Ulf Karl Olov Nilsson Podcasts
-
Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.
Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.
Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa egentligen känner?
Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder och min ryggrad gått av.”
Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv, betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.
Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i kaloritabellen.
En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma, gör det här ont?”
När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetälska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.
Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem. Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.
Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka, individuell framgång och är den första generation som uppfattar smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner smärta, alltså finns jag.”
Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot – med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.
Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker
Litteratur
Byung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.
Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.
Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.
Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.
-
Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.
En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon – blinkande med ett ansträngt leende på läpparna.
En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon.
Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som What’s eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor?
Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som ”Vad är utmärkande för en handling?” och ”Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?”.
Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt.
Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset?
En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden.
Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna.Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut.
Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten ”A narrow fellow in the grass”, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln ”The snake” – ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts – poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen.
Emily Dickinson älskade tankstreck – dash på engelska – som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter – Dash! Dash! Dash! – de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager – tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill.
Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd.
Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd.
Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is.
”A narrow fellow in the Grass” handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk – en annan av Dickinsons dikter.
Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan?
I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför.
Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.
Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna.
”Gud står inte att finna” skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här – och av henne själv – en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.
En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran.
Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig?
Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS
-
Hans tankar och idéer är med mig mer eller mindre jämt! För författaren och psykologen Lydia Sandgren är psykoanalytikern Sigmund Freud och hans teorier om det mänskliga psyket en ständig inspiration och ett livslångt åtagande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SIGMUND FREUD – PSYKOANALYSENS GRUNDARESigmund Freud (1856-1939) var läkare och författare. Som psykoanalysens fader skapade han teorier om människans psyke, det omedvetna och hur vi ska förstå våra handlingar, även de till synes irrationella och obegripliga. Han hade ett enormt inflytande på västerländskt tänkande under 1900-talet och skrev mängder med böcker om sina fall och sin forskning, de mest kända är "Drömtydning", "Sexualteori" och "Jaget och Detet". Sigmund Freud var jude och flyttade till London med familjen efter att nazi-Tyskland gått in i Österrike 1938. Ett år senare dog Sigmund Freud av käkcancer.
LYDIA SANDGRENS ”SAMLADE VERK” HAR SÅLT I ÖVER 100 000 EXEMPLARLydia Sandgren bor i Göteborg och är författare och psykolog. Hennes debutroman "Samlade verk", som gavs ut 2020, belönades med Augustpriset och är en försäljningssuccé. Boken har köpts av flera utländska förlag och ges ut på engelska 2022.
I avsnittet medverkar också psykoanalytikern och författaren Ulf Karl Olov Nilsson.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
När den enskilda berättelsen försvinner, försvinner kanske också möjligheten till verklig förståelse och inlevelse, menar psykologen och författaren Ulf Karl Olov Nilsson i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vad har egentligen skett med det enskilda fallet i psykologin? Fallbeskrivningarna som var en given del av psykiatrin och psykoanalysen under 1800- och 1900-talet för nuförtiden en tynande tillvaro.
I psykoanalysens barndom presenterade Joseph Breuer och Freud fem fallbeskrivningar i Studier över hysteri från 1895 där patienten Anna O. myntade för psykoanalysen odödliga uttryck som ”talkur” och ”skorstensfejning”. Under följande decennier skrev Freud sina egna fem stora fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, Råttmannen, Senatspresident Schreber och Vargmannen, varav han förvisso aldrig träffade Schreber, endast läste hans självbiografi. Ryske Aleksander Lurias fallstudier Mannen med det obegränsade minnet och Mannen vars värld slogs i spillror tillhör den neuropsykologiska fallbeskrivningens klassiker, en genre som Oliver Sacks vidareutvecklade i flera böcker som En antropolog på Mars och Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Andra fall som gått till historien är Charcots berömda hysterika Blanche Wittman och Marguerite Sechehayes psykotiska Reinée.
Psykologiska fallbeskrivningar har en påfallande likhet med litteratur, Freud klagade på att hans fall var så lika romaner, Alexander Luria påminner inte så lite om Jorge Luis Borges och Oliver Sacks kallades en gång elakt ”Mannen som förväxlade sina patienter med en litterär karriär”. Ja, faran med att exploatera den andres, ofta en kvinnas, lidande är uppenbar och alldeles för många övertramp har skett. Freud medgav fallstudiens etiska dilemma men försvarade dess nödvändighet, som här förunderligt brutalt i ett brev till Oskar Pfister: ”Diskretion är oförenligt med en tillfredsställande beskrivning av analysen; för att beskriva den måste man vara skrupelfri, bedra, bete sig som en konstnär som köper färger för sin hustrus hushållspengar eller eldar med sina möbler för att hålla ateljén varm för sin modell.”
