Karamazov Podcasts
-
Den här gången pratar vi förändringshets, både i det egna livet och på arbetsplatser. Det blir ett samtal om resultatfokusering, alkemi, enkla svar och en superkommersialiserad självhjälpsindustri.
Under samtalet nämns:
Citat av Richard Rohr, grundare av Center for action and contemplation
Dikten "Self-Care" av Solmaz Sharif
Podden Poetry Unbound och avsnittet "Self-Care"
"Ärvda Svar" av Ida Hult
"Att lyckas hindra utvecklingskraften" av Anna Zingmark och Karoline Bottheim
"Bröderna Karamazov, del 1", av Fjodor Dostojevskij -
Spoilervarning för roman som utkom 1879: i del tre kommer ond, bråd död till familjen Karamazov. Whiz kids Agnes, Alve, Amandus har samlats i Malmö, fortsatt bokklubb med Bröderna Karamazov; Dostojevskij är inte död, men slutet nalkas. Septembersolen är med de tre hjältarna, liksom förkylning. Och Agnes hinner med ett utdrag rysk fabelerotik. God lyssning.
-
Sommarspecial, precis i tid för semester(vikariat)-lyssning. Alve, Agnes, Amandus inleder sommaren med bokklubb: world classic Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Eftersom trion på väg till poddstudio passerade en uteservering hinns även en del dravel med.
-
Vi dömer boken efter omslaget, pratar om böcker vi NÄSTAN har läst och funderar på vem en är om en inte gillar Moa Martinson?
Dessutom samtalar vi om ett bortglömt Göteborg fångat på 200 sidor och sammanfattar Bröderna Karamazov till s. 527 vilket som traditionen bjuder föranleder en diskussion om korta respektive långa böcker. Vad mer kan en önska av en bokpodd?
Böcker:
Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
Ann-Marie Ljungberg - Färjenäs
Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
-
Det blir rysk musik och litteratur i dagens gudstjänst från Carl Johans kyrka i Göteborg.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Predikan och textläsningar finns att lyssna på eller ladda ner på SRplay eller där poddar finns.
Temat ljus kommer av att det är kyndelsmässodagen och ordet kyndel betyder just ljus.
Dagen kallas också Jungfru Marie Kyrkogångsdag och handlar om hur Jesus bars fram i templet av Josef och Maria när han var fyrtio dagar. I templet finns Symeon och Hanna som är gamla och har väntat, hoppats och trott på Gud under hela sina liv. När Jesusbarnet bärs fram i templet blir det tydligt för dem att Jesus är Gud och de ser Jesusbarnet som Guds gåva. Symeon menar att han nu när han sett ljuset kan dö i frid. (Lukasevangeliet 2:22-38)Älska Guds skapelse på jorden, både i det hela och varje litet sandkorn. Varje litet löv, varje Guds ljusstråle skall ni älska. Älska djuren, älska växterna, älska varje ting. Om du älskar varje ting kommer du att bli varse Guds hemlighet i tingen.
Ur Bröderna Karamazov av Fjodor DostojevskijI gudstjänsten läses även ur Idioten av Fjodor Dostojevskij.
Staffan Dahl har översatt Idioten och Hans Björkegren Brott och Straff.Text
Musik
Johannesevangeliet 1:1-10a
Lukasevangeliet 2:25 – 35Psalm 122 1-3 Dagen är kommen (Wade/Norberg)
Medverkande
Serenad av Alexander Borodin
Chant du Ménestrel av Alexander Glazunow
Psalm 677B Symeons lovsång (Kverno/Luk 2)
Vocalise av Sergei Rachmaninov
Psalm 744 Barn och stjärnor (Nyberg/Eggehorn)
Romans av Dimitri Sjostakovitj
Psalm 858 För dem som vandrar i mörkret (Leijon/Westberg)
Postlude Adeste Fideles av Eric ThimanLudvig Lindelöf, predikan
Agneta Eriksson läser texter och böner
Rolf-Åke Fält på flygel och orgel
Petra Hellquist på celloProducent Neta Norrmo
Tekniker Agnes Cassel och Hedvig Olsson
för Sveriges Radio Göteborg
[email protected] -
Som medborgare har vi rättigheter. Men ibland har vi svårare att hävda dem. Varför då? Det frågar sig Elena Namli i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sårbarheten har, tills nyligen, inte varit något populärt ämne för filosofisk reflektion. Medan skönlitterära klassiker utforskar människan när hennes sårbarhet är som störst brukar filosoferna intressera sig för den rationella människa som söker – om inte kontroll över tillvaron – så i alla fall oberoende i förhållande till både naturen och samhället. Särskilt moderniteten har präglats av just sårbarhetens glömska och inte sällan svaghetsförakt.
