Aragonien Podcasts
-
För konstnären Charlotte Gyllenhammar är Goya en av de absolut främsta konstnärerna genom tiderna: "Han har en enorm spännvidd, det slår mig igen och igen jag lär mig något nytt varje gång jag ser hans konst."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
GOYA – DEN FÖRSTA MODERNA KONSTNÄRENFrancisco José de Goya y Lucientes (1746-1828) föddes i Fuendetodos, Aragonien i Spanien. Goyas tidiga måleri var ofta porträtt i traditionell stil och blev förste hovmålare vid spanska hovet. Men, Goya var inspirerad av upplysningstidens idéer och vid sidan om gjorde han 1799 till exempel etsningarna "Los Caprichos" som är mycket personliga, satiriska och expressiva. Efter Napoleons ockupation av Spanien och det spanska frihetskriget fortsatte Goya att arbeta för den återinsatte kungen och gjorde bland annat kanske sitt mest kända verk, "Den 3 maj 1808", där civila Madridbor avrättas av franska trupper. Med åren blev Goya allt mer pessimistisk och politisk. Hans etsningar "Krigets fasor" blev kända först långt efter hans död, liksom de "Svarta målningarna," som Goya gjorde på väggarna i huset han bodde under några år. Goya dog i Bordeaux, där han levde de sista åren i exil.
GOYAS KOMPLEXITET FASCINERAR CHARLOTTE GYLLENHAMMARCharlotte Gyllenhammar är en av Sveriges mest framstående konstnärer och hon arbetar numera främst med skulpturer, installationer, film och foto. Hon började sin konstnärsbana som målare, men slog igenom 1993 med verket "Dö för dig", en upp- och nedvänd ek som hängde över Drottninggatan i Stockholm. Charlotte Gyllenhammar är representerad i konstsamlingar över hela världen och har gjort många offentliga verk, till exempel de omtalade skulpturerna "Mother" och "&child" i Hyllie, Malmö.
I avsnittet medverkar också Måns Hirschfeldt, konstkritiker på Sveriges Radios Kulturredaktion.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Gränser som nyss var tämligen abstrakta bemannas nu på nytt. Till och med sådana som helt hade fallit i glömska återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ordet "gräns" låter som ett äkta svenskt ord. Eller som ett äkta tyskt ord, för den delen: "Grenze". Men så är det inte. Ordet är en gränsgångare i sig själv. Det kommer från trakterna som numera kallas för Polen.
De tyska ordensriddarna, som under 1200-talet hade gett sig iväg för att kuva hedningarna i öst, var de första som hade lärt sig tala om en "greniz" eller en "granica". Samtidigt som riddarna trängde fram österut, bortom gränserna mellan de germanska och slaviska folkstammarna, flyttade ordet till väst. Och så kom det också till Sverige, medan man i södra Tyskland fortsatte at tala om "gegend", "umkreis" eller "ende, dar ein land keret" – änden, där ett land vänder sig tillbaka.
Gränstrakter fanns förstås redan innan riddarna övertog ordet. Ofta kallades de för "mark". Ordet finns kvar i dag, för det mesta i förbindelse med ett namn, som i Danmark eller som i Mark Brandenburg, landskapet runt Berlin. En "mark" betecknar ett diffust område, i synnerhet ett skogsområde, som två folkgrupper låter stå emellan sig för att hindra att de börjar slåss med varandra. "Bland germanska stammar gäller det som en ära", skrev fältherren Julius Caesar för drygt tvåtusen år sedan, "att ha stora ödemarker runt sig. De tror att det på så sätt blir tydligt, att ingen kan hålla sig kvar i deras närhet."
En mark förutsatte, att det ännu fanns tillräckligt med plats i Europa, så att man kunde gå ur vägen för varandra.
Sådana friheter försvann med tiden. Så småningom fanns det inga områden kvar, som inte hade någon herre. Och så drogs det gränser. De bildar ingen areal, utan en linje, där två ytor stöter på varandra, utan övergång. De särskiljer territorier. Man befinner sig vid en gräns, när man med vänstra foten kan stå i ett land och med högra foten i ett annat, om nu gränsvakterna skulle tillåta sådana tvetydigheter.
Gränser finns av olika slag. De håller isär grannar, bostadsområden eller landskap. De ordnar världen, men de främjar också misstroende och fientlighet. Statsgränsen verkar vara den egentliga, den hårdaste gränsen. Ingen människa får överskrida den, om hon inte kan bevisa att hon, utöver att vara en människa, tillhör en stat. Hon måste kunna belägga att hon är en person, ett rättssubjekt, innan hon får komma över till den andra sidan.
