Gregorius Podcasts
-
I podden Myter och Mysterier har mystikern Eric Schüldt gjort en observation som blir grunden för dagens samtal. Kyrkan bär på en Petruslinje och en Johanneslinje. Två olika sätt att vara kyrka, som ändå tillsammans utgör en enda gemenskap. En överlappande observation har gjorts av professorn i kyrkohistoria, Samuel Rubenson. Några uttryck för Petruslinjen är den offentliga bekännelsen, utläggningen och läran. Johanneslinjen lyfter snarare fram avskildheten, tystnaden och mysteriet som väg till gnosis.
Detta sista avsnitt med prästen Peter Westermark blir en historisk resa fram och tillbaka sedan kyrkans födelse. Från Origenes, ökenfäderna och Gregorius av Nyssa, till östkyrkans Hesychasm och den västerländska mystikens olika uttryck i exempel som Meister Eckhart och Böhme. Vi diskuterar den språkbarriär som hindrade västkyrkan att ta del av östkyrkans mystik och när språkbarriären bröts, genom renässansen. I den medföljande texten till avsnittet tillkommer timestamps, som dels möjliggör större överblickbarhet, så att man kan se när i tiden olika händelser vi talar om äger rum, men också gör det möjligt för den mindre historieintresse att hoppa över dessa delar.
Vår reflektion avslutas i gnosticismen och nyplatonismen. Vi frågar oss vad Gnosis egentligen är, och på vilket sätt gnosis alltid varit en självklar del i kyrkan. Därtill om vilka gnostiska texter, som när allt kommer kring, vi personligen uppfattar oss mest dragna till.
Timestamps:
Kyrkohistoria
02:00 - Johanneslinjen och Petruslinjen
07:00 - Origenes, (200tal)
08:00 - Gregorius av Nyssa (300tal) & ökenrörelsen/ökenfäderna (300-500tal för första vågen)
09:40 - Hesychasmen, Symeon den nye teologen (900tal) och Gregorius Palamas (1300tal)
12:35 - Meister Eckhart (1200/1300tal), Cusanus (1400tal)
13:25 - Böhme (1500/1600tal)
14:35 - Språkbarriären mellan öst och väst.
Skolastiken (från 1100tal till 1700tal) Renässansen (1400 till 1600tal beroende på hur man definierar det). Augustinus (300/400tal). Hermetism (100-300tal).
Gnosticism, nyplatonism & gnosis
18:40 Gnosticismen & Nag Hammadibiblioteket (100-400tal)
27:25 Nyplatonismen (200-400tal) & Platonism (300fkr till runt år 0)
33:50 Kristen mystik i jämförelse med gnosticism och nyplatonism
45:40 Gnosisbegreppet & Peter och Carls favorittexter från gnostikerna
Länk till chatgrupp på signal:
https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY-
Mer från vårt instagramkonto:
https://www.instagram.com/p/Ce_9i4IMgcn/
"The school of Athens" av Raphael
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/9/91/School-of-athens.jpg
Två nycklar till vem som är vem i "The school of Athens"
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/54/The_School_of_Athens%3B_a_key_to_the_figures_in_the_compositio_Wellcome_V0006664.jpg
https://wp.en.aleteia.org/wp-content/uploads/sites/2/2017/05/school-of-athens-19-638.jpg?quality=100&strip=allMusik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).
Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”
Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.
Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.
Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.
Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.
Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.
Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.
Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.
Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.
Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.
Anna Blennow, latinforskare och poet
Litteratur
Susan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020
Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021
Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021
-
Den gudomliga kunskapens berg, så kallar Gregorius av Nyssa platsen där Moses når sin bortomkosmiska upplysning. Hans väg dit är en fullständig separation från allt som hör kroppen och världen till. Gregorius nämner dock att det också finns en annan, dold väg upp för berget. En väg genom törnet. En väg genom djurhudarna. En vildmarkens väg upp mot bergets topp, som går genom det begär som är nedlagt i vår kropp, i våra lägsta själslager, i vår djursjäl. Inom den jordkropp som förbinder oss med allt annat liv på vår planet, vilar och glöder nämligen en kärlekseld, som om den väcks, kan bli så intensiv att själens alla låsningar fattar eld och smälter. En eld som är beredd att överge allt, för att förena sig med sin älskade.