I mitt eget filosoferande intresserar jag mig helst för människan vars sårbarhet inte kan elimineras. Precis som andra djur är människor dödliga och både vår kropp och vår själ utsätts för smärta och ångest. Kanske därför läser jag om och om igen gamla klassiker som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann. De är ständiga samtalspartner i mina böcker. Jag låter också dessa gamla män följa med mig i olika vardagssituationer och reflektera över min egen sårbarhet men också över hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra.
På senare tid har jag haft problem med hälsan. Då har Bröderna Karamazov och Doktor Faustus fått följa med mig till olika avdelningar och mottagningar inom vården – ja, här i Sverige med dess fantastiska och mycket avancerade vård. Det finns något plikttroget i att beskriva den svenska vården som fantastisk. Men hur ärlig är jag?
Vad händer med mig när jag är sjuk och behöver hjälp? Hur går det för mina kära när de ligger i sina sjukhussängar och reduceras till ett förnamn och en diagnos? Varför blir stämningen så dålig när jag klagar? Varför måste jag inleda berättelser om likgiltighet, diskriminering och till och med övergrepp med att först intyga att jag egentligen är tacksam för den svenska vården?
Ingen förväntar sig att jag ska visa samma djupa tacksamhet när jag möter människor med andra yrken. När jag som är morgonpigg anländer till mitt kontor på universitetet i Engelska parken i Uppsala är städpersonalen redan där. Är jag tillräckligt tacksam för det? Taxiföraren som kör mig till tåget och lokföraren som kör vidare – har jag visat att jag är tacksam? När tåget är sent och jag klagar – borde jag först intyga att jag på det stora hela älskar de svenska järnvägarna?
Antingen är jag i grunden en otacksam människa eller så är det någon skillnad mellan just vården och allt annat. Varför anser vi generellt att det är bra att medborgare ställer krav och uppfattar sin relation till det allmänna i termer av rättigheter men gör ett undantag för just vården? Hon som städar, kör, undervisar och flyger gör sitt jobb. Men vårdpersonal är hjältar i sin vardag. Varför?
Kanske för att det just i vården blir uppenbart för de flesta att vi faktiskt är beroende av varandra. Vi klarar oss inte om vi inte får hjälp av andra människor – många människor med olika slags kunskap, färdighet och därmed makt som vi själva saknar. Jag kan köra bil men jag kan inte laga den. Jag kan lägga om ett sår men jag kan inte operera bort min egen cancer. Jag behöver de andra människorna. När de finns för mig är jag tacksam – genuint tacksam. Men tacksamhet är en känsla som på många sätt inte passar in. I alla fall inte som en grundhållning inom ramen för en jämlikhets- och rättighetskultur.
Det finns många skäl till det men ett är just att utsatthet och beroende riskerar att leda till att människor behandlas mindre värdigt. När rättighetskultur är stark spelar det mindre, eller ingen roll alls, huruvida en myndighetsperson, en lärare eller en sjuksköterska tycker att medborgaren är sympatisk, till exempel tillräckligt tacksam. Den respekt för människans värdighet som hon i sitt agerande ska visa är en grundhållning som hör till jobbet.
Men detta betyder ju förstås att varje rättighet säkras av motsvarande plikter.
Blev det dålig stämning nu? Rättigheter vill vi ha, men låter inte ”plikt” gammaldags och tråkigt? Det må så vara, men det går inte att ha rättigheter utan att också ha plikter. Plikt behöver inte betyda att vi agerar utan engagemang. Ännu mindre betyder det att vi agerar under något slags tvång. Plikten betyder att den andres rättigheter är ramen för mitt agerande när jag är lärare, polis eller sjuksköterska.
En av de grundläggande poängerna med en rättighetskultur är att människan, när hennes rättigheter är erkända, förblir ett subjekt, en aktör. Ett alternativ till rättighetskultur är att människan behandlas som objekt. Hon blir då utlämnad åt andras omsorg men också godtycke.
