Albert Camus Podcasts
-
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-120"));Hej kära läsareBara några dagar kvar till Jul så jag vill verkligen jag vill passa på att tacka er alla för förtroendet du ger när du läser och lyssnar på detta coachbrev. Hoppas att det märks att mitt absoluta huvudfokus är att bidra med värde som är till hjälp i just ditt liv. Att det är gratis minskar inte min entusiasm och förhoppningsvis inte din heller…Har du fortfarande inte ordnat alla julklappar till dig själv och andra rekommenderar jag så klart just nu det du kan ladda ner direkt. Som tillexempel biljetter till min nya föreläsning ”Brinna utan att bränna ut dig” den 9 mars här i Borås. Vill du vara med där eller ge bort en biljett till någon du bryr dig om så ta en titt HÄR för info och anmälan.Vill du få än mer så har vi också en tvådagarskurs i Mental Klarhet på gång i Stockholm 22-23 april. Vill du veta mer ta en titt här! Om du vill säkra din plats direkt så skicka ett mail till [email protected] veckans coachbrev tar jag en titt på en av de mer fascinerande och mänskliga dilemman vi alla står inför. Något som jag hoppas är dig till hjälp inte bara inför de stundande helgerna utan för resten av livet …God Jul & Gott Nytt År! Anders Haglund Nothing found. UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-121"));Veckans citat ”Mitt i den kallaste vintern lärde jag mig äntligen att det finns en oövervinnerlig sommar inom mig.”- Albert CamusUNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-122")); UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-123"));Vilken är din bästa julklapp?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-124"));Kan tänka mig att en och annan av er som läser detta kommer att mysa med en film eller bok under helgledigheten. En kopp varm choklad, snö utanför fönstret och en väl berättad historia som både underhåller och ger oss något. Men vad är det egentligen som gör en film eller bok riktigt bra? Det gemensamma för alla riktigt bra historier är att de innehåller någon form av kamp. Den kan vara inre eller yttre, men utan den så skulle vi inte vara så intresserade, eller hur? Det började bra, de hade det bra och det slutade bra är liksom inget framgångsrecept för vare sig drama, skräck, action eller komedi.Utan någon form av dualitet faller historien platt. För det ligger i vår mänskliga natur att ställa upp saker mot varandra och lära oss av dem. Baksida och framsida. Upp och ner. Ljust och mörkt. Ont och gott. Det är något med detta som fascinerar oss på djupet. För nog har du, som alla andra, någon gång grunnat över hur vi ena stunden kan ha så mycket omtanke och kärlek i oss att vi inte kan göra gott nog för att i nästa stund kunna ”lacka ur” och såra även dem vi bryr oss om mest?Än mer intressant blir det när man inser att vartenda mänskligt karaktärsdrag kan ha samma kluvenhet och ter sig olika beroende på om det är vi eller någon annan som har det. När t.ex. din partner gör åt pengar och bjussar på drinkar i baren är de slösaktiga. När vi själva gör det är vi generösa. När de håller i pengarna är de snåla medan vi själva är ekonomiska. Fascinerande, inte sant? Speciellt när du inser att det även manifesterar sig olika i en och samma person. Någon som är härligt passionerad när de är välmående och i mental balans faller över i mani och besatthet i samma ögonblick de tappar sin mentala balans. När vi tar en oplanerad paus styrd av egen visdom känns det fridfullt och självbejakande. När vi gör det från en pressad känsla känner vi oss lata och självdestruktiva.Hoppas att dessa enkla exempel får dig att tänka till lite. För de visar på hur spännande det är att vara människa. Eller om du läser det här med en pressad känsla så ser du förmodligen snarare vår mänskliga natur som ett oerhört frustrerande hinder. Bara att se att de här skillnaderna kommer inifrån dig är befriande.
-
När media uppmärksammar vården är det ofta för att den inte funkar. Vårdköer och inställda operationer, lidande och kaos, bristande bemanning och bristande kunskaper hos de som jobbar där. Och allra värst verkar det vara i Stockholm, där problemen på regionens förlossningar är ett problem lika återkommande som en vinterkräksjuka. Så hur illa är det?
Birger Forsberg är han forskare i internationell hälsa vid Institutionen för global folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet. Han har också många års erfarenhet av planering och utvärdering av svensk hälso- och sjukvård, både som överläkare, som chef för enheten för hälsoutveckling och de senaste fyra åren har han varit utredare i Region Stockholms långtidsutredning benämnd "Hälso- och sjukvården 2040" vars syfte just är att ställa en diagnos på sjukvården i Stockholmsregionen.
