Picasso Podcasts

  • Detta är det första avsnittet av SOMMARMÅNDAG inspelat på Brewing Co i Malmö, och vi gästas av de roliga komikerna och quizmästarna Kristoffer Jonzon och Lisa Dahlin.

    Armann ger sin nyanserade bild av de strejkande skithögarna till piloter som "jobbar" på SAS, Lisa ger sitt medhåll till den avundsjuke rektorn på en kristen skola och Kristoffer varnar för en plastikkirurg i Landskrona (alternativt tipsar om beroende på vad man är ute efter). Allt detta och ännu en bomb på Jofis gata i avsnitt 273 av DIN ENDA NYHETSKÄLLA!

    Gå in på patreon.com/mandag för att stötta podden ekonomiskt och ta del av massa svinroligt Patreon-exklusivt material.

  • Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse Fredag vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: det vore en god idé. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok Le peintre dévorant la femme (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar. Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos Figurer på havsstranden?Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman Fallet Meursault 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska Främlingen, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös arab utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln Den Andre, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till, som han uttrycker det.Fallet Meursault kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda arab vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till väst på ett liknande sätt kolonialt stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? Efter självständigheten, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. // Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, helig skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, Zabor eller psalmerna från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?Zabor är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i Tusen och en natt, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: Stackars Robinson, var är du? Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt Stackars Robinson. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. Var är du? En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturKamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.

  • Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute eller långt uppe i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. Framtiden kommer att skratta, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.Den västeuropeiska modernismen med året 1922 som kronologiskt epicentrum har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

  • Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 19141915.Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade primitivt. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.Jens Adolf Jerichau (18901916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär törs jag säga genial?Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.Pontus Kyander, konstkritiker

  • Den 8 november 1993 klättrar två personer upp på Moderna Museets tak. De sågar hål i taket och firar försiktigt ner sig i mörkret. Klockan 8.45 på morgonen kommer larmet till polisen - då är verk från både Picasso och Braque försvunna från museet på Skeppsholmen. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Vi stannar kvar i Madrid och tar oss från Pradomuseet till Museo Reina Sofía. Här får man beskåda Pablo Picassos enorma målning “Guernica” från 1937, som har blivit en av de starkaste skildringar av krigets fasansfulla våld och förödelse och som fortfarande är en laddad antikrigstavla. 


    Redan 1936 hade Picasso fått uppdraget av den nyvalda republikanska regeringen att måla ett verk till den spanska paviljongen på världsutställningen 1937 i Paris och han hade redan en bildidé med titeln “Målare och modell”. Men efter att han läst i franska tidningen om den fruktansvärda bombningen mot den baskiska staden Guernica, förkastade han sin ursprungliga idé och började att arbeta med det nya motivet för målningen.


    Det spanska inbördeskriget hade härjat sedan 1936, när fascisterna med general Francisco Franco i spetsen genomförde en statskupp mot regeringen. Den 26 april 1937 vid halvfemtiden bombades staden Guernica av den tyska Kondorlegionen, som agerade som stöd för Franco och fascisterna. Uppdraget var kallblodigt. Guernica var inget militärt mål, utan man attackerade med mening den civila befolkningen. Det var marknadsdag i Guernica och 10 000 människor från regionen ska ha uppehållit sig i staden. För tyskarna var det en övning av en ny bombningstaktik som skulle skrämma motståndarna. Attacken varade i över tre timmar och de 24 flygplanen som dundrade in över den baskiska staden kastade nästan 22 000 kilo bomber över staden, som av den tyska befälhavaren uppgavs vara jämnad med marken efter bombningen. Staden sägs ha brunnit i 3 dagar och det är inte känt hur många människoliv denna terrorakt skördade. Det har uppskattats allt från några hundra till tusentals dödsoffer.


    Inom mindre än en månad arbetade Picasso fram den enorma duken på 3,49 x 7, 76 m som skapade stort uppseende på världsutställningen, där den visades tillsammans med dokumenterande fotografier från det spanska inbördeskriget.


    Varmt välkomna att lyssna på det senaste avsnittet av Konsthistoriepodden om Pablo Picassos “Guernica”!

    Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I dagens program avhandlar vi loppiskulturens status, drömmen om att ovetande ha en Picasso på vinden, livet som korre och pratar med dagens sommarpratare Janne Schaffer.