Men jag och Pål Resare inleder detta sjunde och sista avsnitt om boken Mose liv, med Gregorius av Nyssas storslagna framtidsvision. Om en himmel på jorden och en jord i himlen. En förening av det ena med mängden. Vad vore det att tala om ett mystikt slutmål med tanke på en så dynamisk framtid? Nej något slutmål kan det inte vara tal om skriver Gregorius. Dels då begäret efter en oändlig Gud aldrig kan mättas, men därtill att det vore att underskatta den potential som Gud ser, i denna vår ändliga, föränderliga och flytande värld.
Mer från vårt instagramkonto:
"Den yttersta domen" i fyra olika varianter.
Därefter några andra ikoner och ett konstverk med tullhusmotiv.
https://www.instagram.com/p/CTd8xzUN0YW/
"En inhägnad trädgård är min syster och brud,
en inhägnad trädgård, en förseglad källa."
https://www.instagram.com/p/CTd_HavMJxD/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Det har blivit dags att stiga upp mot berget. Mot Sinai berg där Moses nu skall möta Gud i dunklet. Det har börjat blåsa. Mörka moln tornar upp sig. Det slås en cirkel runt berget. Inget djur får närma sig det. Inga andra i folket vågar stiga för nära, utan håller sig på avstånd. Moses stiger bortom kroppen, bortom världen för att möta Gud i ett mörker som ingenting vi känner till på jorden kan liknas vid, förstå eller greppa.
På berget instiger Moses i ett tillstånd som motsvarar det allra heligaste rummet i tabernaklets, templets allra innersta, där Gud visar sig i ett gnistrande mörker. Ett rum som endast översteprästen får stiga in i, för att förrätta sitt offer. Ett heligt rum, vars inträdande i, innebär lämnandet av allt.
Detta sjätte av sju avsnitt om boken Mose Liv avrundas därefter med att jag och Pål Resare tar er med ned för Berget och vi reflekterar kring vad Moses har fått med sig från sitt möte med Gud. Lagen och ritningarna till templet. Men vi talar också om Gregorius av Nyssas förvånande tolkning av den mask, som Moses måste ikläda sitt förvandlade ansikte, då han nedstigit från berget.
Mer från vårt instagramkonto:
Ikoner, konstverk och illustrationer föreställande Eden som ett berg, samt den änglakategori som kallas Keruber.
https://www.instagram.com/p/CTL9vJDNfCf/
Foton samt El Grecos konstverk av Sinai berg och St. Katarina-klostret.
https://www.instagram.com/p/CTL_SOqtpEp/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Vid flera tillfällen under våra samtal, om denna och andra böcker, har en en meditationstradition nämnts. Vi har benämnt den som hesychasmen, Jesusbönen eller hjärtats bön. En meditativ tradition som bland annat tar fasta på det stilla upprepandet av Guds namn, som man låter förknippa med andningen och vår längtan. Traditionen talar också om själslager, att vår själ består av tre olika lager, som är förknippade med olika delar av kroppen. Ett i huvudet vars ytligaste delar har att göra med våra tankar, logik och föreställningar, ett i hjärtat, vars ytligaste delar har att göra med vårt känsloliv, samt ett i trakten kring magen, inälvorna och könsdelarna, som förknippas med de primala drifter vi delar med djuren.
Detta femte av sju avsnitt om boken Mose Liv inleds med att jag och Pål Resare resonerar kring våra erfarenheter av denna meditativa tradition, för att sedan gå in på vad de delar av i berättelsen om Moses som Gregorius av Nyssa utgår från, för att beskriva dessa tre själslager.