Vad skulle en rättighetskultur betyda inom vården? Vad händer om vi som patienter får rättigheter istället för att tacksamt ta emot den vård som erbjuds? Är risken med rättighetsbaserad vård att vi som patienter blir otacksamma rättshaverister?
Jag tror inte det. Jag tror nämligen att vi ofta känner tacksamhet och visar tacksamhet för de människor som utför sina plikter professionellt och engagerat. Samtidigt är det skönt att våga tro att ingen ställer krav på motprestation för att vi ska få en bra behandling och bli värdigt bemötta när vi är svaga och beroende av andra. Redan idag finns det inslag av rättighetskultur i svensk vård – framför allt när det kommer till informerat samtycke som måste inhämtas i samband med vården. Samtycke är dock långt ifrån den enda rättighetsformen. När världshälsoorganisationen beskriver rättighetsbaserad vård poängteras till exempel vikten av att staten i sin lagstiftning garanterar jämlik tillgång till vård.
Mycket har ändrats inom medicinsk etik sedan Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann skrev sina storslagna romaner. Den gudalike doktorn vars vetenskapliga övertygelser hindrade honom från att känna empati och därmed ge plågade människor smärtlindring är borta. Borta är också den fattigdom som gjorde att vården överhuvudtaget inte kom till de flesta människor. Nu har vi istället en bra vård för de flesta människor i vårt land. Samtidigt tycks samtalet om brister inom vården blivit tabu. Eller snarare har vi reducerat samtalet till frågan om ekonomiska resurser. Visst är resurstilldelning en viktig fråga, men det löser inte alla problem. Ovärdigt bemötande och kränkande behandling, liksom paternalism och diskriminering, är inte främst en resursfråga.
Att tala om diskriminering och teknokratism inom en vård som idag räddar liv som inte gått att rädda för bara några år sedan riskerar att skapa dålig stämning. Låt oss ta risken. Det som står på spel är nämligen vårt människovärde. Vårt människovärde den dag vi tvingas sätta på oss sjukhuskläder och ligga i en sjukhussäng.
Tyvärr är varken Fjodor Dostojevskij eller Thomas Mann med mig i detta ställningstagande – de trodde nämligen inte att ett humant samhälle kan byggas som en rättighetskultur. I Dostojevskij och Manns romaner prövas vår mänsklighet på ett personligt plan varje gång vi ställs inför vår egen och andras utsatthet. Detta har inte ändrats. Det som har ändrats är att vi också söker och finner sociala strategier för att säkerställa att sårbara människor i vårt samhälle inte förminskas i sin mänsklighet.
Elena Namli, professor i teologisk etik
-
Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.
I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.
Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.
Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.
Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.
Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.
Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.
Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:
Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.
Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.
Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.
Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.
År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.
Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:
Ett berusat samtal han för med sig själv.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Han var den unge idealisten vars drömmar krossades i ett av Sibiriens ökända fångläger, men som pånyttfödd genom tron bejakade sitt eget lidande för att försonas med sitt öde. Han kom att med psykologisk skärpa för alltid förändra romankonsten och är i dag en av världens mest lästa och omtyckta författare. Litteraturväven berättar historien om Fjodor Dostojevskij: där sorgen förvandlas till stilla, ödmjuk glädje, del 2.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats: https://bibliotek.oxelosund.se/-/-17-2-fjodor-dostojevskij-dar-sorgen-forvandlas-till-stilla-odmjuk-gladje-del-1-2-
KÄLLOR:
[Litteratur]
Berman, Marshall – Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet, Arkiv förlag (1995)
Dostojevskaja, Anna – Mitt liv med Dostojevskij, Natur och Kultur (1992)
Dostojevskij, Fjodor – Anteckningar från källarhålet, Atlantis (2017)
Dostojevskij, Fjodor – Brott och straff, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Bröderna Karamazov: roman i fyra delar med en epilog, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Dubbelgångaren, Bakhåll (2004)
