Stenström Podcasts

  • Modet att byta bubbla och förstå sin meningsmotståndare

    Modet att byta bubbla och förstå sin meningsmotståndare

    · Kropp & Själ

    Många tycker ju att det är läskigt och känner ett motstånd. Andra tror att det ska vara enkelt så visar det sig vara svårt, berättar Emma Stenström om hon har följt när de bubbelhoppar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Att byta bubbla kan handla om allt ifrån att möta en meningsmotståndare till att träffa en person som inte ingår i ditt naturliga sammanhang. Genom att söka sig bortom sin sfär och sina åsiktsbubblor så utsätter man även sin egen världsbild för en granskning och det kan leda till att man inte lika lätt avvisar någon som inte tänker likadant som en själv, säger Stenström. Syftet är humanistiskt, att försöka förstå den andra personens åsikter och varför den tycker som den tycker.

    – Vi är snabba att döma när vi istället borde försöka se människan bakom åsikten.

    Att sociala kontakter är bra vet vi redan men man har också sett att en mångfald bland ens social kontakter ökar välmåendet. Just mångfalden är också nödvändig om man vill bygga ett motståndskraftigt samhälle. Vi skulle t.ex. kunna undvika konflikter och om vi hade en större förståelse för varandra. Det låter lätt men kan vara väldigt svårt säger läkaren och författaren Stefan Einhorn som menar att våra åsikter är mycket resistenta mot förändringar.

    – Våra åsikter skapas genom en växelverkan mellan vårt inre liv och vår omgivning och när vi väl har vårt ”åsiktspaket” så sitter det hårt fast i vårt medvetande. 

    Men det innebär inte att det inte går att förändra. Vi behöver vara medvetna om att vi har dessa fixa idéer och om hur världen är uppbyggd, och inte ta dessa ”tankesystem” som något naturligt, säger Stefan Einhorn som tycker att det ska ses som en merit att kunna ändra åsikt.

    – Vi sitter fast i ett åsiktssystem som vi inte får ta för givet. Människan måste ha åsikter, det är vår riktning i livet. Samtidigt leder åsikter till våld, ovänskap och krig. Vi måste därför ha en mer ödmjuk inställning till såväl våra som andras åsikter.  

    Gäster i programmet:
    Emma Stenström, docent i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Aktuell med boken ”Bubbelhoppa”.
    Stefan Einhorn, läkare och författare. Aktuell med boken ”Tillåt mig tvivla”.
    Bo Isenberg, docent i sociologi vid Lunds Universitet.

    Reportage: 
    Simon Sarnecki träffar Qaisar Mahmoud, författare och managementkonsult till vardags, som i sin bok ”En av dem” berättar  om hur han under tre månaders tid tog värvning som matbud på cykel, för att förstå en verklighet långt från hans egen. 
    Stadsbarnet Ninos Chamoun skickas ut på landsbygden för att hänga med bönder på bönders vis. Han åker Björkvik i Södermanland, med 436 invånare för att se om det går att överbrygga klyftan mellan stad och land.  

    Programledare: Ulrika Hjalmarson Neideman.
    Producent: Shang Imam.

  • Med förtröstan mot framtiden

    Med förtröstan mot framtiden

    · Gudstjänsten

    Nyårsgudstjänst från Glanshammars kyrka i Närke, med Simon Åberg, Jenny Nordström och församlingens ungdomar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    "Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?
    Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord."
    (Psaltaren 121)

    Medverkande:

    Simon Åberg, predikant, liturg
    Charlotte Bergman, textläsning, förbön
    Jenny Nordström, kantor
    Angelika Mårtensson, textläsning
    Rebecka Lindvall, textläsning
    Daniel Björnmo, gitarr
    Henrik Nordén, saxofon
    Körsångare: Rebecka Lindvall, Laura Camacho Espinoza, Annéa Eklöf, Tilde Pihlgren, Agnes Svensson
    Håkan Persson, vaktmästare

    Texter:

    Psaltaren 121
    Apostlagärningarna 10:42-43
    Johannes 2: 23-25

    Musik:

    Auld Lang Syne/Ser du månen (trad/T Stenström)
    SvPs 817b Med hjärtats tillit (D Bonhoeffer/E Sommer)
    Stella By Starlight (V Young)
    SvPs 217 Gud för dig är allting klart (E Malmeström)
    There's No Greater Love (I Jones)
    Tänk dig (D Zanyar, P Kvint)
    Hallelujah (L Cohen, P Bäckman)
    SvPs 831 Lägg i varandras händer fred (F Kaan, P Harling/engelsk trad)
    Välsignelse (A Lennartsson/J Nordström)
    A Child Is Born (T Jones)

    Producent Katarina Josephsson
    Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander
    [email protected]

  • Orientalisten Björnståhl och allt vi inte vet

    Orientalisten Björnståhl och allt vi inte vet

    · OBS: Radioessän

    Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan.
    Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.

    Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.
    Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.
    Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.

    Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.
    Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.
    Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien.
    Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.

    Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.
    Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.

    Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.
    Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.
    Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern.
    En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.

    Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl.
    Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen.
    Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.

    Men det är inte lätt, ens för specialister.
    Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”.
    Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot.
    Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar.
    Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.

    Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång.
    Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.
    På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.

    Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde.
    Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.
    Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder.
    Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.

    Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster.
    Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.

    Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.
    Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki.
    Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.
    Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.

    Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska.
    Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.

    Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

    Litteratur

    Johan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.