelen med Olov Abrahamsson, Susanna Nyström och Maria Ludvigsson
Timme 2:
Vem bär ansvaret? Coronakommissionens rapport väntas snart
Prinsar i blåsväder i brittiska kungahuset
Public Service
Peking avslutar OS - tillbakablick
Panel om 100 år sedan rasbiologiska institutet grundades
Kåseri av Emil Jensen
Programledare: Jesper Lindau
Producenter: Luise Steinberger och Anna Pandolfi
Tekniker: Sandra Pettersson -
Rasbiologiska institutet i Uppsala öppnades för 100 år sedan och kastar ännu en lång skugga. Övergreppen mot samerna och influensen på nazisterna som de svenska rasbiologerna stod för lever fortfarande i minnet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Idéerna sträcker sig också in i våra dagar. Inom genetiken finns forskare som till exempel intresserar sig för att jämföra folkgrupper och gör genetiska kopplingar mellan folkgrupp och utbildningsnivå.
Som man frågar, får man svar. I det uttrycket ligger en betoning på hur viktig den vetenskapliga frågan är. Att innan man frågar, tänka: ”Vilka vetenskapliga frågor är relevanta?”.
Pseudovetenskapen har inte så lite gemensamt med konspirationstänkandets idévärld. Man säger att man bara ställer obekväma frågor. Men frågorna är oftast valda för att passa ett förutbestämt svar. Och man har valt bort frågor som pekar åt ett annat håll än vad det förutbestämda svaret är. Dessutom har frågorna inte testats för relevans gentemot andra frågor.
Vi hör också om Barroso, Portugal där planer på att öppna en gruva för att utvinna litium till framtidens batteriproduktion har väckt både oro och protester. Vi diskuterar självlysande fiskar, och behandlingsmetoder mot panikångest som fungerar – men på lite olika sätt.
I podden hörs: Gustaf Klarin, vetenskapsreporter, Ulrika Björkstén, SR:s vetenskapskommentator, Marie-Louise Kristola, SR:s klimatkorrespondent, Thomas Heldmark, reporter.
Producent
Peter Normark
[email protected] -
Vi diskuterar rashygien och tvångssteriliseringar som florerade i början av 1900-talet, och söker svaret på hur de tankarna kunde uppstå.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vetenskapsradion Hälsas bokcirkel utgår ifrån ”Genen – en högst privat historia” av Siddhartha Mukherjee.
I bokcirkelns andra del ser vi hur snabbt det gick från kunskap kring ärftlighet till hur den började lanseras som grund för rashygien och tvångssteriliseringar. Den tyske läkaren Alfred Ploetz lanserade begreppet rashygien 1895. Charles Darwins kusin Francis Galton ansåg att det borde ske en utrensning av det han menade var mindre livskraftiga individer.
I Sverige skapades 1921 Rasbiologiska institutet i Uppsala, som samtliga politiska partier stod bakom. I Tyskland skedde folkmordet på sex miljoner judar, samt hundratusentals romer, homosexuella, oliktänkande och personer med funktionsnedsättning.
Medverkar i bokcirkeln gör genetiska vägledaren Charlotta Ingvoldstad-Malmgren och idehistorikern Petter Hellström.
Det här programmet sändes första gången 25 mars i år.
Programledare Annika Östman
[email protected]Producent Camilla Widebeck
[email protected]
