Giorgio Agamben Podcasts
-
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
Också den som är på flykt har fattat ett medvetet beslut. Gustaf Grapengiesser funderar över hur samhället värderar migranter utifrån skälen för deras uppbrott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En septemberdag byter jag min vanliga existens med bas utanför Simrishamn, mot en helt annan i Nicosia på Cypern. Väl på plats köper jag en motorcykel, en liten enkel maskin från 90-talet med 400 kubik. I fickan har jag mitt pass som låter mig passera över gränsen till den norra ockuperade delen av ön. En hård, men samtidigt överraskande informell gräns, erkänd av den norra sidan men inte av den södra grek-cypriotiska. Den här informella linjen är också en del av EU:s yttre gräns, men på grund av sin tveksamma status är den fortfarande relativt enkel att passera även för den som inte har sina papper iordning.
Att flytta till en främmande plats, att byta ett kulturellt sammanhang mot ett annat, kan försätta en i ett särskilt tillstånd eller känsloläge. Den amerikanske psykoterapeuten Greg Madison kallar det existentiell migration. På svenska skulle den långa titeln på hans studie av fenomenet från 2010 lyda: Hemmahörandets upphörande – oberättade historier om att lämna hemmet och den globala omlokaliseringens psykologi och han intresserar sig alltså för dem av oss som uttrycker något fundamentalt med vårt val av boställe. I kärnan av den existentiella teoribildningen finns vår förmåga att göra val och jag har onekligen både valt och använt min frihet. Men jag, en privilegierad och tillfällig migrant med nyköpt motorcykel, är inte den enda som rör sig över gränsen mellan öns norra och södra sida. Varje dag anländer asylsökande från olika delar av världen. Man ser dem vid ringmuren runt den gamla delen av staden. I gryningen trängs de på vid Oxi-square i hopp om att få något av de daglönejobb som erbjuds av stadiga män i slitna pick-ups.
Jag möter dem också på det center för asylsökande där jag arbetar under min tid på Cypern. Men trots att vi rör oss på samma platser så ingår de inte i Madisons definition av existentiell migration. Anledningen kan tyckas självklar. Den som är flykting ska inte, heter det, ha gjort något aktivt val; för att räknas som flykting måste man ha tvingats till sin förflyttning. Den här synen förenar intressant nog både många som är kritiska till flyktinginvandring och personer som vill se en generösare flyktingpolitik. Den ena sidan strävar efter att identifiera så få av de asylsökande som möjligt som verkliga flyktingar, medan den andra, av humanitära skäl, strävar efter att erkänna en så stor grupp som möjligt som flyktingar. Men rätten till asyl bygger ur bägge gruppernas perspektiv på att den sanna flyktingsituationen inte rymmer några valmöjligheter.
Vår förmåga att göra val och reflektera över våra mått och steg är som sagt grundläggande i det existentiella perspektivet. Det är rent av vad som definierar oss som människor. Valen gör oss till subjekt inför oss själva. Men det är också så att när vi känner igen och erkänner den andres val förstår vi också henne som ett mänskligt subjekt. I situationer när vi inte erkänner, eller ser den andres val, underkänner vi alltså i viss mån dennes mänsklighet. Den här människan omformas till att endast bli en siluett i ett kollektiv, utan historia eller identitet. Någon som liksom bara uppstår vid gränsen som ”nyanländ”.
Den italienske filosofen Giorgio Agamben använder begreppet la nuda vita, det nakna livet för att beskriva hur livet värderas i den här situationen. Det är ett liv som ifall det avslutas saknar tillräckligt värde för att något ska anses ha gått förlorat, likt hur vi vant oss vid att unga kroppar namnlöst sjunker ner i Medelhavets djup. Istället blir flyktingen en abstraktion, ställd utanför rätten till rättigheter. Nakenmänniskorna beskrivs med siffror som en ansiktslös flodvåg med toppar och dalar, de representerar antingen olika former av hot eller räknas till de fördrivna, borttappade och röstlösa.
Personerna jag träffar på Cypern kommer främst från olika länder i Afrika. Unga män från exempelvis Nigeria, Kamerun, Liberia, Guinea och Demokratiska republiken Kongo. Ibland kommer det familjer med småbarn. En del bär med sig akademiska eller medicinska studier i ryggsäcken, andra vet inte att fem är ett lägre tal än tio. En dag kom det in en ung poet till centret och la fram tre av sina böcker framför mig. En av titlarna var Au Banquet de la Modernité, och det stämmer ju, han och jag möts här på denna modernitetens sena bankett. Han har sökt sig till Europa av existentiella och politiska skäl, det finns som han ser det ingen framtid för honom i Kamerun annat än att just finnas till. Han har gjort sitt val, och begett sig hit på en osäker strapats, han har tagit en kalkylerad risk, han har beslutat om sina insatser.
