Selma Lagerlöf Podcasts

  • Temat denna gång är klassiker! Vilka älskar vi, vilka hatar vi och vilka lämnar oss oberörda? Typ så. Meeen vi pratar så klart också om allt vi har läst sen sist.


    Jessica har avnjutit två skönlitterära debutanter som bådar gott med olycksbådande innehåll och Francesca Woodman-inspirerad poesi som liksom flyter ut i kanterna. Plus: Rolig seriebok om söt konstnär, halvdan novellsamling, ljuvlig Selma Lagerlöf.

    Anna har läst astrosatir signerad Liv Strömquist, lättillgänglig fysik, Malmö-poesi som ger insikter om samtiden och en bok om en värld utan katter (ve och fasa på flera sätt, visar det sig!).

    Prata med oss på @litterarispodcast är ni rara.

  • Ewa och Ofelia tipsar om höstens highlights. Det finns verkligen mycket att se fram emot:

    Hennakonstnären och Den rosa stadens hemligheter av Alka Joshi

    Stjärnor utan svindel och Stjärnfall av Louise Boije av Gennäs

    Mumier av Sofie Häggman 

    Omgiven av energitjuvar av Thomas Eriksson

    Ett bättre liv av Kay Pollack

    Adoptionerna av Patrik Lundberg , Josefin Sköd och Alexander Mahmoud

    En lyckligare tid av Claire Lombardo

    Malma station av Alex Schulman

    Vitt slödder av Carina Rydberg

    Koryféerna av Lena Andersson

    Ixelles av Johannes Anyuru

    I en sal på lasarettet av Björn Wiman

    Kära vänner! 18 kvinnors brevväxling under 50 år - om livet, samhället och skolan 1935-1985 av Erika Tengrud

    De förlorade ordens bok av Pip Williams

    Sorgehögtid av Simin Daneshvar

    Gryning falsk och Och skuggan faller av Lou Berg

    Den smarta kvinnans handbok av Victoria Dowd

    Sommarregn av Sarah Moss

    Den kungliga guvernanten av Wendy Holden

    I vidundrets mage av Edward Carey

    Selma Lagerlöfs jul

    Vem fan är Margaret? av Sebastian Pau Johansson

    En kvinnas själ av Isabel Allende

    Den smarta kvinnans handbok i mord av Victoria Dowd

  • Ibland läser man något och så vill man verkligen träffa personen i fråga. “Vi kommer ha så mycket att tala om” tänker man.. Så var det när jag läste Anna-Karin Palms bok “Jag skriver över ditt ansikte” om sin alzheimersjuka mamma.
    Så skriver radiojournalisten Johanna Hinteregger bakom den hyllade dokumentären "Innan mamma glömmer" inför sitt möte med den likaledes hyllade författaren Anna-Karin Palm.
    Boken handlar omen familj i kris när matriarken, eller drottningen, som Palm liknar sin mor vid, segnar ned bit för bit. Palm som är känd för flera kritikerrosade romaner, nu senast om Selma Lagerlöf, skriver nu för första gången självbiografiskt om sin egen mamma och familj och alzheimers sjukdom.
    En sjukdom som till slut gjorde att hon och modern kunde hitta en väg till varandra. Lyssna på ett ovanligt öppet samtal om vad alzheimer gör med en familj.

  • Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar?

    I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento och Mikael Cohen. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg [email protected], [email protected]

  • Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar?

    I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

  • Författaren om skrivande, läsande och kvinnorna i sitt liv.

    Anna-Karin Palm är författare och kulturskribent. Hennes biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse, fick stor uppmärksamhet och nominerades till Augustpriset 2019.Hon debuterade 1991 med romanen Faunen och slog igenom med Målarens döttrar sex år senare. Förra våren gav Anna-Karin Palm ut Jag skriver över ditt ansikte som skildrar hennes relation till sin mamma som insjuknar i Alzheimers.Anna-Karin Palm om sitt Sommarprat: Jag talar om kvinnorna i mitt liv, om skrivande och läsande och om mina vänner bland de dödaProducent: Lena Tideström-SagströmVill du få poddar, nyheter och direktsänd radio på ett ställe, ladda ner appen Sveriges Radio Play via https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-radio-play.

  • Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmålDet händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera detVi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

  • I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-04-01.När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet:Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar.Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt.Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades.Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i Berättelser om det förbjudna, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman Biskopen från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry.Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren.För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap som var accepterad så länge den inte var erotisk.Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen Ensamhetens brunn av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin tronföljare. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för storfursten. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri, som Lars Gårdfeldt skriver i Den kvinnliga tvåsamhetens frirum.Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter finns följande välkända rader som riktar sig till Anita: Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger migoch kommer mig att darra som ett lövoch trasar sönder mig och spränger mig.Vad vet jag om din hud och dina lemmar.Det bara skakar mig att de är dina,så att för mig finns ingen sömn och vila,tills de är mina. 1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner.Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se.Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par som Anita och Lydia, Karin och Margot har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter.Anna Thulin, journalist LitteraturDen kvinnliga tvåsamhetens frirum kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018.Berättelser om det förbjudna begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.

  • För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen 1996 Nordiska Rådets Musikpris.

    Möt danske tonsättaren Bent Sørensen år 1996.-Min musik är sprungen ur nutiden och skulle inte ha kunnat fungera i någon annan tid, säger han.Då Sørensen av Aarhus Symfoniorkester blev ombedd att skriva en konsert för ett soloinstrument visste han genast att det skulle bli en violinkonsert. I sitt föräldrahem hörde han Schönbergs Violinkonsert innan han stiftade bekantskap med en endaste symfoni av Beethoven, t ex. Därför blev denna violinkonsert för honom en slags drömaktig spegel tillbaka till hans barndom och har fått en klassiskt romantisk form med en långsam, pluralistisk första sats och så två mer rytmiska satser där den sista är den dansande satsen. Sørensen beskriver det som att violinkonserten har fått en slags romantisk slöja, men även uttrycker en beslöjad romantik.För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen Nordiska Rådets Musikpris.Den långa första satsen anknyter allra mest till titeln, d v s döende trädgårdar. Violinen ligger som en melodisk tråd över hela orkestern som avspeglar skuggorna och förfallet under violinstämman.Den sista satsen kallas en Estampida, en dansande sats. Den bygger på många olika folkmusikaliska ingredienser som har lagts ovanpå varann som ett filter med olika rytmer. En sats inspirerad av fladdermössens jakt av varandra under himlen en sommarkväll. Så här skrev Bent Sørensen om sitt stycke Sterbende Gärten 1997:Min violinkonsert heter Sterbende Gärten. Jag åkte till ett ställe i Danmark där det fanns den här igenvuxna trädgården, och det gjorde mig på ett väldigt speciellt humör. Jag tänkte på var en viss mening i en dikt av Herman Hesse, där det finns en rad Sterbende Garten ... (döende, förfallen trädgård). Den har en tysk titel, även om min tyska inte är flytande. En annan inspiration för verket är italienska fresker från 1400-talet. Det som är speciellt intressant för mig är att bilden man ser när man går för att titta på fresker i en katedral i Florens eller Rom, är en mycket gammal bild som har förfallit. Så det blir mer och mer en bild av vår tid, och det är därför väldigt nytt. Sättet som kultur blir natur på grund av tiden har varit en inspiration för alla mina verk. Det viktiga med strukturen är att den alltid är på gränsen till att vara tonal. Min musik handlar alltid om att vara på kanten av något man hört förut, men man har faktiskt aldrig hört det ändå. Formen på stycket är typ klassisk. Musiken håller sig mest i det högre registret. Det finns inga ackord i stycket. Allt som spelas i orkestern är ett slags eko av violinstämman. Det är mitt mest romantiska och klassiska verk på ett sätt. Men detta är för mig en sorts dröm; det finns inga citat. Stycket börjar med en kadens som är på gränsen till tystnad. Jag bor på landet, och jag gillar att jobba på natten, när det är helt tyst. De enda ljuden kommer från fåglarna, som signalerar gryningens brytning genom till synes slumpmässiga utbrott. Det finns många ögonblick där jag försöker skapa ett slags distans genom att många instrument spelar pianissimo staccato-noter. Den här sortens pointillistiska drag, som jag har blivit känd för, är som Georges Seurats målningar, där man måste stå på avstånd för att se hela bilden. Efter att ha skrivit första satsen åkte jag till Venedig med tanken att skriva en romans för den långsamma andra satsen. Det första jag kom att tänka på var Barcarolle. Jag bestämde mig för att skriva en sorts slow-motion Barcarolle. Min musik är byggd på terser. Det som särskilt intresserar mig med detta är utforskningen av tonala tvetydigheter. Kanske är detta anledningen till att det inte finns några basgångar, för att understryka dessa tvetydigheter. Sista satsen är väldigt snabb och danslik. För många år sedan i Amsterdam hörde jag en gatumusikant spela sin fiol extremt snabbt. Här har jag försökt återskapa denna typ av folkmusik, med dess hetsiga sound. - Bent Sørensen 06-07-97Vi hör även utdrag ur:Bent Sørensens verk Angel's Music med Ardittikvartetten. Han skrev det i Rom, inspirerad av alla de spelande änglar som finns i barockkyrkorna i staden. Bent Sørensen blir ofta inspirerad av andra konstformer än musik. Det kan vara en bild, en titel, ett namn eller ett ord som fascinerar honom. Selma Lagerlöf, Emily Dickenson, Shakespeare, Rilke, Donne och den danske poeten Michael Strunge är några av författarna vars verk har gett Bent Sørensen impulser till att komponera musik. Men krackelerade kalkmålningar fascinerar honom mer än t e x mästerverk av Rubens och Titzian.Bent Sørensens solostycke för klarinett The Songs of the Decaying Garden - Den ruttnande trädgårdens sånger.Sørensens The Bells of Vineta för trombonsolo. Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa, om staden som sjunker i vattnet med ringande kyrkklockor och endast återkommer vart hundrade år, inspirerade Bent Sørensen till The Bells of Vineta.Bent Sørensen har komponerat mer än 140 musikverk i alla genrer, bl a operan Under himlen. Sin andra pianokonsert La Mattina, skrev han 2009 till Leif Ove Andsnes. 2013-14 komponerade Bent Sørensen trilogin Papillons, dedicerad till konsertpianisten Katrine Gislinge. Han har under åren skrivit flera verk till henne. Bl a12 Nocturner för piano och den tredje pianokonserten som han komponerade under coronapandemin 2021. Titeln är La sera estatica - Den extatiska aftonen (2021). 2018 vann Bent Sørensen ett av världens främsta musikpriser, Grawemeyer Award, för sin Concerto i fem satser Lisola della Città (Ön i staden). Lyssna även på tonsättaren Bent Sørensen och konsertpianisten Katrine Gislinge i det nyare radioprogrammet Danska konstmusikens kungapar som publicerades i Tollans musikaliska den 28 juni 2022.

