Duras Podcasts
-
En stor nyhet avslöjas! På riktigt alltså.
-
Den franska författaren Marguerite Duras har förändrat romanen men vad gjorde hon med filmen? Trött på att få sina filmmanus förvanskade av regissörerna bestämde hon sig för att göra dem själv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Katarina Wikars tar sig en titt på hennes film "India Song" från 1975.
De som talar är aldrig i bild. Kameran rör sig lika långsamt som en zenbuddistisk munk. De som är i bild gör ingenting. Bara väntar. Allt har redan hänt. Händer hela tiden. Fast det syns inte på utsidan mer. Vad gör de på dagarna? De har hur mycket tid som helst att vara fångar i sina vaga känslor. Duras urholkar sina karaktärer, sa någon. Nära nollpunkten. De vet ingenting.
Dansade de? De dansar. Vicekonsuln gråter. Varje natt.
Morgonen därpå finner den egentliga filmen sin form i minnet, sa Duras. Somligt har då redan försvunnit helt. Annat har förändrats på ett avgörande sätt under natten.
Ur radioarkivet: Carl-Johan Malmberg, Anita Björk och Anders Ahlbom.
-
I temadelen pratar vi om hur vi hittar böckerna vi vill läsa. Med andra ord gräver vi ner oss i livselixiret hålla på med böcker. Ljuvligt!
Annars då? Jo, Anna har läst sin namne Achmatova för första gången. Hon har också läst om hav och rytmer, sorgliga ämbetsmän à la Duras och Anyurus nya.
Jessica har insett att det krävs en Liv Strömquist för att skriva intressant om astrologi. Hon har avnjutit sekelskifteskonstnärer, Aleksijevitj och poesi (men stäng inte av för det snälla nån).
Prata med oss @litterarispodcast ok?
-
Hej och välkommen till några alternativa rubriker till det här avsnittet, i ett litet försök att sammanfatta det:
- Den EXTREMA charmen hos textbaserade bloggar från 2009
- Flashback om horan Valerie Solanas och annat mysigt
- Marguerite Duras sargade hippieson och annat intellektuellt
- Propaganda i litteraturen och tusen andra trevliga slash otrevliga saker
- Därför funkar inte skönlitterära beställningsjobb
Okej, ni fattar. Vi är i HÖGFORM och efter att ha inlett med temat propaganda i litteraturen så fortsätter vi med läsningen sen sist. Vi är pålitliga på så sätt.
Det blir värmeböljor, samtidskompatibla dystopier, LSD-poesi, Nina Hemmingsson-kärlek OCH så vidare.
Häng med oss och prata böcker på @litterarispodcast. Jessica hittar ni på @jessicaritar och Anna på @anna.startar.nu
-
Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.
En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.
När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.
1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.
Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.
Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.
När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.
Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.
En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.
När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.
Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.
Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.
Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.
När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.
Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?
Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.
Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.
Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.
Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.
Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.
Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”
Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik
Litteratur
Marguerite Duras:
Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.
Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.
Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.
Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.
Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007
Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.
Fakta
Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.
Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée
-
Anna har sen sist läst en bok som var så wowig att den gav henne en andlig upplevelse! Samt: Duras igen och Anna Kavan + en dos litt vid civilisationens slut.
Jessica har t ex läst om varför Alice i underlandet kanske handlar om autism, en Pessoa-hyllning om udda (såväl verkliga som inbillade) människor i Lissabon, gubbe som ältar deluxe och medelklassens subtila rasism.
Temat, då! Det är Helena Dahlgrens bok Skarp, en välskriven hyllning till läsande och skrivande. Helena gästar avsnittet (lyxigt va!) och pratar med Jessica om Maria Gripe-kompatibla stämningar och annat inspirerande.
Skriv med oss på @litterarispodcast hörni, vi blir så glada.
-
Hurra, nu kör vi del tre av ett poddtema som ni verkar gilla, där vi ger våra snabba och ibland onyanserade åsikter om massor av författare. Första gången vi körde temat var vi vassa, andra gången mjäkiga och den här gången typ lite vassa igen?
Sen sist har Jessica läst trevlig svåristext om fabriksarbete, sett fiktiva Eileen Dunlops hemmiljö framför sig, blivit besviken på en bok om hemmasittare och möten på parkbänkar (however promising) och njutit av rolig bok med bokmärken.