Det handlar dels om hästdrivna vagnar drivna av tre ryttare, körsvennar i den egyptiska hären som jagar Guds folk, och det handlar dels om de dörrposter, som när folket ännu var kvar i Egypten beströks med blod, för att markera var dödsängeln skulle gå förbi. I vagnarnas tre ryttare samt dörrposternas två sidor och övre tvärbjälke, ser Gregorius av Nyssa själens tre lager.
Extramaterial från vårt instagramkonto:
Diagrammet med den tredelade själen:
https://www.instagram.com/p/CTLK5CTsBCj/
Foton från Athos:
https://www.instagram.com/p/CS6AmtkMILW/
https://www.instagram.com/p/CS59cenN6XO/
Ikoner med tronmystika motiv samt Alphonse Muchas "The Holy Mount Athos"
https://www.instagram.com/p/CS6AMRAMRYv/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
När Guds folk gör sitt uttåg, sitt Exodus ur Egypten och kommer fram till röda havet, griper Moses sin märkliga stav, och vidrör vattenmassorna med den. Då händer något enastående. Rakt genom havets djup öppnar sig en väg mot friheten. När Egyptierna når stranden och följer efter dem, sluts åter havet. Den forna världens slav-härskare drunknar och går under i djupet.
I de kapitel som handlar om Exodus ställer Gregorius ett antal frågor. Vad är Guds essens? Vad fanns innan skapelsen? Vad finns utanförden synliga världen? Svaren får vi genom Anden, som når också Djupen hos Gud. Ja, vad är då detta djup som finns hos Gud? Genom vilket det ena kan passera, men det andra går under. Det handlar om dopet, genom vilket det ena instiger mot nya världar, men i vilket det andra sjunker ned mot kaos, död och upplösning.
I sin utläggning av Exodus är Gregorius högst medveten om att i det gamla testamentet betecknar djupet det urkaos som fanns i begynnelsen, som världen skapades av, och som den gamla världen på Noas tid åter gick under i. Ett urkaos som några texter beskriver att Gud befinner sig i en kamp med, men som aposteln Paulus knyter till något i Guds väsen.
Men jag och Pål Resare reflekterar först kring hur Gregorius av Nyssa utlägger de sju plågor som drabbar det egyptiska folket, och hur de fem elementen hjälper till att befria folket ur slaveriet: etern som svävar över de fyra andra, eld och vatten, luft och jord, till världen som nu föds på nytt.
Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Mose liv handlar om Guds folks befrielse från slaveriet i Egypten, vilket ju är den berättelse i bibeln som är grunden till firandet av påsken. Gregorius av Nyssa ser i Mose liv tolkningsnycklar till den påsk som utspelar sig långt senare i historien, den påsk då Gud själv i Jesus Kristus, dör på korset.
I västkyrkan har frågan om vad som egentligen händer när Jesus dör på korset ofta förklarats med bibliska bilder hämtade från juridikens värld. Bilder som har att göra med brott, skuld och straff. Om åklagare, domare, anklagade, frikända och dömda. Men i den tidiga kyrkan finns också många andra bilder och tankar kring korset och påsken, och vad detta kan innebära för oss människor.
I detta tredje av sju avsnitt om boken Mose Liv, tar jag och Pål Resare vår utgångspunkt i Gregorius av Naziansus, som var god vän med Gregorius av Nyssa, för att börja förstå hur dessa båda vänner uppfattade detta stora mysterium. Enligt Gregorius av Naziansus kan man inte riktigt förstå påsken, och Jesu död på korset, om man inte samtidigt förstår vad som egentligen hade börjat hända, den stund då Maria en gång blev havande. Tillsammans med sin vän avslöjar Gregorius av Nyssa mysterier kring Jesu födelse, som bär på ett långt mer chockerande mörker än många kanske någonsin kunnat ana. Ett mörker som rör vad Gud egentligen förenade sig med, när han steg in i vår fallna värld.