I psykoanalytiska artiklar nuförtiden har fallstudien ersatts av det vi kan kalla för vinjetter. Istället för en grundlig beskrivning av en patient ges en liten scen eller ett utsnitt ur en terapi som exempel för att utveckla ett tema. Och dagens psykiatriska artiklar – forskningsrapporterna i de referentgranskade tidskrifterna – är i princip oläsbara för lekmän och innehåller nästan bara statistik, diagram och sammanfattningar om vilka mediciner eller behandlingsmetoder som fungerat mer eller mindre bra. Några individuella fallbeskrivningar finns knappast längre, den personliga rösten är utrangerad, och fallen samlade i grupper eller kluster.
Den individuella röstens sorti ser vi också i den allmänna utbredningen av torftiga enkäter med flervalsalternativ. Frågeformulären med flerval är den öppna frågans motsats. Vi finner dessa stelbenta enkäter i allt från psykiatriska bedömningar till arbetsintervjuer, public management-influerade medarbetarformulär, surveyundersökningar och likriktade kvartssamtal för skol- och förskolebarn. ”Har du någonsin ljugit?” fick min 20-årige son nyligen som fråga i en arbetsintervju med svarsalternativen ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. Samme son fick som fyra-åring frågan ”Vad tycker du om förskolans personal?” och svarade resolut genom att kryssa i ansiktet med ledsen mun och vägrade prata mer om saken.
Ett problem när barn får flervalsfrågor är att de tror att det finns ett korrekt svar och att de andra är felaktiga. Vilket på sätt och vis stämmer eftersom skolan självklart önskar att alla ska vara nöjda. Likadant försöker också den vård- eller arbetssökande regelmässigt att klura ut vad läkaren eller arbetsgivaren önskar höra. Förutom att manualer och enkäter ofta är generande lättsinnigt formulerade är dess blinda fläck att de regelmässigt missar det sammanhang de är ställda i. I depressionsformuläret Beck Depression Inventory ställs exempelvis en person som sökt psykiatrisk hjälp inför att välja mellan ett av dessa fyra alternativ:
Jag tycker inte att jag blir bestraffad
Jag tror att jag kanske blir bestraffad
Jag förväntar mig att bli bestraffad
Jag känner att jag nu blir bestraffadJag tvivlar på att enkätförfattaren tänkt på att det sista alternativet ”Jag känner att jag nu blir bestraffad” för ett känsligt öra kan tyda på att själva enkäten som sådan är en bestraffning. Eller att frågan hotfullt framställer den psykiatriska behandlingen som en potentiell bestraffning.
Att svara på en enkät är att underkasta sig en ordning och en eventuell protest eller vägran från patientens sida innebär risk att bli utan hjälp. Många är vi som velat vara upproriska inför en korkad enkät, men inte haft modet av rädsla för att det skulle straffa sig. För att våga krävs antingen att man ingenting alls har att förlora eller att man är benhårt övertygad om sitt eget värde. Som i följande anekdot när ovan nämnde Alexander Luria 1962 försökte rehabilitera den notoriskt rebelliske nobelpristagaren i fysik, Lev Landau, som blev svårt hjärnskadad efter en bilolycka: När Luria bad honom rita en cirkel tecknade Landau ett kryss och när han blev ombedd att rita ett kryss tecknade han en cirkel. När Luria till sist sa: ”Landau, varför gör ni inte som jag säger? svarade nobelpristagaren: ”Då skulle ni kanske tro att jag blivit mentalt störd.”
Flervalsfrågorna är en effekt av två saker: psykiatrins tidsbrist och önskan om kvantifierbara resultat. Men med det kvantitativa försvinner också en kvalitativ aspekt. I värsta fall blir det som om att räkna antalet tangentnedslag per minut i en pianokonsert av Mozart – man missar allt det väsentliga.