Anna har dug into Jessicas kurerade bokkasse och därmed preppat inför sin Frankrike-resa med ljuvligt uteserveringshäng à la Duras. Hon har också upptäckt en ny författare, hängt med obefintliga riddare och läst stark versalpoesi signerad Yahya Hassan.
Prata med oss sen på @litterarispodcast är du rar!
-
Detta händer:
Sven tuggar på en leksak i 40 minuter.
Sara har levt sig in i ett dysfunktionellt äktenskap på landet.
Moa har varit med om ett övergrepp i form av ett provrum.
Också: Damernas värld vs. British Vogue, Jarl Kulle-auran, Johan Heltne, Duras, med mera med mera.
Muchas gracias
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vad krävs egentligen för att inte bara bli författare, utan också orka fortsätta med skrivandet år ut och år in? Författaren Martin Engberg funderar över skrivandets förutsättningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den krisande konstnären, finns det en fetare kliché? Geniet som inte ser en bok i skyltfönstret, utan sitt hjärta upphängt på en krok. I sin vindsvåning i Paris knackar han fram ännu en sida på skrivmaskinen – rycker den ur valsen, knölar ihop den och kastar den på golvet. Merde! Luften står stilla under taknocken, svetten bryter fram. Mannen sliter sitt hår: det går inte, det går inte!
Vilken missanpassad figur i vår samtid! Ett pretto, som med ett oändligt allvar vill att orden på papperet ska betyda mer än fluglort, och när det inte vill sig, tycks betrakta det som en allomfattande kris. Inte enbart för det egna skrivandet, utan för alla. För språket. För samhället.
Hö hö, löjligt, vi skrattar och sneglar lite på de andra i gruppen. Det är bara det… råkar vi vara en skrivande människa, och det råkar vi ju vara, går det ändå ett känna ett visst hjärtknip inför den blockerade skrivförmågan, också om choserna är genanta. Vi vet ju hur lätt glappet mellan den tänkta texten och det som står på papperet öppnar sig till en avgrund. Skrivandet är trots allt något vi investerat både tid och identitet i. Varför lägga ner all denna möda på att försöka få ihop en bok om det saknar betydelse?
Det är förstås annars ett bra tips, att intala sig att det där skrivandet, det är bara något man håller på med vid sidan av, som ett harmlöst tidsfördriv. Lite som att lösa korsord. Låt handen arbeta medan tanken flyr. Det är bara svårt att upprätthålla i två tre hundra sidor, i åratal. Snart kommer en gnagande känsla krypande, ett naggande tvivel. Klarar orden på papperet verkligen av att bära den inre bild som kom med impulsen som satte igång skrivandet? En bild som kanske inte var särskilt tydligt från början, en aning mest, en skugga mot bottnen i den dyiga tjärnen.
Tvivlet är förstås inte enbart av ondo, tvärtom är det en garant mot urskillningslöst nedkastade ord, grafomani. I rätt dos är det något som driver texten framåt genom det oändliga antalet val som måste göras, oavsett om de sker i handen, hjärtat eller huvudet. Det koncentrerade skrivandet kan kännas som att simma under vatten, det spränger i lungorna, men du rör dig ändå framåt, simtag för simtag, tills det blir nödvändigt att komma upp för luft. Med tiden blir du en tränad fridykare.
I "Att skriva" påstår Marguerite Duras att det kommer ett ögonblick i livet då man tvivlar på allt: äktenskapet, vännerna. Det är ett ensamt tvivel, bokstavligen, för det föds i ensamheten. En känsla de flesta människor inte uthärdar, de flyr den och det är orsaken till att alla inte är författare, menar Duras.
Nåja, det går att tänka sig ytterligare skäl.
Duras text om skrivandet är minst sagt gåtfull på sina ställen. Hon talar om att tvivlet är skrivandet, och därför är tvivlet också författaren. "Och med författaren skriver alla", står det. Jag tror att Duras menar att författaren är tätt förbunden med sin omgivning och att tvivlet är något som fortplantar sig från texten in i författarens liv, och vice versa: att textens mening är tätt förbunden med författaren och författarens personliga tvivel, och därigenom resten av samhället.