Mer från vårt instagramkonto:
"De myrrhbärande kvinnorna vid graven", "Korsfästelsen", "Gudsmoderns insomnande" & "Franciskus stigmata"
Ikoner och konstverk som nämns i avsnittet "Snoken i boken".
https://www.instagram.com/p/CSV_ivVMtr7/
"Moses och kopparormen" i olika utföranden, däribland av William Blake och Fyodor Bruni. Därefter exempel från ikontraditionen där Jesus tecknas som korsfäst seraf.
Avslutningsvis två foton, först av hans helighet Vladimir Sokolovsky med sin biskopsstav. Därefter det kors som sitter högst upp på predikstolen i Stigsjö kyrka, Härnösand.
https://www.instagram.com/p/CSWArMJsowa/
Läs gärna Jonathan Pageaus artikel "The Serpents of orthodoxy"
https://orthodoxartsjournal.org/the-serpents-of-orthodoxy/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Tänk om evangeliet på ett än mer radikalt sätt än vi tidigare har förstått, tar sin utgångspunkt i Guds moder jungfru Marias personliga relation till den Gud som hon har kär. Gregorius av Nyssa leder oss fram till mystika insikter kring Marias roll i evangeliet, vars betydelse omöjligt kan underskattas, och detta 1600 år innan den feministiska teologin börjat formuleras. I detta andra, och även nästa tredje avsnitt om boken Mose Liv, kommer jag och Pål Resare att fördjupa oss i mysterier som tar sin utgångspunkt i Gudsmoderns inre liv.
För att ledas fram till mysterierna låter Gregorius av Nyssa oss slå följe med Moses, en dag då han är ute i vildmarken för att valla får. Denna dag får nämligen Moses se något enastående. Han ser en eld, långt mer strålande än solen, flammande i en törnebuske som inte brinner upp. När Gregorius börjar sin utläggning av innebörden av elden och den buske av törne som Moses nu närmar sig, påminner Gregorius om en bibelvers som handlar om människans fall, i tidens begynnelse. Det fall, som sammanfattas med orden: förbannad skall marken vara för din skull, törne och tistel skall den ge dig.
Mer från vårt instagramkonto:
Ikon av "Den havande Gudsmodern", "Bebådelsen" samt "Den flammande / röda Gudsmodern".
https://www.instagram.com/p/CSD-umzs9Zi/
Ikon av "Den brinnande / obrända törnebursken" i olika varianter.
https://www.instagram.com/p/CSD-_HwML6w/
Ikon av "Julen" samt detalj från italiensk gravplats, 400tal.
https://www.instagram.com/p/CSD_lQCM1ix/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Mose liv skrevs på trehundratalet av kyrkofadern Gregorius av Nyssa och har kommit att bli en klassiker om det inre livet. Boken i fråga är en mystik utläggning av den bibliske gestalten Moses liv, som Gregorius ser som en lärare i mystik, vars livsöde - rätt uttolkat - kan hjälpa oss skärskåda det inre livets processer. Jag, Carl Stattin och teologistudenten Pål Resare tar nu med er på en häpnadsväckande, fascinerande och stundtals chockerande resa i hela sju avsnitt.
I detta första avsnitt går vi igenom hur Gregorius menar att man börjar nå fram till bibelns dolda, inre mening. Detta är möjligt för den som gör bruk av vissa tolkningsnycklar, som är så viktiga att Gregorius menar att man inte riktigt når fram till bibelns djup om man saknar dem. Tolkningsnycklar som vi kommer att utgå från i alla kommande avsnitt om denna bok. Det handlar om motsatsers spel, om askes och äktenskap mellan sådant som kan uppfattas som varandras motsatspar, och om att sepera det ena från det andra, för att senare åter kunna förena.
En annan tolkningsnyckel har att göra med hur Gregorius ser på det fall som en gång ägde rum, i Eden, vid tidens början.
Extramaterial från vårt Instagramkonto
Makrina
https://www.instagram.com/p/CRyMDV9D_J0/
Gregorius av Nyssa
https://www.instagram.com/p/CRyMcUTD2-V/
Den ursprungliga människan delas
https://www.instagram.com/p/CR_VUUaMp_u/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