Så hårda verkar gränserna mellan staterna vara, att de leder till ett missförstånd: att de är stabila, nästan oföränderliga. Men så är det inte, även om Sverige, ett land som minst till hälften är omgivet av hav, haft fasta gränser sedan mer än hundra år. Men tänk bara på Danmark, där södra gränsen, den mot Tyskland, brukade flytta upp och ner på kartan som en strumpa som sitter alltför löst. Fram till år 1920, i alla fall.
Och så finns det Tyskland, ett land som sedan år 1990 är omgivet än nio grannar, om man bortser från de två områden, där landet stöter mot ett hav. Men bara en gräns, den mot Schweiz, har varit stabil sedan mer än två generationer. Alla andra gränser har varit rörliga. Den största omdragningen, ett ingrepp i den politiska kartan som förändrade livet inte bara för alla tyskar, utan också för hela Europas befolkning, skedde för en generation sedan. De var då järnridån försvann. Men vad betyder "försvann"? Gränsen finns kvar, inte fysiskt, men inom kulturen, inom ekonomin och till en viss mån också inom politiken.
Inom Europa, eller mer exakt: i de stater som antingen tillhör den Europeiska Unionen eller som är nära associerade till Unionen, har ett missförstånd brett ut sig. Folk tror att var och en kan röra sig fritt inom detta område, som människa och inte som person, för att enbart individen räknas och inte dess tillhörighet till den ena eller andra staten. Till detta missförstånd hör föreställningen, att var och en av Unionens medlemmar förr eller senare kommer att avstå från sin suveränitet, så att nationalstaterna försvinner till förmån för en enda stor och fredlig gemenskap. Visionen främjades av erfarenheten att man i tilltagande mån kunde passera gränser, som hade blivit osynliga: vakterna hade gett sig av, deras byggnader förföll eller förvandlades till raststationer, ofta syntes inte ens ett tecken på att man förflyttade sig från ett territorium till ett annat.
Det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas.
Många gränser stängdes dock år 2015, när flyktingar från bland annat Mellanöstern och Nordafrika trängde norrut, till Tyskland och vidare till Sverige. Snart förhindrades flyktingarna att komma, men de fysiska gränserna blev kvar även inom Europa. När ett virus bredde ut sig över hela kontinenten, förstärktes skiljelinjerna. Och det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. På Öresundsbron eller vid Haderslev, vid gränsen mellan Tyskland och Danmark, vid taggtråden, som drogs runt stora delar av Ungern, kunde man se, hur nya anläggningar som i början enbart varit improviserade steg för steg blev befästade, så att de så småningom kom att likna de fysiska gränserna från förr.
De alltmer öppna gränserna tillhörde en tid av allmän ekonomiskt tillväxt. Denna tid är uppenbarligen över. Det har till och med blivit vanligt att nationalekonomier krymper, i alla fall för en viss tid. Och om vissa stater, Tyskland till exempel eller Sverige, tidigare trots allt kunde förteckna en ekonomisk tillväxt, så skedde det förmodligen på grannarnas bekostnad. Därför växte fientligheterna, också inom Unionen, och därför blev de materiellt synliga gränserna en symbol för att man, all globalisering till trots, kunde skydda det egna landet.
Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor.
Av samma anledning kom inte bara de nationella gränserna tillbaka, utan också mycket äldre gränser, som tycktes vara försvunna sedan många århundraden: I striden om Kataloniens suveränitet till exempel återupptogs konflikten mellan konungariken Kastilien och Aragonien, och i konflikterna kring Skottlands självständighet gentemot Storbritannien drogs gränsen än en gång längs Hadrianus mur.
Men så kom också "markerna" tillbaka. Bara att de inte är skogsklädda längre. En del av de nya markerna är bebodda av fattigt folk som man helst inte vill bry sig om. Libyen till exempel, där krigsherrar, stödda av länderna i norr, ser till att ingen flykting kommer för nära gränsen till Unionen. Och så finns det Medelhavet, där örlogsfartyg patrullerar genom ett stort område som inte ägs av någon, men som fungerar som både ett naturligt och ett konstgjort hinder.
Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Eller så är de som spöken, gengångare som aldrig ger sig iväg, för att gång på gång påminna oss om att också tron på politiska framsteg ofta är en frälsningslära, en illusion som så många andra.
Thomas Steinfeld