  • I avsnitt åtta är vi mer hudlösa än vanligt, men också lika katiga som vanligt. Det blir Werner Heisenberg, det blir Selma Lagerlöf, det blir kärlek och frågan är: får delfinerna (som Victoria i förra avsnittet anklagade för att vara våldtäktsutövare) upprättelse? 

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I kulturredaktionens nya podd Bildningsresan får du följa med till kulturens huvudstäder en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Men vad är egentligen en bildningsresa? Och hur skulle den kunna se ut här i Sverige? Kalle Lind och Ulrika Knutson är våra reseledare.

    I Bildningsresans första avsnitt hör vi Anna Blennow, docent i latin vid institutionen för språk och litteratur i Göteborg, berätta om de klassiska bildningsresorna som adeln företog sig på främst 1600- och 1700-talen. Det var långa resor till platser i hela Europa med avsikten att få djupa kunskaper i kultur, konst, arkitektur och samhällsliv en livsavgörande utbildning för resenären, men också till nytta för landets utveckling.Men vad kan en bildningsresa vara i dag? Och hur skulle en sådan te sig här på hemmaplan, i Sverige?Bildningsresans gäster Ulrika Knutson och Kalle Lind båda författare och kända radioröster ger sina förslag på resmål som kan ge kunskap om svensk historia, men också insikter om det som sker just nu. Varför inte resa i sedlarnas spår till exempel, där Astrid Lindgrens 20-lapp kan ta dig till Vimmerby eller Ingmar Bergmans 200 kronors-sedel leder till Fårö? Eller besöka Kiruna, en stad som i detta nu håller på att flyttas, hur går det egentligen till? Hör också om glädjen av att läsa Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa" eller vad som kan hända när man besöker Hasse och Tages skrivarstuga i Vita Bergsparken i Stockholm.Programledare Måns Hirschfeldt Producent Maria Götselius

  • Heja kretsloppet!