Det är kanske inte så överraskande att Margurite Duras, med sitt höglitterära författarskap, har en dragning åt det pretentiösa. Men också en till synes råbarkad kriminalförfattare som Åke Edwardson talar om skrivandet i termer av existentiellt hot: "det är som att gå till sin avrättning varje morgon, och om man lyckas åstadkomma några bra rader eller sidor, då dansar man iväg i eufori i eftermiddagens ljus. Kan man handskas med de känslorna finns det inget mer attraktivt att ägna sitt liv åt, men lätt är det aldrig", säger han i en intervju.
Vem är då den där personen som står ut med all denna osäkerhet? Det är trots allt en osäkerhet som inte enbart rör estetiska frågor, utan också materiella förutsättningar. Det måste finnas tid och social acceptans. Det måste finnas pengar. Varifrån ska de komma? Det är en osäkerhet den som vill bli författare, eller konstnär, måste stå ut med. "Ju mer osäkerhet du står ut med, desto friare konst kan du skapa", är innebörden i ett citat vars ursprung jag inte längre minns, och eventuellt modifierat, men ofta tänker på. Becket får komma med understöd: "Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas."
Så vem är den där personen som är beredd att misslyckas, dag ut och dag in, bara för att misslyckas lite bättre än de flesta? Vem äger de rätta resurserna?
Det krävs trots allt en viss tro på sig själv. En tillit att du lever i ett samhälle som kommer tolerera att just du ägnar dig åt en så inåtvänd, potentiellt subversiv syssla som författande.
I Marie Norins roman "Ligga lik" (2021) rör sig huvudpersonen i finkulturella sammanhang, men bär själv på andra klasserfarenheter. Underlägsenhetskänslan har satt sig i kroppen som ett självhat, men kommer nu till utlopp i en vrede som tillåts riktas utåt, kanske för första gången. Hon skriver, men är inte längre handledare på de fina författarutbildningarna, och brukar påstå att hon började jobba inom vården enbart av inre tvång. Det hon däremot inte säger är att familjen inte har råd att hon inte jobbar. Medan partnern kan fortsätta skriva diktsamlingar som bara ges ut på det egna förlaget, som de dessutom ofta måste pytsa in pengar i ur egen ficka.
Vem som kan ta sig rätten att sitta inne i samhällets maskineri och tvivla, säger något om vad det är för ett samhälle.
Det finns inget rättvist i att just jag är en av dem som får ägna mig åt skrivvåndan nästan dagligen. Även om jag skulle kunna lägga fram en lista över vad jag tvingats övervinna för att nå dit jag är idag, vet jag att jag är priviligierad. Det är bara att konstatera att jag har vissa förutsättningar för mitt värv, med tanke på hur många år jag lyckats klamra mig fast inne i denna osäkerhet. Ibland kanske till förtret för min omgivning som måste stå ut med mitt tvivel och min oro, blir det ens en text? Ekvationen nedlagd tid, resultat och inkomst är i skrivandet mer släkt med mysteriet än matematiken.
Så, varför är jag en av dem som väljer det ensamma tvivel Margurite Duras talar om?
Jag ska berätta, men säg det inte till någon. Det finns en risk att alla vill bli författare när de får reda på det.
När skrivandet är som bäst drar en varm underström genom kroppen. Det uppstår en kontakt mellan de vaga bilderna och tankarna i huvudet, som nu låter sig formas till ett gestaltande språk med både rumslig och tidsmässig utsträckning. En värld av språk, med potential att framstå som meningsfull också för andra. Ofta bestående av ord, meningar och bilder som jag inte visste fanns där, eller kunde förutse skulle uppstå vid mina fingertoppar. Det är ögonblicket tvivlet upphör, och därmed också författaren, och det enda som finns är texten.
Martin Engberg, författare
-
Klassikerrummet om "Älskaren" av den franska författaren Marguerite Duras. 2012 06 26Romanen är en förtätad självbiografisk berättelse från Duras ungdom, som hon redan skrivit om i en tidigare roman. När "Älskaren" kom ut 1984 var Duras redan 70 år gammal och hade gjort sig ett namn både som författare och filmskapare. "Älskaren" blev hennes stora publika genombrott med miljonupplagor, plus att den gav henne Goncourtpriset. Mattias Berg och Carin Mannheimer diskuterar "Älskaren" med Maarja Talgre, programledare.