Det blev ett intressant samtal om skillnaderna inom svensk sjukvård, faktorerna som påverkar vårdkvaliteten, och hur väl den står sig i internationell jämförelse.
Bokrekommendationer:
Myten om Sisyfos - Albert Camus
Pesten - Albert Camus
Hur jag lärde mig förstå världen - Hans Rosling
Programledare: Per Grankvist. Producent: Jens Back. Mixning av Stray Dog Studios. #perspektivpodden
"Perspektiv "är en podd från Vad Vi Vet. Prenumerera på podden för att lära dig något nytt varje vecka.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.vadvivet.se/subscribe -
Vår favoritgäst David Asp kommer tillbaka och vi landar i en hög med skit. Även Albert Camus och Rosa Parks får sig en "släng av sleven".
-
Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.
Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.
Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?
Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.
”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”
Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?
”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.
Dan Jönsson, författare och essäist
Litteratur
Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.
Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.
Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.
Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.
-
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-696"));Hej kära läsare
Nu är det faktiskt inte så långt kvar till skolavslutningar och början på semestrar. Vill därför börja med att föreslå vårt LifeTalk spel med sinnesöppnande frågor för livet som en perfekt sommarpresent till någon du bryr dig lite extra om. Oavsett, om det är en student, anställda, vän eller familjemedlem. Vill du beställa fler än 10 så kontakta [email protected] för priser …
Vill även meddela att jag nu har 2 lediga platser för personlig coaching med mig. Åtar mig detta exklusivt på hel- och halvårsbasis och om det är något för dig så kontakta mig här: [email protected]
Den här veckan funderar jag på hur du tar vara på dina möjlighet och får till förändring som håller. Det kräver något nytt och fräscht som gör skillnad på riktigt. Tänk om det vore något som kunde dyka upp lite oftare? Hoppas att det gör dig nyfiken nog att läsa vidare …
Ditt liv är ett mästerverk,
Anders Haglund
Nothing found.
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-697"));Veckans citat
”Frihet är inget annat än en möjlighet att vara bättre idag än igår.”- Albert Camus
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-698"));
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-699"));Dags för en förändring?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-700"));Det är något väldigt hoppfullt med att vara människa. Inte för att det inte skulle vara hoppfullt att vara något annat, men vi är så vitt vi vet de enda som kan vara medvetna om att det finns hopp. Och vetskapen att något kan bli bättre i framtiden, ibland inom ett ögonblick, är en enorm kraftkälla för nuet.
Det vet vi då vi alla har gått igenom tuffa perioder i livet då den vetskapen bokstavligen kan vara livräddande. Lite som att hamna överbord från ett fartyg och veta att någon snart kommer förbi kan göra att vi kan trampa vatten flera timmar till istället för att ge upp. Om du tagit dig fram dit du nu är i livet och sitter och läser det här så tror jag att du har flera exempel på det och vet vad jag menar.
För i min erfarenhet så finns det något väldigt gemensamt för oss människor och det är att vi när som helst kan få en ny, fräsch tanke som förändrar upplevelsen av världen för oss. För man behöver inte vara ett matematiskt geni som Arkimedes för att utbrista i ett glädjetjutande ”Eureka” när vi slås av ett helt nytt sätt att se på något.
Nej, den förmågan är demokratiskt utdelad till alla i det ögonblick vi föds. Oavsett om det gäller något vardagligt som hur ett rum ska inredas, där vi vaknar mitt i natten och plötsligt vet var soffan ska stå för att det ska funka, eller om man som Kopernikus plötsligt inser att jorden inte kan vara centrum i universum. Stort som litet kommer från samma kreativa källa för oss alla.
Det här är något som alla tänkare genom historien varit medvetna om. Hela romaner har liksom trådlöst nedladdats i sinnet på författare som förvånats över vad karaktärerna i boken tar sig för medan penna eller tangentbord glöder. Från ett ögonblick till ett annat kan man inte längre se likadant på en situation eller person. Plötsligt slås av något och kan inte förstå hur man kunde missa att ”se det”.
Alltför många verkar dock trots historiens vingslag vara omedvetna om denna allmänna förmåga, vilket är skälet till att jag skriver om det här. För bara att börja bli medveten om att du har den mänskliga förmågan att när som helst få en ny tanke som en blixt från en klarblå himmel är hoppfullt. Att du kan öppna sinnet, och ändra åsikt om något som verkat satt i sten ger kraft även när vi går igenom de tuffaste av tider.