    Loppis har varit trendigt länge och Antikrundan har snart åkt ett par varv runt jorden i jakt på de där bortglömda och undanstoppade fynden som legat i mormors lada i 67 år. Men finns det något kvar att hitta? Vi frågar Pernilla Månsson Colt, producent för Antikrundan på SVT.Janne Schaffer är dagens värd i Sommar i P1 och berättar nu om att ha en bror som levde med psykisk ohälsa och som till slut tog sitt liv. Parallellt med familjens tragedi levde Janne ett otroligt liv med en karriär inom musiken med artister som Abba, Ted Gärdestad, Electric Banana Band med flera.Den här veckan har Sveriges Radio sitt årliga evenemang "Förstå världen" där publiken möter våra utrikeskorrespondenter. Johan-Mathias Sommarström är en av dem, och han ger inte mycket för de idealiserade bilden av journalisten som en cowboy i krigszoner.Programledare: Hélène Benno Bisittare: Johar Bendjelloul Producent: Minna Grönfors

  • VEM: Martin Lidberg

    YRKE: Entreprenör/fd brottare

    AVSNITT: 446

    OM: Att välja mellan fotboll och brottning, spelmissbruk, att starta gym i coronatider, kost, (att slippa) blomkålsöron, att åldras, Let's dance, idrottande barn, Brottarbröder – en fight för livet, mental träning, att äga en Picasso och givetvis en hel del om vilken idrott som skulle bli roligast att kolla på om utövarna var tvungna att dricka alkohol. 

    SAMTALSLEDARE: Kristoffer Triumf

    PRODUCENT: Mattias Nordgren (vik)

    DISTRUBUTION: Acast

    KONTAKT: MAIL och INSTAGRAM

    ILL: hämtad från Radiosporten


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • VEM: Martin Lidberg

    YRKE: Entreprenör/fd brottare

    AVSNITT: 446

    OM: Att välja mellan fotboll och brottning, spelmissbruk, att starta gym i coronatider, kost, (att slippa) blomkålsöron, att åldras, Let's dance, idrottande barn, Brottarbröder – en fight för livet, mental träning, att äga en Picasso och givetvis en hel del om vilken idrott som skulle bli roligast att kolla på om utövarna var tvungna att dricka alkohol. 

    SAMTALSLEDARE: Kristoffer Triumf

    PRODUCENT: Mattias Nordgren (vik)

    DISTRUBUTION: Acast

    KONTAKT: MAIL och INSTAGRAM

    ILL: hämtad från Radiosporten


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • SKÅDESPELARE, KOMIKER. Kan man inte göra humor till en religion? Vore inte det fint? Inte vet jag men jag tror på skratt! Skratt - Som en förlösande faktor, som nåt som förenar, ja, så fånig är jag

    Komikern och skådespelaren Per Andersson berättar en rad anekdoter i sitt Sommarprogram.- Jag har så jädra många historier som jag vill berätta för er men jag blev rådvill om vilka så jag skrev ner allihop, 3978 stycken blev det, det är ett snitt på 102 anekdoter om året, nu vill ju Sveriges radio att man ska hinna med sig själv på 90 minuter inklusive musik, så jag la historierna i en tombola och så får vi se vilka det blir helt enkelt..Per Andersson berättar om ett möte med Paul McCartney, om en cykelturné genom Sverige, om konsten att olla en Picasso och om hur man får till den perfekta ordvitsen : Jag vet inte, men jag brukar hänvisa till min gamla humortes: oväntat, alltså roligt.Andersson hyllar också sina förebilder Galenskaparna och After Shave, liksom morfar Gregor, persiennförsäljaren som gärna bjöd på komisk improvisation och mormor Judith- och hennes hederliga norrländska husmanskost:- Ja, ni vet: Lite ungsbakad grävling med handskalade lingon och rå rödräv på ett spett av sprit och smörstekta sågspån. Baconlindad björn, hängmörad scooter och kokt kalhygge, surströmmingsglass med kodasås, tjocktarmsgröt med blöt bark och hel älg i ugn.Om Per AnderssonMedlem av Grotesco-kollektivet. Har just turnerat i Sverige med föreställningen Grotesco på Scala ennäradödenrevy. Turnerar i sommar med showen Diggiloo med bland andra Lasse Holm och Thomas Di Leva.Spelade pappan i julkalendern Barna Hedenhös uppfinner julen. Medverkat i tv-programmen Parlamentet, Gäster med gester, Allsång på Skansen, Melodifestivalen och många fler. Är årets Karamelodiktstipendiat.Gillar punsch, är bra på minigolf och håller på Gais i fotboll.Producent: Mattias Österlund