Dostojevskij, Fjodor – Döda huset, Bakhåll (2007)
Dostojevskij, Fjodor – En författares dagbok, Wahlström & Widstrand (1995)
Dostojevskij, Fjodor – Idioten: roman i fyra delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Onda andar: roman i tre delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Spelaren, Albert Bonniers förlag (2007)
Dostojevskij, Fjodor – Vita nätter, Bakhåll (2008)
Ekbom, Torsten – Experimentfältet: visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, Bonnier (2000)
Frank, Joseph – Dostoevsky: a writer in his time, Princeton University Press (2010)
Kjetsaa, Geir – Fjodor Dostojevskij: ett diktarliv, Atlantis (1986)
[Nätet]
Wikipedia:
Crime and punishment, en.wikipedia.org/wiki/Crime_and_Punishment (2021-04-30)
Sergej Netjajev, sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Netjajev (2021-05-07) -
Han var den unge idealisten vars drömmar krossades i ett av Sibiriens ökända fångläger, men som pånyttfödd genom tron bejakade sitt eget lidande för att försonas med sitt öde. Han kom att med psykologisk skärpa för alltid förändra romankonsten och är i dag en av världens mest lästa och omtyckta författare. Litteraturväven berättar historien om Fjodor Dostojevskij: där sorgen förvandlas till stilla, ödmjuk glädje, del 1.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats: https://bibliotek.oxelosund.se/-/-17-2-fjodor-dostojevskij-dar-sorgen-forvandlas-till-stilla-odmjuk-gladje-del-1-2-
KÄLLOR:
[Litteratur]
Berman, Marshall – Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet, Arkiv förlag (1995)
Dostojevskaja, Anna – Mitt liv med Dostojevskij, Natur och Kultur (1992)
Dostojevskij, Fjodor – Anteckningar från källarhålet, Atlantis (2017)
Dostojevskij, Fjodor – Brott och straff, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Bröderna Karamazov: roman i fyra delar med en epilog, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Dubbelgångaren, Bakhåll (2004)
Dostojevskij, Fjodor – Döda huset, Bakhåll (2007)
Dostojevskij, Fjodor – En författares dagbok, Wahlström & Widstrand (1995)
Dostojevskij, Fjodor – Idioten: roman i fyra delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Onda andar: roman i tre delar, Wahlström & Widstrand (1997)
Dostojevskij, Fjodor – Spelaren, Albert Bonniers förlag (2007)
Dostojevskij, Fjodor – Vita nätter, Bakhåll (2008)
Ekbom, Torsten – Experimentfältet: visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, Bonnier (2000)
Frank, Joseph – Dostoevsky: a writer in his time, Princeton University Press (2010)
Kjetsaa, Geir – Fjodor Dostojevskij: ett diktarliv, Atlantis (1986)
[Nätet]
Wikipedia:
Crime and punishment, https://en.wikipedia.org/wiki/Crime_and_Punishment (2021-04-30)
Sergej Netjajev, https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Netjajev (2021-05-07) -
Bröderna Karamazov, 1879-80, anses vara Fjodor Dostojevskijs främsta roman. Liksom i Brott och straff utgår Dostojevskij ifrån ett brott, den här gången ett fadermord. Den osympatiske godsägaren Karamazov och hans fyra söner får var och en representera en idé om människan. Alla sönerna har ett motiv att mörda sin far, men verket ska inte läsas som en kriminalgåta. Den är snarast ett stort verk om det godas och det ondas kamp inom människan. Mattias Berg och Stina Ekblad diskuterar de 840 boksidorna med Maarja Talgre.
-
Mikael Engström är författaren som drar in familjegräl, arbetslöshet och fyrtioårskriser i sina barnböcker och beskriver alkoholism, mobbning och kriminalitet i sina ungdomsböcker. Ändå blir alla hans böcker väldigt roliga, hela vägen från Kaspar-böckerna som blev Adventskalender i SVT 2001, via Augustnominerade Dogge och de efterföljande Satans tjuv och Isdraken. Och samma sak händer i de nyligen utkomna böckerna om förstaklassarna Ika & Ibsen. Mia Gerdin träffar författaren bland hans saker för att försöka fatta hur han bär sig åt. Programmet sänds i P1 måndag 2 maj klockan 14.03. Klassikerrummet handlar den här gången om "Bröderna Karamazov" av Fjodor Dostojevskij. Liksom i den berömda "Brott och straff" utgår Dostojevskij från ett brott. I det här fallet är det ett fadermord där offret är den osympatiske godsägaren Karamazov. Alla hans fyra söner har ett motiv att döda honom, men boken ska inte läsas som en kriminalgåta. Kulturredaktionens chef Mattias Berg och skådespelaren Stina Ekblad diskuterar de 840 boksidorna med programledaren Maarja Talgre.