Allt som behövs är en insikt om att bara för att du tänker på ett visst sätt idag så behöver du inte tänka det i morgon. Eller i varje fall inte ta de tankarna på allvar på samma sätt om de dyker upp. En förståelse som gör att man börjar se hur flyktiga ens egna t... -
I veckans avsnitt försöker Ludvig lösa Pontus problem med alla sina mail genom att gå igenom vad den franske filosofen Albert Camus har skrivit om Sisyfos och det absurda. Om att hitta mening i världen genom att förlora den, om skillnad mellan skuld och konsekvens och om att förlåta alla dom vi glömt att svara liksom vi förlåter alla dem som glömt att svara oss. Dessutom minns vi författaren och poeten Kristian Lundberg.
-
Ewa och Ofelia samtalar med Sebastian, bibliotekariestuderande som just nu gör sin praktik på Biblioteken i Sollentuna, om att läsa klassiker. Vad kännetecknar egentligen en klassiker? Vi berättar om våra favoriter och klassiker vi läst men inte gillat och såna som vi inte ens vill läsa.
De här klassikerna pratade vi om:
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (som Sebastian och Ewa älskar och Ofelia vägrar att läsa - någonsin)
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Rebecca av Daphne du Maurier
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett
Janne, min vän av Peter Pohl
Häxorna av Roald Dahl
Förvandlingen av Franz Kafka
Män utan kvinnor (novellsamling) av Huraki Murakami
Förnuft och känsla av Jane Austen
Processen av Franz Kafka
Främlingen av Albert Camus
Skit i traditionerna av Leif Panduro
Moby Dick av Herman Melville
Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Odysseus av James Joyce
1984 av George Orwell
Djurfarmen (Djurens gård) av George Orwell
Röda rummet av August Strindberg
En dåres försvarstal av August Strindberg
Harry Potter av J K Rowling
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Tjänarinnans berättelse (The handmaid's tale) av Margaret Atwood
Andarnas hus av Isabel Allende
Mörkrets hjärta av Joseph Conrad
-
I Radiobokcirkeln diskuteras den här gången en av världslitteraturens klassiker från 1947, nämligen romanen Pesten skriven av Albert Camus.
-
Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.
Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.
När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.
Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.
Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:
De stötte ihop, sen vände de, och välte
åt andra hållet, under höga tillrop:
"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"
Så fortsatte de rulla tills de möttes
vid motsatt punkt på denna mörka cirkel
och skrek på nytt den skymfliga refrängen...
Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.
Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.
Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".
De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.
Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?
Torbjörn Elensky, författare och skribent
-
Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”
När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.
En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?
När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?
Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.
Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.
Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.
Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
Vi gästas återigen av vår favorit Sebastian som är med och pratar om böcker i bokhörnan men innan det så går vi hastigt och lustigt genom vad vi har sett och spelat sen sist!
(01:20) Film: Tom Clancy's Without Remorse, The Mitchells vs. The Machines, Dune, Two Distant Strangers & Boss Level
(18:39) Tv-serier: Jupiter's Legacy
(24:27) Spel: Resident Evil: Village & Returnal
(35:11) Bokhörnan: Jerusalem av Selma Lagerlöf, Call for the Dead av John le Carré, Heavens River (Bobiverse #4) av Dennis E. Taylor, Outlander av Diana Gabaldon, The Guest List av Lucy Foley, The Shadow of What Was Lost (The Licanius Trilogy) av James Islington, Pesten av Albert Camus, The Vanishing Half av Brit Bennett, The Seven Husbands of Evelyn Hugo av Taylor Jenkins Reid, The House in the Cerulean Sea av T.J. Klune, Aniara av Harry Martinson
Här kan ni se kandidaterna till GOTY 2021
Här hittar ni vår lista på årets hittills bästa filmer
Tips eller eventuella frågor får gärna skickas till [email protected]
Instagram gotypodden
Vi vill skänka enorma tack till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder, till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fantastiska musiken.
-
”Det finns mer att beundra hos människorna, än att förakta.” Orden kommer från läkaren Bernard Rieux som råkar vara bosatt i den algeriska staden Oran när pesten bryter ut där någon gång på 1940-talet. Mattias har läst Alberts Camus roman Pesten fler gången än han kan räkna och Anna läste den för första gången i början av corona-pandemin. Följ med och lär känna de olika personerna som blir hänvisade och utelämnade till varandra när stadens gränser stängs. När sjukdomen härjar fritt och tar livet av en stor del av dess invånare. Vilka blir vi under hemsökelsernas gissel? Och vem blir du?
Om ni blir nyfikna på oss så hittar ni oss här:
https://annawiderberg.se/
http://www.mattiaskvick.n.nu/bilder
Vinjettmusik: Summer Fun by Ahjay Stelino https://mixkit.co/free-stock-music/