Människorna jag möter här längtar alla efter något, till något, och inte enbart bort från något, de letar efter sin existentiella plats i den här världen. Vi skiljer oss förstås i våra privilegier, men vi befinner oss bägge här som produkter av olika former av beslut. Det kan vara privilegierade val, men det kan också vara val som görs av nödvändighet, inte minst eftersom också drömmar är allvarliga saker.
Det finns ett mer radikalt sätt att se på saken: att det är just hos personer som upplever krig eller politisk förföljelse som frihetspotentialen blir som mest akut. I den akuta situationen tvingas du att välja din väg, ska du stanna eller ska du gå? I ett sådant, akut skede, görs en mängd olika existentiella val som matas av föreställningen om självförverkligande och närs av drömmen att hitta en plats där man kan nå sin fulla potential.
För den som inte ställs inför sådana situationer är det istället lätt att hamna i ett tillstånd av riktningslöshet och tänka att man väl ska bo ”nånstans” eller jobba med ”nånting”. Just personer i mer privilegierade situationer ställs kanske allt för sällan inför de radikala val som existensen egentligen erbjuder. Kanske behöver vi förstå och se att den andre har gjort val för att inse att också vi kan göra det. Madisons begrepp existentiell migration passar in bra här, för det identifierar och hjälper oss att problematisera hur våra självbilder förändras när vi förflyttar oss, när vi migrerar. Men det gäller ju förstås all sådan förflyttning.
Moderniteten har gett oss bilder som gör det möjligt för oss att föreställa oss andra världar och att drömma stort. Även om man saknar dem man lämnat och platserna som går förlorade, vet vi att det är de avgörande valen som gör oss till dem vi är på den nya platsen där vi befinner oss. Flykten är inte längre en fråga om att i ett akut läge byta plats utan också om att i viss mån byta identitet och föreställning om vem man kan bli.
Det är just det här som är poängen, att valet är som mest existentiellt när det är livsavgörande. Att flykten är både ett val och en nödvändighet. Och att migration för individen alltid är en existentiell erfarenhet.
Gustaf Grapengiesser
-
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
Upploppen och revolterna sveper med allt tätare takt över världen. Men varför stannar de upp och ebbar ut? Hur kan man hålla dem levande, även efter de första månaderna på gatorna? Marcello Tarìs bok There is no unhappy revolution försöker ge ett svar på den frågan. Han sätter revolternas "destituerande makt" mot den "konstituerande makt" övriga vänstern ser dem ha. Tarì ställer sig i samma tradition som Osynliga kommittén/Tiqqun, italienska filosofen Giorgio Agamben och argentinska Colectivo Situaciones. Med översättaren Erik Bryngelsson som gäst och hjälp försöker vi tillsammans bena ut de agambenska filosofiska begreppen om livsform, bruk och messiansk tid, för att genom dem ta oss an Tarìs bok och revolternas dilemma: hur håller man upproren levande?
Läs och lyssna mer:
Red May: There is no unhappy revolution
https://www.youtube.com/watch?v=BP1h4jOBPmw&t=3716s
Acid Horizon: There Is No Unhappy Revolution - Tarì and Destituent Power (Part 1)
https://www.youtube.com/watch?v=JrZ7Dnad0RQ
Woodbine: The Commune and Destituent Power: Roundtable on Marcello Tarì
https://www.patreon.com/posts/52656537
Tidslinje med viktiga citat om destituerande makt:
https://destituencies.com/2020/destituent-power-an-incomplete-timeline/
Marcello Tarì and Matt Peterson: “There Is No Unhappy Love”: The Communism of Destitution
https://www.e-flux.com/journal/118/391829/there-is-no-unhappy-love-the-communism-of-destitution/
Marcello Tarì: A letter to friends of the desert:
https://ill-will-editions.tumblr.com/post/613664996416782336/a-letter-to-friends-of-the-desert-marcello-tar%C3%AC
Kiersten Solt, V.I: Seven Theses on Destitution (After Endnotes) - ett svar på Onwards barbarians
https://illwill.com/seven-theses-on-destitution?fbclid=IwAR3RqAtC6GC-etZh6lXtEwXRG_In2xZhTRFDSCoUV3FW7zhCAD179OChios
Mario Tronti och Marcello Tarì: Xeniteia: Contemplation and Combat
https://www.versobooks.com/blogs/4757-xeniteia-contemplation-and-combat