I den utförliga fallbeskrivningen finns det plats för detaljerna, komplexiteten och nyanserna och därmed både inlevelse och analys. Fallstudien kan ses som en intellektuell motor för hypoteser och teorier. Försvinnandet av fallbeskrivningen inom psykologin är, vill jag hävda, också det moderna livets sätt att blunda för sorg och mänsklig tragedi. Det enskilda fallets stora forskningsmässiga nackdel är strikt numerärt: det är ju bara ett. Men det är också dess mänskliga fördel. En enskild människas olyckliga öde berör oss märkligt nog mer än ett stapeldiagram över femtontusen, det ser vi exempel på varje dag.
Ulf Karl Olov Nilsson, psykolog och författare
-
Vad säger rösten och orden någon som arbetar med att lyssna? Vad får man veta av allt vi inte säger i ord? Vilken roll spelar missförståndet i vår kommunikation?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, är psykoanalytiker, psykolog och poet och har skrivit boken Röstautograferna. Vi möter honom på hans mottagning i Göteborg i ett samtal om ord och röst.
Ett program av Nils Eklund & Joseph Knevel, hör av dig till programmet på [email protected]
I FM 17 juli.
-
Vad är det som gör att vi bryr oss om en romanperson? Som gör den lika verklig som den vi äter frukost med? Vilka trick använder författaren för att skapa liv ur bokstäverna? Den amerikanske författaren Richard Ford bjuder på en unik inblick i hans litterära verktygslåda.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Och hur kan det komma sig att Agatha Christies romanfigur Hercule Poirot fortfarande lever i nya böcker trots att författaren är död? Svaret är: Sophie Hannah, som fått Christie-familjens välsignelse att skapa nya fall för den mustaschprydde detektiven. Hör Sophie Hannah själv, om hur hon ser på sitt uppdrag som förvaltare av en superhjälte.
Sen finns det ju historiska, bevisligen en gång levande personer, vars livsöde i efterhand verkar så osannolikt att det kunde varit påhittat. Den engelske kungen Henrik VIII är en sådan: Maktfullkomlig, gift sex gånger, en lyxlirare från 1500-talet. Och - "en fond av blod och guld" i Ulf Karl Olov Nilssons nya bok Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek. Vår reporter Jenny Teleman fick en pratstund med författaren.
Ljudmila Ulitskaja är en skarp kritiker av Putin och det ryska politiska systemet. Hon är samtidigt en av Rysslands mest älskade och lästa författare. Fredrik Wadström har träffat henne, för Lundströms räkning.
Och så avslutar vi vår serie Rader från förr som prickar nuet. Tack och bra jobbat, alla lyssnare som skickat in mängder av bidrag.
-
Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog - han har också kallats en av landets roligaste poeter. Den nya diktsamlingen Barndomstolen visar prov på både humor och djupaste allvar. Bibliotekets reproter Jon Jordås åkte till mottagningen i Göteborg och pratade med Ulf Karl Olov Nilsson om människovärde och Hollands undergång.Bokcirkeln tar sig an sista boken i Cora Sandels Alberte-trilogi. I romanen Bara Alberte sitter vår huvudperson med lösa lappar plus en skräckinjagande mängd anteckningar och undrar om det kan bli någon bok av alltihop. Författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg ger Alberte sina bästa råd om hur man kommer igång att skriva och får boken klar. Cirkelledare är Marie Lundström
Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog - han har också kallats en av landets roligaste poeter. Och precis som många i sin generation blandar han gärna olika stilar och tonfall. I den nya diktboken Barndomstolen undersöker han begreppet värde, och ställer flera obehagliga frågor som t ex vad är ett barn värt i reda pengar? Han gör det, språkmaterialist som han är, genom att undersöka, och inventera de många sammanhang där ord som ”värde”, ”värdering”, ”värdefull” och ”värdelös” förekommer. Vi åkte till mottagningen i Göteborg och pratade med UKON om människovärde och Hollands undergång.Bokcirkeln tar sig an sista boken i Cora Sandels Alberte-trilogi. I romanen Bara Alberte sitter vår huvudperson med lösa lappar plus en skräckinjagande mängd anteckningar och undrar om det kan bli någon bok av alltihop. Författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg ger Alberte sina bästa råd om hur man kommer igång att skriva och får boken klar. Cirkelledare är Marie LundströmProgramledare: Louise Epstein