    Vi tar ut varsin femtiolapp från Vargtimmen-kontot och överraskar varandra med mer eller mindre imponerande loppisfynd. Tomas går ut säsongsenligt och hårt med en film som inte bara bygger på en Stephen King-berättelse utan dessutom handlar om en loppis och Lars drar en lans för den svartsynta sexualmoralen i Stanley Kubricks slutgiltiga mästerverk. Vi pratar också om: Majorna-loppisen, Twin Peaks, Bram Stoker’s Dracula-brädspelet, Jonas Larsson Olanders, Eloso Förlag, Eyes Wide Shut, Tom Cruise, Nicole Kidman, Scener ur ett äktenskap, Köplust, Needful Things, Salem’s Lot, Castle Rock, Max von Sydow, Ed Harris, MR James, Casting the Runes, Oh Whistle and I’ll Come to You My Lad, BBC, A Ghost Story for Christmas, Aleister Crowley, Spökhistorier i mästarklass, Klassikerförlaget, Sven Christer Swahn, Charles Dickens, Edgar Allan Poe, Selma Lagerlöf, Guy de Maupassant, Mattias Fyhr, Spökhistorier, Ray Bradbury, Intensity - fast vi egentligen menar den lite förbisedda skräckthrillern Identity - Emil Eriksson, Monsterboxen, ATM, P2, Buried, Urban Legends, Vägen, The Road, Cormac McCarthy, August Underground, Dark Star, Martyrs, Nocturnal Animals, Jake Gyllenhaal, Orvar Säfström, Bra Böckers Hexikon, Alf Henriksson, Paimon, Pazuzu, Pelle Snusk, Candyman, Heinrich Hoffmann, The Legion, Faust Antikvariat och John Ajvide Lindqvist. Patreon-lyssnare åtnjuter dubbel speltid, precis som vanligt, och dessutom möjligheten att tjinga valfri godsak för gratis hemleverans (först till kvarn). Nostalgi, skryt, löst tyckande, skatteåterbäring och akademisk analys.


  • 3 juni. Flygkaos, misstroendeförklaringar och Selma Lagerlöf. Ämnesvalet är som vanligt brett när ledarredaktionen summerar veckan som gått. Denna gång är det Peter Wennblad, Mattias Svensson och Paulina Neuding som svarar på Andreas Ericsons frågor.

  • Klockan slår tolv på nyårsafton och den försupne David Holm ligger för döden i rännstenen. Som den siste att dö för året förvandlas han vid tolvslaget till dödens körkarl. Under året som följer blir det hans uppgift att köra dödens kärra och hämta människor till den andra sidan. Men först tvingas han möta alla människor som han har gjort illa. Selma Lagerlöfs roman från 1912 är en berättelse om utsatthet och skuld, men också om godhet, kärlek och försoning. Hur kommer det sig att Lagerlöf plötsligt skrev en så samhällsengagerad bok? Vilken betydelse har Victor Sjöströms ikoniska filmatisering från 1921 haft för romanens efterliv? Och hur står sig romanen bland Lagerlöfs andra böcker idag? Verket diskuterar en av den svenska litteraturens mest lästa klassiker.

    Gäster i studion är Lagerlöfkännarna Anna Nordlund och Jenny Bergenmar. Anna Nordlund är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till bland annat biografin Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna (Max Ström, 2018). Jenny Bergenmar är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, specialiserad på Lagerlöfs författarskap och har bland annat forskat om läsarbreven till Selma Lagerlöf.

    Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson
    Producent: Magnus Bremmer

    Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.